En Ryss i New York

En Ryss i New York
Moscow on the Hudson
1984
Bolag: Video Trade

  New York, 1984. Svårt att inte automatiskt bli på gott humör. Med dessa goda förutsättningar trycker jag den här kassetten i spelaren. 
  Paul Mazursky är en annan god förutsättning. Han ligger bakom många fina New Yorkska snack-komedier i Woody Allen-land. Men ibland försökte han göra blockbusters istället, det blev sällan lika lyckat. Så frågan är i vilken fålla denna hamnar?
  Ja, någonstans i mitten skulle jag nog säga. Robin Williams spelar Vladimir Ivanov. En rysk saxofonist som livnär sig via en turnerande cirkusorkester. När en dag cirkusen ska göra ett framträdande i New York bestämmer han sig spontant för att hoppa av och starta ett nytt liv i New York.
  Han får bo med en svart familj i Harlem och blir vän med migranter från alla världens hörn i samma sits. Alla drömmer de om den amerikanska friheten. Han blir även kär i italienska Lucia (Maria Conchita Alonso) som även hon kämpar för att få ett amerikanskt medborgarskap.
  Ombytta Roller spökar ju här lite. Inte bara i New York-kopplingen utan även i hur den vilse Vladomir ska försöka navigera i sin nya värld. Men mest av allt blir det ju en propagandafilm för den amerikanska, kanske allra mest det newyorkska, livsstilen. Det gråa Sovjet byts mot ett färgsprakande USA för alla rättigheter plötsligt kommer på ett fat. Porrfilm på tv - what a country huh?
  Kalla kriget, javisst, men det blir lite löjligt när ryssarna skriver freedom i strandsanden och drömmer sig tillbaka till Amerika. Robin Williams som fingerad ryss då? Visst kan man väl säga kulturell appropriering när han går omkring och låtsasbryter på ryska, men jag tycker han ändå gör det finkalibrigt och med värme. Såsom han ju var, Robin.
  Jag vet inte om man försöker göra någon slags samhällskommentar kring alla dessa människor som kämpar för att bli amerikaner i filmen, men resultatet blir snarare återigen en lovsång till smältdegeln av kulturer i New York.
  Roligt då? Nä, det kan jag inte säga direkt, men däremot mysigt. Robin Williams tillför precis den värma som behövs för att det inte ska bli lyteskomik, och New York ger honom bästa tänkbara inramning.