Se Upp Igen, Blindstyre!

Se Upp Igen, Blindstyre!
Another You
1991
Bolag: Egmont

  1989 fick det gamla radarparet från 70-talet, Richard Pryor och Gene Wilder, en revival med Hör Upp Blindstyre. Två år senare kom en ny film med Pryor och Wilder, Se Upp Igen, Blindstyre.
  Visst man fattar ju vart titelsättaren vill komma. Man vill redan i titeln berätta att det här är ju det knasiga paret som gjorde den där filmen där den ena var döv och den andra blind. Problemet med den här titeln är att ingen är vare sig blind eller döv den här gången. Det är helt enkelt bara en ny film med samma skådisar. En av många, ska väl också sägas. Jag minns tydligt när jag jobbade i videobutik i början av 90-talet hur missnöjda kunder drämde den här filmen i disken och sa att det var den sämsta uppföljare de sett.
  Därför har den också blivit osedd av mig.
  Men om vi kopplar oss fria från den svenska titeln för ett ögonblick och kollar vad det här är för film egentligen.
  Richard Pryor spelar Eddie, en lösdrivande musiker som döms till samhällstjänst för några småbrott. Som jobb får han att ta hand om George (Gene Wilder), en psykiskt sjuk man som släpps ut från vården på försök. Han är en försynt man vars stora problem är att han är mytoman. När Eddie och George går på en restaurang för att lära känna varandra börjar folk komma fram till George och kalla honom Abe. En man kommer till och med fram och ger honom en stor summa pengar.
  Det visar sig att George är identiskt lik en försvunnen miljonär, Abe Fielding. George vill gärna tala om för folk att det skett ett misstag, men Eddie är mer inne på att spela med i hopp om att få ännu mer pengar. Plötsligt får Georges mytomaniska sida utlopp och han börjar spela Abe Fielding, vilket till en början är en framgångssaga. Abe bor i en stor lyxvilla, fast med en fru (Mercedes Ruehl) som verkar väldigt överraskad att se honom tillbaka.
  Snart uppdagas det att Abe inte bara är rik utan verkar ha en del fiender. Är det så att Abe i själva verket blev mördad och att det är därför som folk i hans närhet verkar så stressade av att ha honom tillbaka?
  Upplagt för knasigheter detta, så klart. Och klassiskt material för Pryor-Wilder. Men även om de bara var i dryga 50-årsåldern här så känns det gaggigt och avslaget. Pryor gör sin grej (säger obsceniteter på ett skönt sätt i falsett) fast lite slöare och mindre tajmat än vanligt.
  Gene Wilder känns också trött, men har ju ändå sitt glow på nåt vis. Jag tycker hans utveckling känns lite som Eric Idles. Man ser ju att den gamla, pigga komikern finns där inne någonstans, men det som kommer ut är sömnigt och ja, avslaget. Detta blev förresten Gene Wilders sista film, även om han dog först 25 år senare.
  Detta är ju förresten ytterligare en film i den märkliga trenden från det tidiga 90-talet att göra komik om psykiskt sjuka. En trend jag konstaterade när jag såg Hur Mår Bob? häromveckan. Nu tycker jag inte det finns speciellt mycket som någon borde känna sig kränkt över här förvisso, men ändå intressant hur högt till tak det var, just där och då.