Valley Girl

Valley Girl
Valley Girl
1983
Bolag: VTC

  När jag i internets barndom hängde på amerikanska forum om 80-talet (som ju bara var 10 år gammalt då) fanns där några filmer som man ständigt återkom till som ikoniska, men jag som knappt hade hört talas om här hemma. Valley Girl var en sån. Framröstad till 80-talets bästa ungdomsfilm vid nåt tillfälle. Jag hade aldrig sett den och tror inte någon av mina kompisar hade det heller. Men en DVD beställdes, och ja, den var väl ok. Idag har jag första gången satt hyr-vhs:en som jag hittade kort därefter i spelaren.
  Julie (Deborah Foreman) är en ung och välbärgad tjej som bor i det som kallas Valley i Los Angeles. Hon går på fester i dyra hus, har ytliga samtal om killar med sina tjejkompisar och har precis gjort slut med sin pojkvän, den rika hunken Tommy (Michael Bowen, senare Tarantino-favorit).
  Men så dyker han upp, Randy (Nicholas Cage med originaltänder). Han bor i betydligt ruffigare Hollywod, går på rökiga klubbar, är tjenis med gatans folk. Han drar med Julie in i sin värld. Tar med henne på rockklubb (där The Plimsouls står på scen). Hon faller för honom men märker hur hennes vänner vänder henne ryggen och till slut överväger hon att gå tillbaka till Tommy igen för att de känns säkrare.
  Nu var det säkert 25 år sedan jag såg den här senast, och tycker mycket bättre om den idag. Dels är det så klart en ljuvlig tårtbit 80-tal. Känns kul att det är 1983 också, annars är den 80-taliga ungdomsfilmen väldigt förknippat med typ 86-87 för mycket. Marginell skillnad kan tyckas, men det är faktiskt en lite annan känsla i den tiden. Fortfarande små korn av det bruna 70-talet, och med ett soundtrack präglat av new wave och powerpop snarare än syntpop.
  Soundtrack går inte att undvika att nämna så klart. Inte bara är det väldigt bra, men det är också i perfekt samspel med själva filmen. Mycket brittiskt. På det sättet en förtrupp till John Hughes filmuniversum och filmer som "Pretty in Pink" och "Some kind of Wonderful". Tyvärr tycker jag inte Valley Girl når samma djup som de filmerna, men här finns ändå fin och mänsklig ton som påminner mycket om hans filmer.
  Inget fel på Nicholas Cage insats här, men det är ju Deborah Foreman som stjäl showen. Otroligt charmig, bra komisk tajming och helt strålande i huvudrollen. Jag känner henne i princip bara från "April Fool's Day" annars, och kan tycka att hon förtjänar lite mer ikonstatus än hon gör för den här filmen.