Give My Regard To Broad Street

Give My Regards To Broad Street
Give My Regards To Broad Street
1984
Bolag: Transfer

  Länge sen jag såg en musikfilm! Med den tanken i huvudet går jag till musikfilmshyllan (jo, jag har en) och plockar fram en med riktigt dåligt rykte, i en redan skamfilad genre dessutom.
  Men Paul McCartney va. Aldrig förgäves.
  Den här löst sammansatta storyn är knappt ens värd att redogöra för men Paul McCartney spelar sig själv. Han ska precis ge ut en ny skiva när mastertejperna blir stulna. Och de ondskefulla gubbarna från skivbolaget ger honom en tidsfrist att hitta dem igen.
  Lek med tanken att detta var handlingen i en vanlig film, utan Paul. Då är det inte säkert att den hade gjorts.
  Men den gjordes!  För att 1984 var det ingen som sa nej till Paul. Här trängs adlade skådespelare för att vara med och dra några repliker mot typ....Ringo. Då och då avbryts letandet efter mastertejperna av nåt musikinslag.
  Paul kanske måste repa, vara med i tv, spela in eller nåt liknande. Då dyker artistkollegor som David Gilmour, Eric Stewart, Dave Edmunds med flera upp i bakgrunden. Nån kanske till och med harklar ur sig nån replik. Sedan ska det letas mastertejper igen.
  Ja, som film är den ju nästan obegripligt dålig, men det är så fint med den här tiden ändå. Med Paul i sina puppy eyes men ändå med 80-talsfrisyr. Han både låter och ser strålande ut. Vem kan säga nej till en sån?

Dödens Tivoli

Dödens Tivoli
Slayground
1983
Bolag: Sandrews

  Stone (Peter Coyote) är en simpel tjuv någonstans i amerikansk avfolkningsbygd. Vid ett rån anlitas den unga och impulsiva Lonzini (Ned Eisenberg från The Burning) och rånet slutar i tragedi när flyktbilen krockar och en 8-årig flicka dör på väg hem från skridskoträningen.
  De skyldiga blir aldrig dömda, men däremot är det någon som dödar dem en efter en. Stone inser att han står näst på tur och flyr till England där han känner småskurken Terry Abbatt (Mel Smith). Terry äger idag ett nedgånget tivoli och snart visar det sig att mördaren har följt med Stone till England.
  Jag gillar verkligen storyn. En hämnd-slasher i tivolimiljö. Låter ju helt fantastiskt. Tyvärr landar väl filmen inte riktigt där. Så länge sen håller sig i USA tycker jag ändå den är ganska bra. Det är något med en mystisk hämndmördare i de där kalla, deppiga landsortshålorna.
  Men så fort den flyttar till England är det som att den tappar hela vengeance-grejen och istället blir mer en gangsterfilm där själva grundstoryn blandas ut med diverse skurktrubbel och annat som försiggår kring Terry och hans tivoli.
  Kul att se Mel Smith i en större roll utanför "Inte Aktuellt", även om hans karaktär här är av typen han brukar få spela. Bufflig engelsk tjockis. Jag skiner också upp lite när jag ser att filmmusiken är skriven av Colin Towns som har skrivit ett av mina absoluta favoritsoundtrack, det till "The Haunting of Julia" med Mia Fallow från 1978. Tyvärr är soundtracket inget som sticker ut i den här filmen, men till sluttexterna kommer i alla fall lite stämningsfullt pianoklink som påminner mig om det igen.
  Inte ofta jag vill se en remake men den här historien (av Donald Westlake som skrev The Stepfather) tål att göras ett nytt försök på. Då får de gärna minska mängden kitchen sink och brittiska cockney-gangsters.

