Schizo - Den Kluvna Verkligheten

Schizo - Den Kluvna Verkligheten
Images
1972
Bolag: VCL

  VCL är ett av mina favoritbolag från den tidiga videoeran. Ganska sparsam utgivning, men riktigt bra fingertoppskänsla för sina inköp. Istället för att slentrianköpa amerikanska tv-filmer har man ofta plockat upp snygga indiefilmer från Kanada, Australien och Frankrike.
  Här hade vi visst en film av Robert Altman jag inte sett. Högt betyg på IMDB också. Spännande!
  Cathryn (Susannah York) är en författare som plågas svårt av vanföreställningar. Hon hör röster bryta in i telefonsamtal, hennes avlidne ex-man dyker upp och hon ser ibland sig själv i tredje person när hon är ute.
  För att komma bort från vardagen åker hon tillsammans med sin man till deras sommarhus på den engelska landsbygden. Väl där ute dyker en familjevän upp med sin dotter. Samtidigt som ex-mannen fortsätter att hemsöka henne.
  För att bli fri från sina demoner börjar hon döda dem. Frågan är vilka som är på riktigt och på låtsas?
  Till en början får jag väl slå fast vilken vansinnigt snygg film detta är. Då pratar vi foto, musik och annat estetiskt. Det finns knappt en enda scen som inte är perfekt rent tekniskt. På många sätt påminner den om en av mina gamla 70-talsfavoriter, Rösten Från Andra Sidan, som också leker med tid och rum, dröm och verklighet. Men där den filmen har en nerv och historia som gör varje scen till en intressant pusselbit blir detta mer som en lång uppradning av stilfulla scener. Nästan som en parodi på en konstig film, ibland.
  Nu finns det säkert massor av sätt att göra den här filmen mer intressant än vad jag tyckte den var. Jag hittar filmforumtrådar med olika tolkningar till exempel. Men för att jag ska gå så mycket på djupet med en film så måste jag känna mer med den i grunden.
  Tyvärr så känns den mest som en ganska sömnig drogdimma. Om än väldigt stilfull.

84 Charing Cross Road

84 Charing Cross Road
84 Charing Cross Road
1987
Bolag: Video Trade

  Detta var precis vad jag behövde. Efter en filmvecka full av (i bästa fall) slätstrukna b-thrillers så kurrade det i magen efter något jag skulle vilja rekommendera, annat än till mina värsta fienden. Min filmsmak står på rätt många ben, det vet ni som läser återkommande här, men detta är faktiskt bland det bästa jag vet. Ett välspelat, tänkvärt drama. Based dessutom! Äntligen!
  Huvudpersonen är Helene Hanff (Anne Bancroft), författare och anglofil som stör sig på hur de New Yorska antikvariaten inte intresserar för engelsk litteratur och ännu mindre för brittiska originalutgåvor av böckerna. I jakt på några böcker skickar hon ett brev till ett antikvariat i London och får napp. Med böckerna får hon ett brev från ägaren Frank Doel (Anthony Hopkins) som leder till en livslång vänskap via brev och bokköp. Parallellt flätar man ihop livet på antikvariatet och Mr Doels familjeliv med Hanffs karriär som kedjerökande författare i 50-talets New York. Hennes brev engagerar hela antikvariatet och så småningom börjar hon få brev från andra anställda också. 
  Jag älskar förutsättningarna här, men känner tidigt i filmen att det inte borde räcka till en hel film att man fick följa den här korrespondens, men det gör det verkligen. Det är så snyggt sammanflätat allting. Helene romantiserar England, medan andra sidan romantiserar ett välmående 50-tals-USA i tillväxt och utan ransonering. Helene förfasas över hur skyskraporna växer fram på hennes Manhattan och flyr hellre in i tankarna om vilka som ägt en läderinbunden Oscar Wilde-bok innan henne.
  Till och med en sån uttjatad grej som 60-talets studentuppror finner sin plats på ett naturligt sätt här. Men visst; det snackas, det snackas och det snackas. Som sig bör i New York-filmer med hög svansföring. Tänk er den varmaste av Woody Allen-filmer, fast utan neuroser och gubbsjuka romanser.
  Helt underbar film!

