Den Lilla Flickan i Huset Vid Vägens Slut

Den Lilla Flickan i Huset Vid Vägens Slut
The Little Girl Who Lives Down the Lane
1976
Bolag: Jaguar

  Oj, vilken överraskning detta var. Den här filmen hyrde jag som tonåring, i min mest videointensiva period, säkerligen ihop med en radda slashers från någon 10-kronorsbutik. Tyckte den var seg och tråkig. Inte alls läskig. Är på något vis glad att min hjärna har utvecklats sedan dess.
  Rynn (Jodie Foster) är en 13-årig flicka som hyr ett hus med sin pappa. Men pappan ser man aldrig. Han är alltid upptagen eller borta och det verkar som att hon bor i huset helt själv. En som anar oråd är huset ägare, Mrs Hallett (Alexis Smith) och hennes son Frank (Martin Sheen) som dessutom är pedofil och gör ständiga närmanden mot Rynn.
  Dock så träffar hon Mario (Scott Jacoby), en ung pojke som är stadens andra outsider, aspirerande trollkarl. De inleder en fin vänskap där Rynn sakta vågar berätta mer om sig själv och hur allt ligger till.
  Ja, sitter man och väntar på ett bodycount så är det klart att det blir segt och tråkigt. Detta är nämligen snarare ett otroligt välskrivet thrillerdrama, inte olikt de som Stephen King brukar skriva. Filmen är dessutom inspelad i Maine, vilket väl kanske spär på den känslan en aning.
  Älskar ju de där miljöerna alltså. Mysiga poliser i pälsmössa. Polisen spelas förresten lite otippat av Mort Shuman, mer känd som låtskrivare under pre-Beatles-eran i konstellationen Pomus-Shuman.
  Visst, det är ett intressant manus. Snygga vändningar. Men det som gör det för mig är själva stämningen. Den höstruggiga upstate-miljön till pianosoundtrack. Jag får nästan lite Fulci-känsla ibland, men det kanske är de vhs-svajjiga Chopin-styckena som spökar.
  Långt över förväntan!

Clown Murders

Clown Murders
Clown Murders
1976
Bolag: Bestseller / Walthers

  En kanadensisk indiethriller från 1976. Uselt betyg på IMDB. Nu snackar vi. John Candy spelar en biroll, vilket så klart gjort att de sorgliga videosläpp som gjordes av den här filmen lyfte fram detta som en John Candy-film, vilket är en stark överdrift. En film från de tidigare åren då han tog typ vilka roller som helst, snarare.
  Philip (Lawrence Dane) är en illa omtyckt affärsman som är på väg att göra en affär som de flesta är emot. Då bestämmer sig några av hans framgångsrika vänner att, halvt på skämt, kidnappa hans fru för att förhala affären. De klär ut sig till clowner vid en Halloween-fest och för bort frun till ett närliggande hus.
  Väl där så drar kidnapparna åt olika håll. Någon vill avbryta allt, någon vill gå mycket längre än de tänkt. Två av männen har dessutom haft en relation med kvinnan, så dramat blir snart komplicerat inne i huset.
  Plötsligt dyker det upp en fjärde, okänd, clown i skuggorna. En clown som tycks ha avsikt att döda alla där inne.
  Kanske är mina förväntningar och förhoppningar löjligt låga, men jag tycker den här är bra. Nog finns där en oangenäm lågbudgetkänsla här och var, men jag gillar att skådisarna (och karaktärerna) är vältaliga och medelålders snarare än festande ungdomar som väl är lite mer standard i slashers. Någon regelrätt slasher är det förvisso inte. Nästan inga mord. Men det vilar en sådan känsla över filmens sista halvtimme i alla fall.
  Visst, det är ingen Death Weekend eller någon annan nervig intruder-rulle. Men det är en habil thriller. Välskriven och efter förutsättningarna välspelad. Och långt över de 3.7 den har skrapat ihop på IMDB.

Death Warrant

Death Warrant
Death Warrant
1990
Bolag: Warner Home Video

  Med tanke på hur mycket film jag ser så är renodlad action väldigt underrepresenterat. Allra värst ställt är det med de klassiska actionstjärnornas filmer. Jag har börjat skrapa på Charles Bronsons filmografi men är fortfarande i mörker vad det gäller Chuck Norris, Steven Seagal, Bruce Lee och de flesta andra.
  Jean-Claude Van Damme då? Han minns man ju. Kanske framför allt vid namn och att tuffa killar i skolan skulle sparka som honom. Men han verkar ha gjort mest kampsportsfilmer och såna blir lätt bortprioriterade i min värld.
  Så när jag nu för första gången ska doppa tårna i hans filmografi så har jag nog lite tur att råka på en film som inte har något med kampsport att göra. Här spelar han Louis Burke, en tuff och (surprise!) fåordig snut som går undercover som fånge i ett korrupt fängelse där fångar på senaste tiden dött på mystiska sätt.
  På utsidan har han juristen Amanda (Cynthia Gibb) och unga hackern Tisdale (Joshua Miller) som gräver fram att morden i fängelset förmodligen iscensatts utifrån. Men varför?
  Och just när mysteriet börja se en lösning så får fängelset besök av Sandman (Patrick Kilpatrick), en psykopat med Keith Flint-aura som mördade Burkes bror. Sandman känner igen honom och plötsligt bryter helvetet loss när alla fångarna får veta att han är polis.
  Det är nåt lite mysigt med de här lite mer thrillerdoftande filmerna från actionhjältarna. Det ställer lite högre krav på skådespelandet och visst är det är det väl lite på gränsen ibland, men tycker ändå han ror det iland.
  Kanske blottar jag mina fördomar om actionfilm här och nu, men jag tycker ändå det är oväntat mycket handling. Här finns en liten whodunit-faktor som inte är så dum, och jag tycker ändå man får in Van Dammes vilja att visa sin vighet någotlunda okrystat in i handlingen.
  Är lite glad att mitt första möte med Van Damme är mer en thriller än en actionfilm, det gör mig ändå försiktigt positiv till honom och hans väsen. 

Blodigt Raseri

Blodiga Raseri
Sudden Fury
1975
Bolag: Hem Video

  Den enklaste av alla 70-taliga thrillergenrer: få fel på bilen i ödemarken! Få skådespelare, shot on location, vad-som-helst-kan-hända på ett sätt som nästan känns improviserat. Birollsskådisar som bara är med i just den filmen. Ni där! Vill ni vara med i filmen?
  Det är en magisk känsla av gränsland mellan film och på riktigt. Motorsågsmassakern, Last House on the Left, Death Weekend. Tourist Trap kanske. Känslan av var fan är vi nånstans.
  Fred (Dominic Hogan) är en mäklare med loser-aura som tar en omväg genom obygden för att visa sin fru Janet (Gay Rowan) en bit mark där han tycker de ska satsa på att bygga en pensionat. Janet, som är rik arvtagerska, fnyser åt idén och vill absolut inte bistå hans idé med sina familjepengar.
  Rasande av nederlaget styr han i hög fart genom vildmarken och kraschar bilen i en ravin. Han överlever skadad men när han ser sin fru sitta döende, fastklämd i bilen väljer han att inte hjälpa henne utan att gå därifrån.
  Mitt i detta råkar Al (Dan Hennessey) köra förbi platsen. En bussig främling som direkt försöker rädda Janet från bilvraket medan Fred gömmer sig i skogen invid.
  Sedan följer nästan som ett kammarspel mellan de tre, där Al försöker rädda livet på Janet samtidigt som Fred försöker med motsatsen.
  Ja, det är ju ingen Motorsågsmassakern detta. Snarare en ganska snäll thriller med lite tv-touch. Inget att oroa sig för. Kanadensisk. Men på något vis bär den ändå på känslan av filmerna jag radade upp innan. Kanske är det just obygden i kombination med 70-tal som slår an en ton, och jag tycker den räcker långt. Extra plus för att hela filmen utspelar sig i dagsljus.

Twin Sisters

Twin Sisters
Twin Sisters
1992
Bolag: Filmkompaniet

  Återkommande läsare av den här bloggen vet att jag absolut inte har något emot tv-filmer. De känns oftare som ett säkrare kort kvalitetsmässigt än genomsnittlig b-thriller, till exempel.
  Ett betydligt skakigare upplägg är Direct-to-video, denna filmstyggelse där b-filmsproducenter kunde trycka ut i princip vilket skit som helst på video utan att behöva bry sig om kvalitetsfilter från exempelvis tv-producenter eller biodistributörer.
  Här har vi en sådan. Tror faktiskt det är den allra första jag ser och skriver om i den här bloggen hittills.
  Det som ändå borgar för att denna film kan ha viss verkshöjd är James Brolin och Frederic Forrest, tv-slitvargar som jag i alla fall inbillar mig inte tackar ja till vilket skit som helst.
  Med de kanske lite överdrivet kritiska ögonen är det lättare att bli positivt överraskad, märkte jag precis.
  Stephanie Kramer spelar Carol Mallory, en kvinna som åker från Los Angeles till Montreal när hennes tvillingsyster Lynn, som hon inte haft kontakt med på länge, är försvunnen. Väl där får hon veta att systern tros har omkommit i en husexplosion. Var det en olycka eller blev hon mördad? När Carol rör sig runt på stan märker hon hur många, framför allt män, tror att hon är Lynn. Det visar sig att Lynn har jobbat som call-girl och hamnat mitt i en konflikt mellan rika, kriminella.
  Carol väljer att inte berätta om Lynns bortgång utan börjar istället spela henne i jakten på att få veta vad som hänt henne.
  Men kan väl säga att den här filmen står på några olika ben. Som klurig vem-kan-man-lita-på-thriller tycker jag den håller. Den har sina intressanta vändningar, och framför allt sista kvarten påminner lite om en sån där Alfred Hitchcock Present-luring som ändrade skepnad in i sista sekund.
  Sedan finns det en actionsida av filmen också. Den är lite tröttare. Det är storstadsthriller-klassiker som jakter i parkeringshus och skumma gränder. Gäsp gäsp. Det mest positiva om den biten är väl att det bitvis känns lite som en Chuck Norris-thriller eller liknande. B men ändå härligt.
  Kanske är det min låga förväntningar som talar nu, men rätt hygglig thriller ändå. Om än insvept i känslan av Jackie Collins-miniserie med Rederiet-klink som soundtrack.

Agnes of God

Agnes of God
Agnes of God
1985
Bolag: VideoTrade

  Om Let's Get Harry, som jag såg tidigare i veckan, hade lite problem att klara Bechdel-testet så blir det bättre resultat här. Här är männen förpassade till bleka biroller medan alla med bärande repliker är tre kvinnor.
  Meg Tilly spelar Syster Agnes, en ung, hängiven nunna på ett kloster i Kanada. En natt föder Agnes en bebis som sedan hittas död i en papperskorg. När man frågar Agnes vem som är barnets far säger hon Gud.
  För att tränga innanför det fromma skalet skickar polisen psykologen Martha Livingston (Jane Fonda) för att lära gärna Agnes och försöka förstå vad som egentligen hänt. Men Agnes lever i en naiv, nästan infantil, tro om att allt på jorden är Guds verk. Samtidigt är abbedissan Miriam Ruth (Anne Bancroft) irriterad över psykologens närvaro och försöker motarbeta arbetet.
  Förutsättningarna är ju enorma i min bok här. Tre starka (kvinno)roller, tre fantastiska skådespelare, ett kammardrama med lite whodunit-faktor. Så klart väntar man sig ingen rafflande eller ens spännande thriller utan att välspelat drama. Och det finns mycket jag verkligen tycker om, framför allt de tre huvudrollsinnehavarna är ju fantastiska.
  Det slår mig lite hur Anne Bancroft är väldigt unik i hur hon nästan typecastas till roller som kärv, vältalig medelålders kvinna med skinn på näsan. Lite som Margaretha Krook i Sverige. Älskar rolltypen och älskar hur hon förvaltar den.
  Läste precis att Meg Tilly håller denna film som favorit av de hon var med i, och jag kan förstå det. Här finns utrymme för en skådespelare att breda ut sig, utrymme för nyanser. Klostret är enormt effektivt som teaterscen.
  Fotot av Sven Nykvist är enormt också. Mycket har han gratis av miljöerna. Ett ensligt kloster på den kanadensiska tundran. Vinter. Men otroligt fina bilder, det kommer man inte ifrån.
  Ändå tittar jag på klockan.
  Det är som att jag aldrig blir tillräckligt intresserad. Visst räcker det en bit med att se fina rollpresentationer och njuta av ett vinterlandskap anno 1985. Men själva historien går liksom inte genom rutan för mig. Jag vet inte om det är själva handlingen som inte tilltalar mig tillräckligt eller om man misslyckas med att engagera på andra sätt, men jag tror helt enkelt att själva grundhistorien om hur en ateist försöker skapa vänskap med en djupt troende känns lite för omaka-par-tråkig.
  Tyvärr, ska jag säga. För jag vill verkligen gilla en film där jag gillar alla ingredienser var för sig.

Hämndens Ögon

Hämndens Ögon
The Silent Partner
1978
Bolag: EuropaFilm

  Man älskar ju när man får den där omedelbara kemin med en film. När man redan under förtexterna känner att det här blir bra, även fast man inte har något fog för känslan. Det har så klart med miljöer att göra. Här är det ett 70-taligt köpcentrum i juletid. Elliot Gould spelar bankkassören Miles som får zickzacka mellan välgörenhetstiggande tomtar med bjällror på väg till kontoret.
  Väl där hittar en han banktalong (ni som är födda efter 1995 får fråga en vuxen vad det är) med en notering om att detta är ett rån men banken har inte blivit rånad. Någon har alltså planerat ett rån men ångrat sig. Handstilen matchar precis en av tomtarnas skyltar, så Miles tror sig veta att banken inom kort kommer bli rånad av just den tomten.
  Med den vetskapen börjar han planera för att, om rånet äger rum, i förhand smussla undan en del av pengarna så att han själv får en del av bytet. Rånet sker men när rånaren (Christopher Plummer) hör om bytets storlek på TV inser han att han blivit lurad av bankkassören. Då börjar han söka upp Miles för att hämnas och få tag i pengarna.
  Det kanske inte låter superupphetsande när man berättar sådär, men det är faktiskt spännande bitvis. Kanske mest för att den är så lurig. Ständiga vändningar i historien, så egentligen är man väl mer nyfiken på vad som ska hända än vad det är nagelbitande spänning, men just såna här "hur ligger det till egentligen"-thrillers har jag lätt att dras med i.
  Så även här. Extra lyxigt då att få lite bonusmys i form av Elliot Gould som neurotisk bankman och fina miljöer i Toronto 1978.

Spasms

Spasms
Spasms
1983
Bolag: VTC

  Kanadensisk film känns ofta som ett prisvärt alternativ till amerikansk b-film. Du får en trevlig icke-Hollywood-känsla samtidigt som det ofta är bra skådisar. Här har man lockat någorlunda prominenta skådisar som Peter Fonda och Oliver Reed att medverka i en film som med amerikanska b-filmsmått på sin höjd hade lockat till sig Donald Pleasence.
  Här spelas hans roll av Oliver Reed, en annan brittisk karaktärsskådis. Reed spelar miljonären Jason Kincaid som tidigare i livet varit upptäcksresande och då blivit attackerad av en gigantisk orm på en avlägsen ö. Ormen har gett honom mardrömmar sen dess och han säger kunna se i sina drömmar när den dödar människor. Han förmår en vetenskapsman att fånga ormen och ta den till USA, men vet ni vad: den rymmer!
  Så nu har vi en monsterorm som slingrar sig runt i hus och parker och dödar folk, samtidigt som Jason ser allt som händer i sina drömmar.
  Klassiskt onda-djur-upplägg från 70-80-talet med andra ord, fast jag tycker ändå man gör ett antal rätt som är värda att nämna. Istället för att lägga 90% av sin budget på specialeffekter så är nästan alla ormscener filmade ur ormens synvinkel, vilket dels ger en bra panikkänsla och dels lite skönt att man slipper se en sladdrig plastorm och irritera sig på det.
  Budget har man sannolikt istället lagt på att casta filmen med Reed och Fonda, vilket är mycket bättre spenderade pengar i min bok.
  Sen är det ju som så med den här typen av filmer att spänningen är som högst ungefär 2/3 in i filmen. I detta fallet när ormen är lös och man inte vet vad som ska hända. Innan dess är det lite segt, och själva slutscenerna är lite långdraget gäspiga (och mörka). Men nånstans där i mitten har vi en halvtimme eller så av förklassigt videomys.

