The Coming

The Coming
Burned At the Stake
1982
Bolag: Videobiblioteket

  Susan Swift känner jag bara via en av mina favorit-sjuttiotalare, Audrey Rose, där hon är makalöst bra som Ivy. En ung flicka i New York som plågas av att vara reinkarnationen av en flicka som dog i samma ögonblick som hon föddes. Ett drama mer än en rysare, men makalöst fin stämning och otrolig, febrig rollpresentation av Susan Swift.
  Man kan tänka sig att regissören Bert I Gordon (för mig mest känd för sina onda-djur-filmer från 70-talet) sett den filmen och tänkt att det kan jag gör om, för här gör hon i princip samma roll igen. På samma sätt.
  1692 pågår häxbränningen för fullt i USA. En flicka som heter Ann påstår sig kunna veta vilka som är häxor och sänder mängder av oskyldiga in i döden påhejad av en ondskefull pastor. 1982 börjar skolflickan Loreen förföljas av en man som säger sig komma från 1692 och vara 5-åringens pappa. Loreen börjar få mardrömmar och mer och mer inse att hon är en reinkarnation av Ann och att hon på något vis måste konfrontera pastorn för att bli kvitt skulden.
  Som sagt, Susan Swift gör mer eller mindre om rollen från Audrey Rose, och det gör hon väl bra, och filmen har en hygglig stämning ändå. Visst, det är inte New York och 1977, men sömnig amerikansk småstad och 1982 och det duger i krig. Problemet filmen lider av är snarare att den är fjantig. Några få scener bränner till men annars känns det mer som ett parodi på häxfilmer.

Kiss Daddy Goodbye

Kiss Daddy Goodbye

Kiss Daddy Goodbye
1981
Bolag: Videobiblioteket

  Värst vad de tornat upp sig på sistone för mig, b-filmer som liksom inte tar till sig alla b-filmens förtjänster. Här har vi ytterligare en som har de rätta förutsättningarna att bli sleazig b-skräck men som mest harvar på som en medioker tv-film.
  Michael och Beth är två barn, eventuellt tvillingar, som bär på övernaturliga förmågor som de mestadels använder harmlöst. Men en dag ser de sin pappa bli dödad av ett bikergäng och då börjar de istället använda förmågorna till att hämnas på mördarna.
  Skulle kunna bli lite vad som helst av det här. En sleazig slasherfest eller en oberäknelig revengerulle kanske. Istället blir det mest en massa jaha-scener och som sagt en i det närmaste tv-filmsmässig stämning.
  Jag vet inte varför jag hade lite förväntningar här, men en av anledningarna är nog att den gavs ut av Videobiblioteket som i skuggan av de lite coolare vhs-bolagen kämpade på med b-filmer av ungefär den här sorten, fast ofta med ett bra öga för kvalitet ändå. Inget fel på inledningen i alla fall. Efter lite småcreepiga förtexter (bilder ur ett fotoalbum till märkligt syntsoundtrack) fräser moogsyntarna igång på allvar när stadens sheriff kör genom ökenlandskapet med tonårsflickor som uppskattande visar brösten när han passerar. Det här kan sluta var som helst, tänker jag. Tyvärr slutar det ungefär där.
  Det är som att en stor blöt filt läggs över hela filmen så fort dialogen börjar. Barnskådisarna (båda med samma efternamn som regissören, hehe) är exceptionellt dåliga, men tyvärr inte så dåliga att det blir läskigt eller påverkar stämningen på något sätt utan mer att man tänker men snacka klart nån gång då.
  Men visst, det går ju att titta på. Kul att se Marilyn Burns som soc-tant, 50-tals-heartthroben Fabian i rollen som sheriffen och roande att den mördade men uppväckta pappan ser ut som en Peppe Eng-zombie.
  Jag stör mig ändå på bortkastad potential här. Om barnen hade varit bättre och om manuset varit mer spännande, så hade en småsunkig skräckis som heter "Kiss Daddy Goodbye" slunkit ner som en flaska MAC i gillestugan hemma i Halmstad 1986.

