King of the Kickboxers

King of the Kickboxers
King of the Kickboxers
1990
Bolag: FilmKompaniet

  När jag som ung 20-something skulle skaffa min första mailadress blev det kingofthekickboxers@hotmail.com. Inte på grund av min kärlek till den här filmen, utan mer nån slags ironi mot att mitt väsen inte direkt andas kickboxare om man säger så. Dock minns jag att jag gillade den här filmen. Eller att det stack ut i bruset i alla fall.
  Jake Donahue (Loren Avedon) är en kompromisslös snut i New York som motvilligt skickas på ett uppdrag till Thailand för att infiltrera en liga som ägnar sig åt att lura västerlänningar att medverkar i kickboxningsfilmer där de sedan blir dödade och filmerna säljs som snuff movies. Tydligen en lukrativ marknad.
  Jake ändrar dock inställning till uppdraget när han inser att mannen han ska möta och krossa är Khan (Billy Blanks), en enorm svart kickboxare som dödade hans brorsa Sean tio år tidigare. Plötsligt blir uppdraget, som det heter, personligt.
  I vanlig ordning har man insett att det är lättare att lära en kampsportare några rader skådespeleri än vice versa, så agerandet är ju lite...speciellt. Men jag gillar än idag hur filmen på något vis blir grymmare med den här snuff movie-historien, och kickboxandet är trevliga dansnummer som vid några tillfällen är smått spektakulära. Överlag så föredrar jag den här typen av filmer när de är actionfilmer snarare än en kampsportares väg mot toppen.
  Sedan gillar jag att den utspelar i Thailand också, kan inte riktigt sätta fingret på varför, men det ger filmen en nästan lite Cannibal Holocaust-stämning vid några tillfällen.
  Värt sin mailadress, tycker jag.

North Shore

North Shore
North Shore
1987
Bolag: Esselte Video

  Rick (Matt Adler) vinner en surftävling och lägger sina prispengar på att åka till Hawaii för att surfa på det berömda North Shore. Där träffar han idolerna från surfaffischerna på pojkrummet, men blir snabbt besviken när de är otrevliga och opålitliga.
  Han har givetvis också problem med locals på Hawaii som i grunden är negativt inställda till amerikanska surfare som kommer dit och stökar. Problemet är att han blir kär i Kiani (Nia Peeples) och det är inte hennes odågor till kusiner förtjusta i.
  Räddningen blir Chandler (Gregory Harrison), en lite enstörig man med väldigt idealistisk inställning till surfing. Han hatar tävlingar och berömmelse och drivs snarare av att göra den perfekta surfbrädan. Rick får bo hemma hos Chandler mot att han ritar en logga till hans brädföretag (!) och får även chansen att testa alla nya brädor han tillverkar.
  När han till slut får möjlighet att delta i en stor tävling står det mellan att följa sin dröm till berömmelse eller vara Chandler trogen.
  Positivt överraskning detta. Filmer som handlar om sporter jag inte bryr mig om (eller inte förstår) brukar inte locka direkt, och den här filmen har stått osedd länge i hyllan. Men är man sugen på lite 1987 så är man, och nog får man 1987 alltid. Här åker perfekta 80-talsansikten bräda till syntrock (mycket Pseudo Echo!), blir kära till 80-talsballader och det är om inte en bra film så i alla fall en trevlig och lättittad film. 

Klappjakten

Klappjakten
The Ultimate Thrill
1974
Bolag: Scand Video

  Lika bra att dra till med en slätstruken 70-talare till nu när jag är på den hyllan. Och ännu en thriller helt utan spänning. 

  Britt Ekland spelar hustrun till en rik affärsman, tillika fullblodspsykopat. Vid en skidresa till Colorado blir mannen tvungen att åka på ett jobbmöte och när han kommer tillbaka har Britt besök av en ung man, som hon hjälpt när han ramlat ner i en iskall bäck.

  Kokande av svartsjuka jagar han mannen ur huset, och förföljer honom med en helikopter och tvingar fram en olycka där den unga mannen dör. Istället för att drabbas av ånger blir han hög på vad han gjort, och vill göra det igen. Den unga mannens vän lockas med till stugan för att frambringa ny svartsjuka och sedan ny katt-och-råtta-lek uppe bland bergen.
  Det här känns som en sån där Sidney Sheldon-film med en massa gratissemestrande Hollywoodstjärnor i biroller, men som mest av allt är reklam för nån jetsettig resort. Men istället för stjärnor får vi en samling halvskeva tv-skådisar och en story som jag kan tycka har nåt ändå, men det blir liksom aldrig något av den eventuella handlingen när 75% av speltiden består av att stuntmän åker skidor till muzakballader.

Viljans Seger

Viljans Seger
Running
1979
Bolag: Jaguar Film

  New York 1979. Går inte att tröttna på. Även den tröttaste film får glow av ett 70-taligt New York. 
  Här handlar det om Michael Andropolis (Michael Douglas) som helt enkelt måste springa. Det är så han hittar glädjen och meningen med livet. Men det har också gått ut över familjen, vilket lett till att frun Janet (Susan Anspach) ansöks om skilsmässa och istället blivit ihop med gemensamma vännen Howard (Chuck Shamata). Barnen skäms över sin pappa som bara är känd som han som alltid springer, och plötsligt en dag står han utan även arbete. Gör något av ditt liv, säger Janet.
  Det är då drömmen väcks till liv om att ställa upp för USA i OS. När han kontaktar sin gamla tränare så kallas han en quitter, någon som inte har psyket att vinna. Så klart så sporrar detta Michael lite extra att nå toppen.
  Den biten av handlingen är ju som vilken sportfilm som helst. Viljans Seger är den svenska titeln. En knuten hand i luften. Bryr mig cirka noll procent om han vinner eller inte. Men som relationsdrama tycker jag den här filmen fungerar desto bättre. Michaels försök att lappa ihop sitt äktenskap, frun som vill gå vidare men samtidigt hyser känslor för honom och försöker sporra honom i allt han gör.
  Den biten är betydligt mer intressant och nyansrik än när Michael springer och springer i olika solnedgångar eller ältar sina motivationsfraser.

Johnny Be Good

Johnny Be Good
Johnny Be Good
1988
Bolag: Transfer

  I den rika floran av ungdoms- och highschoolfilm från 80-talet har jag nog sett i princip allt. Det jag har en tendens att skjuta upp är filmer som kretsar kring sport och rena partyfilmer. De får jag sällan ut något av, har det visat sig.
  Därför har den här blivit liggande osedd i alla år. Dessutom en sportfilm som kretsar kring en sport jag inte kan något om, amerikansk fotboll. Nu när den väl fått snurra i spelaren så inser jag att den inte är någon utpräglad sportfilm direkt utan mer en sån där gapig och lite crazy ungdomsfilm som väl ville gå i John Hughes kölvatten men som helt saknar hans värme och skärpa.
  Hughes-favoriten Anthony Michael Hall spelar Johnny Walker, en kille som "har allt" i en amerikansk småstad. Han är populär hos alla och ett stort löfte inom fotbollen. Vid sin sida har han sin gapige coach (Paul Gleason, så klart) som försöker hålla i trådarna när klubbar från när och fjärran uppvaktar Johnny för att spela för dem.
  Han hämtas i privatplan, bjuds på bisarra gratisfester och erbjuds all världens lyx i Los Angeles. Men hur mycket han än bjuds på så längtar han hem till det enkla livet i småstaden med flickvännen Georgina (Uma Thurman) och bästisen Leo (Robert Downey Jr).
  Det låter som att det finns utrymme för lite varma ungdomsporträtt kanske, men detta är snarare en farsartad komedi utan vare sig några intressanta karaktärer eller roliga scener. Det enda man har att luta sig mot är känslan av soundtrack-film och 80-tal i full blom.

American Flyers

American Flyers
American Flyers
1985
Bolag: Warner Home Video

  Sportfilmer med ordet American i titeln brukar oftast vara präktiga "alltid går med rätt inställning"-filmer. Här syftar som tur är inte ordet på den amerikanska drömmen utan på en barndomsbild av bröderna David och Marcus, där de poserar vid en cykel med den texten.
  Som vuxna har bröderna gått olika vägar i livet. Marcus (Kevin Costner) har framgångsrikt blivit läkare på annan ort, medan lillbrorsan David (David Marshall Grant) bor hemma med sin mamma och inte får nån riktig ordning på vad han vill göra med livet. Mamman har dessutom en oro att David ska lida av samma ovanliga hjärnsjukdom som tog livet av deras far.
  I ett försök att lappa ihop familjens såriga relation bjuder Marcus med lillbrorsan hem för att försöka bonda på äldre dar, och kanske också gå till botten med huruvida han lider av sjukdomen eller inte. Marcus är även elitcyklist och det intresset delar även David, så de båda anmäler sig till ett tufft och prestigefyllt cykellopp ihop.
  Frågan är bara hur hälsan klarar den tuffa utmaningen.
  Ja, jag måste säga att själva historien med sjukdomen och ovissheten kring den är det som ger näring åt hela filmen. Hade det bara varit en film om två amerikanska bröder som skulle hitta varandra igen via ett cykellopp så hade jag suttit och gäspat mig genom detta. Nu finns här istället en nerv och osäkerhet som är långt mer intressant och spännande än vem som vinner det där cykelloppet.
  För just den delen är väl vad man kan förvänta sig egentligen. Sportaction bilder till Bengt Palmers-doftande syntsoundtrack! Kalla kriget kommer förbi och levererar lite opålitliga ryssar! Bitter fejd mellan gamla rivaler. Allt finns där. Fördömligt få cykelscener dock, och de som är med är ändå tillräckligt fartfyllda för att man ska orka med dem med någorlunda behållning.
  Totalt sett en ganska sevärd doldis i den hyperåttiotaliga filmmyllan. Jag blir faktiskt lite nyfiken på hur filmen kan vara så okänd som den är. Visserligen inga dåtida superstjärnor i huvudrollerna, men här finns ändå en god ansats till att ha skapat en 80-talsklassiker med piggt soundtrack och snygg på perfekt mitten-av-80-talet-känsla.

Sekundjakten

Sekundjakten
Downhill Racer
1989
Bolag: Esselte Video

  Sportfilm från 1969. Robert Redford. Hisnande skidscener, enligt originalaffischen. Ser framför mig hur Redford står i skidkläder framför en bakgrundsfilm a la tidiga Bond. Men blir faktiskt ordentligt överraskad över hur hisnande och nerviga skidscenerna faktiskt är. Bättre än samtida Bond, skulle jag säga.
  Robert spelar Dave Chappellet, en lovande alpinstjärna som kämpar mot att ingen tror på honom, så han blir ständigt lågt seedad och får därmed sämre förutsättningar att göra bra åk på sämre bana.
  En som tror på honom är dock det amerikanska skidlandslagets coach (Gene Hackman) som tar med honom som reserv till de alpina tävlingarna i St Anton.
  Dave kommer från enkla förhållanden i Colorado, och hemma på farmen kan pappan inte förstå varför han ska flänga runt i världen och åka skidor när han borde ta över gården.
  Ja, det var väl typ det. Sedan åks det skidor. Inte lite. Sedan träffar han en tjej (svenska Camilla Sparv). Sedan åker de jättefort i hennes bil. Allt i fantastiska miljöer i de österrikiska Alperna.
  Men bortom det här jetsettigt 60-taliga så tycker jag den här filmen har något. Delvis är det ju Redfords och Hackmans förtjänst. Och fotografens. För det är något med deras skådespel och ansiktsuttryck som skapar ett allvar i detta. Här får vi ju dessutom Redford i båda sina paradroller. Dels som högpresterande heartthrob och dels som snygg bondgrabb med veck i pannan.
  Kanske inte det starkast engagerande dramat jag sett, men ändå överraskande snygg och välspelat.

Cutting Edge - Kärlek På Hal Is

Cutting Edge - Kärlek På Hal Is
Cutting Edge
1992
Bolag: Warner Home Video

  En av de bästa egenskaperna i sportfilm är när det är så lite sport som möjligt. När sporten är ett ramverk för något bättre och mer intressant. Ju mindre insatt jag är i en sport, desto viktigare blir denna faktor. Listan av amerikanske baseboll-filmer jag inte sett är extremt lång.
  Doug Dorsey (D.B. Sweeney) är en ung och framgångsrik hockeyspelare som får se sin karriär i spillror när han blir blind på ena ögat (jag kände inte till denna begränsning). När allt känns som mest hopplöst så blir han kontaktad av Anton Pamchenko (Roy Dotrice), en konståkningstränare på jakt efter en partner till sin stjärna Kate Moseley (Moira Kelly).
  Kate har ett rykte om sig att vara hopplös att samarbeta med, och samarbetet med Doug börjar i katastrof. Men vet ni, sakta börjar de två förstå och tycka om varandra.
  Kanske spelar mina låga förväntningar in men jag gillade denna. Lättittad romcom snarare än sportfilm, och med lagom långa konståkningssekvenser. D.B. Sweeney är sympatiskt smågrubblig i huvudrollen och även om Moira Kellys rollfigur är menad att vara osympatiskt kaxig så tycker jag att hon i så fall är mer uppfriskande. Är inte bekant med henne sedan tidigare men hon har en ljuvlig Winona Ryder/Thora Birch-aura som lyfter filmen ett snäpp.
  Sedan har ju mycket med själva tidsinramningen att göra också. Inspelad 1992 är detta en perfekt brytpunktsfilm mellan 80- och 90-tal. Här finns den murriga, vintriga 90-talskänslan i själva grundfilmen, men som bryts av av 80-talstypiska träningsmontage i motljus.
  Klart mer njutbar än jag vågat hoppas på.

