Välkommen Mr. Chance

Välkommen Mr. Chance
Being There
1979
Bolag: Polar-Bonnier

  Många år sedan jag såg den här filmen. Minns den som bra och kanske lite gripande. Värd en omtitt kanske.
  Peter Sellers spelar Chance, en åldrande man som levt hela sitt liv som självlärt trädgårdsmästare för en nu döende man. Han känner inga människor förutom hushållerskan, han har aldrig varit utanför trädgården han jobbar i, han kan inte läsa eller skriva och hans enda intryck kommer från tv. När mannen en dag dör beordras Chance lämna huset och beger sig för första gången ut i världen. Naiv och simpel.
  Via en olyckshändelse blir han omhändertagen av det förmögna paret Rand (Shirley MacLaine och Melvin Douglas) som tar Chance till sitt hjärta och bjuder in honom till fina sammanhang där hans simpla ord om trädgård och tv tas som metaforer och han får någon slags status som guru och sanningssägare och citeras av självaste presidenten.
  Lite har nog den här svalnat sedan jag såg den senast. Det är ju ett klassiskt drama med Oscarsvittring (eller ja, den fick en Oscar med bud på fler) dvs ett personporträtt av en udda person som hamnar i nya sammanhang. Forrest Gump, Garp och Hans Värld eller för all del byta-värld-filmer som Crocodile Dundee. Problemet jag upplever när jag ser om den här filmen är att jag blir trött på karaktären Chance mer än jag kan uppskatta "den otroliga historien" som berättas.
  Men jag gillar fortfarande ändå känslan i filmen. Den är lugn och välspelad. Det är någonting med tiden den utspelar sig i också. Krispig 70-talshöst.

Nålens Öga

Nålens Öga
Eye of the Needle
1981
Bolag: Warner Home Video

  Jag har ett lite märkligt minne till den här filmen. Såg den tillsammans med en klasskompis och hans pappa. Vet inte om pappan var historielärare eller om han bara uppförde sig som en, men han satt hela tiden och kommenterade allt som sades som hade med kriget att göra. Det var ju störigt så klart, men har ändå minnet av att man tyckte filmen var otroligt spännande.
  Henry Faber (Donald Sutherland) är en trevlig och omtyckt granne som visar sig vara hänsynslös tysk spion som urskiljningslöst dödar de som kommer på honom. När han ska lämna över spionmaterial till en tyst ubåt hamnar han i oväder och blir strandsatt på en enslig ö utanför Skottlandskust. Där finns bara två hus, det ena tillhör en fåraherde och det andra en familj som valt att isolera sig när mannen blivit invalidiserad. 
  De har så klart ingen aning om vem Henry verkligen är, men framför allt frun Lucy (Kate Nelligan) charmas av honom och de inleder en vänskap och relation bakom makens rygg. Men sakta börjar sanningen att dyka upp.
  Som sagt, mitt enda minne av den här filmen var att jag tyckte den var spännande när jag var 12 år. Jag blir totalt golvad av den här omtitten. Vilken otroligt bra film! Brukar vara begränsat entusiastisk över krigsfilmer, men här utgör andra världskriget en perfekt kuliss till en thriller som lika väl hade kunnat handla om något annat.
  Framför allt filmens andra hälft, när Henry lär känna Lucy på ön, är makalös. Dels ur ett ganska hjärteskärande dramaperspektiv men framför allt är den är helt otroligt spännande. Det ligger en roman av Ken Follett i botten här, den är säkert bra, men det är framför själva det filmiska framförandet jag blir tagen av. Sutherland och Nelligan är fantastiska, speciellt i de lite mer lågmälda dialogerna, och hela filmer har liksom en mäktighet som jag inte alls hade förväntat mig.
  Musiken, miljöerna, personerna. Så mäktigt, så dramatiskt.

The Guardian

The Guardian
The Guardian
1984
Bolag: Transworld

  Den här filmen har jag haft i evigheter. Ett av de vanligaste Transworld-släppen att hitta på loppisar på den tiden man kunde hitta hyrfilmer på loppisar. Jag undrar varför. TV-film från 1984. Kan ju knappast varit något man storsatsade på.
  Sen har den stått där i hyllan. Ser ju inte superkul ut direkt. Men den är inte så dum faktiskt.
  En välbärgad trappuppgång på Manhattan oroas av hur brottsligheten ökar i deras område efter att en av hyresgästerna skjuts till döds för några få sedlar av ett par rånare som tar sig in i porten. Dagen efter blir en kvinna våldtagen av en narkoman när hon är i tvättstugan.
  I huset bor tv-producenten Charlie Hyatt (Martin Sheen) som får tips av en kollega om John Mack (Louis Gossett Jr), en man som hjälper folk att göra sina bostäder säkra. De hyr in honom och han tar sitt jobb på största allvar. Han bosätter sig i trapphuset och styr med järnhand så ingen obehörig kommer in. Problemet är att hyresgästerna känner att deras frihet blir begränsad. De är liberala medelklassakademiker som varken vill göra avkall på sin frihet eller vara fördomsfulla eller rasistiska.
  Men John Mack blir allt populärare när han avstyr det ena brottet efter det andra, och till slut är han som en pappa för gamlingarna i trappen och hjälper dem med vardagsbestyren för deras egen säkerhets skull.
  En som är mindre imponerad är Charlie. Han får en känsla att något inte står rätt till och lägger fram en teori om att John själv ligger bakom attackerna han avstyrt. Har han rätt? Och ännu viktigare, får han med sig sina nöjda grannar i sina tankebanor?
  Ja, mer spännande än så är det inte. Ganska stor del av framför allt mittersta delen av filmen handlar i stort sett bara om att folk glömmer stänga dörren ordentligt och får en utskällning av John Mack. Det känns lite som att man sitter och tittar på en street smart New York-variant av Goda Grannar.
  Men det är faktiskt en intressant film, på något vis. Aldrig tråkig, även om det kan låta så. Grannarnas sätt att på ett lite krampaktigt vuxet och vettigt sätt lösa konflikter känns väldigt ofilmiskt på något vis. Någonstans halvvägs börjar jag fundera om filmens syfte. Kommer detta leda nånvart? Vill man berätta något? Nä, skulle jag säga. Detta blir snarare som en liten smygtitt in hos några grannar som brottas med vad som väl ändå måste anses vara ganska vardagliga problem.
  Sedan är det ju alltid ett nöje att se Martin Sheen. Världens mest perfekta (manliga) birollsskådis.

Agnes of God

Agnes of God
Agnes of God
1985
Bolag: VideoTrade

  Om Let's Get Harry, som jag såg tidigare i veckan, hade lite problem att klara Bechdel-testet så blir det bättre resultat här. Här är männen förpassade till bleka biroller medan alla med bärande repliker är tre kvinnor.
  Meg Tilly spelar Syster Agnes, en ung, hängiven nunna på ett kloster i Kanada. En natt föder Agnes en bebis som sedan hittas död i en papperskorg. När man frågar Agnes vem som är barnets far säger hon Gud.
  För att tränga innanför det fromma skalet skickar polisen psykologen Martha Livingston (Jane Fonda) för att lära gärna Agnes och försöka förstå vad som egentligen hänt. Men Agnes lever i en naiv, nästan infantil, tro om att allt på jorden är Guds verk. Samtidigt är abbedissan Miriam Ruth (Anne Bancroft) irriterad över psykologens närvaro och försöker motarbeta arbetet.
  Förutsättningarna är ju enorma i min bok här. Tre starka (kvinno)roller, tre fantastiska skådespelare, ett kammardrama med lite whodunit-faktor. Så klart väntar man sig ingen rafflande eller ens spännande thriller utan att välspelat drama. Och det finns mycket jag verkligen tycker om, framför allt de tre huvudrollsinnehavarna är ju fantastiska.
  Det slår mig lite hur Anne Bancroft är väldigt unik i hur hon nästan typecastas till roller som kärv, vältalig medelålders kvinna med skinn på näsan. Lite som Margaretha Krook i Sverige. Älskar rolltypen och älskar hur hon förvaltar den.
  Läste precis att Meg Tilly håller denna film som favorit av de hon var med i, och jag kan förstå det. Här finns utrymme för en skådespelare att breda ut sig, utrymme för nyanser. Klostret är enormt effektivt som teaterscen.
  Fotot av Sven Nykvist är enormt också. Mycket har han gratis av miljöerna. Ett ensligt kloster på den kanadensiska tundran. Vinter. Men otroligt fina bilder, det kommer man inte ifrån.
  Ändå tittar jag på klockan.
  Det är som att jag aldrig blir tillräckligt intresserad. Visst räcker det en bit med att se fina rollpresentationer och njuta av ett vinterlandskap anno 1985. Men själva historien går liksom inte genom rutan för mig. Jag vet inte om det är själva handlingen som inte tilltalar mig tillräckligt eller om man misslyckas med att engagera på andra sätt, men jag tror helt enkelt att själva grundhistorien om hur en ateist försöker skapa vänskap med en djupt troende känns lite för omaka-par-tråkig.
  Tyvärr, ska jag säga. För jag vill verkligen gilla en film där jag gillar alla ingredienser var för sig.

Dad

Dad
Dad
1989
Bolag: Esselte Video

  Bara häromdagen när jag såg Sa Jag Adjö När Jag Kom? så slogs jag av hur en film kan ha alla förutsättningar men ändå inte lyckas för att man inte bryr sig om karaktärerna. Här har vi det omvända, en film som jag inte har jättehöga förhoppningar om. Ett smörigt, amerikanskt nostalgidrama, typ. Men men, en osedd film från 1989 slinker väl alltid ner, tänkte jag.
  Tillbaka fick jag en av de största överraskningarna på länge. Direkt får jag den. Känslan! Det är egentligen ingen speciell scen som slår an tonen, det är mest bara känslan inför karaktärerna, skådespelarna och replikskiften.
  Jake (Jack Lemmon) och Bette (Olympia Dukakis) spelar ett åldrande par där Bette i princip sköter sin handlingsförlamade man som helst bara vill stå ute och påta i sitt växthuset. Bette lagar maten, diskar, tvättar, och planerar vilka kläder han ska ha på sig nästa dag. En dag i får Bette en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus, och dottern Annie (Kathy Baker) ringer till brorsan John (Ted Danson) och ber honom komma hem och hjälpa till.
  John är den i syskonskaran som lämnat småstaden för karriären men tar några dagar ledigt för att åka hem till föräldrahemmet och hjälpa pappan med vardagssysslorna. Där börjar de för första gången i sitt liv prata med varandra och lära känna varandra.
  Svårt att säga varför jag faller så hårt för den här filmen, men jag har ju en soft spot för filmer om åldrande. Sista Sommaren och Godnatt Mamma är två andra filmer jag älskat i den här bloggen. Lite på samma sätt, att den förhållandevis enkla dialogen gripit tag. Dramakomedi står det på omslaget, mycket lite komedi får jag säga, men inte heller något mörkt drama utan mer än fundersam film med några få komiska inslag. Gammal möter nytt, behöver inte vara svårare än så.
  Det fina är ju samspelet, både mellan karaktärerna och skådespelarna. Älskar hur alla är snälla mot varandra, hur man slipper bråk och gapiga konflikter. Alla respekterar varandras livsval och det blir inte alls den där stad-mot-land-konflikt som man anade var på gång när man såg först klippen på Johns stressiga affärsmöten.
  Jag älskar fan Jack Lemmon. För mig överglänser han alla de stora, manliga skådisarna. Kanske just för att han tar såna här roller. Här gör han den åldrande Jake till fullständig perfektion. 

Är Det Inte Mitt Liv Kanske?

Är Det Inte Mitt Liv Kanske?
Whose Life is it Anyway?
1982
Bolag: Esselte Video

  När jag gnäller över det tråkiga utbudet på världens alla streamingtjänster brukar jag få motfrågan vad det är jag söker egentligen? Nu har jag äntligen ett svar på den frågan. Den här filmen! Eller rättare sagt möjligheten att ramla över den.
  Ett helt vanligt top-notch-drama från 1982.
  Richard Dreyfuss spelar Ken Harrison, en hyllad skulptör som blir förlamad från huvudet och ner i en bilolycka. När han inser att hans öde är att ligga resten av sitt liv på sjukhus så vill han hellre få hjälp att dö, men det tillåter varken sjukhuset eller lagen.
  Jag har historiskt haft lite svårt för Dreyfuss, speciellt när han spelar ettriga män som ska vara lite excentriska sådär. Här gör han exakt det, fast med bästa möjliga manus i ryggen, och då har jag inte alls något emot honom. Här driver han sin tes med putslustig spydighet som påminner lite om Chevy Chase i Fletch. En lam Irwin Fletcher.
  Roligt ibland, men också intressant. Tydligen så bygger filmen på en brittisk pjäs, och det kan man ju förstå. Väldigt dialogdrivet och så gott som hela filmen utspelar sig kring sjuksängen. Här har torra, brittiska överläkare (antar jag) bytts ut mot sin amerikanska (judiska) diton, och det passar mig mycket bättre.
  Christine Lathi (som spelar en av läkarna) är en storfavorit hos mig, kanske allra mest för att hon väljer roller med omsorg. Men även som skådis så borde hon ha Meryl Streep-status sedan länge.
Jag vet inte riktigt varför den här filmen slår an en ton hos mig. Jag blir inte nämnvärd berörd av den, lite småkul ibland men inte superrolig, ämnet är väl lite småintressant men inte heller det nåt som jag är jättegripen av. Det är väl helt enkelt bara så att den är så bra skriven och framförd.
  Ett helt vanligt top-notch-drama från 1982, helt enkelt.