Tystat Vittne

Tystat Vittne
A Prayer For the Dying
1987
Bolag: Transworld

  Ända sedan jag var ung har jag ryggat tillbaka för filmer som jag "nog inte fattar". Och då i synnerhet filmer om verkliga konflikter och krig som jag inte är speciellt insatt i eller intresserad av. Vietnamfilmer och politiska thrillers är såna genrer som fått stå tillbaka för annat jag hellre kastat mig över. IRA-filmer är ytterligare en sån genre.
  Men så tänkte jag på ålderns höst att man kanske skulle se de allra mest kända i alla fall. Ett par timmar kan det vara värt. Vi börjar med IRA.
  Martin Fallon (Mickey Rourke) är en inbiten IRA-kämpe som vid ett tillslag mot en militärkonvoj istället råka spränga en skolbuss full av flickor. Då bestämmer han för att sluta och får ett erbjudande av gangsterbossen Jack Meehan (Alan Bates) att han ska få hjälp med ny identitet i USA om han utför ett sista mord på av hans rivaler.
  Mordet utförs på en katolsk kyrkogård, och prästen Da Costa (Bob Hoskins) blir vittne. När Martin upptäcker prästen väljer han att inte skjuta honom också, och senare söker han upp honom i kyrkan för att bikta sig. Han börjar hänga mer och mer i kyrkan, samtidigt som gangstrarna stör sig mer och mer på att Da Costa har sett mordet, och planerar att döda honom. Plötsligt har Martin bytt sida i konflikten.
  Mjae, denna var inget för mig faktiskt. Det störde inte nämnvärt att jag inte kände mig så insatt i IRA-konflikten, den verkar mest som en ram för hela historien. Det handlar ju snarare om Martin Fallons vedermödor kring sitt uppdrag, och jag dras inte in i historien tillräckligt för att jag ska bry mig om karaktärerna och så vidare. 
  Det jag gillar bäst är nog musiken. Bill Contis score är nästan lite oväntat pampigt för en så här kitchen-sinkig thriller, och det sätter lite färg på de grå, brittiska himlarna på nåt vis. 

Bad News

Bad News
Comic Strip presents: Bad News
1983/1988
Bolag: Sandrews

  Detta är ju egentligen ingen film utan två tv-avsnitt av den brittiska serien Comic Strip (samma folk som gjorde Hemma Värst), som man limmade ihop till en film här i Sverige. Första delen, mockumentären om hårdrocksbandet Bad News på turné, skulle kunna avfärdas som Spinal Tap-kopia men kom ju faktiskt 1983, dvs året före, och borde väl spelats in ungefär samtidigt.
  Visst är det charmigt och härligt, men det känns också rätt mycket som att man bara klätt på sig lite hårdrocksoutfits och filmat. Ibland otroligt träffsäkert, ibland lite för gapigt och ostrukturerat för min smak.
  Dock tycker jag det blir bättre i andra halvan av filmen, den från 1988 där man möter bandet igen för en reunion som leder till ett ofördelaktigt skivkontrakt, kaotiska musikvideoinspelningar och till slut en spelning på Monsters of Rock.
  Här känns det mer som att man funderat över scenerna, skapat lite större variation och har ett roligare manus. Eller tja, ett manus överhuvudtaget.
  Sedan för egen del, jag älskar ju Beatles-parodin The Rutles till exempel. Där är jag insatt i ämnet, kan bakgrunden och skrattar åt alla detaljer de lyckas fånga upp. När det gäller hårdrock så har jag dessvärre inte bättre koll än att jag förstår att det är typ likt.

Förföljd

Förföljd / I Skräckens Våld
Schizo
1976
Bolag: Scand Video

  Samantha (Lynne Frederik) har precis gift sig med affärsmannen Alan (spelad av sångaren John Leyton). Men en man från det förflutna förföljer Samantha. Det började vid hennes bröllop, och nu ser hon honom lite varstans, men folk påstår att hon inbillar sig, varit stressad och så vidare. Det är inte förrän hon berättar vem mannen är som hon börjar möta förståelse.
  Han är William Haskin (Jack Watson), hennes styvfar som mördade hennes mamma och som nu avtjänat sitt straff och verkar vara ute efter henne. Det var ju hon som såg mordet och fick honom i fängelse.
  Men historien är som tur är mer komplicerad än så. Det är lite triangeldramer i hennes bekantskapskrets, och efter ett tag är man inte längre så säker på att William Haskin är personen de bör vara rädda för.
  Jag har normalt sett lite svårt för engelsk film, men här är ändå miljöerna från 70-talets London rätt fina och effektiva för en thriller. Själva intrigen är inte så dum, en whodunit blir det ju i slutändan, och själva lyckades jag inte gissa mig till slutet i alla fall.
  Sedan också en kul detalj att svenska textaren kallar Samanthas man, den välklädda affärsmannen Alan för Allan i hela filmen. Ett namn som i alla fall min värld har en lite annan klang.
  Ingen direkt spänning att oroa sig för, men en trevlig liten pusselthriller som man ändå vill se klart och kolla hur det ligger till.

Rawhead

Rawhead
Rawhead Rex
1986
Bolag: Prisma

  Den här lilla godbiten har jag haft i min ägo sedan videobutiken jag jobbade extra i i början av 90-talet sålde ut gamla filmer från hyllorna. Köpte väl mer eller mindre allt de sålde ut från skräckavdelningen. Denna har jag aldrig sett. Den ser ju väldigt dålig ut. Och ämnet intresserar mig inte nämnvärt heller. Men det känns ibland kul att kunna stänga boken och se lite filmer som man minns så väl från hyllorna på den tiden.
  I en avlägsen by på Irland väcker några bönder en uråldrig onska till liv när de ska flytta en stor sten på en åker. Fram kommer Rawhead, ett monster med nån slags allmän ilska som dödar allt han kommer förbi. I den här byn finns också journalisten Hallenbeck (David Dukes), en amerikan med irländska rötter som skriver en bok om den här platsen som påstår ligga på helig mark. Han närmar sig en lokala kyrkoherden som uppenbarligen har något att dölja.
  Ja, det där omslaget var ju inget som fick en att darra direkt, i filmen ser monstret ungefär likadant ut. Skolboksmonster som taget ur en läskig pojkteckning. Men det finns ändå en poäng med att det här stora tremeters-monstret klampar runt på de irländska hedarna. Något lite Stephen Kingskt över stämningen. Kanske är det Irland som påminner om hans New England-miljöer.
  Hur som helst, det här med att stämningen är fin håller ett tag. Monstret kunde väl varit mer spännande kanske, men det är ändå bra slasherkänsla i nattscenerna. Sista halvtimmen är väl dessvärre som såna här filmer är, med uråldriga ondskor bla bla. Det är brinnande kors, demonrök och skrik mot skyarna. Den biten tuggar man i sig svårt uttråkad, men första timmen ändå - över förväntan.

Nattens Inkräktare

Nattens Inkräktare
Edge of Sanity
1989
Bolag: Jaguar Films

  Den här filmen såg jag aldrig när den kom, trots att den så gott som alltid fanns på skräckhyllan i videobutikerna. Jag tyckte den verkade lite jobbig. Sisådär 35 år senare har den i alla fall letat sig in i videospelaren och jag får ge mitt 15-åriga jag en klapp på axeln för den där fördomen. Länge sen jag såg en jobbigare film än denna.
  Detta är nån slags remix av Dr Jekyll och Mr Hyde där Anthony Perkins spelare båda i en av sina sista roller. På dagarna firad läkare med vänner i societeten, på nätterna är han grym mördare i London undre värld. Filmen utspelar ju sig i London kring förra sekelskiftet med smog och hästdroskor, men samtidigt är folk framför allt i den undre världen väldigt 80-taliga i sina utsmyckning. Vet inte om det är ett stilgrepp eller bara något som råkade bli tokigt, men det är i alla fall ingenting som påverkar positivt.
  Överlag så kan man nog rada upp allt jag inte gillar i film och checka av det mesta här. Här finns dekadenta miljöer, droger, hallucinationer, tortyr, sadism, gaaalna människor och allt levererat på Queen's English. Litet filmtips om du har motsatta preferenser.

Huvudmisstänkt Del 1 & 2

Huvudmisstänkt
Prime Suspect
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Den här filmen var poppis när jag jobbade i videobutik i början av 90-talet. Kassetterna vi hade var fullproppade med rekommenderas-lappar och många kunder tackade för tipset. Bästa de sett! Men jag såg den aldrig. Tyckte det kändes så långt med nästan fyra timmar, och brittiskt dessutom. Ingen favorit. 33 år senare har jag gjort min plikt och sett filmen alla pratade om då.
  En ung kvinna hittas död i en lägenhet som tillhör en prostituerad kvinna och DCI John Shefford sätts på fallet. De får snabbt fram en misstänkt som anhålls, men så dör plötsligt detektiven i en hjärtinfarkt och fallet tas över av hans kollega DCI Jane Tennison (Helen Mirren). Grabbarna på stationen blir förfasade av att de ska ledas av en kvinna, och inte blir det bättre när hon ifrågasätter gripandet av mannen och försätter honom på fri fot.
  Dock är hon fortfarande ganska övertygad om den misstänktes skuld men vill istället för att göra ett förhastat gripande göra ett grundligt arbete för att få honom fällt.
  Grundligt var ordet. Letar du efter en spännande polisthriller eller actionfylld snutfilm så har du kommit fel. Kriminaldrama skulle jag nog isåfall kalla detta. Mycket byråkrati, långa samtal och funderingar. Men det är ju så de brittiska deckarna är ofta. Då som nu.
  Brottet man bygger den där historien kring känns väldigt ospektakulärt. Kvinna hittas död. Det är väl något som i dagens läge knappt ens hamnar i nyhetsflödet. Men så är det också brittiskt och kitchensinkigt.
  Det den här miniserien snarare handlar om är ju Jane Tennisons kamp att få fast den skyldige. Hur hon blir besatt av fallet, försummar sin familj, ses ned på av den manliga poliskåren och kämpar för rättvisan. Och som ett sådant drama är den inte så dum. Men fyra timmar och "bästa jag sett", mja.

Sköna Juveler

Sköna Juveler
Rough Cut
1980
Bolag: Esselte Video

  Juvelkuppfilmer kändes som ett ganska säkert kort förr i tiden. Ofta lite Bond light, ofta hyfsad cast. Idag kan jag känna lite mer nah för genren, de är ofta dessutom rätt ospektakulära med 40+ år på nacken. Så lite tråkiga ingångsvärden här, men ändå mysigt med en Burt Reynolds-film från 1980 så klart.
  Han spelar Jack Rhodes, en svårfångad gentlemannatjuv som charmar fruntimmer och stjäl diamanter. En av kvinnorna han charmar är Gillian Bromley (Lesley-Anne Down), som visar sig ha lite samma agenda. Hon charmar äldre män i jakten på deras rikedomar. De bestämmer sig för att göra en jättestöt tillsammans, men vad Jack inte vet är att Gillian är allierad med polisen Willis (David Niven) som har satt högst på sin lista att ta fast Jack innan han går i pension.
  Ja, själva kupp-biten är rätt intetsägande och trött, men som småputtrig bakgrundsfilm så funkar den hyggligt ändå. Dialogen är lite Neil Simon-rapp på sina ställen, kul att den är shot-on-location lite varstans i Europa (bland annat vid en tennismatch mellan Björn Borg och Jimmy Connors!) men i slutändan känns det väl ändå mest som att Burt Reynolds gratissemestrat lite.

Wilt

Wilt Party
The Misadventures of Mr. Wilt
1989
Bolag: Nordic

  Lika mycket som jag gillar brittisk komedi i serieformat, lika svårt brukar jag ha för det på film. Ofta är brittiska komedier svarta eller har en socialrealistisk eller politisk grund, vilket ja, inte brukar bli så kul trycker jag. Så viss tveksamhet inför denna, men jag gillar Mel Smith och Griff Rhys Jones och har aldrig sett dem ihop i filmformat så får vara värt ett försök.
  Henry Wilt är en uttråkad och oönskad lärare i litteratur för elever på en slaktskola. Hans fru Eva (Alison Steadman) har mitt i livet hittat spänningen i new age och börjat umgås i väldigt öppensinniga kretsar.
  När Eva en dag försvinner så blir Henry anklagad av att ha mördat henne. Inte minst av Inspector Flint (Mel Smith) som verkar fast besluten om att han har rätt.
  För Henry, som inte ser något större förlust för sitt torftiga liv att hamna i fängelse, blir det plötsligt lite spänning i vardagen när han anklagas för mord. Vid förhören hittar han på historier hämtade ur deckare och skräckromaner och till slut blir det omöjligt för polisen att veta vad som är sant och inte.
  Jaha, det blev en svart komedi ändå. Det var ju typiskt. Det är flippat, väldigt brittiskt, lite "smart" sådär, men aldrig aldrig roligt. Inte i mitt huvud i alla fall. Men jag är som sagt svårflirtad med britcomedy.
  Nöjet blir istället att se Griff Rhys Jones och Mel Smith ihop. Har fina minnen av dem från Inte Aktuellt och Alas Smith & Jones, och detta är ju så att säga lite i samma tid. Smith kör sina gubbar, Rhys Jones kör sina. Fint ändå, deras bromance.

The Fantasist

The Fantasist
The Fantasist
1986
Bolag: VTC

  En irländsk psykopat-thriller. Minsann! Har man ens sett nån irländsk film som inte handlat om typ...Irland? Nu är det väl inte direkt så i och för sig att man direkt försöker dölja Irland och det irländska i den här filmen, men ändå uppfriskande med något annat än mysig kitchen sink.
  Patricia (Moira Sinise) är en ung, positiv tjej som mot släktens vilja lämnar byn på landet för ett lärarjobb i Dublin. I Dublin härjar en mördare som ringer sina offer och läser upp dikter innan han tar livet av dem. 

  Men Patricia är orädd, hoppfull och kärlekskrank och dejtar olika män i förhoppning att hitta någon som kan följa med henne tillbaka till landsbygden senare.
  Hon faller för mannen som bor i lägenheten ovanför, den charmiga amerikanen Danny (Timothy Bottoms), men vid ett besök hos honom råkar hon höra när han ringer ett mystiskt samtal och börjar misstänka att han är mördaren polisen söker. Men orädd som hon är fortsätter hon ändå att dejta honom.
  Dessvärre inte så spännande som det finns potential till. En liten whodunit är väl aldrig fel, i och för sig. Gör Timothy Bottoms ytterligare en snygg-psykopat-roll? Det är frågan. Vägen till svaret är lite småseg men här finns ändå en känsla av eurocinema som ihop med psykopat-temat nästan blir lite Giallo-känsla. Fast utan blodigt våld (dock en del naket).

Juggernaut

Juggernaut
Juggernaut
1974
Bolag: Warner Home Video

  Katastroffilmer såg jag mycket hos min kompis Ronnie i mellanstadiet. Det var det "värsta" vi fick se. Och det gjorde vi. Förutom klassikerna så flyter minnet ihop lite, de var ju rätt lika. Det jag känner när jag ser den här brittiska varianten från 1974 är nostalgi snarare än spänning eller annan filmupplevelse. Så spännande man tyckte det var när bombteknikerna klippte sladdar alltså.
  Lyxkryssaren Brittanic lämnar England för att segla över Atlanten. Då hör en man som kallar sig Juggernaut av sig till rederiets VD och berättar att han placerat ett antal bomber ombord som kommer detonera ett visst klockslag som han inte får en viss summa pengar. Till råga på allt är det full storm ute på Atlanten så att utrymma fartyget är inte ett alternativ.
  Då skickar man bombexperten Anthony Fallon (Richard Harris) för att oskadliggöra bomberna. Det är dock svårare än väntat och dessutom uppstår panik ombord när en av bomberna detonerar.
  Klassiskt katastroffilmsupplägg. Man följer ett antal passagerare och deras vedermödor blandat med bombexperterna, Scotland Yard och besättningen. Stjärnspäckat (i alla fall ur brittisk synvinkel) ner till minsta biroll, hela 30-talistgardet med Anthony Hopkins, David Hemmings, Roy Kinnear, Shirley Knight, Omar Sharif och så vidare. Regisserat av Richard Lester.
  Så inga fel på insatserna här. Inte heller något större fel på filmen, den känns välgjord och välspelad, men jag saknar lite nerv och nån att bry mig om av karaktärerna. 

Gregory's Girl

Gregory's Girl
Gregory's Girl
1980
Bolag: Esselte

  Den här filmen gillade pappa. Han älskade i och för England och Skottland och hade nog gillat vilken småmysig film som helst om de pratade skotska. Men jag minns att vi tyckte om den hela familjen när vi hyrde den på 80-talet. Där slutar mina minnen.
  Gregory (John Gordon Sinclair) är en fumlig tonåring som är lite som vem som helst. Spelar fotboll, drömmer om att ha en tjej. En dag börjar Dorothy (Dee Hepburn) i killarnas fotbollslag. Hon är duktig, självsäker och social. Lite tvärtemot Gregory men han blir ändå kär i henne, precis som de flesta killarna på skolan. Nu ska han bara hitta ett sätt att närma sig henne.
  Jag var lite rädd att se om den här. Min romantiska bild av England och Skottland var starkare förr och just de där lite svarta kitchen-sink-komedierna brukar jag inte vara speciellt förtjust i. Men jisses, vilket glädjepiller detta är alltså. Charmigt, varmt, mysigt och småroligt från första till sista bildrutan. J.G. Sinclair och Dee Hepburn är oemotståndliga och kul att se Clare Grogan från Altered Images spela charmig nördtjej. 

Skandalen

Skandalen
Scandal
1989
Bolag: Esselte Video

  En film som jag väl egentligen känner mest via sitt soundtrack, Pet Shop Boys temamelodi med Dusty Springfield. En inneboende opepp på brittiskt och filmer som utspelar sig på 50-talet har gjort att filmen blivit osedd i alla år.
  Men en Based ändå. Sitter aldrig fel.
  Tonåriga Christine (Joanne Whalley-Kilmer) är dansare på en nattklubb när hon får en vän i den mycket äldre doktorn Stephen (John Hurt). Han erbjuder henne att bo hos henne, och då får hon träffa hans bekantskapskrets som mestadels består av framgångsrika män, politiker och förmögna.
  Hon inleder kärleksaffärer med några av dem, bland annat försvarsminister John Profumo (Ian McKellen). När detta kommer fram i ljuset så går medierna naturligtvis igång. Christine erbjuds stora summor för att berätta sin historia, försvarsminister hamnar i blåsväder och samtidigt utreds Stephen för koppleri, eftersom han förmedlat kontakten mellan Christine och de här männen (dock utan ekonomisk vinning).
  Ja, där har vi alltså skandalen som filmen handlar om. Tycker det är en rätt svag skandal ändå. Verkligen inte bra om ministrar vänsterprasslar, men inget får mig att vilja googla den här historien för att läsa om verklighetsbakgrunden. Givetvis är det välspelat och välgjort men jag hade nog behövt gå igång mer på själva intrigen för att känna mig involverad i detta.
  Lite roligt bonuskul dock att Roland Gift från Fine Young Cannibals spelar en jamaikanskt knarklangare.

The Krays

The Krays
The Krays
1990
Bolag: Nordic

  Att jag aldrig lär mig. Brittiska filmer. Står så sällan ut. Finns väl ett handfull som når fram till mig, men allt som oftast blir peppen till grus när de börjar tjafsa på cockney eller när det ska vara sådär lite burleskt skruvat som det ofta är i engelska komedier.
  Gangsterfilm är inte heller någon favoritgenre, så man kan fråga sig varför den här åkte in i spelaren. Svaret är att jag var nyfiken på rollprestationen från Spandau Ballet-bröderna Kemp plus att filmen är regisserad av Peter Medak som gjort en av mina absoluta favoritfilmer, "The Changeling" (den från 1980).
  Handlingen är den sanna historien om tvillingbröderna Ronald och Reggie Kray som var gangsterkungar i London på 60-talet. Man följer dem från nyfödda till att de bygger upp sig gangsterimperium.
  Visst, här finns väl en aspekt av "kul att känna till" men förutom det så blir detta extremt svårtittat för mig. Även om ämnet är allvarligt och historien sann så finns den där lite kultiga känsla som jag har så väldigt svårt. Sköna karaktärer. Får ut med att läsa om Kray-bröderna på Wikipedia.

Dödens Tåg

Dödens Tåg
Detonator
1993
Bolag: Filmkompaniet

  Kan inte riktigt minnas vad man tänkte om Pierce Brosnan 1993, men jag tänker mig att han fortfarande var Remington Steele på något vis. En oförarglig deckarcharmör. Här försöker han dock tuffa till sig lite i en roll som skulle kunna Tom Cruise i moderna tider. 
  En sovjetisk fd general (Christopher Lee) har låtit tillverka en atombomb som ska transporteras genom Europa till Irak på ett tåg man kapar i Tyskland. För att få stopp på detta kallar man in specialagenten Mike Graham (Brosnan) som tillsammans med kvinnliga kollegan Sabrina (Alexandra Paul) som han naturligtvis har stora samarbetssvårigheter med.
  Lite kul ändå att se Pierce Brosnan i en roll där han inte är rakt genom sympatisk. Tyvärr lyser det genom rätt ordentligt hur obekväm han är i att spela sexistisk drulle, och längs filmen tonas också den biten av honom ner.
  Vad ska man säga annars här då? En brittisk actionfilm gjord för TV. Med de förutsättningarna så är det rätt stabil videoaction ändå. Hade den kommit 1983 hade vi säkert haft en massa videominnen till den. Uppfriskande på något vis att filmen utspelar sig i Europa, tågets färd genom Tjeckien och Slovakien är trevligt miljöombyte mot de vanliga amerikanska staterna.
  Men annars känner man väl igen det mesta. Ett rusande tåg som måste stoppas till varje pris. Det är helikoptrar, repstegar, förrädiska kollegor och opåtlitliga östlänningar. Rätt underhållande, i alla sin enkelhet.

Nålens Öga

Nålens Öga
Eye of the Needle
1981
Bolag: Warner Home Video

  Jag har ett lite märkligt minne till den här filmen. Såg den tillsammans med en klasskompis och hans pappa. Vet inte om pappan var historielärare eller om han bara uppförde sig som en, men han satt hela tiden och kommenterade allt som sades som hade med kriget att göra. Det var ju störigt så klart, men har ändå minnet av att man tyckte filmen var otroligt spännande.
  Henry Faber (Donald Sutherland) är en trevlig och omtyckt granne som visar sig vara hänsynslös tysk spion som urskiljningslöst dödar de som kommer på honom. När han ska lämna över spionmaterial till en tyst ubåt hamnar han i oväder och blir strandsatt på en enslig ö utanför Skottlandskust. Där finns bara två hus, det ena tillhör en fåraherde och det andra en familj som valt att isolera sig när mannen blivit invalidiserad. 
  De har så klart ingen aning om vem Henry verkligen är, men framför allt frun Lucy (Kate Nelligan) charmas av honom och de inleder en vänskap och relation bakom makens rygg. Men sakta börjar sanningen att dyka upp.
  Som sagt, mitt enda minne av den här filmen var att jag tyckte den var spännande när jag var 12 år. Jag blir totalt golvad av den här omtitten. Vilken otroligt bra film! Brukar vara begränsat entusiastisk över krigsfilmer, men här utgör andra världskriget en perfekt kuliss till en thriller som lika väl hade kunnat handla om något annat.
  Framför allt filmens andra hälft, när Henry lär känna Lucy på ön, är makalös. Dels ur ett ganska hjärteskärande dramaperspektiv men framför allt är den är helt otroligt spännande. Det ligger en roman av Ken Follett i botten här, den är säkert bra, men det är framför själva det filmiska framförandet jag blir tagen av. Sutherland och Nelligan är fantastiska, speciellt i de lite mer lågmälda dialogerna, och hela filmer har liksom en mäktighet som jag inte alls hade förväntat mig.
  Musiken, miljöerna, personerna. Så mäktigt, så dramatiskt.

Hennessy

Hennessy - Hänsynslös Hämnare
Hennessy
1975
Bolag: Walthers

  Politiska thrillrar är ingen favoritgenre. Ej heller brittisk film generellt men något fick mig ändå nyfiken på den här politiska hämndrullen från 1975.
  Rod Steiger spelar Nile Hennessy, en fredkämpe från Nordirland med vänner inom IRA. När hans fru och sjuåriga dotter (spelad av en ung Patsy Kensit) blir brutalt nedskjutna av britter blir han besatt av att hämnas och bestämmer sig för att åka till London och spränga sig själv vid det brittiska parlamentets öppnande, inför ögonen på drottningen.
  Både Scotland Yard och IRA får nys om planerna och måste försöka stoppa honom, men han gömmer sig hos barndomsvännen Karen (Lee Remick) samtidigt som han planerar sitt dåd i minsta detalj.
  Sånt här brukar kunna bli hyggligt spännande, och det är det faktiskt. Trots filmens ålder är det tillräckligt högt tempo för att man aldrig ska tappa tråden. Slutscenerna, där man korsklippt bilder från verklighetens parlament med Niles famlande efter rätt tid och plats att utföra dådet, är för sin tid riktiga snygga. Tillräckligt för att filmen ska föregås av en brasklapp att drottningen inte på något vis medverkat i den här filmen.

Skräckens Hus

Skräckens Hus
Fear in the Night
1972
Bolag: Thorn EMI

  Jag har ju lite svårt för brittiskt. Och 1972, hmm, jag vet inte, föredrar ju 1982 isåfall. Med den gnälliga inställningen blir jag ändå rätt nöjd med den här. En urbrittisk Hammer-rysare om en internatskola.
  Peggy (Judy Geeson) är en ung tjej som förälskar sig en äldre lärare (Ralph Bates) och när han accepterar en lärartjänst på en lantlig internatskola följer hon med. Men skolan visar sig vara lite mystisk. Inga elever verkar gå där, men ändå hör man ljudet av lektioner i väggarna. Rektor Carmichael (Peter Cushing) bor kvar i skolan tillsammans med sin fru Molly (Joan Collins) och Peggy får genast en känsla av att något inte står rätt till. Vad är det för hemlighet den gamla skolan döljer egentligen?
  Inga brutaliteter här men en fin, höstig stämning och en ganska snygg intrig som för tankarna till 90-talets vem-lurar-vem-thrillers. Sedan kanske jag inte är lika såld på mystiken kring brittiska internatskolor men här finns trots allt en twist som piggar upp.

Don't Open Till Christmas

Don't Open Till Christmas
Don't Open Till Christmas
1984
Bolag: Din Video

  Tänkte köra lite julfilmer nu fram till jul. Inte bara utpräglade tomtefilmer utan filmer som råkar utspelar kring jul duger gott. Här har vi väl något av en blandning mellan de båda då. Något så ovanligt som en brittisk slasher av amerikansk modell.
  I London dödas män som bär tomtekläder på fantasifulla sätt. Scotland Yard sätts på fallet och misstänker en ung man vars svärfar är en av de dödade "tomtarna". Morden fortsätter och den unge mannen kan inte riktigt redogöra för vad han haft för sig om kvällarna, varpå misstankarna kvarstår. Kommissarie Powell och Harris leder jakten på den brutala tomtemördaren.
  Det är inte ofta jag tycker att en engelsk film har en fördel gentemot en amerikansk. Tvärtom så har jag oftast svårt för det brittiska. Men här måste jag säga att det piggar upp ändå. De amerikanska snutmiljöerna har man ju sett till leda och då skakar det om lite med brittiska heltäckningsmattor och kvinnliga poliser i små hattar.
  Jag måste ändå säga att den här filmen överträffar mina i och för sig små förväntningar. Det är lite rart att se hur man försöker "översätta" en amerikansk slasher till brittiska förutsättningar. Själva historien påminner egentligen mer om en tv-deckare, ej heller någon skräll vem som visar sig vara mördaren, men jag tycker man lyckas hålla liv i intresset hyggligt. Många mord, och jag är nyfiken på hur brutal filmen är i oklippt skick. Den här svenska utgåvan är så klart obarmhärtigt rensad från allt annat än trubbigt våld, men av övriga scener att döma (dvs de som är efter mordscenerna) så verkar den otippat brutal ändå.
  Stilpoäng för en mordscen på ett discotek som ackompanjeras av lite mutant disco från en annan scream queen, Caroline Munro, som dock inte är med i den här filmen annars.
  Klart mer sevärd än jag vågat hoppas på.