The Little Girl Who Lives Down the Lane
1976
Bolag: Jaguar
Oj, vilken överraskning detta var. Den här filmen hyrde jag som tonåring, i min mest videointensiva period, säkerligen ihop med en radda slashers från någon 10-kronorsbutik. Tyckte den var seg och tråkig. Inte alls läskig. Är på något vis glad att min hjärna har utvecklats sedan dess.
Rynn (Jodie Foster) är en 13-årig flicka som hyr ett hus med sin pappa. Men pappan ser man aldrig. Han är alltid upptagen eller borta och det verkar som att hon bor i huset helt själv. En som anar oråd är huset ägare, Mrs Hallett (Alexis Smith) och hennes son Frank (Martin Sheen) som dessutom är pedofil och gör ständiga närmanden mot Rynn.
Dock så träffar hon Mario (Scott Jacoby), en ung pojke som är stadens andra outsider, aspirerande trollkarl. De inleder en fin vänskap där Rynn sakta vågar berätta mer om sig själv och hur allt ligger till.
Ja, sitter man och väntar på ett bodycount så är det klart att det blir segt och tråkigt. Detta är nämligen snarare ett otroligt välskrivet thrillerdrama, inte olikt de som Stephen King brukar skriva. Filmen är dessutom inspelad i Maine, vilket väl kanske spär på den känslan en aning.
Älskar ju de där miljöerna alltså. Mysiga poliser i pälsmössa. Polisen spelas förresten lite otippat av Mort Shuman, mer känd som låtskrivare under pre-Beatles-eran i konstellationen Pomus-Shuman.
Visst, det är ett intressant manus. Snygga vändningar. Men det som gör det för mig är själva stämningen. Den höstruggiga upstate-miljön till pianosoundtrack. Jag får nästan lite Fulci-känsla ibland, men det kanske är de vhs-svajjiga Chopin-styckena som spökar.
Långt över förväntan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar