Tapto

Tapto
Taps
1981
Bolag: Polar-Bonnier

  General Bache (George C Scott) meddelar sina rekryter på kadettskolan att regementet ska läggas ner och bli lägenheter. Beskedet tas emot med bestörtning, allra värst är det för den unga officeren Moreland (Timothy Hutton) som växt upp på regementet och bara inte kan se en framtid utan det. När generalen plötsligt för en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus utnämner Moreland sig själv till befäl och mobiliserar rekryterna till att försvara regementet från nedläggning.
  Men det som från insidan kan ses som en naiv men ändå regelrätt militär operation, ses från utsidan som att Moreland och han närmaste håller de unga kadetterna (en del av dem barn) gisslan och militären börjar förbereda en stormning av regementet.
  Denna har jag skjutit upp att se länge, själva handlingen tilltalar mig inte alls, och på den punkten har jag väl inte ändrat mig direkt. Det är ingen historia som griper tag om mig. Däremot finns det annat som fäster och stannar kvar. Timothy Hutton är ju himla bra alltså, fattar inte varför han hamnade i NCIS-träsket. Sedan är det ju även värt att nämna att detta är filmdebuten för både Sean Penn och Tom Cruise (om man bortser från en the-other-guy-roll i "Endless Love"). Båda två imponerar verkligen som Huttons stridslystna och osäkra närmsta vänner.
  Den där typen av film som kanske inte känns otroligt mycket när man sitter och kollar på den, men som dröjer sig kvar i skallen på nåt sätt.

Välkommen Mr. Chance

Välkommen Mr. Chance
Being There
1979
Bolag: Polar-Bonnier

  Många år sedan jag såg den här filmen. Minns den som bra och kanske lite gripande. Värd en omtitt kanske.
  Peter Sellers spelar Chance, en åldrande man som levt hela sitt liv som självlärt trädgårdsmästare för en nu döende man. Han känner inga människor förutom hushållerskan, han har aldrig varit utanför trädgården han jobbar i, han kan inte läsa eller skriva och hans enda intryck kommer från tv. När mannen en dag dör beordras Chance lämna huset och beger sig för första gången ut i världen. Naiv och simpel.
  Via en olyckshändelse blir han omhändertagen av det förmögna paret Rand (Shirley MacLaine och Melvin Douglas) som tar Chance till sitt hjärta och bjuder in honom till fina sammanhang där hans simpla ord om trädgård och tv tas som metaforer och han får någon slags status som guru och sanningssägare och citeras av självaste presidenten.
  Lite har nog den här svalnat sedan jag såg den senast. Det är ju ett klassiskt drama med Oscarsvittring (eller ja, den fick en Oscar med bud på fler) dvs ett personporträtt av en udda person som hamnar i nya sammanhang. Forrest Gump, Garp och Hans Värld eller för all del byta-värld-filmer som Crocodile Dundee. Problemet jag upplever när jag ser om den här filmen är att jag blir trött på karaktären Chance mer än jag kan uppskatta "den otroliga historien" som berättas.
  Men jag gillar fortfarande ändå känslan i filmen. Den är lugn och välspelad. Det är någonting med tiden den utspelar sig i också. Krispig 70-talshöst.

Chicagoexpressen

Chicagoexpressen
Silver Streak
1976
Bolag: Polar-Bonnier

  Om kriteriet för min omtittsmånad i januari ska vara "filmer jag kallar klassiker men knappt minns" så måste denna med. En av de första filmer vi hyrde när vi skaffade video, tror till och med vi hyrde den två gånger, och en film som jag var precis på gränsen av att inte få se, vilket så klart gjorde det extra kittlande.
  Gene Wilder spelar George Caldwell, en försiktig förläggare av trädgårdsböcker som ska ta expresståget till Chicago för en bokmässa. Där möter han Hilly (Jill Clayburgh) som är sekreterare till en antikexpert som är på väg till samma bokmässa. De två hamnar i samma hytt och plötsligt ser George hur en död man segnar ner utanför kupéfönstret. Mannen visar sig vara Hillys chef, och morgonen efter möts de av mystiska män som letar i hans hytt.
  När George konfronterar blir han avslängd från tåget av hejduken Reece (Richard Kiel) och nu måste han hitta ett sätt att ta sig tillbaka ombord för att varna Hilly.
  Har varit lite rädd för att uppdatera den här gyllene bilden i mitt huvud. Komedier som är 45 år gamla har ju en tendens att kännas lite mossiga och förlegade. Med ett leende på läpparna inser jag att så inte alls är fallet. Eller jo, visst är det förlegat på sina ställen. Scenen där Wilder ska ta sig förbi en poliskontroll med blackface hade nog silats bort idag.
  Men det är en så bra film! Dialogen är rapp och välfunnen, handlingen lagom familjevänlig fast ändå lite 70-talsbrutal på några ställen. Henri Mancinis lyxiga score. De rafflande slutscenerna när tåget rusar rakt in i Chicagos centralstation är än idag häpnadsväckande. En underskattad Hitchcock-fars.

