The Attic
1980
Bolag: Continental
Då trycker man in "Årets Skräckfilm" i spelaren. Verkar ha något med en vind att göra. Låter ju spännande. Jag får en jättebra känsla direkt, faktiskt. En smalfilm med glada sommarminnen rullar till en kvinnas gråt. Stämningsfullt, creepy och lovande!
Känslan av det här kan bli spännande!
Handlingen kretsar kring Louise (Carrie Snodgress), en neurotisk bibliotekarie som lever på hoppet att hennes ungdomskärlek, som försvann spårlöst för 20 år sedan, ska komma tillbaka. Istället har hon fastnat med sin handikappade och tyranniska far (Ray Milland) och har precis blivit av med jobbet.
På jobbet bondar hon otippad med unga Emily (Ruth Cox) som är på väg in i samma situation som hon själv. Vill gärna komma ut i världen men känner sig tvingad att ta hand om sin handikappade mor.
Deras vänskap utgör filmens kärna snarare än någon rafflande thrillerhistoria. Men den där vinden då? Och vadå 13 steg mot döden?
Ja, den som ger sig till tåls. Bakom Louise deppiga livssituation döljer sig ett antal hemligheter som nystas upp i filmens slutscener. Det är väl först då filmen ens snuddar vid att vara en skräckfilm eller rysare. Kan se framför mig de grusade förhoppningarna från blodtörstiga videohyrare när de sitter och pinar sig genom ett b-drama som varken är spännande eller blodigt om det nu är det man är ute efter.
Men tar vi av oss just de glasögonen så tycker jag det är en fin film. Som sig bör lite överspelat och kanske skulle ha mått bra av en restriktiv manusredaktör, men det är ändå ett intressant levnadsöde man målar upp i godan ro innan man till slut sista kvarten tar sig upp på den där vinden och saker får sin förklaring.
Kanske inget fynd men väl en positiv överraskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar