Døden på Oslo S
1990
Bolag: Sandrews
Norgeveckan fortsätter här. Ungdomsdrama, då? Kan det vara nåt de är vassa på? Ja, faktiskt! På senare år har ju Norge varit ganska skarpa på att skildra ungdomen, men även den här filmen från 1990 tycker jag har en lyckad ton i sammanhanget.
Allt kretsar kring ett antal ungdomar i centrala Oslo, alla är de i någon mån på glid i storstaden. Vissa har missbruksproblem, andra bara umgås i samma kretsar och flyter omkring planlöst i gallerior och tunnelbanesystem. Huvudpersonen är Pelle (Håvard Bakke), en 16-åring som kommer från enkla men kärleksfulla familjeförhållanden. Av en slump träffar han jämnåriga Lena (Helle Beck Figenschow) och blir kär i henne.
Sedan snurras det runt i diverse gatukonflikter, men Pelle kan inte sluta tänka på Lena och en dag hör hon plötsligt av sig och de pratar länge och sover ihop i hans föräldrars lägenhet.
Dagen efter är hon borta men lovar höra av sig. När hon inte gör det börjar Pelle leta efter henne och hittar henne drogad ihop med skumma figurer på gatan.
Jag är inte jätteförtjust i drogfilmer, det kanske vissa av er har snappat upp genom åren. Men det kan göras på olika sätt. Man kan ägna speltid åt att spegla ruset i långa dimmiga scener. Det gör man inte alls här och det räddar verkligen filmen. Istället ligger fokus på att skildra ungdomar, drogade eller ej, i ett storstadskaos av relationer och konflikter med en kärlekshistoria i grunden.
Jag tycker det funkar överraskande bra. Man landar någonstans mellan Stefan Jarl och Staffan Hildebrand (om någon skulle råka minnas hans filmgärning) där porträttet av gatumisär möter ungdomlig coming-of-age. Håvard Bakke är sympatiskt lagom i huvudrollen (ser ut som en blandning mellan Sean Astin och Henrik Olsson).
Sedan är det klart att den 80-taliga inramningen är mysig också. Kringdrivandet i spegelväggsgallerior där man ser nån plattebutikk skymta förbi i bakgrunden. Klart det värmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar