Barnförbjudet

Barnförbjudet
The Last Child
1971
Bolag: Scand Video

  Alltid kul med gamla filmer om framtiden där framtiden är uppnådd och passerad. I detta fall med råge. I den här filmen från 1971 befinner vi oss i den svindlande framtiden 1994. Då har alla fortfarande kläder, frisyrer och bilar från 70-talet, men världen är på väg att kollapsa på grund av överbefolkning.
  I USA har man tagit krafttag mot detta och infört en regel om att alla får ha max ett barn, och bevakar detta genom myndigheten Befolkningskontrollen.
  Allen och Karen (Michael Cole och Janet Margolin) hade ett barn som dog som spädbarn. Det räknas ändå som ett barn enligt den nya lagen. Nu väntar man sitt andra barn, vilket myndigheterna kommer på och fångar in Karen för att framkalla ett missfall.
  Men de lyckas fly New York för att ta sig till Kanada. som inte har samma lagar, med polisen hack i häl. På ett tåg hamnar de bredvid senatorn Quincy George (Van Heflin) som lovar det unga paret att göra allt han kan för hjälpa dem. Han står nämligen på deras sida och tycker lagarna är barbariska.
  Ja, man har inte lagt någon större energi på att skildra framtiden rent visuellt. Ingen futuristisk teknik, inga visioner om hur världen skulle kunna se ut 1994. Förutom då den här lagen, och några andra smågrejer. Men jag tycker inte det gör någonting alls, för istället har man en välskriven historia. Man kanske inte sitter på nålar, men är ändå nyfiken på vart det ska ta vägen.
  Men framför allt så fick jag träffa en skådespelare jag inte kände till som jag verkligen vill se mer av, Van Heflin. Han spelar senatorn och gör det otroligt bra. Intressant karaktär också, men det händer verkligen något med hela filmen när Van Heflin kommer in i bild. Han trollbinder.
  Klart sevärd.

År 2024

År 2024
A Boy and His Dog
1975
Bolag: HemVideo

  Sci-Fi är ingen favoritgenre, men det är ändå lockade att se äldre filmer som ska utspela sig i den tid vi är i nu. Den här filmen från 1975 utspelar 50 år fram i tiden, det vill säga där vi är idag. Då har världen mer eller mindre utplånats av ständiga världs- och kärnvapenkrig.
  I denna postapokalyps vandrar Vic (Don Johnson) omkring med sin hund Blood. De kan prata med varandra via telepati. I den kala öknen finns små övernattningsställen i underjorden för de få människor som finns kvar på jorden. Där träffar Vic den första tjej han sett på många år, Quilla (Susanne Benton), och hon övertalar honom att följa med till där hennes föräldrar håller hus.
  Det ska vara någon slags underjordisk stad som är uppbyggd för att påminna om hur städerna en gång såg ut på Jorden. Till en början ett paradis, men snart går det upp för Vic att han är ditlurad för att vara avelshingst i deras reproduceringsfabrik där (likväl ifångatagna) unga flickor står i kö för att få föda barn och på det sättet rädda mänskligheten.
  När jag skriver om de så här så kan jag tycka det låter ganska intressant ändå. Det är några nypor Handmaid's Tale, lite Stepford Wives, lite Dead and Buried, fast med den väsentliga skillnaden att jag inte får någon som helst känsla för den här filmen. Första halvan (innan han kommer ner till "staden") är bedövande tråkig, mörk och ointressant. Lite bättre blir väl det mot slutet, men se hellre någon av filmerna jag rabblade upp i så fall.
  Ändå trösterikt att år 2024 i verkligheten är snäppet muntrare än den här visionen.

