Kaninmannen

Kaninmannen
Kaninmannen
1990
Bolag: Sandrews

  Länge sen jag såg nåt svenskt här. Ärligt talat så är det lite bökigt på vhs när man inte kan slänga på den där svenska textningen och måste försöka höra vad de står och mumlar om mitt i trafiken. Detta var en riktig mummelfilm dessutom, som jag faktiskt inte sett tidigare.
  Bengt Nääs (Börje Ahlstredt) är en krimreporter på tv som jobbar tätt med polisen i jakt på en våldtäktsman som överfaller tonårsflickor i Stockholm. När polisen får fram en fantombild är den förbryllande lik hans son, Hans Nääs (Leif Andree), en gymnastiklärare som vid flera fall ertappats i flickornas omklädningsrum.
  Som tittare vet vi ganska tidigt att Hans är den skyldiga så själva deckaren är rätt snabbt avklarad. Kvar blir då ett familjedrama där Bengt som försöker förtränga att det kan vara hans egen son han letar efter, en känsla han delar med Hans fru Lollo (Stina Ekblad) som också har en känsla av att mannen de pratar om på nyheterna är hennes sambo.
  Märklig känslor för den här filmen. När jag ser den stör jag mig rätt mycket. På hur den är gubbsjuk på ett sätt som inte har någon poäng för handlingen. Exempelvis scenen i omklädningsrummet som är lång, naken och inte leder någonvart.
  Men det finns något i dramat som ändå dröjer sig kvar. Den är diskbänkig på lite samma sätt som Falsk Som Vatten, på gott och ont får man säga, men i dessa dagar av serieproducerade volymdeckare så känns det ändå skönt med en riktig seg film med långa samtal som bygger karaktärer och stämning.
  Sedan så klart hjälper det ju såklart med lite birollsbingo av svenska skådespelare anno 1990 och underbara lägenhetsmiljöer anno sent 80-tal.
  Försiktigt positiv överraskning ändå.