Forever Lulu

Forever, Lulu
Forever, Lulu

1986
Bolag: Vestron

  Elaine (Hanna Schygulla) är en medelålders tysk kvinna som bor i New York och kämpar för att få igång en författarkarriär. Hon är utfattig och bor i ett råtthål, men en sen natt får hon på grund av ett missförstånd en dyr minkpäls av en kvinna. Med pälsen på märker hon att hon blir insläppt på hela andra ställen är som sitt fattiga jag. I fickan ligger dessutom en nyckel till ett hotellrum som hon går till av nyfiken.
  När hon är i lägenheten blir hon vittne till en narkotikauppgörelse, som dessutom blir avbruten av polis följt av en skottlossning. Plötsligt står hon i ett främmande hotellrum med golvet fullt av döda poliser och brottslingar samt två väskor med kokain och sedlar.
  När hon sedan efter samvetskval väljer att kontakta polisen och lämna in tjuvgodset blir hon berömd, intervjuad av TV och igenkänd på gatan. Plötsligt vill alla förläggare ge ut hennes bok, men samtidigt så vet också de kriminella vem hon är och sätter ett pris på hennes huvud.
  Ja, klassiskt thrillerkomedi-upplägg med försvunna väskor och missförstånd, men någon spänning eller fars blir det inte utan mer en diskbänks-komedi där en massa skeva karaktärer i New York avlöser varandra. Snarare än en röd tråd eller handling.
  Debbie Harry är med också. Hennes roll har knappt några repliker utan susar mest omkring som nån slags väsen, jag vet inte om karaktären har nån slags symboliskt värde i handlingen, eller nåt. Hur som helst så får den inget direkt fäste. Det får nästan ingenting för det fladdrigt och New Yorkigt, och det är väl kanske så det ska vara. 

Sånt Är Livet

Sånt Är Livet
That's Life!
1986
Bolag: Vestron

  Gillian (Julie Andrews) är en medelålders sångerska som går och väntar på ett besked från sjukhuset om hon har cancer eller inte. Kanske hade hon behövt ett stöd i det, men hon får ingen chans att ens berätta det för sin man Harvey (Jack Lemmon) för han pratar i princip non-stop om sina egna problem. Han ska fylla 60 och är full av ångest inför det. Dessutom har han ont i hela kroppen, trots att det inte är något fel på honom enligt doktorerna. Han är framgångsrik arkitekt men tycker allt han gjort är skit.
  Nu kommer barnen på besök för att fira hans födelsedag som han helst vill slippa tänka på. Barnen har med sig egna problem i form av spruckna relationer, graviditet, karriärsvåndor. Men Gillian finns där för alla. Utom sig själv.
  Först får jag säga att jag älskar filmtypen. Familjedramer som egentligen är ganska vardagliga, men som blir dramatiska och intressanta för att det är så himla bra skådespelare. Både Lemmon och Andrews är otroliga här. Sedan finns det helt klart filmer jag berörts mer av i samma genre, men det är ett stabilt Lasse Hallströmskt mys. 
  Lite intressant också att filmen är gjord av Blake Edwards, vars 80-talsfilmografi bestod till oroväckande stor del av tutt-buskisar. Men här träffar han precis rätt. 

You Can't Hurry Love

You Can't Hurry Love
You Can't Hurry Love
1988
Bolag: Vestron

  B-komedier. Det är så svårt att förstå drivkraften bakom. Men det är också vackert på nåt vis. Att någon har lagt ner all sin energi i en dussinfilm med låg budget.
  Eddie (David Packer) har blivit dumpad vid altaret hemma i Ohio och söker sig till kusinen Skip (Scott McGinnis) som bor i Hollywood för att få annat att tänka på. Men Eddie är en helt vanlig snubbe och passar inte alls in i Hollywoods förljugna värld där allt går ut på att sticka ut och synas, alternativt tjäna pengar.
  För att ändå försöka hitta en självfrände anmäler han sig hos en videodejtingfirma, och hamnar på den ena dejten konstigare än den andra, och blir samtidigt vän med dejtförmedlaren Peggy (Bridget Fonda) under sina många besök på firman.
  Vad tror ni händer?
  Några lite kändare ansikten lyfts fram på videoomslaget här, Charles Grodin och Kristy McNichol till exempel, men de är alla på "special appearance"-nivå, och filmen vilar istället i händerna på den här David Packer. En skådis som i alla fall jag bara sett i ett annat sammanhang, han var ju med i "V". Den här filmen varken hjälper eller stjälper han, han ska ju trots allt spela en okarismatisk man, men bristen på bärande skådisar blir ändå ganska tydlig. Man söker en charm, men får inte fram den riktigt.
  Men ändå, det är ändå en ganska stabil 80-talsrulle, några snäpp bättre än sina 4.7 på IMDB trots allt.

Mördaren Med Två Liv

Mördaren Med Två Liv
Chiller
1985
Bolag: Vestron Video

  Som luttrad videohyrare lärde man sig rätt snabbt att ta Wes Cravens namn med en nypa salt. Hans mästerverk delade filmografi med mången ljummen tv-film, som så klart även dessa hade ord som "skräckmästare" på videoomslag.
  Så tillåt mig tveka på denna.
  Miles Creighton (Michael Beck) är en framgångsrik affärsman som gått bort för tio år sedan. Men istället för att begrava honom har hans mor låtit frysa ner honom i ett laboratorium. Oklart varför. När man av misstag råkat tina upp honom så ser man ingen annan utväg i att se om han kan vakna igen.
  Resultatet blir mot alla odds positivt och snart är han uppe och knallar igen och kommer tillbaka som VD för familjeföretaget. Miles kropp är tillbaka, men hur är det med själen?
  Den Miles som tinats upp är tvärtemot tidigare känslokall och grym och börjar snart bli en plåga för familj, vänner och kollegor.
  Lite fånigt är det ju, allt. Men sväljer man grundhistoriens fläckar så är det en rätt underhållande thriller ändå. Rysare står det på omslaget, men det är i så fall under filmens sista kvart, då det påminner lite om en slasher, men annars skulle jag säga trygg och rätt ospännande thriller.
  Kul att se Jill Schoelen i en roll nästan samtida med den i min favorit The Stepfather, och nästan samma typ av karaktär också. Hon spelar en misstänksam tonårstjej, som är den första som får en känsla av att det är något fel med Miles.