The Running Man

The Running Man
The Running Man
1987
Bolag: Transfer

  Den här har jag aldrig sett! Mitt nästan obefintliga intresse för science fiction och framtidsdystopier anges som orsak. En förmildrande faktor kan vara framtidsfilmer som tiden hunnit ikapp. Vilket ju är de flesta från 80-talet vid det här laget i och för sig.
  Den här filmen utspelar sig 2017! Då har den amerikanska mardrömmen slagit in. USA har blivit en totalitär stat och all frihet är borta. Den som motsätter sig staten hamnar i fängelse, en som gjort detta är ex-soldaten Ben Richards (Arnold). Efter ett flyktförsök blir han utvald att delta i tv-programmet The Running Man där han möter ett antal spektakulära gladiatorer i ett brutalt och gravt orättvist överlevnadsspel och publiken får spela på vem som lyckas döda honom.
  Men när Arnold klarar av en efter en av bestarna så börjar istället folk satsa på honom som vinnare.
  Som actionfilm inte jätteupphetsande, men en del för sin tid fräcka effekter är det ju. Annars är det mest intressant att se hur man förutspådde att 2017 skulle bli 30 år tidigare. Inget har väl direkt slagit in, även om en del detaljer säkert sågs som mer bisarra 1987 än nu. Här finns lite spår av moderniteter som deep fake och ansiktsigenkänning om man ska ge profetian lite rätt.
  Med tanke på att jag i grunden har svårt för just de här miljöerna (inte en strimma dagsljus i hela filmen) så tycker jag ändå att filmen är lite sevärd på något vis. Alltid kul att se Arnold under storhetsåren och jag gillar Harold Faltermeyers dystra syntsoundtrack mycket.

Robocop 2

Robocop 2
Robocop 2
1990
Bolag: Nordic

  När jag ska se om gamla klassiker jag glömt så landar jag ofta i tvåor, har jag märkt. Även tvåor jag har mycket goda minnen av är det sällan jag sett om, faktiskt.
  Robocop 2 såg jag på bio. Blown away! Och lättflirtad, ska väl tilläggas. Det jag konstaterade om Hajen 2 häromdagen, hur man inte direkt spunnit vidare på historien utan bara kört den än gång till, stämmer inte här. Här har man vridit till historien ett kvarts varv till, men frågan är till vilken nytta?
  Samhället har tappat greppet om Detroit. Brottsligheten, korruptionen och våldet har tagit över helt, och det enda som styr är egentligen drogen Nuke. När inte ens Robocop klarar av att tygla situationen börjar man utvecklar en Robocop 2, en större och kraftfullare robot. Men den hjärna man använder kommer från en ihjälskjuten knarkkung, så snart finns där två robocopar där ute, en god och en ond.
  Det som gör ettan till en av mina actionfavoriter genom åren är att den har ett sådant hjärta. Bland all överdådig action så finns där en melankoli i hur Murphy längtar tillbaka till sitt gamla liv, och känslan över att samhället håller på att tippa över ger en viss nerv åt hela filmen. I tvåan har det verkligen tippat över och då känns det som vilken framtidsdystopi som helst ungefär, men jag tycker ändå att man lyckas hålla en bra stämning i själva historien. Den påminner lite om den samtida Darkman, på många sätt. Man hatar verkligen skurkarna. Det är ett bra actionbetyg.
  Mot slutet, när tekniken och de rena actionscenerna tar över, känns det så klart föråldrat och styltigt, men resan fram dit tycker jag håller fint än idag. Men jag saknar Basil Poledouris Robocops-tema från ettan. Den spelar en stor roll där, och hade kunnat sätta mer färg här med.

USA År 2022

USA År 2022
Soylent Green
1973
Bolag: Esselte Video

  Science fiction är nog den filmgenre jag är minst intresserad av. Finns många klassiker jag inte ens sett där på grund av bristande intresse. Anledningen till att den här filmen åkte in i spelaren var titeln. Ändå lite kul och intressant att se en framtidsfilm som utspelar sig här och nu. Eller i visionen av hur världen skulle se ut idag.
  Nog för att verkligheten inte alltid är så vacker 2022 men det är en lång mer dyster bilder som den här filmen målar upp av världen 50 år efter att den kom. I filmens nutid har människan sedan länge förbrukat jordens resurser. New York har extremvärme året om och växter, träd och djur har sedan länge dött ut. Det bor 40 miljoner människor i staden och var man än går så ligger där människor på gator och i trappor. Utarmade eller döda.
  Lösningen på matproblemet är Soylent Green, ett företag som gör den enda existerande matprodukten, en slags kaka baserad på plankton från havet. Företaget som gör produkten äger i princip hela världen.
  En dag hittas en av ägarna död i sin lyxlägenhet och polisen Thorn (Charlton Heston) börjar en egen jakt på sanningen bakom företaget.
  Ja, som sagt, det är en riktigt dyster bild av framtiden som målades upp i den här filmen 1973. I nån liten mån har man väl gissat rätt, klimatförändringar till exempel, men i mångt och mycket är det mest en samling dystopiska fantasier. Allt paketerat i en funkig, 70-talig blaxploitation-kostym. En intressant detalj är nya kvinnoyrket "möbel" som i princip går ut på att man som ung kvinna går omkring och är söt och sexig hela dagarna hemma hos rika människor. En kommentar till dåtidens hemmafru-ideal kan man tänka.
  Det är inte direkt ont om samhällskommentarer överlag i den här filmen.
  Själva kärnan i filmen är att Soylent Green bär på en fruktansvärd hemlighet och att alla som känner till den här hemligheten dör på löpande band. Just den biten tycker jag verkligen funkar. Man är innerligt nyfiken på vad det egentligen handlar om, och även om man kanske listat ut svaret innan det levereras, så är det den här spänningen som håller liv i filmen.