Run

Run
Run
1991
Bolag: Hollywood Pictures

  Jag tycker det är ganska spännande med filmer som gjorde av skådisar med lite dalande karriärer. Ofta kunde inte ens det bästa manus sätta stopp för den onda spiralen när folk började tröttna på deras ansikten. Patrik Dempsey hade ju haft några fina år som fumlig tjejtjusare i lättsamma komedier när framgångarna började utebli. Måhända är det här ett försök att vända den trenden. Precis som snarlika konkurrenten Corey Haim så verkade den lättsamma actionfilmen ses som en naturlig fortsättning på karriären. Även den en genre som väl började ebba ut lite efter storhetsåren på 80-talet.
  Så vad är då detta för film? Ja, fel film med fel skådis i fel tid kan man säga. Om Run hade gått upp på bio 1986 hade den sannolikt varit en klassiker idag. Istället blev den ett direct-to-video-släpp som i alla fall jag minns som en hyllvärmare i videobutikerna.
  Det är egentligen ganska synd för jag gillar den här filmen på nåt sätt.
  Charlie Farrow (Dempsey) är en ung och skötsam kille (guess what, tjejtjusare och fumlig!) som får drömjobbet att köra en snabb sportbil över USA till Atlantic City åt en kund. På vägen går bilen sönder och han hamnar på en spelklubb där han hamnar i dispyt med en otrevlig man som snavar och slår ihjäl sig.
  Mannen visar sig vara son till en maffiaboss som inte bara äger hela stan, utan även kontrollerar poliser och rättsväsende. Så nu måste Charlie fly från typ alla. Alla helst i trånga stadsgränder så att kartongerna flyger. Lätt att tappa lite fokus när hela filmen har ett tempo som brukar vara i actionfilmers sista kvart, men jag tycker ändå att den lyckas hålla mig tillräckligt alert. En lite klaustrofobisk panikkänsla gör att man, trots trötta actionscener, vill se hur det går. Plus att Dempsey är omöjligt att inte gilla i huvudrollen.

Blood Relatives

Blood Relatives (Biotitel: Blodsband)
Blood Relatives
1978
Bolag: VCL

  Andra filmen från VCL på kort tid här. Jag tror att de börjar segla upp till bli ett av mina favoritbolag på den svenska hyrvideomarknaden. Detta lilla oansenliga (och kortlivade) bolag hade samma fingertoppskänsla för att hitta bra indiefilmer som Video Invest hade för att hitta videovåld.
  Inte sällan plockade man in kanadensiska och australiensiska filmer som ju nästan alltid hamnade utanför storbolagens distribution. Varför köpa in amerikanska C-filmer när man kan få en välgjord thriller med Donald Sutherland för samma pris?
  Det är just vad vi har här nämligen. Sutherland har ju en filmografi som andas arbetsnarkoman men ändå en bra känsla för vad han är med i tycker jag. Ofta bra manus, sällan jättedåligt.
  Här spelar han en polis som utreder ett mord på en ung flicka. Muriel är en 17-årig flicka som mördas brutalt på väg hem från en fest. Först verkar det vara en galnings verk men visar sig sedan vara ett triangeldrama som sakta får sin förklaring när man hittar hennes dagbok.
  En mordgåta av whodunit-typ med lite tv-touch snarare än videovåldsthriller alltså. Oavsett vad omslaget kanske ger sken av. Det som möjligen talar mot att detta skulle varit en NBC-produktion är att triangeldramat utspelas mellan ett kusinäktenskap, en pedofil och ett förhållande med överårig chef.
  Men det är just det där lite sunkigt oförutsägbara som är härligt, tycker jag. Upplösningen är ingen skräll, men vägen dit är en trevligt småputtrig thriller från en tid då 17-åringar såg ut så här.

Morgondagen Kommer Aldrig

Morgondagen Kommer Aldrig
Tomorrow Never Comes
1978
Bolag: VCL

  Det är märkligt hur man i videons barndom såg så få kanadensiska filmer på hyllorna. Jag menar med tanke på hur, i synnerhet de mindre, videobolagen lyfte på varenda sten för att hitta något att lura i videopubliken. Gamla filmer lanserades som nya, pilotavsnitt till tv-serier kläddes om till långfilmer som halva USA hade sett.
  Här har vi en kanadensisk pärla som jag gärna hade fått göra mer väsen av sig på videohyllorna.
  En ung man kommer tillbaka till staden han lämnat några månader tidigare för att upptäcka att tjejen han skulle gifta sig med träffat en annan, stans store mogul dessutom. Han tar reda på var hon bor och hamnar delvis oavsiktligt i en situation där han tar henne gisslan med hela stans poliskår utanför dörren.
  Där ute krigar två poliser om att få sin vilja fram. En bister, äldre snut med lång stubin och en yngre hetsig som helst bara vill att alla ska skjuta mot huset samtidigt. Den äldre spelas av Oliver Reed, som i denna rollen (eventuellt även annars) påminner lite om gamle sportkommentatorn Åke Strömmer. Till utseendet ska väl sägas.
  Åh, vad det låter tråkigt men jag sitter faktiskt som klistrad. Just det här segmentet av filmbudget är jag förtjust i. Absolut ingen b-film, men inte heller någon nån Hollywood-film med superstjärnor i alla roller. Istället ett lysande hantverk i all sin enkelhet. Två olika handlingar utspelar sig parallellt, en inne i huset och en utanför. Kommer att tänka på Dog Day Afternoon som engagerar på ungefär samma sätt.
  Det handlar mycket om att sätta tonen, antar jag. Hela filmen är full av tradiga ingredienser, typ poliser som kallar staden för stinking rathole, men det vägs hela tiden upp av (i alla fall för genren) bra dialog, snyggt foto och bra skådisar.

Kära Systrar

Kära Systrar
Some Girls
1988
Bolag: Esselte Video

  Med tanke på den ändlösa mängd videofilm jag hyrde och såg under det tidiga 90-talet så är minnena ibland rätt dimmiga över vilka man sett eller inte. Speciellt när det gäller filmer i nummerserier och snarlika filmer (typ Eddie Murphy-filmer). Eller som i detta fallet Patrick Dempseys täta ström av tjejtjusarfilmer från slutet av 80-talet.
  Den här borde jag ha sett. Hade ju ett gott öga till Patrick Dempsey men framför allt till Jennifer Connelly på den här tiden. Men känner faktiskt inte alls igen den. Ska jag rannsaka mig själv som 16-åring så kan jag eventuellt ha hyrt den men stängt av den.
  Den skiljer sig nämligen en del från Dempseys övriga filmer från den här tiden, även om de huvudsakliga beståndsdelarna är ungefär samma: han är klumpig men eftertraktad.
  Men till skillnad från hans lättsamma pojkdrömskomedier så får väl denna ses som aningen kärvare. Här spelar han Michael, en ung kille som blivit oväntat dumpad av sin flickvän Gabi (Jennifer Connelly) men sen lika oväntat bjuden till att fira jul med hennes familj i Kanada.
  Han hoppas det är ett tecken på att hon har ändrat sig och åker dit. Där möter han hennes excentriska familj som alla bor tillsammans i ett slottslikt hus ute i obygden. Medan Gabi går och velar fram och tillbaka om deras förhållande så visar husets övriga kvinnor (systrar + mormor) intresse för Michael. Mormor kanske mest för att hon är senil och tror att Michael är hennes avlidne man.
  Ok, det låter kanske som att det skulle kunna vara rätt kul på nåt slags snubbligt 80-talsvis, men nä roligt är det verkligen inte. Det är nämligen en sak jag inte berättat än.
  Filmen vill nämligen inget hellre än att vara en mustig eurocinema-komedi, allra helst av franskt snitt skulle jag tro. Och man kan väl säga att de i alla fall gör allt som står i deras makt. Allt utspelar sig nämligen i French Canada, så viss del av filmen är till och med på franska. Vivaldi i soundtracket? Jadå.
  En sak man i alla fall lyckats få någorlunda europeisk är att filmen saknar handling, förutom det jag redan berättat att de ska fira jul. Ingen början, inget slut. Bara en samling scener som antingen är dråpliga eller mustiga.
  Egentligen så påminner Kära Systrar allra mest om en sån där mellankomedi av John Hughes, som kanske var Based Upon an Idea by John Hughes snarare än skriven eller regisserad av honom.
Den enda förmildrande faktorn är väl julen. Det är ju nåt visst med jul och snö i amerikanska filmer. Plus att jag får en lite mysig "FilmNet-känsla" av filmen men det är ingen idé att försöka trassla in sig i vad jag menar med det.

The Kiss

The Kiss
The Kiss
1988
Bolag: TransWorld

  Av alla subgenrer av skräckfilm så är nog häxfilm den som tilltalar mig minst. Har aldrig upplevt någon som helst kuslighet över häxor som viskar formler bland en massa levande blockljus. Inte heller över afrikanska statyetter som  som får präster att börja brinna. Och så vidare.
  Men det finns en förmildrande omständighet: highschoolmiljön. Kan man bara blanda upp de trötta häxscenerna med lite highschool, amerikanska villaförorter och barbequefester i trädgården så slinker det mesta ner.
  Tonåringen Amy (Meredith Salenger) mister sin mamma i en olycka och kort därefter dyker hennes okända syster upp vid begravningen. Systern Felice (Joanna Pacula) är fotomodell och imponerar på alla i sin omgivning utom Amy som får en känsla av att något är fel. Så långt allt bra. Mysiga 80-talsmiljöer, hyggliga dialoger, lagom bra skådisar.
  Men sen kommer häxeriet. Det går inte att komma undan. Men - ska sägas - när man väl suttit genom seanser och "sexiga" besvärjelsedanser, så väntar i alla fall en hyggligt spännande och panikartad slutscen.

Bells

Bells
Bells
1981
Bolag: VTC

  Det tidiga 80-talet är filmiskt perfekt. Okej, det är kanske nostalgikern snarare än cineasten i mig som talar nu, men det är något med låt oss säga 1982 som gör att en thriller inte behöver vara spännande, en komedi inte behöver vara rolig eller ett drama inte behöver vara speciellt engagerande. Det räcker med den filmiska känslan av tidigt 80-tal så är jag nöjd.
  Av detta lär ni er att alla recensioner jag skriver på filmer från 1980-1985 bör tas med en nypa salt. Så även denna.
  Nat Bridger (Richard Chamberlain) är en universitetsprofessor som tar på sitt samvete att undersöka när en av hans elever går en mystisk död tillmötes. Hon faller offer för en mördare som skickar nån slags signal som dödar via telefonen.
  Ja, ni hör hur det låter. Men det gör inte så mycket att det är dumt. Det ingår på något vis i thrillerns utveckling från den här tiden. I gränslandet mellan tradiga poliser i trenchcoat och den nyare psykologiska thrillern.
  Även om detta är en film med relativt hög budget och namnkunniga skådisar så kan jag ändå känna den lite sunkiga men varma känslan av Lucio Fulcis filmer från den här tiden. Det är nästan så det känns lite fel när läppsynken stämmer och "amerikanerna" verkligen är amerikaner. Richard Chamberlains osympatiske alfahanne till huvudperson känns väldigt Giallo.
  Fast med dragning åt amerikansk tv-deckare så klart.
  Vill gärna ge ett extra plus till mig själv för att jag direkt kände igen John Houseman från hans blygsamma biroll som körskolelärare i Den Nakna Pistolen. Då vet man att man är cineast trots allt.

Something About Love

Something About Love
Something About Love
1988
Bolag: VCM

  Jag har vid ett tidigare tillfälle redogjort för förvillelsen mellan indiefilm (eller b-film om ni så vill) och kanadensisk film. Här är ett lysande exempel på den gråzonen.
  Här kan man bocka av de flesta indikatorer på en indiefilm anno 2013. Vi kan väl börja med handlingen. Wally (Stefan Wodoslawsky) är en medelålders man som gör karriär i tv-branschen i Los Angeles, men som återvänder till sin barndoms industristad i östra Kanada när syskonen hör av sig och berättar att hans pappa är sjuk. Ni vet vart detta är på väg. Det ytliga storstadslivet möter det jordnära lantliga. Minnen kommer tillbaka. De töntiga barndomsvänner som blivit kvar i byn visar sig vara fina människor jämfört med de nya han lärt känna i karriären.
  Den kanske allra mest typiska indiemarkören är när kompisarna dansar loss till en töntig 60-talshit (The Exciters "Tell Him", som ju dessutom har filmens titel i sin första textrad) på puben. Att jämföra med dagens indiefilmer som inte sällan har ett liknande upplägg med någon gammal 80-talslåt.
  Hur som helst - indiegeneriskt eller ej - så är väl detta ganska lättsmält men också rätt tråkigt. Jag är nog ganska svag för filmtypen egentligen. Förhållandet mellan barn och åldrande föräldrar, stad vs landsbygd. Men jag har lite svårt att ta in detta. Ingen karaktär känns speciellt intressant eller sympatisk, och inte ens 80-talskänslan infinner sig.

Den Femte Hyresgästen

Den Femte Hyresgästen
Pin
1988
Bolag: Jaguar Films

  Fram till låt oss säga 1987 så var det ingen nackdel att en skräckfilm var en lågbudgetfilm. Då kunde b-filmens enkla miljöer, skeva ansikten och billiga musik snarare bidra till äktheten och ge en nästan dokumentär känsla. Som ofrivillig indiefilm.
  Men sedan hände något. Det är något med en slasher från 2011 som ger mig totalt motsatt känsla jämfört med en film med exakt samma handling från 1980. Jag får för mig att det har med inspelningsteknik att göra men är inte säker. B-skräck mår bättre på grynig 16 mm-film än på krispig digitalbild med dova subbassmällar.
  Detta måste vara en av de första skräckfilmerna i den moderna eran. Jag känner mig tvungen att dubbelkolla på IMDB att det verkligen inte är en tv-film, för den har precis den där bleka bildkvalitén som jag minns från tidens miniserier.
  Jaja, hur som helst. Detta är en ganska knäpp historia. En doktor har en verklighetstrogen docka på sin praktik för att lära barn om anatomi. Hans son tror att dockan lever och ser den som sin kompis. Doktorn och hans fru dör i en bilolycka och barnen tvingas bo ensamma i familjens hus. Även dockan får bo i huset och sonen blir mer och mer besatt vid att den lever.
  Det är väl ungefär lika skrämmande som det låter. Jag tror inte jag kände att filmen var spännande en enda gång (mycket på grund av den tråkiga tv-filmsstämningen) och varken karaktärer eller skådespelare är något man blir intresserad av. Jag tänker att man försöker göra något lite tankeväckande och disturbing. Relationen mellan syskonen är lite speciell t ex. Här skulle lite sunkig b-filmskänsla a la 70-tal kunna göra susen.

Curtains

Curtains
Curtains
1983
Bolag: Team Film & Video

  Detta var en oväntat udda fågel faktiskt. Kanadensisk 80-talsslasher som av allt att döma på omslaget går de flesta av genrens genvägar till att få visa lite fantasifulla mord. Fans av just den biten blir nog i och för sig nöjda, morden här är både fantasifulla och, eh, snygga. Tuggmotståndet kommer snarare i utförandet av övriga filmen.
  Det handlar om en excentrisk regissör, Stryker (John Vernon), som samlar fem skådespelerskor i sitt hus för att hitta den perfekta för rollen som Audra. En efter en börjar de unga skådespelerskorna mördas och filmen utvecklas till en snygg whodunit-slasher som kanske låter rätt mycket skolbok när man beskriver den, men som är betydligt kärvare än så.
  Först blev jag överraskad av hur välfilmad och smått arty den är, trots sin uppenbara lågbudget. Sedan slår det mig att man troligen inspirerats av 70-talet italienska Giallo-våg och på gott och ont blir filmen en aning normaliserad av det. Och precis som då så har merparten av den konstnärliga energin lagts på mordscenerna. Enormt snygga och effektfulla.
  Titta till exempel på den här scenen (liten spoiler dock) som fler än jag där ute verkar tycka är filmens läskigaste. Bara den enskilda scenen gör filmen värd att minnas, faktiskt. Att man sedan får en hygglig mordgåta på köpet är en bra bonus.

Två Generationer

Två Generationer
Circle of Two
1981
Bolag: VTC

  Det har blivit mycket familjen O'Neal på sistone. Inte så konstigt. Både Ryan och Tatum känns som rätt typiska skådespelare att dyka upp i bortglömda mainstreamfilmer. Här är en lite udda, kanadensisk fågel som jag har lite svårt att känna vad jag tycker om.
  Sarah (Tatum O'Neal) är en 16-årig tjej som blir bekant med och förälskad i den 60-åriga (!) konstnären Ashley (Richard Burton). Varken speciellt lustigt eller originellt ämne kan man tycka. Men det som gör att filmen faktiskt har ett existensberättigande är att den inte dras med en massa olustiga sexuella undertoner, utan är väldigt tydlig med vad det handlar om. Snarare överton, i så fall.
  Sarah är briljant som karaktär, både i hur hon är skriven och gestaltad. Hon pratar ständigt med Ashley om situationen och filmen får snarare en grubblig ton än lolita-varianten jag var lite rädd för. Även miljön gör sitt. Toronto på hösten.
  Nu kanske jag är lite extra välvillig eftersom jag gillar både Tatum O'Neal och Richard Burton som skådespelare, men som en medelväg mellan Lolita och Ghost World tycker jag den funkar bra.