Rolling Thunder

Rolling Thunder
Rolling Thunder
1977
Bolag: Walthers

  När Majoren Charlie Rane (William Devane) kommer hem efter att ha suttit många år inspärrad i ett vietnamesiskt tortyrfängelse är inget sig likt. Frun har gift om sig med en man som sonen kallar pappa. Men om det är något Charlie lärt sig i fängelset så är det uthållighet.
  Han bemöter den nya mannen med respekt, önskar sin fru allt gott och försöker lära känna sin son. Men eländet slutar inte där. En dag bryter sig ett gäng mexikanska rånare in i deras hus. Charlie överlever men frun och sonen blir brutalt dödade.
  Den fåordige Charlie verkar acceptera sitt öde, men plötsligt en dag tar han med sig sin nya vän Linda för att åka till Mexico och hitta banditerna.
  Jag hade förväntat mig en vigilante-rulle, jag hade förväntat mig exploitation, men fick istället en riktigt fin neo-noir thriller. Själva uppgörelsen (dvs våldet) kommer först i filmens slutscener, men innan dess pågår ett i alla fall bitvis intressant psykologiskt drama där Linda försöker komma Charlie inpå livet. Att hjälpa honom, försöka förstå honom. I filmen som helhet har hon många fler repliker än honom, men det är ändå hans tystnad som spelar huvudrollen på nåt vis. Hans sätt att bita ihop och visa andra kinden till, samtidigt som man väntar på att han ska explodera.
  Sedan är ju den här 70-talsmiljön också mysig. Road movie-känslan. Det finns helt klart neo-noir-dramer som bättre, mer intressanta och mer välspelade än Rolling Thunder, men blev ändå positivt överraskad.

Jakten På Ökenguldet

Jakten På Ökenguldet
Little Treasure
1985
Bolag: Video Trade

  Margot Kidder spelar en nattklubbsdansare som åker till Mexiko för att förenas med sin far. På vägen till pappans ensliga hus i öknen träffar hon Eugene (Ted Danson) som driver en kringresande biograf i sin van. Han hjälper henne hitta till pappan (Burt Lancaster) som visar sig ligga för döden, men innan han dör hinner han berätta om hur han och några kompisar rånade en bank för många år sedan och att bytet finns nedgrävt i en spökstad nånstans i öknen
  Därav titeln "Jakten på Ökenguldet". Jag ser att biotiteln för denna tydligen var "En sista önskan", och det är väl inte lika säljande som en rafflande titel om jakten på en skatt, men det känns som ett ganska tokigt grepp att lansera denna som en äventyrfilm. Det är snarare nån slags öken-kitchen-sink-road movie som känns som nåt som Dennis Hopper kunde kasta ur sig på en onykter dag.
  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet fick man se frukten av den här typen av försök från videobolagen att sätta spekulativa titlar. Den här hade kunnat hyras av ett grabbgäng i rakt på äventyrsraffel, som kommit tillbaka dagen efter och drämt filmen i kassan.
  Men inte ens rätt betitlad så är denna något att rekommendera. Jag kan verkligen uppskatta den här typen av neonoir-road movies, men då måste man nog vara lite mer intresserad av karaktärerna.

Röda Draken

Röda Draken
Manhunter
1986
Bolag: Transfer

  Jag gjorde såhär att jag sorterade fram thrillers från 80-talet på IMDB och sorterade dem efter betyg. Har jag missat nån i toppen? Det hade jag nog inte, men några har jag svaga och inte så positiva minnen av. Så det blev en omtitt och omvärdering av den här.
  I jakten på en brutal massmördare kallas profileraren Will Graham (William Petersen) in. Han har "egentligen slutat" för att ägna sig åt sin familj men känner sig tvungen när han ser att de som dödat varit familjer likt sin egen.
  För att förstå tankarna kring mördaren kontaktar han en man som han tidigare satt fast, Dr Lector, som sitter inspärrad och hårt bevakad. Det visar sig nämligen att den här mannen har honom som förebild och att de kommunicerar med varandra på olika sofistikerade sätt.
  Ja, detta är ju alltså filmdebut för Hannibal Lector som karaktär, Röda Draken är precis som När Lammen Tystnar baserad på en bok av Thomas Harris. Det här universumet kring karaktären Hannibal tilltalar mig inte speciellt mycket, men här har han ändå en rätt lagom stor del i historien. Dock tycker jag scenerna där han är med är de tråkigaste.
  Visst finns det en stilistisk styrka i hela storyn här, snyggt skriven men inte särskild spännande ändå. Filmens psykopat får jag ingen riktigt kemi med, men jag gillar polisdelen av filmen desto bättre. Den känns osnutig på ett bra sätt.
  Men allra bäst blir nog filmen om man ser den i sitt sammanhang. Såna här dramatiska thrillers var ovanliga på 80-talet och Michael Manns regi är ett litet konstverk i sig. Dessutom kul att filmen helt saknar stjärnor i rollerna. Bättre än jag mindes det som. Kanske var jag mer redo att förstå den nu.

