Dödlig Lek

Dödlig Lek
Watch the Shadows Dance
1988
Bolag: Vestron Video

  En märklig känsla kommer direkt när jag sätter igång den här filmen. Känslan av 80-talsklassiker. Ni vet inledningsscenerna av The Lost Boys där kameran flyger in över det nattöppna tivolit. Det är snyggt, effektfullt, mörkt och väldigt 80-taligt.
  Trycker in den här filmen i spelaren helt utan förväntningar och hör hur ett sugande, mörkt syntsoundtrack startar till en åkning genom en mörk, modern (eller tja, 80-talig då) spökstad av blanka skyskrapor.
  Har jag missat en klassiker?
  Nej, det hade jag inte. Jag hade missat en australiensisk tv-film från 1988 som visserligen beter sig som en klassiker ibland, men som i slutändan blir mest en soppa av lite aktuella filmingredienser från 1988.
  Handlingen kretsar kring ett antal skolungdomar med förkärlek för kampsport, i synnerhet karate som de tränar för den färgstarke och kicksökande tränaren Steve Beck (Vince Martin). På nätterna anordnar de något de kallar för the game i en nedlagd fabrik. En slags paintball-lek som tydligt sätter avtryck i hierarkin inom kompisgänget.
  Tränaren Steve tar droger för orka med sitt äventyrslystna liv, och i en konflikt med sin langare dödar han denne framför ögonen på en av ungdomarna, Robby. Steve inser att Robby måste tystas för att inte berätta vad han sett, och plötsligt blir the game på dödligt allvar.
  Det är ju inte direkt min favorittyp av film detta, får jag väl till en början göra klart, men själva ungdomsstämningen är en förmildrande faktor som räcker en bit. Sedan också det som jag skrev om inledningsvis, känslan av 80-talsklassiker med stilistiskt foto, mycket musik och överlag en snygg film. 

  Sedan lite kul att se Nicole Kidman i en tidig roll, från när hon fortfarande var australisk. Hennes namn och ansikte har naturligtvis lyfts fram på senare utgåvor av den här filmen, men hennes roll här är ganska begränsad. En i gänget.
  Musiken är också ett lite märkligt kapitel värt att nämnas. Förutom det mörka syntsoundtracket så dyker australiska singer-songwritern Paul Kelly upp i princip varje gång filmen utspelar sig på en bar och river av några inte helt oävna new wave-dängor. Känns väldigt inklistrat men livar upp, tycker jag.
  Så här finns en del goda faktorer, helt klart, men det som tilltalar mig minst, och som väl är det viktigaste dessvärre, är själva handlingen och filmtypen. Den här typen av lite futuristisk Generation X-action bygger ju tyvärr ofta mer på stil och smak än på intressanta personporträtt.