Run

Run
Run
1991
Bolag: Hollywood Pictures

  Jag tycker det är ganska spännande med filmer som gjorde av skådisar med lite dalande karriärer. Ofta kunde inte ens det bästa manus sätta stopp för den onda spiralen när folk började tröttna på deras ansikten. Patrik Dempsey hade ju haft några fina år som fumlig tjejtjusare i lättsamma komedier när framgångarna började utebli. Måhända är det här ett försök att vända den trenden. Precis som snarlika konkurrenten Corey Haim så verkade den lättsamma actionfilmen ses som en naturlig fortsättning på karriären. Även den en genre som väl började ebba ut lite efter storhetsåren på 80-talet.
  Så vad är då detta för film? Ja, fel film med fel skådis i fel tid kan man säga. Om Run hade gått upp på bio 1986 hade den sannolikt varit en klassiker idag. Istället blev den ett direct-to-video-släpp som i alla fall jag minns som en hyllvärmare i videobutikerna.
  Det är egentligen ganska synd för jag gillar den här filmen på nåt sätt.
  Charlie Farrow (Dempsey) är en ung och skötsam kille (guess what, tjejtjusare och fumlig!) som får drömjobbet att köra en snabb sportbil över USA till Atlantic City åt en kund. På vägen går bilen sönder och han hamnar på en spelklubb där han hamnar i dispyt med en otrevlig man som snavar och slår ihjäl sig.
  Mannen visar sig vara son till en maffiaboss som inte bara äger hela stan, utan även kontrollerar poliser och rättsväsende. Så nu måste Charlie fly från typ alla. Alla helst i trånga stadsgränder så att kartongerna flyger. Lätt att tappa lite fokus när hela filmen har ett tempo som brukar vara i actionfilmers sista kvart, men jag tycker ändå att den lyckas hålla mig tillräckligt alert. En lite klaustrofobisk panikkänsla gör att man, trots trötta actionscener, vill se hur det går. Plus att Dempsey är omöjligt att inte gilla i huvudrollen.