Night Game

Night Game
Night Game
1989
Bolag: VCM

  En seriemördare dödar unga kvinnor längs en strandpromenad på nöjesön Galveston i Texas. Polisen Mike Seaver (Roy Scheider) sätts på att hitta mördaren och försöker lägga ett pussel av hur kvinnorna hade koppling till varandra, lappar som lämnas vid mordplatser och andra thrillerklassiker.
  Ja, ha inga förhoppningar om att bli överraskade. Här finns ingen slutknorr, tänkvärd vändning eller annat som förbryllar. Det är inte heller direkt någon whodunit, eftersom man får se mördaren vid flera av morden så vändningen att det skulle till exempel kunna vara någon av poliserna (inte helt ovanlig thriller-twist) är inte heller med på kartan. Mike Seaver leter efter en galen mördare. Och hittar honom. Till 80-tals-saxofoner.
  Fast med dessa ingångsvärden så gillar jag ändå filmen. Det är habilt videomys, aldrig direkt tråkigt förutom att jag väl suckar nån gång inför hela noir-grejen. Svårmodig polis. Stentuff men känslig. 
  En del rätt spännande mordscener drar ändå upp betyget en aning.

Frantic

Frantic
Frantic
1988
Bolag: Warner Home Video

  En "Hitchcockfilm" av Roman Polanski. I Paris. Med Harrison Ford. 1988. Man kan ju undra varför jag inte kastat mig över denna tidigare i livet, men jag tror faktiskt inte jag sett den tidigare. Möjligen kan den ha rullat på FilmNet nån gång i tiden.
  Dr Richard Walker (Harrison Ford) är på läkarkonferens i Paris med sin fru. Efter en dusch på hotellet är frun spårlöst försvunnen och han ger sig ut på en panikslagen och tröstlös jakt på Paris gator och sedan ner i dekadenta klubb- och drogmiljöer.
  Jag gillar att man lever i samma ovisshet som Dr Walker i hela filmen, det finns inga scener där han inte är med. Jag gillar även hur man delar hans frustration över språkförbistringen, om man inte kan franska då, eftersom det bara är den engelska biten som är textad. Antar att textaren valt att göra så som stilgrepp eftersom originalet inte översätter det franska.
  Det jag inte gillar är att jag av praktiska skäl fick dela upp filmen på tre kvällar, vilket gör att jag gick miste om lite fokus och jag tror verkligen detta är en film man ska förlora sig i för att få den rätta stämningen. Men stämning är bra ändå. Man undrar ju verkligen hur det ligger till och även i upphackat skick så är det ju en pageturner.
  Sedan är jag på något vis tacksam att detta är en tvåtimmars film. Idag känns det som att en sån här handling hade blivit en tio avsnitts serie på Netflix, med större möjligheter att utveckla karaktärer men också en massa tid att veckla in sig i sidohistorier och annat oväsentligt. Den här filmen handlar om EN sak: Var är Richard Walkers fru? Känns befriande med så få saker att hålla reda på.

Romeo is Bleeding

Romeo is Bleeding
Romeo is Bleeding
1993

Bolag: Egmont

  Nästan omöjligt att hitta 80-talare man inte sett från vhs-hyllorna numera, så blivit många omtittar på sistone. Vill man andas lite frisk luft får man istället kolla in 90-talare där det är gott om såna här filmer som man (väl?) aldrig sett.
  Den här är dessutom regisserad av Peter Medak som gjort en av mina all-time favoriter, The Changeling (1980).
  Jack Grimaldi (Gary Oldman) är en korrupt polis som har samröre med maffian. Ett planerat gangstermord går snett och två FBI-agenter dödas, och plötsligt så pressas Jack av både polisens utredningar och maffians krav honom. De ryktas om att poliserna dödades av den ryska torpeden Mona Demarkov (Lena Olin) och nu vill maffiasidan att Jack dödar henne. Hon är dock hal och förförisk.