Alla Helgons Blodiga Natt 3

Alla Helgons Blodiga Natt 3
Halloween III: Season of the Witch
1982
Bolag: Sandrews

  Den här filmen drar mig till minnes hur mycket jag letade efter den. Ettan och tvåan hade man ju sett flera gånger, fyran likaså. Men trean var det ingen videobutik i Halmstad som hade i sitt sortiment i slutet av 80-talet. Men plötsligt fick jag och Micke Johansson höra om att den fanns på en Shell-station med videofilmer i Söndrum, helt andra sidan stan mot var vi bodde.
  Men vi tog bussen dit, tog väl en timme dörr till dörr, sedan hyrde vi Halloween 3 och åkte hem för att kolla på den. Och blev så besvikna. Det fanns ju begränsade möjligheter till spoilers på den tiden, så ingen av oss hade en aning om att trean är en helt fristående film. Ingen Michael Myers, inget Haddonfield Illinois, ingen Dr Loomis.
  Däremot en historia om ett ondskefullt leksaksföretag som vi bara tyckte var dum. Kanske blev den lite dummare och tråkigare genom besvikelsens glasögon? 
  Jag firar 2021 års Halloween genom att se den enda av de ursprungliga Halloween-filmerna som jag bara sett en gång.
  Jag kan riktigt känna den tonåriga besvikelsen över den här filmen än idag. Handlingen tilltalade mig inte alls då och gör det inte nu heller. Inför Halloween gör leksaksföretaget Silver Shamrock reklam överallt för sina gummimasker och ungarna blir som besatta över att ha just en sån här mask. Ellie (Stacey Nelkin) förlorar sin pappa mystiskt, och för höra av Dr Challis (Tom Atkins) att pappans sista ord är något om att maskerna kommer att döda alla.
  De bestämmer sig för att ta sig till Silver Shamrocks fabrik för att söka svaret.
  Ja, roligare än så är eller blir det inte tyvärr. Som en halvdassig tv-thriller. Noll Halloween-känsla. Väldigt få nattscener ens. Men i den stora besvikelsen spelar förstår titeln en stor roll. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man valde att göra den här helt fristående historien en del av Halloween-franchisen. Det enda som egentligen kopplar ihop filmen med övriga filmer i serien är John Carpenters disharmoniska syntsoundtrack (här gjort med arvtagaren Alan Howarth) och några (rätt fåniga) referenser till originalfilmen.
  Så jag är rädd att känslan håller i sig, 30 år efter originalbesvikelsen.

