År 2024

År 2024
A Boy and His Dog
1975
Bolag: HemVideo

  Sci-Fi är ingen favoritgenre, men det är ändå lockade att se äldre filmer som ska utspela sig i den tid vi är i nu. Den här filmen från 1975 utspelar 50 år fram i tiden, det vill säga där vi är idag. Då har världen mer eller mindre utplånats av ständiga världs- och kärnvapenkrig.
  I denna postapokalyps vandrar Vic (Don Johnson) omkring med sin hund Blood. De kan prata med varandra via telepati. I den kala öknen finns små övernattningsställen i underjorden för de få människor som finns kvar på jorden. Där träffar Vic den första tjej han sett på många år, Quilla (Susanne Benton), och hon övertalar honom att följa med till där hennes föräldrar håller hus.
  Det ska vara någon slags underjordisk stad som är uppbyggd för att påminna om hur städerna en gång såg ut på Jorden. Till en början ett paradis, men snart går det upp för Vic att han är ditlurad för att vara avelshingst i deras reproduceringsfabrik där (likväl ifångatagna) unga flickor står i kö för att få föda barn och på det sättet rädda mänskligheten.
  När jag skriver om de så här så kan jag tycka det låter ganska intressant ändå. Det är några nypor Handmaid's Tale, lite Stepford Wives, lite Dead and Buried, fast med den väsentliga skillnaden att jag inte får någon som helst känsla för den här filmen. Första halvan (innan han kommer ner till "staden") är bedövande tråkig, mörk och ointressant. Lite bättre blir väl det mot slutet, men se hellre någon av filmerna jag rabblade upp i så fall.
  Ändå trösterikt att år 2024 i verkligheten är snäppet muntrare än den här visionen.

Eruption

Eruption
Where Have All The People Gone
1974
Bolag: MDC

  Jag kan inte påstå att postapokalypsfilmer är något som intresserat mig nämnvärt genom åren. Ser framför mig biljakter i ökenlandskap och tråkiga maktkamper bland överlevande folkstammar. Detta är något helt annat, tack och lov.
  En serie solutbrott inträffar. Människor insjuknar, dör och deras kroppar blir till ett vitt pulver. En familj på utflykt råkar när det händer befinna sig i en grotta och undgår att drabbas. Men de möts av en öde värld där alla människor är borta och deras kläder ligger som högar på marken vart de än kommer.
  Mamman i familjen är inte med på utflykten så filmen går i princip ut på att de ska ta sig tillbaka till Los Angeles för att se om hon fortfarande lever.
  Detta är en tv-film, det måste sägas. Så något större mått av våld eller överraskningar finns inte. Däremot en lite småmysig känsla av 70-tal och roadmovie. I huvudrollen Peter Graves, känd från original-Mission: Impossible men i min värld evigt förknippad med piloten Clarence Oveur från Titta Vi Flyger. Så evigt förknippad att det är nästan svårt att inte se honom ställa de där obekväma frågorna till filmens yngling.