Dödlig Lek

Dödlig Lek
Watch the Shadows Dance
1988
Bolag: Vestron Video

  En märklig känsla kommer direkt när jag sätter igång den här filmen. Känslan av 80-talsklassiker. Ni vet inledningsscenerna av The Lost Boys där kameran flyger in över det nattöppna tivolit. Det är snyggt, effektfullt, mörkt och väldigt 80-taligt.
  Trycker in den här filmen i spelaren helt utan förväntningar och hör hur ett sugande, mörkt syntsoundtrack startar till en åkning genom en mörk, modern (eller tja, 80-talig då) spökstad av blanka skyskrapor.
  Har jag missat en klassiker?
  Nej, det hade jag inte. Jag hade missat en australiensisk tv-film från 1988 som visserligen beter sig som en klassiker ibland, men som i slutändan blir mest en soppa av lite aktuella filmingredienser från 1988.
  Handlingen kretsar kring ett antal skolungdomar med förkärlek för kampsport, i synnerhet karate som de tränar för den färgstarke och kicksökande tränaren Steve Beck (Vince Martin). På nätterna anordnar de något de kallar för the game i en nedlagd fabrik. En slags paintball-lek som tydligt sätter avtryck i hierarkin inom kompisgänget.
  Tränaren Steve tar droger för orka med sitt äventyrslystna liv, och i en konflikt med sin langare dödar han denne framför ögonen på en av ungdomarna, Robby. Steve inser att Robby måste tystas för att inte berätta vad han sett, och plötsligt blir the game på dödligt allvar.
  Det är ju inte direkt min favorittyp av film detta, får jag väl till en början göra klart, men själva ungdomsstämningen är en förmildrande faktor som räcker en bit. Sedan också det som jag skrev om inledningsvis, känslan av 80-talsklassiker med stilistiskt foto, mycket musik och överlag en snygg film. 

  Sedan lite kul att se Nicole Kidman i en tidig roll, från när hon fortfarande var australisk. Hennes namn och ansikte har naturligtvis lyfts fram på senare utgåvor av den här filmen, men hennes roll här är ganska begränsad. En i gänget.
  Musiken är också ett lite märkligt kapitel värt att nämnas. Förutom det mörka syntsoundtracket så dyker australiska singer-songwritern Paul Kelly upp i princip varje gång filmen utspelar sig på en bar och river av några inte helt oävna new wave-dängor. Känns väldigt inklistrat men livar upp, tycker jag.
  Så här finns en del goda faktorer, helt klart, men det som tilltalar mig minst, och som väl är det viktigaste dessvärre, är själva handlingen och filmtypen. Den här typen av lite futuristisk Generation X-action bygger ju tyvärr ofta mer på stil och smak än på intressanta personporträtt.

Tom i Bollen

Tom i Bollen
Caddyshack
1980
Bolag: Warner Home Video

  Ja, den här har man ju naturligtvis sett någon gång i livet. Kan inte minnas en enda scen ur den, så den kan ändå kvalificera sig till en omtitt med recension här, tänker jag.
  När amerikaner listar sina mest klassiska 80-talsfilmer är Caddyshack ofta med. Här i Sverige fick den, vad jag minns i alla fall, inte alls samma genomslagskraft annat än hos inbitna Chevy Chase-fans (jag var ett av dessa) som naturligtvis var tvungna att bocka av den från listan.
  Handlingen är inte mycket att orda om. Vi befinner oss på en golfbana bland rika knösar som får ett antal saker att förhålla sig till. Den bullrige och burduse Al Czervik (Rodney Dangerfield), hans motsats i den ödmjuke kvinnotjusaren Ty Webb (Chevy Chase) och faktumet att golfbanan håller på att bli uppäten av klupska gnagare (Gophers, vilket ger upphov till en del förväxlingsvitsar kring golfers). De sistnämnda har sin fiende i den lätt förståndshandikappade banskötaren Carl (Bill Murray).
  Som de flesta filmer från SNL-sfären är det väldigt sketch- och komikerbaserat. Det låter ju när man läser om handlingen sådär som att det skulle kunna bli flippat på ett rätt kul sätt, men jag skrattar nästan aldrig tyvärr. Och när jag gör det är det till Chevy Chases perfekta komiska tajming i det lilla.
  Men jag skulle inte klassa detta som hans film överhuvudtaget. Det är Rodney Dangerfield som hörs och syns mest, så klart, och då handlar det mer om dask på rumpan och pruttar än finkalibrig Chase-komik.