Loppet Är Kört

Loppet är Kört
Breaking Away
1979
Bolag: Polar-Bonnier

  Coming of age! Detta luddiga begrepp som väl egentligen betyder att bli vuxen, men som i filmsammanhang i regel innebär att man blir det på ett fundersamt sätt med glimten i ögat. Jesse Eisenberg känns som Mr Coming of age av idag.
  Här är det den snarlike skådisen Dennis Christopher som står för uppvaknandet. Han spelar Dave, en ung man i en sömnig småstad som blivit besatt av cykling och Italien. Han talar italienska med sina föräldrar (det är 'glimten i ögat'-biten) och kämpar samtidigt för att, med eller utan sina kompisar, vinna en stor cykeltävling. Lite spoiler alert på omslaget, får man säga.
  Den här filmen kom 1979. Ungdomsmodet från då (högt uppdragna Adidas-shorts och tajt t-shirt) ger mig en rätt mysig känsla av ungdomsslasher, men det är väl min förvrängda videohjärna som talar, antar jag. Här dör ingen. Istället ränner man omkring i den lilla småstaden och gör just ingenting, förutom då Dave som cyklar och pratar italienska. Tristessen smittar genom rutan och för mig som inte heller är speciellt intresserad av cykeltävlingen blir det mest att kolla hur långt som är kvar. Om cykeltävlingen som är just nu verkar vara den sista, eller om det kanske kommer en till. Det gör det oftast.
  Jag tror kanske jag missat poängen med den här filmen. Förstår inte riktigt vad den går ut på. Den är ju inte överdrivet rolig, det kan inte vara något med det. Den är lite som när Stephen King blir som allra mest onyanserat nostalgisk och låter några ungdomars berättelse om "den där sommaren" vara hela grejen. Någon slags cykel-"Sista Natten Med Gänget". Snark.

Sista Sommaren

Sista Sommaren
On Golden Pond
1981
Bolag: Polar-Bonnier

  Den här filmen har jag velat se länge. Jag har även haft den i min ägo relativt länge. Varför den legat osedd kan jag lite förstå. Oscarsdrama om åldrande. Katharine Hepburn! Lite mer beroende av sinnesstämning än den genomsnittlige thrillerkomedin man tuggar i sig.
  Men så plötsligt, en regnig semesterdagsmorgon.
  Ethel (Hepburn) och Norman (Henry Fonda) är ett åldrande par som varje år sedan de var unga beger sig till sitt sommarställe vid Golden Pond. Inför Normans 80-årsdag kommer dottern Chelsea (Jane Fonda) och hälsar på med sin nye fästman, tandläkaren Bill (Dabney Coleman). Det handlar om relationer, familj, uppoffringar och att passa in. Helt en film i min smak, alltså.
  Först blir jag dock lite besviken. Ethel och Norman känns ganska tröttsamt bjäbbiga när de hela tiden munhuggs om småsaker, och till en början känns det nästan mer som en variant av Griniga Gamla Gubbar än ett relationsdrama. Men när besvikelsen lagt sig ser jag något annat. Norman är en grinig och sur gubbe som har tillåtit sig själv att bli det mycket på grund av Ethels ständiga välvilja och daltande. Katharine Hepburn strålar (så klart) i rollen som Ethel, och det är både rart och nedslående att se hur hon behandlar Norman nästan som ett barn för att kunna få några väldigt få kärleksfulla ögonblick tillbaka. När man väl fått ögonen på den biten av dramat märker man att både Hepburn och Henry Fonda (här i sin sista roll) är fullkomligt magnifika i rollerna. Alla är.
  Sedan är det ju så klart väldigt ordentligt vadderat. Som både filmtiteln och omslaget antyder så finns här nära nog överdoser av Hollywoodskt välbefinnande också. Fiskelycka. Natur. Solnedgångar. Men det gör inte så mycket. Kan nästan sträcka mig till att tycka att det sätter lite guldkant, till och med.