Myror

Myror
Panic at Lakewood Manor
1977
Bolag: VideoBiblioteket

  Knappt hade min besvikelse lagt sig över att Turn Back the Clock inte var den där tv-films-överraskningen jag hoppades på förrän jag ramlar över precis den känslan jag var ute efter. Jag kanske jagade i fel årtioende helt enkelt. Om jag ska utse något årtionde till den amerikanska tv-filmens peak så är det nog 70-talet ändå.
  Här dras jag med direkt. Ljuvlig 16mm, lagom creepy intromusik med nån lite skev stråkkvartett ihop med en Moog. Robert Foxworth i bild! Kvalitet direkt. Ledsen men jag ser bara Chase Gioberti framför mig.
  Chase verkar kalla sig Mike här. Han är förman för ett bygge kring ett anrikt hotell vid en sjö. Marken kring hotellet har blivit förgiftad så att en myrstam muterat, blivit jättestor och attackerar människor. När maskinerna gräver upp marken väller myrorna ut och invaderar hotellet.
  Klassisk onda-djur-mark med andra ord. Från genrens bästa år dessutom. Jag måste säga att den panikartade känslan man (väl) är ute efter i såna här filmer fungerar mycket bättre om djuren kommer i stor mängd (jämfört med om de till exempel blir stora). Här är det myror överallt. Kanske inte fullt lika överväldigande mängdscener som i Squirm (som jag såg nyligen) men det räcker att man ska sitta och känna det inpå skinnet, tycker jag.
  Myrorna har dessutom ett eget ljud. Det låter ungefär som nån som sitter och vrider på alla knappar på en Moog, och gissningsvis är det väl det också. Tycker det funkar.
  Egentligen har den här filmen mer en struktur av katastroffilm. Hotellet befolkas av folk som av olika anledningar befinner sig på hotellet. Några är nyförälskade, någon är miljöinspektör, någon ska försöka köpa hotellet med dold agenda. Sedan faller de på olika sätt offer för myrornas framfart, naturligtvis i någon slags godhetsordning. Myrornas mutation förklaras givetvis med nature strikes back.
  Jag vet att det låter väldigt enkelt, och det är det ju. Inga chockerande vändningar eller smarta nya vinklar. Men jag blir bara så glad att det är så bra. Topp-skådisar i alla roller, ett kvitto på det kan ju vara att Brian Dennehy dyker upp i en mindre roll som brandchef.
  Sedan är faktiskt sista halvtimmen - i all sin enkelhet så klart - perfekt tv-spänning!

Dödlig Last

Dödlig Last
Tarantulas: The Deadly Cargo
1977
Bolag: Videobiblioteket

  Jag är lite förtjust i bolaget Videobiblioteket. De gav inte ut så många filmer men det är nästan rakt genom såna här habila tv-thrillrar, inte sällan om dödliga insekter.
  TV-filmer är lite som videoålderns tillsatser. När inte biofilmsutbudet räckte till för att mätta alla hungriga videoter så kunde man spä ut såsen med amerikanska tv-filmer och kamouflera dem som vanliga spelfilmer. Mot slutet av 80-talet var tv-film något negativt. Ansikten man kände igen från sitcoms och såpor ville man inte se i en thriller. Det var också lätt att störa sig på uppenbara cliffhangers mitt i filmerna, där tv väl körde sina reklamavbrott.
  Men 70-talets tv-filmsvärld är något annat. Alltid filmat på riktig 16 mm film, alltid med slitvargar till skådisar i huvudrollerna. Som nåt slags lyx-b-filmer, gjorda med låg budget fast av proffs. Kanske därför jag återkommer gång på gång ner i det här träsket. På jakt efter pärlor.
  Här hittade jag en!
  Kanske inte den mest upphetsande filmen jag sett men ändå ett ljuvligt tidsdokument över den här eran. Ett lastflyg plan från Sydamerika får med sig några exemplar av världens giftigaste spindel i lasten. Piloterna blir bitna och krashar planet vid en liten håla i den kalifornska öknen som livnär sig på apelsinodling.
  Spindlarna klarar sig så klart och söker sig mot staden. Dramaturgiskt vet man väl ungefär vart det barkar, men ändå så tycker jag man lyckas bygga upp spänningen rätt bra. Tror det hänger lite på staden i sig. Den bär lite Twin Peaks-stämning, där byns original ställs mot de rika plantageägarna.
  Dödlig Last är allt jag önskar mig av en amerikansk tv-film från 70-talet. En b-film med guldkant. Inget direkt våld men habila skådespelare till sista namn. Claude Akins! Pat Hingle! That kind of shit! Man saknar bara att Hal Holbrook klampar in som en sympatisk sheriff.