  Det vilar en noirig Philip Marlowe-stämning över hela filmen som jag har riktigt svårt för. Det är väl någon slags blinkning till den världen antar jag. Fattar inte riktigt i vilken tid filmen utspelar sig. De flesta karaktärerna känns som tagna ur 50-talet medan miljöerna är moderna (stilgrepp?). Lena Olins tidiga år i Hollywood präglades ju av mustiga dramer, så lite uppfriskande med en actionroll, även om hennes femme fatale här mest känns parodisk.
  Ja, vad ska man säga om denna. Känner mig inte som målgruppen. Det är voiceovers till sordintrumpeter. Njuter man av noir-pastischer så är den ett filmtips.

En Natt i New York

En Natt i New York
After Hours
1985
Bolag: Warner Home Video

  Den här försökte jag se på FilmNet för typ 35 år sedan. En Natt i New York låter ju verkligen som nåt jag skulle kunna gilla, då som nu, men minns att jag bara tyckte den var skum och stängde av den. Ger den en ny chans med vuxenhjärna.
  Paul (Griffin Dunne) är en vanlig kontorist som i all välmening börjar prata med Marcy (Rosanna Arquette) på en bar. Hon ber honom följa med hem och träffa hennes rumskompis, konstnären Kiki (Linda Fiorentino). Kvällen som börjar med en serie missförstånd leder sedan till en ändlös natt av problem för Paul. Gång efter gång träffar han kärlekstörstande femme fatales, skumma nattmänniskor, tjuvar och mördare.
  Det är skruvat, det är högt tempo, det är som gjort för att mitt 15-åriga jag skulle studsa av lycka hemma i pojkrummet. Men det gjorde jag inte, och gör inte nu heller. Inser att detta är en komedi som många håller högt. Martin Scorsese. Smarta passningar till filmhistorien. Svart komedi. Kul om man uppskattar, men detta är verkligen ingenting alls för mig. Jag bryr mig inte alls om Pauls problem och jag tycker inte scenerna eller personerna är speciellt roliga. Den roligaste personen i hela filmen flashar förbi några sekunder i filmens första scen (en nyanställd på jobbet som direkt börjar berätta om vad han vill göra istället). I övrigt är det för skruvat, noirigt och drogdimmigt för mig.

American Gigolo

American Gigolo
American Gigolo
1980
Bolag: Esselte Video

  Ännu en 80-talsklassiker (väl?) som jag inte sett tidigare. Tror jag inte i alla fall. Då är det lätt att man bygger upp en bild om den som inte stämmer, men jag skulle nog säga att American Gigolo träffar rätt bra i min sinnesbild av den.
  Richard Gere spelar Julian, en manlig prostituerad (eller gigolo som filmen uttrycker det) som framför allt livnär som en eskortherre åt förmögna äldre kvinnor, och då ofta på överklassjippon som vernissager och auktioner.
  En dag blir han anlitad av en man att vara med hans fru medan han tittar på, gärna lite extra hårdhänt. Ett par dagar senare hittas frun död och Julians avtryck finns naturligtvis överallt. Även om han vet att han är oskyldig så är det svårt att få hitta alibi eftersom de flesta av hans kunder vill vara anonyma.
  Till en början kan jag verkligen förstå att filmen slog an en ton när den kom. Gere är cool och charmig i huvudrollen så klart, men även övriga filmen följer efter. Det är snyggt och stiligt. Giorgio Moroders mörka syntsymfonier ramar in fint. Det är som att man vill säga att NU har 80-talet börjat. No way back!
  Som thriller är den väl inte spännande direkt, men jag tycker den har ett sånt behagligt tempo. Det ligger väl lite i noir-känslan att det ska vara lite slött sådär, men det är samtidigt aldrig tråkigt eller segt. Behagligt som sagt. Nog bästa ordet att beskriva den här filmen.

The Big Easy

Brottsplats New Orleans
The Big Easy
1986
Bolag: Transworld

  Om jag kan ha svårt för noir så är det inget mot hur svårt jag har för noir med glimten i ögat. Nu ska vi göra en riktig kultfilm! Den känslan. Med det i åtanke börjar den här filmen fasansfullt.
  Dennis Quaid spelar Remy McSwain (bara det namnet!!), en skön kriminalare i New Orleans. Han verkar visserligen vara en bra polis men har inget problem att ta en muta eller använda sin polisstatus på ett omoraliskt sätt. Detta gör han till tonerna av tradjazz när han sitter och glufsar i sig gumbo, typ. Som man gör i New Orleans.
  I staden pågår vad som verkar vara ett gängkrig där den ena ledare efter den andra hittas skjuten, men plötsligt dyker det upp vittnen som säger att de sett civila polisbilar åka från platserna. Med anledningen av detta tillkallas den stiffa åklagaren Anne Osborne (Ellen Barkin) för att undersöka vad som försiggår inom polisen. Hon förfäras av Remys låga moral, men känner sig ändå attraherad av honom. Kanske fick han henne på fall när han stod och sjöng bluegrass för henne?
  Jaja, lite tramsig och störigt inledningsvis. Alla noir- och polisfilmsklyschor staplade på hög och sen lite skön stämning på det. Nära att jag stänger av. Tur att jag inte gjorde, för jag tycker den tar sig rejält. Vet inte vad som händer, men efter ett tag blir man lite nyfiken på vad det är som händer ändå, och sista halvtimmen är lite mer en thriller än en tramsig polisfilm. Då funkar allting bättre för mig.

Bad Influence

Bad Influence
Bad Influence
1990
Bolag: Filmkompaniet

  Mmm, snåriga 90-talsthrillers. Får ej nog. Denna pushade Filmkompaniet hårt för när den kom, jag hyrde den säkert men minns inget av den så den kan inte ha gjort något bestående intryck. Hög tid för en omtitt med vuxenhjärna.
  Michael (James Spader) är en villrådig finansstreber som håller på att hamna i ett krogslagsmål när han räddas av den mystiske Alex (Rob Lowe). De blir vänner och Alex börja sakta lägga sig i Michaels lite komplicerade liv, och får saker att börja hända till hans fördel. Men när han märker hur Alex gång på gång varit gränslös så säger han ifrån och vill inte ha något med honom att göra mer.
  Det är då helvetet börjar, det som tidigare gått Michaels väg gör nu precis tvärtom.
  Verkligen en 90-talsthriller med alla erans element, både de bra och dåliga. Man lyckas verkligen få fram en klaustrofobisk och nästan lite panikartad känsla i hur Alex dyker upp i alla sammanhang. Rob Lowe gör en bra Ted Bundy-figur, en charmig psykopat, och James Spader gör sin grej med finess också.
  Det som drar ner känslan är nog mest det sena 80-talets storstadsmiljöer. Flashiga våningar och neonljus genom persienner. Överlag tråkiga miljöer. Föredrar verkligen när den här typen av thrillers utspelar sig i småstäder.
  Men överlag en habil och lagom svettig 90-talsthriller.

Mellan Midnatt och Gryning

Mellan Midnatt och Gryning
The Morning After
1986
Bolag: Transfer

  En alkoholiserad skådespelerska (Jane Fonda) vaknar upp en morgon i en främmande lägenhet, bredvid henne ligger en kontroversiell filmregissör mördad. Hon har inget minne av vad som kan ha hänt och flyr från lägenheten. I flykten träffar hon på Turner (Jeff Bridges), en glad och hjälpsam man som försöker få henne på fötter igen. När hon får reda på att han är f.d. polis anförtror hon sig och berättar vad som hänt. Han hjälper henne att hålla sig undan polisen samtidigt som han försöker luska ut vad som hänt. Men går han att lita på?
  Ja, vad ska man skriva om denna. Neo-noir-thriller i Hitchcock-fållan. Vem kan man lita på? Aldrig tråkig eller seg, men samtidigt inte heller spännande eller överdrivet intressant. Men just spänningen kommer sällan för mig när det ska vara lite noir-stylish sådär, då får man istället se till att det är välspelat och snyggt regisserat. Själva storyn bygger upp till ett rafflande slut, tycker jag, men där blir det mest lite johopp.
  Konstigt att jag aldrig sett den här tidigare, kan jag känna.

Road House

Road House
Road House
1989
Bolag: Warner Home Video

  Jag var inte speciellt förtjust i denna när jag såg den på inrådan av nån ungefär när den kom. Det var ju inte alls min typ av film med barer och slagsmål och grejer. Men kanske kan de 30 år som gått fått mig att inse nya kvalitéer i den här filmen?
  Patrick Swayze spelar Dalton, en rebel without a cause som gjort sig känd som en ovanligt bra dörrvakt. Han blir headhuntad till en liten håla i Kansas och baren Double Deuce som han ska försöka få ordning på. Men i sitt arbete med det skapar han bara ovänner. Dels de bråkmakare som han styr bort och dels Brad Wesley (Ben Gazzara), stadens mäktiga man som gjort sig rik via maffiametoder och inte har mycket till övers för gottgörare som Dalton.
  Mycket av min bild av den här filmen stämmer ju. Ser man en film en film utspelar sig i en bar får man väl skylla sig själv, men ändå suckar jag varje gång som bluesgitarren drar igång och man inser att det ska slåss igen. Däremot tycker jag den andra delen av filmen har något. Den lilla småstaden har något hopplöst, nästan lite Twin Peaksigt, över sig som går genom rutan. Sedan är ju Patrick Swayze härlig, det kommer man inte ifrån.
  Men det som framför allt hänt med den här filmen på 30 år är ju att den blivit ett härligt tidsdokument. 1989. Fighting for Justice.

California Kid

California Kid
California Kid
1974
Bolag: Esselte Video

  Den sömniga staden Clarksberg har ett rykte om att vara en 'speed trap' för förbipasserande bilister. Minsta lilla hastighetsöverträdelse fångas in av sheriffen Childress (Vic Morrow) och inte sällan händer olyckor då sheriffen via vilda biljakter försöker fånga in fartsyndarna.
  En dag dyker en främling, Michael McCord (Martin Sheen), upp i staden och blir snabbt omtalas för sin målade hotrod med texten California Kid. Michaels brorsa Don (spelad av Sheens IRL-brorsa Joe Estevez) är en av de ungdomar som förolyckats när sheriffen jagat dem och nu är han i staden för att få reda på vad som egentligen försiggår. Han hittar snabbt en själsfrände i den lokala bilmecken Buzz (Nick Nolte) som hjälper honom att kunna rekonstruera hur broderns olycka egentligen kan ha gått till.
  Älskar ofta känslan i 70-talsdramer. Älskar inte känslan av en cool sheriff i ökendammiga småstäder. Här vinner gudskelov det föregående och trots att detta är en tv-film så finns när tillräckliga doser av neo-noir för att man ska känna det där lantliga, amerikanska 70-talsmyset.
  Kul att se en film med Vic Morrow förresten. Han är annars bara känd för mig som "han som dog under inspelningen av Twilight Zone" (och kanske lite som Jennifer Jason Leighs pappa). Här spelar han en klassiskt butter småstadssheriff (Bo Hopkins style) och bildar en stabil kvalitetstrio med Sheen och Nolte. 
  Klart sevärd i all sin enkelhet!

Mörklagt För Mord

Mörklagt För Mord
Night Stalker
1974
Bolag: Scand Video

  Den 70-taliga deckarvågen med serier som Kojak och Colombo är egentligen före min tid, men jag har ändå gett det en chans när man hittat billiga DVD-boxar. Egentligen är det väl inte sämre än något annat, men det känns som att den där lite post-Philip Marlowe-grejen med voiceover och snutar i trenchcoat är så himla skadeskjuten för mig av Police Squad och Den Nakna Pistolen.
  Här har vi en sådan serie som verkar ha hetat Kolchack, designat till att förväxlas med Kojak, kan man tänka. Men gott renommé på IMDB. Scand Video hade inte bara ett stort utbud av amerikansk tv-film, utan tog sig ofta friheten att sminka upp ett avsnitt av en tv-serie till en film. Här har men gett ut piloten till Kolchack under namnet Mörklagt För Mord.
  Kolchack i fråga är en reporter som inte skyr några medel att hitta sin story. Vet inte om det var en annan tid eller om det är seriens fantasivärld, men det är lite märkligt att se hur han kan komma och gå på polisstationen, följa med in på brottsplatser och sitta med i förhör. Men det gör han.
  Här handlar det som en kvinnomördare i Las Vegas. Han lämnar sina offer tömda på blod. Polisen famlar i mörkret och då kommer på Kolchack på att det kan vara en vampyr. Spoiler nu, men det ÄR det faktiskt. Piggar upp en aning i den grå trendcoat-massan ändå, men annars är detta sömnigt alltså.
  Mest sitter man ju och fnittrar och tänker på vad Frank Drebin skulle gjort.