Samma Tid Nästa År

Samma Tid Nästa År
Same Time Next Year
1978
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen känns väldigt 70-tal på ett sätt jag egentligen inte har något fog alls för. En Neil Simonsk dialogdriven fars med Alan Alda och Ellen Burstyn i de enda rollerna. Inledningsscenen är så cheesy att man idag skulle vara helt säker på att den var ironisk. Till tonerna av en smäktande elpianoballad av Michael Masser-snitt (vars tema låter som Eggstones "Wrong Heaven") träffas Doris och George, var och en gifta med familj på varsitt håll, och inleder ett förhållande.
  Sedan bestämmer de att ses på samma plats vid samma tidpunkt nästa år, mötena blir rutin och så småningom har det gått 20 år utan att de vare sig blivit påkomna eller drivit relationen vidare.
  Till en början blir jag nästan provocerad av filmen. Störig, gapig dialog. De enda vettiga orden sägs av Ellen Burstyns karaktär, men vad hjälper det när Alan Alda springer runt och gapar sina välfunna formuleringar 98% av tiden.
  Men ju längre fram i tiden som filmen förflyttar sig, desto vettigare blir den. Man gör nedslag vid ett antal tillfällen från mitten av 50-talet (när de träffas) till filmens nutid (mitten av 70-talet) och det är väl kanske en poäng att de blir äldre och mognare, men även att tidsandan ändras så klart.
  I princip så är det Doris som står för förändringarna. Från att ha levt hemmafruliv på 50-talet blir hon politiskt aktiv under Vietnam-åren för att sedan tvingas dra sig tillbaka och ta hand om sin hjärtsjuke man på 70-talet. Den biten av filmen är rätt fin. Hur man får följa inte bara karaktärernas utveckling utan även samhällets, trots att alla filmens scener utspelar sig i samma hus och med samma två skådespelare. Känns väldigt teater. Funkar bra.
  Säga vad man vill om Alan Alda, men han hatar inte sig själv. Förutom att vara skådespelare, manusförfattare och regissör (gärna allt samtidigt) så skriver han gärna böcker om hur det är att vara Alan Alda. Detta är för ovanlighetens skull en film där han bara agerar.
  Jag låter sur. Det är jag inte. Jag gillar Alan Alda. Det har funnits en tid då jag snudd på älskade hans filmer. Innan jag blev mätt, antar jag. I början av den här filmen vill jag strypa honom. Men ju längre den går, desto mer sympati får jag för honom och hans karaktär. Ellen Burstyn är så klart bra och rolig genom hela filmen.
  Jag skrev att det var en fars innan. Kanske inte låter så. Det är så klart en allvarlig film till stora delar (framför allt mot slutet) men likt till exempel Woody Allen så finns där ett ständigt flöde av vitsigheter (gärna med lite neuroser). Ibland är det lite kul. Ibland lite tröttsamt. Som livet.

Sensommardagar

Sensommardagar
The Whales of August
1987
Bolag: Egmont

  Åh herregud, vilken mysöverdos. Om man gillar gamla tanter det vill säga, men det gör man ju.
  Libby (Bette Davis) och Sarah (Lillian Gish) är två åldriga systrar som fått olika förhållningssätt och förutsättningar till livet på äldre dar. Libby är nästan blind och har blivit bitter och cynisk, medan Sarah fortfarande målar, påtar i trädgården och bjuder hem folk på te. Och te blir det. Om jag ska välja ut två nyckelord för den här filmen så blir det tanter och te. Det fikas nästan non-stop, och det är så klart helt underbart att titta på.
  Upplägget påminner lite om det som Carin Mannheimer sysslat med de senaste 15 åren. Att låta äldre skådespelare spela huvudroller, att låta dem prata till punkt och att på ett lättsamt sätt ta dem på allvar. Jag kan man lätthet se Meta Velander ha Lillian Gishs roll i en svensk version av denna.
  Det kretsar så klart mycket kring nostalgi och det förflutna. Sarah talar varje kväll med ett foto på sin man Philip som gick bort för 46 år sedan. Man talar om tiden då man kunde se valar under sensommardagarna från deras hus i Maine (därav originaltiteln). Grannen Mr. Maranov (Vincent Price) försöker hitta en vän i den öppna Sarah, men föses hela tiden bort av Libby som inte vill ha några konkurrenter om uppmärksamheten.
  Alla gamlingarna är så klart makalösa i sina roller.

Sista Sommaren

Sista Sommaren
On Golden Pond
1981
Bolag: Polar-Bonnier

  Den här filmen har jag velat se länge. Jag har även haft den i min ägo relativt länge. Varför den legat osedd kan jag lite förstå. Oscarsdrama om åldrande. Katharine Hepburn! Lite mer beroende av sinnesstämning än den genomsnittlige thrillerkomedin man tuggar i sig.
  Men så plötsligt, en regnig semesterdagsmorgon.
  Ethel (Hepburn) och Norman (Henry Fonda) är ett åldrande par som varje år sedan de var unga beger sig till sitt sommarställe vid Golden Pond. Inför Normans 80-årsdag kommer dottern Chelsea (Jane Fonda) och hälsar på med sin nye fästman, tandläkaren Bill (Dabney Coleman). Det handlar om relationer, familj, uppoffringar och att passa in. Helt en film i min smak, alltså.
  Först blir jag dock lite besviken. Ethel och Norman känns ganska tröttsamt bjäbbiga när de hela tiden munhuggs om småsaker, och till en början känns det nästan mer som en variant av Griniga Gamla Gubbar än ett relationsdrama. Men när besvikelsen lagt sig ser jag något annat. Norman är en grinig och sur gubbe som har tillåtit sig själv att bli det mycket på grund av Ethels ständiga välvilja och daltande. Katharine Hepburn strålar (så klart) i rollen som Ethel, och det är både rart och nedslående att se hur hon behandlar Norman nästan som ett barn för att kunna få några väldigt få kärleksfulla ögonblick tillbaka. När man väl fått ögonen på den biten av dramat märker man att både Hepburn och Henry Fonda (här i sin sista roll) är fullkomligt magnifika i rollerna. Alla är.
  Sedan är det ju så klart väldigt ordentligt vadderat. Som både filmtiteln och omslaget antyder så finns här nära nog överdoser av Hollywoodskt välbefinnande också. Fiskelycka. Natur. Solnedgångar. Men det gör inte så mycket. Kan nästan sträcka mig till att tycka att det sätter lite guldkant, till och med.
 

The Big Chill - Människor Emellan

The Big Chill - Människor Emellan
The Big Chill
1983
Bolag: Video Trade

  Det mesta talar på förhand för att jag ska gilla den här filmen. Jag brukar gilla ensemblefilmer. Filmer utan självklara huvudroller och biroller med samspelta karaktärer. Nackdelen med den typen av filmer är att de ofta inte handlar om så mycket. Man är väl så nöjd med sina välskrivna karaktärer att man tycker att det kan räcka och låter handlingen vara typ...en fest.
  The Big Chill är mycket nära att överhuvudtaget sakna handling. Ett gäng studentkompisar samlas för en gemensam väns begravning. Någon har karriär, någon har familj, någon har drogproblem och så vidare. Det skulle ju kunna vara jättebra. Men jag hittar liksom ingen kompis. Alla karaktärerna är så tråkiga, man tar ingens parti och bryr sig inte direkt om vad som ska hända. Ett tag börjar jag tro att det ska komma någon twist. Som att det fanns något i det förflutna som man inte fått reda på. Men det kommer inget. Istället kommer bara en lång rad av tråkiga dialoger blandat med obligatorisk 60-tals-nostalgi (dans till någon soulklassiker vid matlagning).
  Nästan varje halvbra skådis på kartan 1983 är med här. Tom Berenger, Kevin Kline, Jobeth Williams, Mary Kay Place. Ett par lite bättre också, Glenn Close och William Hurt. Men det spelar ingen roll när de inte säger ett enda intressant ord.

Godnatt Mamma

Godnatt Mamma
'night mother
1986
Bolag: Esselte Video

  Strålande pjäsbaserat drama med Sissy Spacek och Anne Bancroft som samboende mor och dotter i ett hus på landet. Spacek har bestämt sig för att ta livet av sig och berättar detta för sin mamma. Sedan är i princip hela filmen deras dialog där Bancroft (mamman) försöker få henne att inte göra det, samtidigt som dottern istället försöker vara praktisk och visa mamman hur de saker hon sköter om i hushållet fungerar. Ungefär så är filmen. Ändå kan man inte släppa den för en sekund.
  Jag tänker lite på Anne Bancroft. På Sissy Spacek med för den delen. Båda är så himla bra. Med risk för att låta gubbig Youtube-kommentator så undrar jag vem som är Anne Bancroft idag. Eller vem som kommer bli. Meryl Streep kanske, fast ändå inte. Det finns en generation av kvinnliga skådisar som nästan bara gjort bra filmer. Bancroft, Shirley MacLaine, Jane Fonda och så vidare. Finns det någon motsvarighet idag?