Fruktan Är Mitt Vapen

Fruktan Är Mitt Vapen
Fear is the Key
1972
Bolag: Thorn EMI

  Den här filmen minns jag väl från actionhyllorna på 80-talet men jag hyrde den aldrig. Den kändes lite gammal. 1972. Lite för mossigt för att man skulle vilja stoppa det i videon 1987 kanske. Känsligheten för gammalt och omodernt saknar jag idag, vi testar denna!
  I inledningsscenen ser vi hur John Talbot (Barry Newman) förtvivlat bevittnar sin familjs död över flygplansradio. De störtar i havet efter att, vad det verkar, blivit nedskjutna av oklar anledning.
  När vi möter John igen, tre år senare, verkar han ha blivit grovt kriminell. Anklagad för mängder av brott flyr han domstolen, skjuter en polisman och tar en åhörare gisslan. Men hans nya liv som kriminell är bara ett sätt att komma nära det brottssyndikat som verkar lika bakom hans familjs död. Det lyckas och han får till slut uppdraget att hämta den hemliga lasten i planet på havets botten.
  Ja, visst märker man i vissa avseenden att det är en äldre film, men jag får ändå känslan att den är rafflande för sin tid. Ungefär om Bullit eller nån dåtida Bond-film. Actionmässigt är den lite bakvänd, med gott om actionraffel första halvan för att mot slutet blir mer av ett kammarspel där man inte riktigt vet vem som lurar vem. Men det är också en andra halvan som sticker ut, framför allt sista kvarten är snygg och svettig.

Ingen Väg Tillbaka

Ingen Väg Tillbaka
The Honorary Consul
1983
Bolag: Thorn EMI

  Vid sidan om Kalla kriget är romantiseringen av latinamerikanska bananrepubliker något som hör 80-talet till. Kommunister, gerillor och opålitliga främlingar. Och så klart genomgoda amerikaner som kommer dit och ställer saker tillrätta.
  Här följer vi Dr Ted Plarr (Richard Gere) som driver en praktik i Argentina där han blir vän med såväl polisen (Bob Hoskins), rebeller och en alkoholiserad hederskonsul (Michael Caine) och hans unga fru Clara (Elpidia Carrillo), som han även inleder en affär med.
  I ett misslyckat försök av rebellerna kidnappa den amerikanska ambassadören får de istället med sig Caine som ingen riktigt vill göra några uppoffringar för att befria.
  Gere hamnar i en sits då han borde hjälpa till att befria konsuln, men samtidigt gärna ser honom fången eftersom han precis gjort hans fru gravid.
  Ja, den här filmen är lätt att blanda ihop med Geres övriga 80-talsfilmografi. Det är svettigt, uppknäppt och 80-talsnoirigt. Lite småtråkigt också, men det kommer ju med paketet. 

Skräckens Hus

Skräckens Hus
Fear in the Night
1972
Bolag: Thorn EMI

  Jag har ju lite svårt för brittiskt. Och 1972, hmm, jag vet inte, föredrar ju 1982 isåfall. Med den gnälliga inställningen blir jag ändå rätt nöjd med den här. En urbrittisk Hammer-rysare om en internatskola.
  Peggy (Judy Geeson) är en ung tjej som förälskar sig en äldre lärare (Ralph Bates) och när han accepterar en lärartjänst på en lantlig internatskola följer hon med. Men skolan visar sig vara lite mystisk. Inga elever verkar gå där, men ändå hör man ljudet av lektioner i väggarna. Rektor Carmichael (Peter Cushing) bor kvar i skolan tillsammans med sin fru Molly (Joan Collins) och Peggy får genast en känsla av att något inte står rätt till. Vad är det för hemlighet den gamla skolan döljer egentligen?
  Inga brutaliteter här men en fin, höstig stämning och en ganska snygg intrig som för tankarna till 90-talets vem-lurar-vem-thrillers. Sedan kanske jag inte är lika såld på mystiken kring brittiska internatskolor men här finns trots allt en twist som piggar upp.

Skräck i Sol

Skräck i Sol
And Soon the Darkness
1970
Bolag: Thorn EMI

  Den här filmen har jag haft i min ägo i minst 20 år. Köpte den (och en massa andra) när VIP Video i Jönköping sålde ut vhs-hyrisar till förmån för den nya flugan DVD. Dessutom har jag hört att detta ska vara en bra film.
  Så varför då osedd i alla dessa år? Well, jag har ju svårt för det brittiska, ska erkännas. Inte minst brittisk skräck från tidigt 70-tal, tänker Hammer och allt det här. Och även de filmer inte var Hammer dras med en lite högtravande, teatralisk framtoning som inte funkar alls för mig.
  Men jag sätter mig redo att bli motbevisad.
  Jane och Cathy är två unga tjejer på cykelsemester på den franska landsbygden. Cathy vill ta det mycket lugnare än den andra, och de skiljs åt i ett gräl. När Jane sedan återvänder till platsen för att sluta fred är Cathy borta, men hennes tillhörigheter finns kvar. Vad har hänt med henne?
  Jane försöker få hjälp av folk ute på landsbygden men ingen pratar något annat än franska. Tills hon möter Paul, en dandykille på Vespa som pratar engelska och sedan visar sig även vara polis. Eller är han det?
  Janes panikslagna jakt på vad som hänt är på något sätt både just panikslagen och seg samtidigt. Bildspråket är också lite upp och ner. Ibland riktigt krispigt 70-talsfoto och ibland känns det nästan som de där filmerna jag själv gjorde när jag var 16 år, där man inte stängde av kameran förrän rollfigurerna gått helt ut ur bild.
  Det är ingen trevlig bild man målar upp av den franska vischan direkt, haha. De flesta Jane möter har ungefär samma stil och finess som den genomsnittlige lantisen i Motorsågsmassakern. Det blir en lite märklig blandning av segdragen thriller och 70-tals-sleaze men faktiskt också en del före-sin-tid-element. Framför allt slutscenerna har en känsla av final girl-scen som jag snarare förväntar mig av slashers från 80-talet än från en brittisk thriller från 1970.
  Spännande? Mjae, inte direkt, men det är rätt mysigt ändå. Det är ljust och soligt, 70-talsgult och opålitliga bondlurkar. Effektfullt i all sin enkelhet. 

Natt Utan Slut

Natt Utan Slut
Endless Night
1972
Bolag: Thorn EMI

  En av de kompisar jag såg mest videofilm med på 80-talet var Calle, vi gick i samma klass i 12 år och var lika i många avseenden. Hellre en film och lite chips på fredagskvällen än att dra in till stan. I filmsmak var vi rätt olika dock. Jag såg helst rysare och thrillers medan Calle hade lite högre krav på kvalitet, gärna fick det vara brittiskt och välspelat.
  Agatha Christie blev vår perfekta mötespunkt. Jag fick en mordgåta, han fick lite fine acting.
  Vi såg alla Peter Ustinovs Poirot-filmer, Joan Hicksons Miss Marple likaså. Vi tyckte alla var jättebra, idag blandar jag ihop dem en aning (borde se om nån snart).
  Men sen fanns det några som vi blev besvikna på också. Detta var en av dem. Minns inte exakt varför vi var missnöjda, men jag antar att det var för att den inte följer det klassiska Christie-mönstret med ett mord och en ensemble av misstänkta.
  Det handlar om Michael Rogers (Hywel Bennett) som jobbar som chaufför åt rikemansfolk, och som drömmer om ett liv i deras värld. När han är på uppdrag i den engelska landsbygden hittar han en tomt han drömmer om att bygga ett hus på. Han återvänder till tomten för att fotografera och träffar då Ellie  (Hayley Mills) som delar hans dröm och de inleder ett förhållande.
  Det visar sig att Ellie genom arv är en av Englands rikaste kvinnor, och efter att de båda gifter sig så bestämmer de sig för att bygga ett hus på tomten. De anlitar den världsberömda arkitekten Santonix (Per Oscarsson, av alla) och bygger en modernistisk lyxvilla.
  Men Ellies rika familj gillar inte giftermålet med arbetarklasskillen, de gillar inte heller hennes vänskap med tyska Greta (Britt Ekland) som visar sig ha stort inflytande i hennes liv.
  En dag hittas Ellie död och då börjar jakten på vem som mördat henne.
  Det som sticker ut här är att Ellie dör när det är ungefär en kvart kvar av filmen. Själva whodunit-biten (som väl annars är själva grejen med Agatha Christie) är alltså en försvinnande liten del av filmen. Vägen fram dit är inte alls dålig, men påminner mer om en Sidney Sheldonsk familjemaktkamp än en puttrig Christie-deckare.
  Läser nu i efterhand att filmen är känd för sin twist på slutet. Visst, det finns en vändning på slutet som är lite småkul med någon genialisk twist som vänder upp och ner på hela historien är det verkligen inte. Jag undrar om jag kan ha missat nån finkalibrig grej eller om folk är lite lättflirtade vad det gäller smarta slut.
  Men jag tror jag låser mig lite vid besvikelsen att mordgåtan liksom saknas, i traditionell mening. Räknar man bort förväntningarna på en Agatha Christie-film som är det ett helt okej thrillerdrama av brittisk 70-talsmodell.