Nunnor På Rymmen

Nunnor På Rymmen
Nuns on the Run
1990
Bolag: Egmont

  Jag och min pappa var på många sätt motpoler vad det gällde film. Bara det var brittiskt tyckte han det var bra, eller åtminstone var han positivt inställd. Jag var precis tvärtom. Och är. En film eller serie kan verka lovande när man läser om den men sen ser jag att den är brittisk och vet att jag förmodligen inte kommer gilla den. Jag hade några år under 90-talet när jag lurade mig själv att jag i själva verket gillade brittisk film men det gör jag inte.
  Generaliserande så klart, givetvis finns det brittisk film som jag gillar. Massor. Men det är nåt med den brittiska...känslan som gör att jag blir lite ointresserad.
  Den här filmen minns jag mycket väl från hyllorna när det begav sig, men har aldrig tänkt tanken att den skulle vara brittisk. Fattar inte varför egentligen, alla skådisar är ju engelska.
  Kanske för att den har en ganska amerikansk aura, trots allt. Eric Idle och Robbie Coltrane spelar två småtjuvar (ni vet, sorten i det äldre gardet med bandykepsar) som är trötta på hur kriminalitetens blivit för våldsam och planerar att förråda sitt gäng under en pågående kupp och fly till Rio med pengarna. Men aktionen misslyckas och man gömmer sig i ett närliggande kloster där man klär ut sig till nunnor och försöker smälta in i gänget. En variant av En Värsting Till Syster alltså, eller kanske möjligen en inspiration (den kom ju två år senare).
  Är det kul då? Nä, det skulle jag inte säga. Lättsamt och underhållande på sin höjd. Tradigt och gubbsjukt som lägst.
  Så lite kortfattat: en helt vanlig dussinfilm av amerikanskt actionkomedisnitt som plötsligt fångade ett kulturvärde (och pappas uppmärksamhet) för att den är brittisk.