Raka Rör

Raka Rör
Six Pack
1982
Bolag: Transfer

  Skulle man se lite blandade skärmdumpar från den här filmen skulle man lätt kunna tro att detta var en socialrealistisk neo-noir från slutet av 70-talet. Avlövade höstskogar i Texas, dammiga ökenvägar och avfolkningsbygd.
  Men ur den misären reser sig en bedårande feelgood-film, och ingen är gladare än jag.
  Kenny Rogers spelar Brewster Baker, en åldrande racingförare som försörjer på att åka runt och vinna prispengar i den amerikanska södern. När han passerar en liten håla i Texas blir hans bil rånad på delar och när han konfronterar tjuvarna visar det sig vara barn.
  Sex föräldralösa barn som försörjer sig på att stjäla bildelar åt stadens korrumperade sheriff (Barry Corbin, så klart).
  Men Brewster är en rättvis man, så istället för att anmäla dem försöker han förstå deras situation och hjälpa dem. Den motorkunniga barnaskaran fattar tycke för honom och vill gärna följa med honom på hans tävlingar, men Brewster är en loner som helst vill vara en free spirit. Ta dagen som den kommer. Utan sex barn.
  Men vet ni, en vänskap växer fram och när Brewsters ärkefiende Terk (Terry Kiser) börjar köra med fulspel för att vinna loppen så är det bra att ha sex händiga barn på sin sida.
  Ja, detta var ju en helt bedårande myspärla, måste jag säga. Kenny Rogers gör sig helt perfekt som rättskaffens mysfarbror! Diane Lane är jättefin som äldsta syskonet Heather! Kul att se Terry Kiser i en annan roll än den som döde Bernie i Länge Leve Bernie! Roligt också med Anthony Michael Hall i en tidig roll som ett par barnen!
  För att nämna några förtjänster.
  Men framför allt är ju detta sånt högklassigt mys! Just det där lättsamt honkytonkiga blandat med en faktiskt ganska hjätevärmande historia om hur Brewster och barnen kommer närmare varandra. Jag brukar normalt sett vara ganska ointresserad av tävlingsscener i såna här filmer, men här smittas jag verkligen av peppen för det är så härligt gäng.
  Jag vill se fler feelgood-filmer med Kenny Rogers! Han passar verkligen perfekt i rollen som lågmäld mysfarbror, och sedan gillar man ju att han är 44 år gammal på den här bilden.

Rocky IV

Rocky IV
Rocky IV
1985
Bolag: Warner Home Video

  Fan, vad tråkigt med boxning, tänker jag. Då kan det lätt bli att man undviker filmer om boxning. Därför har jag aldrig sett någon Rocky-film, annat än när man råkat hamna tjugo minuter vid nån nattsändning av Rocky 3 på typ TV6. De ska ju vara bra som dramer också, sägs det. Må vara så, men det är ju inte ont om bra dramer man inte sett, dumt att välja nåt med mycket boxning då. Har jag tänkt.
  Jag har överlag sett rätt få Stallone-filmer, speciellt med tanke på att de med god marginal kvalar in till vad jag brukar sätta i mig i filmväg. 80-talsfilm, mainstream, mustiga soundtrack. Men det är något med hans skådespelarväsen som inte riktigt tilltalar mig, kan inte ens förklara varför.
  Men om jag nu ska göra mig till lite och till slut se en Rocky-film så får det bli Rocky IV. Den har jag en känsla för. Minns ju när den kom, hur soundtracket stod på skivhyllan på Domus och hur jag spelade in Survivors "Burning Heart" från Tracks. Kriterier som normalt sett hade fått mig att se filmen för tio år sedan i den här bloggen.
  Idag har det i alla fall skett. Jag behöver väl knappast redovisa handlingen här. Det är ju i fjärde filmen som Rocky åker till Sovjet för att möta Ivan Drago (Dolph Lundgren) som redan har gått en match och slagit ihjäl Rockys bästa kompis Apollo (Carl Weathers). Så det är en hatmatch men också som Survivor sjunger is it easy vs west, or man against man? Kalla kriget är påtagligt närvarande och det är ju lite mysigt såhär i efterhand.
  Ivan Drago tränar inför matchen i nåt slags futuristisk labb medan Rocky springer upp för snöiga bergstoppar i trasiga skor. Den sovjetiska roboten möter den jordnära amerikanen. Sovjet är snötäckt och bistert medan USA är soligt och avslappnat. Dock kan jag tycka att dramabiten som man har hört om i Rocky-sammanhang är som bortblåst här. Om ettan kunde ses som en film om den lilla människans kamp eller något liknande så är Rocky 4 mest som en lång, patriotisk musikvideo.
  Fast det är å andra sidan den bästa biten av den. När den nästan kväver sig själv i alla 80-talsklyschor som staplas ovanpå varandra. När Rocky kör genom natten till tonerna av Robert Teppers "No Easy Way Out" och minns sin vän Apollo genom klipp från alla fyra filmerna.
  Men fan, vad tråkigt med boxning, ändå!

En Prickskytt i Mängden

En Prickskytt i Mängden
Two-Minute Warning
1976
Bolag: Esselte Video

  Älskar när man direkt känner att detta kommer bli bra. Ibland är det så fåniga saker som hur förtexterna ligger som får mig att höja mina förhoppningar sådär direkt. Öppningsscener i första-person. Såld direkt.
  Los Angeles rustar för nån slags final inom amerikansk fotboll. Samtidigt ser vi hur en man, som man alltså följer i första-person, tar sig upp på en platå ovanför resultattavlan med ett gevär för att - får man anta - skjuta folk därifrån. När folk har strömmat till och matchen ska börja märker ett tv-team från en av sina kameror att mannen sitter med ett vapen på taket och larmar polis. Nu ska polisen försöka få ner mannen innan han börjar skjuta.
  Vägen dit är ganska lång. I klassisk katastroffilmsdramaturgisk anda ska vi lära känna ett antal människor först. Sådana som kanske kan falla offer för mördaren, måntro? Vi har den unga familjen (Pamela Bellwood från Dynasty och Beau Bridges), det krisande paret (David Janssen och Gena Rowlands), den nervösa mannen med spelskulder (Jack Klugman) och så klart en begynnande romans mellan två främlingar. På polissidan så krigar Charlton Heston och John Cassavettes mot klockan.
  Stjärnspäckat som sig bör i katastroffilmer (om detta nu är en sån, men till upplägget är det i alla fall) men det känns lite konstigt att se klassiska New York-ansikten som Gena Rowlands och John Cassavettes i den kalifornska steksolen.
  Sedan är det ju tradigt med amerikansk fotboll alltså. Där får jag väl skylla mig själv som aldrig gett det chans, men här använder man sportscenerna och publikens extas kring det som nån slags drivkraft, och det funkar ju så klart inte på mig. Leker med tanken hur bra (och rapp) filmen hade blivit om man hade klippt bort en halvtimme av meningslöst sportsekvenser. Men sure, det är väl till för att folk ska kunna leva sig in i situationen eller nåt.
  Riktigt, riktigt spännande tycker jag aldrig att det blir. Mer isåfall panikartat klaustrofobiskt när skotten viner och publiken försöker fly.
  Jag har sett delar av den här filmen tidigare, kom jag på. I slutet av 90-talet. Kan det har varit på ZTV? Minns att jag gillade den men sedan somnade jag i soffan, troligen på grund av evighetslånga sportsekvenser. Även om den egentligen varken är särskild spännande eller bra så känns det ändå som en pärla att hitta på något vis. Kanske för att den sammanfattar den här bloggen så bra. Bortglömd mainstream.

