On Golden Pond
1981
Bolag: Polar-Bonnier
Den här filmen har jag velat se länge. Jag har även haft den i min ägo relativt länge. Varför den legat osedd kan jag lite förstå. Oscarsdrama om åldrande. Katharine Hepburn! Lite mer beroende av sinnesstämning än den genomsnittlige thrillerkomedin man tuggar i sig.
Men så plötsligt, en regnig semesterdagsmorgon.
Ethel (Hepburn) och Norman (Henry Fonda) är ett åldrande par som varje år sedan de var unga beger sig till sitt sommarställe vid Golden Pond. Inför Normans 80-årsdag kommer dottern Chelsea (Jane Fonda) och hälsar på med sin nye fästman, tandläkaren Bill (Dabney Coleman). Det handlar om relationer, familj, uppoffringar och att passa in. Helt en film i min smak, alltså.
Först blir jag dock lite besviken. Ethel och Norman känns ganska tröttsamt bjäbbiga när de hela tiden munhuggs om småsaker, och till en början känns det nästan mer som en variant av Griniga Gamla Gubbar än ett relationsdrama. Men när besvikelsen lagt sig ser jag något annat. Norman är en grinig och sur gubbe som har tillåtit sig själv att bli det mycket på grund av Ethels ständiga välvilja och daltande. Katharine Hepburn strålar (så klart) i rollen som Ethel, och det är både rart och nedslående att se hur hon behandlar Norman nästan som ett barn för att kunna få några väldigt få kärleksfulla ögonblick tillbaka. När man väl fått ögonen på den biten av dramat märker man att både Hepburn och Henry Fonda (här i sin sista roll) är fullkomligt magnifika i rollerna. Alla är.
Sedan är det ju så klart väldigt ordentligt vadderat. Som både filmtiteln och omslaget antyder så finns här nära nog överdoser av Hollywoodskt välbefinnande också. Fiskelycka. Natur. Solnedgångar. Men det gör inte så mycket. Kan nästan sträcka mig till att tycka att det sätter lite guldkant, till och med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar