Sista Vittnet

Sista Vittnet
Witness to the Execution
1994
Bolag: Filmkompaniet

  Vad är egentligen kriteriet för sci-fi? Hur många år in i framtiden måste man gå? Den här filmen rör sig futtiga fem år framåt, från 1994 till 1999, men bär ändå den anda av dystopi som sig bör.
  TV-kanalen Tycon försörjer sig på så kallad pay-per-view-tv, det vill säga att folk köper lösbiljetter till enskilda sändningar. Kanalen är efter några misslyckade satsning på ruinens brant och inga sporträttigheter i världen verkar kunna rädda dem.
  Nya chefen Jessica Traynor (Sean Young) kommer då med den kontroversiella idén att direktsända en avrättning av en dödsdömd fånga. De hittar Dennis Casterline (Tim Daly), en hunkig och svårmodig man som har dömts skyldig till att ha dödat en familj.
  Han går med på att låta sin död tv-sändas, och nu kan tv-stationen börja göra reportage om honom och andra inblandade för att skapa en kult kring evenemanget. Men ju mer de pratar med Dennis, och ju fler inblandade poliser och vittnen de pratar med, desto mer tveksamma blir de till att Dennis verkligen skulle vara mördaren.
  Ett lite annorlunda upplägg ändå, det får man ge den. Minns en gammal 70-talare med Harvey Keitel med lite samma handling, men den ställer mer en massa moraliska frågor till tittaren. Här handlar det mer om att lösa mordet en gång till innan Dennis sitter i stolen i direktsändning. Här finns visserligen gott om moraliska dilemman, men det är på ganska lättsam nivå ändå. Mer typ giriga tv-bolag vs moralister.
  Som deckare tycker jag den håller. Gillar greppet med filmade intervjuer där saker händer i bakgrunden och sånt där. Skulle vara intressant att se manuset i ett rikare sammanhang. Det är väl ingen uppenbar b-film (regisserad av John Carpenters sidekick Tommy Lee Wallace) men den här ju ändå en viss aura av en andra klassens "När Lammen Tystnar" bitvis.

Pulse

Pulse
Pulse
1988
Bolag: Video Trade

  Tolvåriga Danny åker för att besöka sin pappa och hans nya fru i en välmående amerikansk villaförort. Bara några dagar innan han kommer har mannen i huset mittemot går bärsärkagång och slagit sönder sitt hus och dödat sig själv. På grund av att hans fru dött, säger folk, men Danny känner fort att något är fel i området. Något med elen. Den beter sig konstigt, apparater stängs på och av och saker börjar brinna och får eget liv.
  Omslaget skriver upp filmen som en mardröm utan motstycke, men är man inte el-allergier så är det väl ingen nagelbitare direkt. Snarare en ungdomsrysare, filmen ses ur Dannys perspektiv, där den trygga villaidyllen utsätts för ett okänt hot a la Poltergeist. Inte mycket att skriva hem om som skräckfilm, men här finns ändå ett klart godkänt 80-talsmys, tycker jag. Skönt också att stor del av filmen utspelar i dagsljus.

Osterman Weekend

Osterman Weekend
Osterman Weekend
1983
Bolag: Sandrews

  Någon kvart in i den här filmen känner jag mig inte alls sugen på den. Det är spioner, det är KGB. Är inget fan av spionfilmer. Men jag är ett fan av filmer med Rutger Hauer, John Hurt, Craig T Nelson, Dennis Hopper och Meg Foster som jag inte sett, så den får rulla. Och tur är det, för det som utvecklas är något helt annat än en trött spionfilm.
  John Tanner (Rutger Hauer) är en kontroversiell tv-journalist som planerar att bjuda över sina närmaste vänner till en helg hemma hos honom och hans familj. Kort före blir han kontaktad av Lawrence Fassett (John Hurt), en CIA-agent som visar bevis på att samtliga av hans närmaste vänner är sovande KGB-spioner i USA.
  För att avslöja, eller omvända, dessa så går Tanner med på att genomföra festen som planerat, fast under strikt kamerabevakning av CIA.
  Väl därinne utvecklas filmen till ett intressant kammarspel där man inte riktigt vet vem som vet vad eller vem man kan lita på. Kalla kriget är så klart närvarande, men allra mest blir detta en variant av Ten Little Indians på nåt vis. Betydligt bättre och mer spännande än vad jag vågat tro efter första kvarten.