Runaway

Runaway
Runaway
1984
Bolag: VideoTrade

  Det är inte ofta jag skriver om actionfilmer här. Det beror på att jag mycket mycket sällan ser actionfilmer, och det i sin tur beror på att jag lika sällan uppskattar dem. Med actionfilmer menar jag i synnerhet trötta snutfilmer men även actionbetonad scifi har jag tyvärr väldigt svårt för.
  Så, varför åkte då den här filmen in i spelaren? En snutig actionfilm som utspelar sig i framtiden (räknat från 1984) och som ser ut som på omslaget här bredvid? Jo, jag läste om den på en lista över underskattade 80-talsfilmer som floppade när de kom och där lät den faktiskt ganska intressant ändå.
  Filmen utspelar sig som sagt i framtiden räknat från 37 år sedan, och det blir väl typ nu då. Tom Selleck spelar Jack Ramsay, en polis som specialiserat sig på att stoppa robotar som löper amok. Det är nämligen så att i den här framtiden så lever vi med robotar i allt. Historien tar avstamp när en hushållsrobot plötsligt mördar en familj. Jack och hans kollega Thompson (Cynthia Rhodes) börjar gräva i fallet och upptäcker att superskurken Luther (Gene Simmons) utvecklar mördarrobotar och uppfunnit ett vapen med hjälp av data träffar en enskild person.
  Som sagt, sällan är jag road av action, men här finns tillräckligt med förlåtande faktorer för att jag till och med ska tycka de här scenerna är spännande. Men mest av allt är jag imponerad över hur rätt Runaway prickat i sin bild av samhällets utveckling. Här ser det mesta ut som 1984, inga futuristiska polisuniformer eller flygande bilar, men tekniken och skärmarna har tagit över vår vardag. Här syns embryon till dagens surfplattor, ansiktsigenkänning, robotdammsugare, Siri-liknande pratfunktioner och så vidare. Sånt som var absurd framtid 1984...
  Men det är inte bara i den tekniska profetian som Runaway plockar intressanta poäng. När Tom och Cynthia åker på uppdrag är det Cynthia som kör bilen, det var väl ändå otänkbart 1984 och måste ha varit en sak man förutspådde om framtiden. Likaså hur media är närvarande. Här är kameror och mikrofoner på plats mitt i händelserna centrum vid polisens ingripanden. Riktigt där är vi inte idag men ändå en liten hint om dagens realityhysteri.
  Nu vet jag inte riktigt varför den här filmen floppade när det kom, men på många sätt är den faktiskt intressantare idag, när vi åtminstone delvis har ett facit. Sedan är den faktiskt lite obehagligt klaustrofobisk i hur Luther (genom tekniken) kan bevaka precis allt som händer. 
  På något vis får jag känslan av en ovanligt bra Cannon-actionrulle med Bronson eller Norris. Tom Selleck är mindre hårdkokt än dessa i huvudrollen och det tycker jag bara gör filmen en tjänst. Svårmod och one-liners hade blivit precis det är snutigt svåra som jag har så svårt för.
  Bortsett från sista kvarten, action är ju alltid tråkigast under slutcrescendot, då jag sneglar lite mot klockan så blir jag faktiskt helt uppslukad av den här filmen. Helt otippat!

Direktsänd Död

Direktsänd Död
Death Watch
1980
Bolag: VTC

  Herrgud, vilken udda film. Vet knappt ens var jag ska börja.
  Från början kanske. Filmen slår an en ton direkt. Först genom en märklig, Scott Walkersk öppningsmelodi där en onämnd crooner sjunger och deklamerar filmens handling.
  Sedan får jag väl krypa till korset och erkänna att det tog mig rätt lång tid att förstå att filmen utspelar sig i framtiden. Roddy (Harvey Keitel) är med i ett projekt där man planterat in en kamera i hans huvud. Samtidigt så får författaren Katherine (Romy Schneider) beskedet att hon har en dödlig sjukdom. I den framtid som presenteras här är det väldigt ovanligt att få en sjukdom så media krigar om att exklusivt få följa Katherine mot döden.
  Hon nekar alla men då hyr ett tv-bolag Roddy som ska bli hennes vän så att tv-bolaget kan sända deras möten (utan hennes vetskap) i tv-programmet "Death Watch".
  När den här filmen kom 1980 måste det varit en helt absurd framtidsvision som målades upp. Idag är vi väl en liten bit på vägen med reality-tv men så klart fortfarande långt från målet.
  Jag är egentligen inte mycket för science ficition, som väl detta ändå får klassas som. Den mest förmildrande faktorn här är att regissören Bertrand Tavernier valt miljöer som lika väl kan vara 1920 som nu. Filmad i Glasgow bland smutsiga hus och episka kyrkogårdar. Otroligt snyggt och effektfullt. Väldigt skönt att slippa de klassiska mörka framtidsmiljöerna dessutom.