Dad

Dad
Dad
1989
Bolag: Esselte Video

  Bara häromdagen när jag såg Sa Jag Adjö När Jag Kom? så slogs jag av hur en film kan ha alla förutsättningar men ändå inte lyckas för att man inte bryr sig om karaktärerna. Här har vi det omvända, en film som jag inte har jättehöga förhoppningar om. Ett smörigt, amerikanskt nostalgidrama, typ. Men men, en osedd film från 1989 slinker väl alltid ner, tänkte jag.
  Tillbaka fick jag en av de största överraskningarna på länge. Direkt får jag den. Känslan! Det är egentligen ingen speciell scen som slår an tonen, det är mest bara känslan inför karaktärerna, skådespelarna och replikskiften.
  Jake (Jack Lemmon) och Bette (Olympia Dukakis) spelar ett åldrande par där Bette i princip sköter sin handlingsförlamade man som helst bara vill stå ute och påta i sitt växthuset. Bette lagar maten, diskar, tvättar, och planerar vilka kläder han ska ha på sig nästa dag. En dag i får Bette en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus, och dottern Annie (Kathy Baker) ringer till brorsan John (Ted Danson) och ber honom komma hem och hjälpa till.
  John är den i syskonskaran som lämnat småstaden för karriären men tar några dagar ledigt för att åka hem till föräldrahemmet och hjälpa pappan med vardagssysslorna. Där börjar de för första gången i sitt liv prata med varandra och lära känna varandra.
  Svårt att säga varför jag faller så hårt för den här filmen, men jag har ju en soft spot för filmer om åldrande. Sista Sommaren och Godnatt Mamma är två andra filmer jag älskat i den här bloggen. Lite på samma sätt, att den förhållandevis enkla dialogen gripit tag. Dramakomedi står det på omslaget, mycket lite komedi får jag säga, men inte heller något mörkt drama utan mer än fundersam film med några få komiska inslag. Gammal möter nytt, behöver inte vara svårare än så.
  Det fina är ju samspelet, både mellan karaktärerna och skådespelarna. Älskar hur alla är snälla mot varandra, hur man slipper bråk och gapiga konflikter. Alla respekterar varandras livsval och det blir inte alls den där stad-mot-land-konflikt som man anade var på gång när man såg först klippen på Johns stressiga affärsmöten.
  Jag älskar fan Jack Lemmon. För mig överglänser han alla de stora, manliga skådisarna. Kanske just för att han tar såna här roller. Här gör han den åldrande Jake till fullständig perfektion. 

Är Det Inte Mitt Liv Kanske?