Dödlig Lek

Dödlig Lek
Watch the Shadows Dance
1988
Bolag: Vestron Video

  En märklig känsla kommer direkt när jag sätter igång den här filmen. Känslan av 80-talsklassiker. Ni vet inledningsscenerna av The Lost Boys där kameran flyger in över det nattöppna tivolit. Det är snyggt, effektfullt, mörkt och väldigt 80-taligt.
  Trycker in den här filmen i spelaren helt utan förväntningar och hör hur ett sugande, mörkt syntsoundtrack startar till en åkning genom en mörk, modern (eller tja, 80-talig då) spökstad av blanka skyskrapor.
  Har jag missat en klassiker?
  Nej, det hade jag inte. Jag hade missat en australiensisk tv-film från 1988 som visserligen beter sig som en klassiker ibland, men som i slutändan blir mest en soppa av lite aktuella filmingredienser från 1988.
  Handlingen kretsar kring ett antal skolungdomar med förkärlek för kampsport, i synnerhet karate som de tränar för den färgstarke och kicksökande tränaren Steve Beck (Vince Martin). På nätterna anordnar de något de kallar för the game i en nedlagd fabrik. En slags paintball-lek som tydligt sätter avtryck i hierarkin inom kompisgänget.
  Tränaren Steve tar droger för orka med sitt äventyrslystna liv, och i en konflikt med sin langare dödar han denne framför ögonen på en av ungdomarna, Robby. Steve inser att Robby måste tystas för att inte berätta vad han sett, och plötsligt blir the game på dödligt allvar.
  Det är ju inte direkt min favorittyp av film detta, får jag väl till en början göra klart, men själva ungdomsstämningen är en förmildrande faktor som räcker en bit. Sedan också det som jag skrev om inledningsvis, känslan av 80-talsklassiker med stilistiskt foto, mycket musik och överlag en snygg film. 

  Sedan lite kul att se Nicole Kidman i en tidig roll, från när hon fortfarande var australisk. Hennes namn och ansikte har naturligtvis lyfts fram på senare utgåvor av den här filmen, men hennes roll här är ganska begränsad. En i gänget.
  Musiken är också ett lite märkligt kapitel värt att nämnas. Förutom det mörka syntsoundtracket så dyker australiska singer-songwritern Paul Kelly upp i princip varje gång filmen utspelar sig på en bar och river av några inte helt oävna new wave-dängor. Känns väldigt inklistrat men livar upp, tycker jag.
  Så här finns en del goda faktorer, helt klart, men det som tilltalar mig minst, och som väl är det viktigaste dessvärre, är själva handlingen och filmtypen. Den här typen av lite futuristisk Generation X-action bygger ju tyvärr ofta mer på stil och smak än på intressanta personporträtt.

Vittnet i Fönstret

Vittnet i Fönstret
The Bedroom Window
1987
Bolag: Vestron Video

  Det här var en ganska typisk film som kunde rekommenderas av personalen i videobutikerna när det begav sig. Känns nästan konstigt att se omslaget utan en rekommenderas-lapp i nån pastellfärg. Själv hyrde jag den aldrig för jag var lite orolig att det skulle vara en erotisk thriller, tror jag. Kändes ju lite jobbigt att komma dragandes med någon sådant till videokvällen.
  Så värst erotisk är den inte, visar det sig, förutom några standardiserade thriller-bröst så klart.
  Jag skrev häromdagen det här om thrillers som marknadsförs som Hitchcock-inspirerade. Detta är nog faktiskt ett undantag från den spaningen. Vittnet i Fönstret känns snarare som en remake av en gammal Hitchcock, vilket jag tycker får ses som positivt ändå.
  Terry har en affär med sin chefs fru och vid en av deras träffar så blir hon vittne till ett överfall utanför hans fönster. För att inte avslöja affären anmäler Terry sig som vittne trots att han inte sett något. Där är själva grundhistorien, men resan är lång med många svängar och vändningar. Det är nog min bästa form av thriller, tror jag. Där man inte riktigt vet hur det ligger till.
  Samtidigt så detta ingen svårtittad eller komplicerad film. Genrens klyschor staplas på varandra. Jakt i parkeringshus, episk mordscen i balettmiljö, blickar i rättegångssalen. Allt har man sett förut. Inte sällan hos just Hitchcock. Ändå så har jag svårt att slita mig från den, och filmens knappa två timmar i spellängd känns betydligt kortare.
  Jag kan sakna den här typen av filmer. Tänker att det är en rätt omodern thrillerform, men så slår det mig att jag nog inte sett någon modern thriller. Ingen direkt högprioriterad genre när jag ska ta igen lite missad nutida film.
  Skådespelarna är överlag bra. Elisabeth McGovern känns som en modern indiefilmsbabe i rollen som det överlevande offret, och kul att se Brad Greenquist i en annan roll än som den spökande joggaren från Jurtjyrkogården.
  Steve Guttenberg spelar Terry i ett förmodat försök att ta sig ur typecastträsket som pojkrufsig charmör efter Polisskolan-filmerna. Vet inte om han riktigt tar sig ur den karaktären här, men det är i alla fall ett bra val av film att försöka med.