Enigma

Enigma
Enigma
1982
Bolag: Sonet

  Det finns genrer där jag har starkare koppling till parodierna än originalet. Spion- och krigsfilm är det så med. Just spionfilmen är framför allt skadeskjuten av Top Secret!, en av mina favoritkomedier och en film jag kan långt bättre än att de ganska få spionthriller som swishat förbi under åren.
  Nu är väl denna filmen kanske inte exakt vad de gör parodi på där, men patrullerande vakter vid ze German boordör får mig ändå att fnissa och tänka på "souvenirs...partytricks".
  Men men, allt är inte tjo och tjim. Speciellt inte för Alex Holbeck (Martin Sheen) som är CIA-agent med bakgrund i Östtyskland. När ryktet sprid att ryssarna planerar att simultant mörda att ett antal avhoppare runt om i världen skickas Alex till Östberlin för att snoka rätt på ett datachip där all information finns.
  I Berlin bor även hans ex Karen (Brigitte Fossey) som hjälper honom att gömma sig när ryssarna anar oråd och skickat dit agenten Dimitri (Sam Neill) för att hitta Alex och ta reda på hans ärende. Alex är dock hal som ständigt byter stil och utseende.
  Dimitri tar under falskt namn kontakt med Karen, och de inleder ett förhållande. Vad han inte vet är att Karen också är under falskt namn och känner till vem han är.
  Den biten av filmen är den bästa. Lite smålurigt när man inte vet som lurar vem och vem som vet vad. I övrigt får jag väl hålla med om Expressens ord på omslaget, "en rapp och tät spionthriller" även om jag gärna drar ner antalet getingar till 2 eller 3. 
  Sedan är det ju nåt visst med kalla kriget-mystiken också. Ett snöigt Östberlin. Roligt också att man inte ens bemödar sig med att casta in tyskar eller ryssar utan kör på med Sam Neill i kosackmössa som inte ens förställer sin accent som denne mystiske Dimitri från KGB.
  Det är aldrig riktigt tråkigt i alla fall, vilket är ett gott betyg från mig vad det gäller spionthrillers.

Jumpin' Jack Flash

Jumpin' Jack Flash
Jumpin' Jack Flash
1986
Bolag: Transfer

  Drottningen av thrillerkomedi måste hon väl ändå vara, Whoopi Goldberg. Paradrollen som street smart ta-ingen-skit-tjej har hon gjort så många gånger att jag har lite svårt att hålla isär vilka filmer jag sett och inte, men den här tror jag var första gången.
  Här spelar hon Terry, en färgstark datanörd som jobbar på bank och tycker det piggar upp att chatta lite skönt med kunderna, vilket banken inte uppskattar. En kväll får hon kontakt med någon som kallar sig Jumpin' Jack Flash som istället för bankärende ber henne om en personlig tjänst.
  Han är brittisk diplomat som lämnats kvar i Östeuropa av MI5, och nu behöver han hjälp att ta sig tillbaka. Hon tar på sig att göra några enkla ärenden åt honom, men snart är hon insyltad i en spionhistoria som blir svårare och svårare att ta sig ur.
  Yes, klassisk thrillerkomedi-mark. En handfull ganska roliga scener gör den sevärd som komedi, tycker jag. Lite pliktskyldig action får man väl tugga i sig antar jag.
  Men det är inte bara Whoopi som gör sin paradroll här. Jag skulle nog säga att alla gör det, ner till minsta cameo. Det känns nästan som att rollistan varit klar innan manuset. Carol Kane och Annie Potts gör sin grej som lite quirky New York-tjejer, Jeroen Krabbe swishar förbi som mysterious foreign guy, James Belushi gör ett ännu kortare inhopp som...ja, en James Belushi-karaktär. Och den som inte blinkar överhuvudtaget kan se Tracey Ullman, Phil Hartman och Anne Bancroft göra sin grej för en sekund eller två. Jag blev dessutom glad att se June Chadwick från V, i en mindre roll.
  Nu blev det namedroppigt här, men det finns en anledning för jag tycker ändå det är filmens stora tillgång. Hur den likt Göta Kanal är så birollsspräckad att den blir ett perfekt smakprov av sin tid. 
  Sedan är det ju mysigt med lite thrillerkomedi, trots allt. Ni vet, någon som rotar i lådor på ett nedsläckt kontor till lite Faltermeyer-trummor. Då mår man! 

Looker

Looker
Looker
1981
Bolag: Warner Home Video

  Allt modernt blir omodernt, så är det ju. En film som åldrats dåligt tekniskt är ofta svårare att se än en som åldrats på andra sätt. Men det finns ju också nåt lite naivt mysigt med 80-talets tekniska övertro.
  Den här filmen utspelar sig omkring plastikkirurgen Larry Roberts (Albert Finney) som gjort sig vida känd för sina perfekta ansiktsoperationer av berömda fotomodeller. Plötsligt dör tre modeller som nyligen opererats av Larry under mystiska omständigheter. Någon tar livet av sig, en dör i en bilolycka och så vidare. Larry blir själv misstänkt för att ha något med deras död att göra men gör egna efterforskningar som leder till företaget Digital Matrix.
  Det är ett företag som specialiserat sig på någon tidig form av CGI där man skapar perfekta ansikten baserade på modellerna som Larry har opererat och gör sedan hologram som man använder i automatisk genererade reklamfilmer för TV.
  Allt är väldigt dystopiskt och lite får man väl ge kredd för att deras "framtid" inte blev helt osann i alla fall. Så klart finns det en twist i detta också, företagets VD (James Coburn) har storhetsvansinne och vill inte bara kontrollera reklamfilmer utan på sikt hela samhället.
  Det kanske låter lite intressant ur något slags facitperspektiv men mest av allt blir jag tyvärr uttråkad av den här filmen. Man kan ju på något vis förstå att stora skådespelare som Finney och Coburn tackade ja till att medverka. Den här typen av filmer kan ju bli banbrytande före-sin-tid-klassiker men lika gärna bli hopplöst cementerade i sin tid. Denna tyvärr i det senare facket.
  Förutom en lite småhäftig (och faktiskt lite kul) sista kvart så är det bland det tråkigaste jag sett på länge.