Noll Att Förlora

Noll Att Förlora
Less Than Zero
1987
Bolag: Transfer

  Den här filmen har jag haft i min ägo i minst 20 år utan att se den. I egenskap av 80-talsklassiker plus faktumet att jag sällan missar att köpa en Transfer-film när jag ramlat över den. Detta var ju i tid då man ofta hittade gamla hyrfilmer på loppis.
  Men sedan dess har den stått där i hyllan och jag har aldrig lockats av att se den, trots att den är i princip den enda bratpack-filmen jag aldrig sett. Anledningen är hundra procent ämnet. Jag har generellt svårt för drogfilmer och har alltid dömt bort den här filmen som en drogig nattklubbsdimma.
  Och visst är den väl det, i ganska stor utsträckning, men jag blir ändå lite positivt överraskad i slutändan.
  Clay, Blair och Julian är tre barndomsvänner som skiljs åt efter highschool. Clay (Andrew McCarthy) är den duktiga som flyttat från stan och börjat på college, medan Blair (Jami Gertz) och Julian (Robert Downey Jr) fastnat i ett evigt festande och drogmissbruk. När Clay kommer tillbaka och ser sina vänners dekadens försöker han reda upp deras problem, men det är mer komplicerat än han tror.
  Det är poolfester, det är droger, det är 80-talslyx på gigantiska nattklubbar och vart man än är så hör man storbolagsindie handplockad av Rick Rubin (music supervisor). Men här finns också en ungdomlig medkänsla och omtänksamhet som jag är glad att upptäcka. Antar att det är kungen av grubblig ungdomsfilm, Andrew McCarthy, som ligger bakom mycket av den känslan.
  Det känns nästan som att man tittar på en spin-off-film till Pretty in Pink, fast utan klassperspektivet och att hela filmen utspelar bland de rika. McCarthy och James Spader repriserar sina roller som good och bad guy i överklassmiljö, och filmens Duckie, den osäkre sökaren, finns här i rollfiguren Julian, fast i jakt på kokain istället för den stora kärleken.
  Men det som gör att jag får hundra gånger mer känsla för Pretty in Pink är nog John Hughes förmåga att vara nyansrik, vilket kommer rätt mycket automatiskt med en kärlekshistoria över klassgränser. Här handlar det snarare om ungdom från samma bakgrund och deras olika förhållande till droger. Inte heller ointressant, men slår inte an alls samma ton hos mig.