Mot Toppen

Mot Toppen
American Anthem
1986
Bolag: Transfer

  Vissa filmer är nästan omöjligt att skriva om på ett sätt som inte är sarkastiskt. Har sett den tendensen hos mig själv när jag skriver om dussinslashers till exempel. Fast det är klart, om den enda känslan du får av en film är ett välbehag av igenkänning så är det svårt att skriva något mer passionerat.
  Här är ännu än i raden av soundtracktunga ungdomsfilmer från mitten av 80-talet. Likt filmer som Flashdance och Footloose är det ju mer som förlängda musikvideor egentligen men vissa av de här filmerna bär ändå på ett ungdomligt tilltal som åtminstone talade till mig när jag var 14.
  Vet inte om jag hade tyckt annorlunda om den här filmen om jag sett den som ung, kanske hade jag dragits med i virrvarret av träningsscener, bilåkande och det rockiga soundtracket men jag tror faktiskt att den här filmen är svag även för en lättimponerad tonåring.
  Det börjar i alla fall med att gymnasten Julie flyttar in i en nedgången bruksort i Trump-land där ungdomar antingen håller på med bilar eller sport. I den här hålan bor redan Steve, en gång stadens atlet men som slutat tro på sig själv gett upp sina drömmar.
  Julie får ett svalt mottagande i den nya staden och bestämmer sig då för att visa folk var skåpet ska stå. För det måste hon träna. Allra helst i motljus till nysignad AOR. Men hon har hjälp av sin kusin också. Han är handikappad efter en bilolycka och tillbringar sina dagar i en nedlagd fabrik. Där har han byggt en musikstudio och skriver dansvänlig filmmusik av Bengt Palmers-typ. Filmens Duckie.
  Steve har problem med sin farsa. En sjukskriven bilmekaniker som gärna tar till våld för att visa vem som bestämmer där hemma. Tur då att det finns en öm mor mellan dem, som kan tala dem till rätta igen. På radion: Mr Mister.
  Ja, soundtracket är som sagt huvudperson i filmen. Båda huvudrollsinnehavarna är nog snarare gymnaster som lärt sig säga några repliker framför kameran än skådisar som tränat sig till atleter. Minns knappt en enda scen som varken är gymnastik eller bilåkande till AOR. Temalåten framförs av John Parr, den amerikaniserade engelsmannen som hade monopol på motivational rock till filmer några år i mitten av 80-talet. Temat här heter "Two Hearts" (saxsolot aningen inspirerat av Psychedelic Furs "Pretty in Pink") och ett mycket snabbare sätt att de den här filmen är att kolla in den här musikvideon.
  Då går du förvisso miste om ändlösa gymnastikscener men det kanske är ok?

Bäst På Plan

Bäst På Plan
Quarterback Princess
1983
Bolag: Transfer

  Ännu ett exempel på fenomenet jag skrev om nyss, där man rotat i gamla skåp efter oexponerade filmer att ge ut för att mätta marknadens törst under de stora videoåren. En tv-film från 1983 som fick nytt videoliv i och med att Helen Hunt börjat bli ett större namn i och med Mad About You i början av 90-talet.
  Här spelar hon Tami, en vanlig amerikansk tonårstjej med fallenhet för amerikansk fotboll och när familjen flyttar till en ny stad så möts de av motstånd från gubbväldet som så klart tycker att en tjej inte alls ska spela fotboll utan vara cheerleader.
  Familjen står på sig och fixar så hon får provspela. Tror ni det blir succé?
  Inte svårtuggat, detta. Hela filmer har ett skimmer av oförargligt Disney-drama som jag tycker känns rätt trevligt ändå. Måhända är det inga komplexa karaktärer direkt.Gubbslemmen som är emot henne är nästan skrattretande stereotypa, fast å andra sidan är det kanske så i verkligheten också.
  Till karaktärernas fördel så gillar jag att folk är snälla mot varandra. Just den biten påminner nästan om John Hughes ömma sätt att porträttera familjer (och kanske framför allt fäder genom att göra dem snälla istället för auktoritära).
  Det ryms naturligtvis inte en enda överraskning i den här filmen, men en regnig semestermorgon är den ett ganska gott sällskap.

Loppet Är Kört

Loppet är Kört
Breaking Away
1979
Bolag: Polar-Bonnier

  Coming of age! Detta luddiga begrepp som väl egentligen betyder att bli vuxen, men som i filmsammanhang i regel innebär att man blir det på ett fundersamt sätt med glimten i ögat. Jesse Eisenberg känns som Mr Coming of age av idag.
  Här är det den snarlike skådisen Dennis Christopher som står för uppvaknandet. Han spelar Dave, en ung man i en sömnig småstad som blivit besatt av cykling och Italien. Han talar italienska med sina föräldrar (det är 'glimten i ögat'-biten) och kämpar samtidigt för att, med eller utan sina kompisar, vinna en stor cykeltävling. Lite spoiler alert på omslaget, får man säga.
  Den här filmen kom 1979. Ungdomsmodet från då (högt uppdragna Adidas-shorts och tajt t-shirt) ger mig en rätt mysig känsla av ungdomsslasher, men det är väl min förvrängda videohjärna som talar, antar jag. Här dör ingen. Istället ränner man omkring i den lilla småstaden och gör just ingenting, förutom då Dave som cyklar och pratar italienska. Tristessen smittar genom rutan och för mig som inte heller är speciellt intresserad av cykeltävlingen blir det mest att kolla hur långt som är kvar. Om cykeltävlingen som är just nu verkar vara den sista, eller om det kanske kommer en till. Det gör det oftast.
  Jag tror kanske jag missat poängen med den här filmen. Förstår inte riktigt vad den går ut på. Den är ju inte överdrivet rolig, det kan inte vara något med det. Den är lite som när Stephen King blir som allra mest onyanserat nostalgisk och låter några ungdomars berättelse om "den där sommaren" vara hela grejen. Någon slags cykel-"Sista Natten Med Gänget". Snark.

Touch And Go

Touch and Go
Touch and Go
1986
Bolag: Transworld

  Kul när det dyker upp ultimata exempel på vad den här bloggen till huvudsak handlar om. Filmer som gjorts med kommersiella intentioner, ansenlig budget och bra skådespelare men som ändå är så bortglömda idag att de inte ens har en affischbild på IMDB.
  Här är ett mainstreamdrama om Bobby Barbato (Michael Keaton), en firad hockeystjärna från Chicago som en kväll blir rånad av en liten grabb som han sen försöker tala vett i och kör hem till sin mamma. Den ensamstående mamman Denise (Maria Conchita Alonso) lever i slummen, försöker få livet att gå ihop för sig och sin son. Så klart är hon även Hollywoodskt etnovacker och välklädd.
  De utvecklar ett förhållande där Bobby tvingas göra avkall på sin groupietillvaro (stackarn) och Denise lever i förhoppning om att hon inte bara var ytterligare en i raden för honom.
  Svårt att göra något riktigt intressant av det ämnet, känns det som, och detta är väldigt light allting. Som att se Flashdance utan dansscenerna och koncentrera sig på dramatiken. Det som möjligen räddar den här filmen är väl just själva 80-talsstämningen, som jag till synes aldrig får nog av. En del bekanta birollsansikten svischar förbi också. Max Wright (pappan i Alf) och Ajay Naidu som långt senare skulle dyka upp i Office Space, till exempel.
  Sedan också skojigt tidsdokument att se ett barnkalas när barn dansar till något nysignat new wave-band som tvingats in på soundtracket.

Crazy For You

Crazy For You
Vision Quest
1985
Bolag: Warner Home Video

  Introscen: Matthew Modine joggar genom smutsiga men mäktiga industriområden till ett soundtrack av produktplacerad muskelrock från 1985. Visst känner man vart det är på väg?
  Killen från fattiga förhållanden som ska ta sig ur misären genom att kämpa, kämpa, kämpa. Riktigt så standardiserad är den dock inte. Louden (Matthew Modine) är en ung, naiv och godhjärtad brottartalang (sporten alltså, inte gubbuttrycket) som svälter sig själv för att nå en lägre viktklass, med påföljande hälsoproblem. Samtidigt får han och hans pappa en inneboende i den hårda och världsvane Carla (Linda Fiorentino) vars mystik inspirerar Louden att kämpa bla bla bla.
  Själva storyn är ju inte för kul alltså. Rätt mycket brottningsscener också. Jag undrar om filmen överdriver sportens popularitet. Här är det fulla läktare, cheerleaders och supportrar som förnedrar varandra. Det tror jag inte det är här i Sverige.
  Jag skulle tro att filmen då som nu är mest känd för specialskrivna Madonna-låtarna "Crazy For You" och "Gambler" från soundtracket. Svenska utgåvan har till och med fått titel efter Madonna-låten. Sedan dyker hon upp själv också i en klubbscen också. Kul att se henne live från den här eran. Behållningen är väl egentligen just det där. Känslan av 1985.

Wind

Wind
Wind
1992
Bolag: Egmont

  Av någon anledning blev jag lite sugen på 90-tal plötsligt. Man kan förstå varför. 80-talet har jag ju vandrat fram och tillbaka i princip sedan det slutade och chanserna att hitta något man inte kände till som samtidigt är bra börjar bli mikroskopiska.
  90-talet däremot lär ju rimligen ha en ganska stor mängd bortglömd mainstreamfilm också. Först ut får det där seglardramat bli. Vet inte varför jag plockade just denna. Kanske gav mig vågorna på omslaget en förnimmelse av Point Break och liknande actionfilmer med spår av musikvideo som kom där ett tag.
  Visst är det en sådan film. Men i övrigt så lider den av precis samma problem som North Shore. All energi och budget är lagd på spektakulära seglingsscener, och ja, jag får väl skylla mig själv för att jag trodde något annat.
  Matthew Modine och Jennifer Grey spelar ett par som tillsammans ska vinna nån seglingscup. Tänk er en hel film som loopar skidscenerna ur Sällskapsresan 2 om och om igen. Perfekt för dig som älskar att höra Matthew Modine skrika woohoo i seglarkläder.