Dömd För Mord

Dömd För Mord
Everybody Wins
1990
Bolag: Nordic

  Nick Nolte spelar Tom O'Toole, en sorgsen privatdetektiv i en slumrig småstad. Han blir kontaktad av Angela Crispini (Debra Winger) som våndas över att hon vet att fel man sitter i fängelse för mordet på en doktor i staden. Angela är förförisk och har ett rykte om sig i staden att vara lösaktig, men efter att hon förfört den ensamme Tom så väljer han ändå att köpa hennes berättelse och försöka få ute den unge mannen från fängelset.
  Men vem är egentligen Angela och vad har hon för anledning att våndas över just detta?
  Nu när jag skriver handlingen så tycker jag det låter rätt bra ändå. Vem-kan-man-lita-på-thrillers är en favorit, likaså historier som vecklas ut inom ett persongalleri, och det finns väl en del poänger med den här filmen. Småstadskänslan gillar jag, fina biroller från Will Patton och Jack Warden, men ändå tycker jag det totala ändå dras ner av den tradiga privatdeckarkänslan.

Fågelskrämman

Fågelskrämman
Scarecrow
1973
Bolag: Warner Home Video

  En film med Gene Hackman och Al Pacino som jag aldrig sett tidigare. Har inte heller lockats av den men namnen borde väl borga för någon form av kvalitet i alla fall.
  Max (Hackman) och Lion (Pacino) är två vagabonder som råkar på varandra vid en landsväg ute i ingenstans. Max har muckat från fängelse och drömmer om att hitta en plats att slå sig till ro och starta en biltvätt, medan Lion har ett tydligare mål med sin resa. Han ska leta upp och träffa sin femårige son som han aldrig sett.
  Max är råbarkad och tuff, hamnar i bråk var han än kommer, medan Lion konflikträdd och försöker ställe saker tillrätta. 
  Ja, det var väl det. Man hamnar i bråk, nåt skit händer, det löser sig, nåt nytt skit händer. Jag har verkligen inget emot road movies där det egentligen inte händer så mycket, men det beror ju helt på om man känner något för huvudpersonerna eller inte. "Alice Doesn't Live Here Anymore" eller "Sugarland Express" är liknande filmer från samma era som jag tycker mycket om. Men ingen av karaktärerna här tilltalar mig nämnvärt, och då blir det bara som en noir-Pippi på Rymmen i slutändan.

Desperate Hours - Skräckens Timmar

Desperate Hours - Skräckens Timmar
Desperate Hours
1990
Bolag: Nordic

  Jag såg nästan inga filmer med Mickey Rourke på 80-talet. Upplevde honom som skum eller kanske jobbig. Baserat på att jag råkat se typ Barfly på FilmNet antagligen, men ändå. Han passade mig inte. 
  Än idag är jag väl inte överförtjust i hans karaktär. Opålitlig, livsfarlig posör.
  Här är han in character som Michael Bosworth, en opålitlig och livsfarlig man som lyckas fly från fängelset med hjälp av sina advokat mitt under en rättegång. Han hamnar i ett välbärgat villaområde där han tar en familj gisslan i väntan på att advokaten ska hämta upp honom.
  Inne i villan börjar ett kammarspel av klassisk home invasion-typ. Jag skulle inte säga att det är spännande, men det är tillräckligt intrigtätt för att man inte ska ruttna i alla fall. Nervigt och intressant på ett par ställen men annars mer som en snällare Death Weekend.
  En remake av en gammal noir-rulle från 1955 är det. Lite av den varan finns kvar här, speciellt i inledningen och filmmusiken, men jag tycker ändå man lyckats få in den i 90-talet.

