Paper Moon

Paper Moon
Paper Moon
1973
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen ramlade jag över på tv nån gång för länge sedan. Såsom man gjorde förr. Såg några minuter när man zappade, och fastnade. Blev som trollbunden utan att riktigt förstå varför.
  Sedan hamnade den där på livets klassikerhylla. Ni vet hur det är, man köper dvdn, rekommenderar den till nån. Sprang över den här hyrisen när en videobutik i Halmstad sålde ut alla sina vhs:er i början av 00-talet.
  Dock har jag inte fler minnen av den än just hur den trollband mig sådär otippat den där natten i mitten av 90-talet. Dags för en omtitt!
  Ryan O'Neal spelar Moze, en man som livnär sig på att sälja biblar på lite skrupelfria sätt till nyblivna änkor. En dag går han på begravningen av en kvinna han haft ett förhållande med, och får då träffa hennes 9-åriga dotter Addie (Tatum O'Neal). Dottern är föräldralös i och med mammans bortgång, men Moze övertalas att ge henne skjuts till Missouri där det finns släktingar till mamman.
  Paret är till en början omaka men ganska snabbt märker Addie att Moze använder oärliga metoder att sälja sina biblar, och erbjuder sig då att hjälpa honom i hans bedrägerier, vilket hon är bra på. Sedan är då filmen en road movie där det udda paret kör genom 1920-talet depressions-USA i jakt på att lura folk. Och sen är frågan ju så klart, kan Addie i själva verket vara Mozes dotter?
  Verklighetens far och dotter O'Neal är i alla fall ljuvliga att se. 9-åriga Tatum är charming, kaxig och makalös som lilla Addie, och pappa Ryan funkar fint som hennes bollplank. Men det är ju hennes film. Det är hon som driver saker framåt. Det är hennes repliker och dialoger man lyssnar på.
  Jag kan förstå hur jag blev lite förförd av den här filmen när jag såg den på tv. Den har en magisk dragningskraft på något sätt. Samtidigt så har jag med ålderns rätt börjat störa mig på lite saker som min 20-åriga filmtittarhjärna svalde lite lättare. 
  Det här greppet med att filmen, trots att den kom 1973, är filmad i grynigt svart-vitt tyckte man ju var vansinnigt coolt då. Idag kan jag fortfarande uppskatta det. Det placerar ändå filmen i en helt annan tidsålder, men jag får inte alls samma kemi med stämningen av det idag. Dock ett fint tidsdokument av 70-talets gränsland mellan Noir och Neo-Noir. 
  Noir eller ej, jag ser den helst som en familjevänlig Bonnie & Clyde. En varm, mysig och trevlig dramakomedi, men som ändå i slutändan inte alls griper tag om mig på samma sätt som när jag såg den första gången. Det var ju typiskt.
  Men Tatum är lysande.