Är Det Inte Mitt Liv Kanske?
Whose Life is it Anyway?
1982
Bolag: Esselte Video

  När jag gnäller över det tråkiga utbudet på världens alla streamingtjänster brukar jag få motfrågan vad det är jag söker egentligen? Nu har jag äntligen ett svar på den frågan. Den här filmen! Eller rättare sagt möjligheten att ramla över den.
  Ett helt vanligt top-notch-drama från 1982.
  Richard Dreyfuss spelar Ken Harrison, en hyllad skulptör som blir förlamad från huvudet och ner i en bilolycka. När han inser att hans öde är att ligga resten av sitt liv på sjukhus så vill han hellre få hjälp att dö, men det tillåter varken sjukhuset eller lagen.
  Jag har historiskt haft lite svårt för Dreyfuss, speciellt när han spelar ettriga män som ska vara lite excentriska sådär. Här gör han exakt det, fast med bästa möjliga manus i ryggen, och då har jag inte alls något emot honom. Här driver han sin tes med putslustig spydighet som påminner lite om Chevy Chase i Fletch. En lam Irwin Fletcher.
  Roligt ibland, men också intressant. Tydligen så bygger filmen på en brittisk pjäs, och det kan man ju förstå. Väldigt dialogdrivet och så gott som hela filmen utspelar sig kring sjuksängen. Här har torra, brittiska överläkare (antar jag) bytts ut mot sin amerikanska (judiska) diton, och det passar mig mycket bättre.
  Christine Lathi (som spelar en av läkarna) är en storfavorit hos mig, kanske allra mest för att hon väljer roller med omsorg. Men även som skådis så borde hon ha Meryl Streep-status sedan länge.
Jag vet inte riktigt varför den här filmen slår an en ton hos mig. Jag blir inte nämnvärd berörd av den, lite småkul ibland men inte superrolig, ämnet är väl lite småintressant men inte heller det nåt som jag är jättegripen av. Det är väl helt enkelt bara så att den är så bra skriven och framförd.
  Ett helt vanligt top-notch-drama från 1982, helt enkelt.

Shoot the Moon

Ta Ner Månen Om Du Kan! (biotitel)
Shoot the Moon
1982
Bolag: Esselte Video

  Det verkar som att omslagsmakaren har tänkt att den här filmen ska marknadsföras som 'heartwarming'. Möjligen är även filmen själv tänkt att vara det, men jag är inte så säker. Speciellt mycket mys är det inte.
  Författaren George Dunlap (Albert Finney) har ett bråkigt äktenskap med sin fru Faith (Diane Keaton) men bråken slutar trots allt alltid förlåtande. Tills den dag George träffar en ny kvinna, Sandy (Karen Allen) och lämnar familjen över en natt.
  Faith bor kvar med de fyra döttrarna i huset på landet och träffar istället den vänlige hantverkaren Frank (Peter Weller) som hon inleder ett stapplande förhållande med.
  Jag brukar gilla själva filmtypen, men det är lite för mycket att störa sig på här för mig. Jag vet inte riktigt hur man tänkt sig att tittaren ska uppfatta Albert Finneys hemska karaktär, men antagligen är det meningen att man ska låta hans kulturgubbecharm förlåta att han beter sig som en idiot. Det är ju lite det som filmen går ut på överlag, att oavsett hur han beter sig så kan han alltid komma tillbaka till familjen igen. "De älskar varandra för mycket". Otroligt störigt.
  Fast delen med Diane Keaton och döttrarna är lättare att tycka om. Det slår mig när jag ser den här filmen att hon nog är den första skådisen som specialiserade sig på att vara 'whimsical'. Smart och tuff men lite klantig. Här är hon i så fall i sitt esse förutom karaktärsdraget att ständigt ge mannen nya chanser.
  Peter Wellers karaktär Frank är väl tänkt att vara motsatsen till Albert Finneys gubbstrutt. Ung och lågmäld men ändå händig och handlingskraftig. Det slår mig att det är andra filmen på kort tid där jag ser Weller i den här rollen som en kärlekstörstande kvinnas nya man. Kan förstå varför på något vis.
  Bäst i hela filmen är dock Dana Hill, äldsta dottern i familjen som även är en av filmens bästa karaktärer. Till skillnad från de mindre barnen är hon en grubblare som ser saker mycket klarare än alla de vuxna karaktärerna. Dana Hill som jag annars bara sett i andra Ett Päron till Farsa-filmen men nu blev jag sugen på att se fler filmer med henne. Här är hon makalös.

Samma Tid Nästa År

Samma Tid Nästa År
Same Time Next Year
1978
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen känns väldigt 70-tal på ett sätt jag egentligen inte har något fog alls för. En Neil Simonsk dialogdriven fars med Alan Alda och Ellen Burstyn i de enda rollerna. Inledningsscenen är så cheesy att man idag skulle vara helt säker på att den var ironisk. Till tonerna av en smäktande elpianoballad av Michael Masser-snitt (vars tema låter som Eggstones "Wrong Heaven") träffas Doris och George, var och en gifta med familj på varsitt håll, och inleder ett förhållande.
  Sedan bestämmer de att ses på samma plats vid samma tidpunkt nästa år, mötena blir rutin och så småningom har det gått 20 år utan att de vare sig blivit påkomna eller drivit relationen vidare.
  Till en början blir jag nästan provocerad av filmen. Störig, gapig dialog. De enda vettiga orden sägs av Ellen Burstyns karaktär, men vad hjälper det när Alan Alda springer runt och gapar sina välfunna formuleringar 98% av tiden.
  Men ju längre fram i tiden som filmen förflyttar sig, desto vettigare blir den. Man gör nedslag vid ett antal tillfällen från mitten av 50-talet (när de träffas) till filmens nutid (mitten av 70-talet) och det är väl kanske en poäng att de blir äldre och mognare, men även att tidsandan ändras så klart.
  I princip så är det Doris som står för förändringarna. Från att ha levt hemmafruliv på 50-talet blir hon politiskt aktiv under Vietnam-åren för att sedan tvingas dra sig tillbaka och ta hand om sin hjärtsjuke man på 70-talet. Den biten av filmen är rätt fin. Hur man får följa inte bara karaktärernas utveckling utan även samhällets, trots att alla filmens scener utspelar sig i samma hus och med samma två skådespelare. Känns väldigt teater. Funkar bra.
  Säga vad man vill om Alan Alda, men han hatar inte sig själv. Förutom att vara skådespelare, manusförfattare och regissör (gärna allt samtidigt) så skriver han gärna böcker om hur det är att vara Alan Alda. Detta är för ovanlighetens skull en film där han bara agerar.
  Jag låter sur. Det är jag inte. Jag gillar Alan Alda. Det har funnits en tid då jag snudd på älskade hans filmer. Innan jag blev mätt, antar jag. I början av den här filmen vill jag strypa honom. Men ju längre den går, desto mer sympati får jag för honom och hans karaktär. Ellen Burstyn är så klart bra och rolig genom hela filmen.
  Jag skrev att det var en fars innan. Kanske inte låter så. Det är så klart en allvarlig film till stora delar (framför allt mot slutet) men likt till exempel Woody Allen så finns där ett ständigt flöde av vitsigheter (gärna med lite neuroser). Ibland är det lite kul. Ibland lite tröttsamt. Som livet.

Sensommardagar

Sensommardagar
The Whales of August
1987
Bolag: Egmont

  Åh herregud, vilken mysöverdos. Om man gillar gamla tanter det vill säga, men det gör man ju.
  Libby (Bette Davis) och Sarah (Lillian Gish) är två åldriga systrar som fått olika förhållningssätt och förutsättningar till livet på äldre dar. Libby är nästan blind och har blivit bitter och cynisk, medan Sarah fortfarande målar, påtar i trädgården och bjuder hem folk på te. Och te blir det. Om jag ska välja ut två nyckelord för den här filmen så blir det tanter och te. Det fikas nästan non-stop, och det är så klart helt underbart att titta på.
  Upplägget påminner lite om det som Carin Mannheimer sysslat med de senaste 15 åren. Att låta äldre skådespelare spela huvudroller, att låta dem prata till punkt och att på ett lättsamt sätt ta dem på allvar. Jag kan man lätthet se Meta Velander ha Lillian Gishs roll i en svensk version av denna.
  Det kretsar så klart mycket kring nostalgi och det förflutna. Sarah talar varje kväll med ett foto på sin man Philip som gick bort för 46 år sedan. Man talar om tiden då man kunde se valar under sensommardagarna från deras hus i Maine (därav originaltiteln). Grannen Mr. Maranov (Vincent Price) försöker hitta en vän i den öppna Sarah, men föses hela tiden bort av Libby som inte vill ha några konkurrenter om uppmärksamheten.
  Alla gamlingarna är så klart makalösa i sina roller.

Housekeeping

Housekeeping
Housekeeping
1987
Bolag: Video Trade

  Inte sällan återkommer jag till dramer som marknadsförs som 'heartwarming'. Finns mycket att säga och tycka om genren. Mycket skit. Men det krävs inte så mycket för att leda in känslorna på rätt våglängd heller. Christine Lahti är ett säkert kort. En av mina absoluta favoritskådespelerskor som alltid sätter guldkant på de filmer hon är med i.
  Här spelar hon Sylvie, en excentrisk faster till två föräldralösa tonårsdöttrar som tar på sig rollen att bli deras förmyndare och bo med dem i ett hus ute på landet i 50-talets USA. Miljöerna känns igen så klart.
  Denna eviga 50-talsnostalgi alltså. 40-talisterna har verkligen fått vältra sig helt oemotsagda i barndomsminnen kring street rods, diners och gamla järnvägsbroar. Har svårt att tänka mig att t ex 80- eller 90-talet kommer få samma nostalgiska utrymme i filmhistorien som 50-talet har fått. Nåväl, det kan så klart göras med olika mycket finess också.
  Housekeeping börjar bra. Systrarna Ruth och Lucille är hemskt fina, och jag vädrar ett mysigt systerskapsdrama. Ännu bättre när Christine Lahti kommer in i filmen så klart. Problemet är väl att det inte händer något direkt. Det kan jag tycka är rätt skönt ibland, när filmer inte tvunget är upphängda på enskilda händelser utan bara puttrar på lite halvfart. Här går det lite väl mycket i cirklar när Sylvie bara gör ett antal excentriska saker som systrarna tvingas förhålla sig till. Jag sitter väl inte direkt och lider i soffan, men en lite starkare grundhistoria hade varit bra.
  Nu lutar sig filmen helt mot två grundpelare; mysig stämning och 50-talsnostalgi. Känns som åtminstone en pelare för lite.

Direktsänd Död

Direktsänd Död
Death Watch
1980
Bolag: VTC

  Herrgud, vilken udda film. Vet knappt ens var jag ska börja.
  Från början kanske. Filmen slår an en ton direkt. Först genom en märklig, Scott Walkersk öppningsmelodi där en onämnd crooner sjunger och deklamerar filmens handling.
  Sedan får jag väl krypa till korset och erkänna att det tog mig rätt lång tid att förstå att filmen utspelar sig i framtiden. Roddy (Harvey Keitel) är med i ett projekt där man planterat in en kamera i hans huvud. Samtidigt så får författaren Katherine (Romy Schneider) beskedet att hon har en dödlig sjukdom. I den framtid som presenteras här är det väldigt ovanligt att få en sjukdom så media krigar om att exklusivt få följa Katherine mot döden.
  Hon nekar alla men då hyr ett tv-bolag Roddy som ska bli hennes vän så att tv-bolaget kan sända deras möten (utan hennes vetskap) i tv-programmet "Death Watch".
  När den här filmen kom 1980 måste det varit en helt absurd framtidsvision som målades upp. Idag är vi väl en liten bit på vägen med reality-tv men så klart fortfarande långt från målet.
  Jag är egentligen inte mycket för science ficition, som väl detta ändå får klassas som. Den mest förmildrande faktorn här är att regissören Bertrand Tavernier valt miljöer som lika väl kan vara 1920 som nu. Filmad i Glasgow bland smutsiga hus och episka kyrkogårdar. Otroligt snyggt och effektfullt. Väldigt skönt att slippa de klassiska mörka framtidsmiljöerna dessutom.

Sista Sommaren

Sista Sommaren
On Golden Pond
1981
Bolag: Polar-Bonnier

  Den här filmen har jag velat se länge. Jag har även haft den i min ägo relativt länge. Varför den legat osedd kan jag lite förstå. Oscarsdrama om åldrande. Katharine Hepburn! Lite mer beroende av sinnesstämning än den genomsnittlige thrillerkomedin man tuggar i sig.
  Men så plötsligt, en regnig semesterdagsmorgon.
  Ethel (Hepburn) och Norman (Henry Fonda) är ett åldrande par som varje år sedan de var unga beger sig till sitt sommarställe vid Golden Pond. Inför Normans 80-årsdag kommer dottern Chelsea (Jane Fonda) och hälsar på med sin nye fästman, tandläkaren Bill (Dabney Coleman). Det handlar om relationer, familj, uppoffringar och att passa in. Helt en film i min smak, alltså.
  Först blir jag dock lite besviken. Ethel och Norman känns ganska tröttsamt bjäbbiga när de hela tiden munhuggs om småsaker, och till en början känns det nästan mer som en variant av Griniga Gamla Gubbar än ett relationsdrama. Men när besvikelsen lagt sig ser jag något annat. Norman är en grinig och sur gubbe som har tillåtit sig själv att bli det mycket på grund av Ethels ständiga välvilja och daltande. Katharine Hepburn strålar (så klart) i rollen som Ethel, och det är både rart och nedslående att se hur hon behandlar Norman nästan som ett barn för att kunna få några väldigt få kärleksfulla ögonblick tillbaka. När man väl fått ögonen på den biten av dramat märker man att både Hepburn och Henry Fonda (här i sin sista roll) är fullkomligt magnifika i rollerna. Alla är.
  Sedan är det ju så klart väldigt ordentligt vadderat. Som både filmtiteln och omslaget antyder så finns här nära nog överdoser av Hollywoodskt välbefinnande också. Fiskelycka. Natur. Solnedgångar. Men det gör inte så mycket. Kan nästan sträcka mig till att tycka att det sätter lite guldkant, till och med.
 

Avlyssningen

Avlyssningen
The Conversation
1974
Bolag: Esselte Video

  Ojdå, en kvalitetsfilm mitt i allt.
  Francis Ford Coppola är väl förvisso en väl ansedd regissör, men Esselte Videos omslag för ju inte direkt tankarna till Oscarsgalan. Tänkte kanske att detta var någon udda mellanfilm i hans karriär som man kunde lyfta ut i ljuset igen. Sanningen är väl snarare, har jag efteråt läst mig till, att detta är en klassiker som ofta dyker upp på listor över 70-talets bästa filmer men som jag aldrig ens hört talas om.
  Men misstankarna om att detta är finsmakarfilm kommer redan i inledningsscenen. I en lång tagning under förtexterna får man följa människor som står vid en mötesplats i en park via att en pantomimartist söker deras uppmärksamhet. Väldigt Hitchcocksk.
  Andra kvalitetsmarkörer såsom jazzsoundtrack låter inte vänta på sig. Saken är klar. Jag har fått en kvalitetsfilm i min spelare. Snopet. Det ska sägas att jag inte har något emot ansedda filmer, men den här bloggen går ju mer ut på att lyfta fram udda mainstreamfilmer från förr än att göra en tiotusende analys av något mästerverk från 70-talet. Nu är den sedd i alla fall. Får skriva några rader.
  Gene Hackman spelar en man som gjort sig ett namn i avlyssningsbranschen. Efter att ha agerat kallt inför sina uppdrag i alla år så blir han plötsligt känslomässigt involverad och besatt av personerna han avlyssning. Inte helt olikt den sentida tyska filmen De Andras Liv på pappret, fast där den filmen på något vis grep tag i mig och var intressant, så känner jag absolut ingenting för Avlyssningen. Gene Hackman är säkert "bra" i huvudrollen och så vidare, men jag sitter bara och hoppas på att filmen snart ska ta slut.
  Efter ett tag gör den det.