Skuggan i Natten

Skuggor i Natten
Shadows in the Storm
1988
Bolag: Video Trade

  En indiethriller från 1988. 3.9 på IMDB. Den tar vi. 
  Ned Beatty spelar Thelo, en medelålders drömmare som blir uppsagd från sitt fyrkantiga jobb och tar semester i en ensliga stuga för att hitta sig själv. Där träffar han unga Melanie (Mia Sara) som är precis den där personen han sett framför sig när han skrivit poesi. Men Melanie blir misshandlad av sin pojkvän och i ett försök att rädda henne råkar de båda istället döda honom.
  De iscensätter en olycka och Melanie låter Thelo veta att hon vill ha honom och att de ska fly iväg tillsammans. Men dådet hemsöker den neurotiske Thelo som hela tiden tror att någon förföljer honom. Och inte blir det bättre av att telefonen börjar ringa från en man säger sig veta allt och vill ha pengar för att vara tyst.
  Verkligen ingen stor film detta, men tycker ändå det usla betyget på IMDB är lite elakt. Snarare en dussinthriller i genren som videoomslagen brukade beskriva som tät eller "i mästarens fotspår".
  För ja, detta blir ju som ett blandband av Hitchcock, noir-thrillers med några stänk Stephen King-novell. Ned Beatty, får man ändå säga, har ju verkligen sin paradroll som godtrogen och neurotisk man. A friendly face. Mia Sara likaså. Perfekt musa.
  Själva manuset har ju en liten twist, en sån där som man listat ut ungefär halvvägs mot målet. En överraskningsthriller utan överraskning. Och där har vi väl lite filmens brist överlag. Det är ett sådant lapptäcke av referenser att man lagt ner mer energi på scenografi, kameravinklar och stämningar att man glömt bort sitt lilla manus.

Den Lilla Flickan i Huset Vid Vägens Slut

Den Lilla Flickan i Huset Vid Vägens Slut
The Little Girl Who Lives Down the Lane
1976
Bolag: Jaguar

  Oj, vilken överraskning detta var. Den här filmen hyrde jag som tonåring, i min mest videointensiva period, säkerligen ihop med en radda slashers från någon 10-kronorsbutik. Tyckte den var seg och tråkig. Inte alls läskig. Är på något vis glad att min hjärna har utvecklats sedan dess.
  Rynn (Jodie Foster) är en 13-årig flicka som hyr ett hus med sin pappa. Men pappan ser man aldrig. Han är alltid upptagen eller borta och det verkar som att hon bor i huset helt själv. En som anar oråd är huset ägare, Mrs Hallett (Alexis Smith) och hennes son Frank (Martin Sheen) som dessutom är pedofil och gör ständiga närmanden mot Rynn.
  Dock så träffar hon Mario (Scott Jacoby), en ung pojke som är stadens andra outsider, aspirerande trollkarl. De inleder en fin vänskap där Rynn sakta vågar berätta mer om sig själv och hur allt ligger till.
  Ja, sitter man och väntar på ett bodycount så är det klart att det blir segt och tråkigt. Detta är nämligen snarare ett otroligt välskrivet thrillerdrama, inte olikt de som Stephen King brukar skriva. Filmen är dessutom inspelad i Maine, vilket väl kanske spär på den känslan en aning.
  Älskar ju de där miljöerna alltså. Mysiga poliser i pälsmössa. Polisen spelas förresten lite otippat av Mort Shuman, mer känd som låtskrivare under pre-Beatles-eran i konstellationen Pomus-Shuman.
  Visst, det är ett intressant manus. Snygga vändningar. Men det som gör det för mig är själva stämningen. Den höstruggiga upstate-miljön till pianosoundtrack. Jag får nästan lite Fulci-känsla ibland, men det kanske är de vhs-svajjiga Chopin-styckena som spökar.
  Långt över förväntan!

Utan Samvete

Utan Samvete
Little Sweetheart
1989
Bolag: Egmont

  Ännu en film jag har starka minnen av från videokatalogerna man bläddrade sönder i tonåren. Såg cool ut, men hittade den aldrig i butik. Ikväll har den fått snurra i videospelaren.
  Thelma är en gränslös och manipulativ nioåring som blir kompis med nyinflyttade och jämnåriga Elizabeth i en amerikansk kustort. I en stuga vid stranden flyttar Robert (John Hurt) och Dotty (Karen Young) in. De små tjejerna börjar hänga vid deras hur och får reda på att de är efterlysta av polisen. Lite på skoj skickar de ett utpressningsbrev och får stärkt självförtroende när de faktiskt får pengarna de frågar efter, och fortsätter med större och värre krav.
  Onda och samvetslösa barn är en kär videogenre. Detta är ju en sådan film i teorin men i praktiken snarare ett puttrigt sommarmysterium snarare än Abel Ferrara-hämndrullen som kanske omslaget ger sken av.
  Även om händelseutvecklingen är ganska brutal är vi närmare Kullamannen än Bloody Birthday, om man säger så. Den enda sätt Bloody Birthday gör sig påmind på är väl att barnskådisarna spelar över en del.
  En Noir-Kullamannen med en liten twist på slutet. Inte så dum.