St. Elmo's Fire

St. Elmo's Fire
St. Elmo's Fire
1985
Bolag: Video Trade

  Av alla ikoniska mitt-i-åttiotalet-filmer så är nog St Elmo's Fire den jag kommer ihåg minst. Man har ju sett den, så klart, kanske till och med fler gånger. Men nyligen slog det mig att den enda scen jag förknippar med den här filmen kom från en annan film, den snarlika Härom Natten.
  Hög tid för en omtitt.
  Förutsättningarna är ju makalöst bra. Relationsdrama, 1985, soundtrackfilm, klassiska 80-talsskådisar i full blomning. Och visst är det härligt med själva inramningen. Höstmys, dessutom.
  Historien kretsar kring sju ungdomars första höst efter examen. Ett halvår senare hänger fortfarande kompisgänget ihop, men vad ska hända nu? Vi har populära hunken Alec (Judd Nedson) som vill gifta sig med Leslie (Ally Sheedy) men inte klarar av att vara trogen. Promiskuösa Jules (Demi Moore) som lever lyxliv på kredit och hennes motsats i rika, pryda arvtagerskan Wendy (Mare Winningham) som lever ett enkelt liv och jobbar på ett härbärge. Hopplösa Billy (Rob Lowe) som lever kvar i de glada partydagarna från college men samtidigt letar efter sitt syfte och inte verkar kunna få rätsida på livet hur han än gör. Emilio Estevez spelar Kirby, en grubblande streber som hänger upp hela sitt liv på en ungdomskärlek som knappt vet att han existerar. Och till sist snälle Kevin (Andrew McCarthy) som håller sig borta från alla konflikter och är alla till lags, ända tills stunden då han säger vad han tänkt på hela tiden, och allt ställs på ända.
  Jag älskar ju sånt här. Liv som flätas samman, små och stora problem som diskuteras och hanteras. Men det är ändå något som gör att inte kan hänge mig som jag vill. Jag tror jag saknar en favorit. Ally Sheedy har de bästa scenerna och är väl den jag håller mest av, men utan att kunna peka på varför så känns det lite avslaget.
  Just den här typen av relationsspaghetti är ju egentligen samma sak som tv-serier som Girls eller Sex & the City går ut på, och kanske hade man velat ha lite mer tid att känna personerna i en längre serie. Nu blir allting nedkokat till under två timmar, och det är nog för lite för att hitta under ytan.
  Men jag kan ändå förstå filmens storhet, i alla fall i sitt sammanhang. Många av bratpackgängets skådisar fick ju så att säga sina karaktärer här. Andrew McCarthy är nästan precis samma karaktär här som i Pretty in Pink till exempel.
  Det finns en magi i St Elmo's Fire. I bioaffischen där hela gänget sitter utanför puben på en regnblöt trottoar. John Parrs temalåt. Kalla kriget ständigt i bakgrunden. Inget blir mer 1985.