BMX Bandits

BMX-Gänget Slår Till!
BMX Bandits
1983
Bolag: Sonet

  En kultklassiker jag aldrig sett. I likhet med de flesta andra filmerna om cyklar, skateboards, rullskridskor osv, ska väl sägas. Men fick lust att se ett riktigt 80-talsfyrverkeri, och det fick jag ju minst sagt.
  En australiensisk ungdomsfilm om några BMX-burna ungdomar som ramlar över en låda med walkie-talkies som tillhör en rånarliga. När rånarligan fattar vad som hänt så börja de jaga ynglingarna som flyr lätt och ledigt på sina BMX-hojar till ljudet av 80-talstrummor.
  Ja, 80-tal in i märgen som sagt. Förutom BMX och walkie-talkies så åks det vattenrutschbanor och cruisas i extremt 80-taliga köpcentrum. Balsam för själen. Ungdomsfilm i Disney-ligan men en glad sådan. Tycker verkligen det går genom rutan att de haft så kul när de gjort den här filmen och det smittar. Man sitter och ler.
  Själva cykelscenerna är inte speciellt halsbrytande, får lite känslan av att det skådisarna själva som gör dem, men efteråt kommer en brasklapp om att cykelscenerna gjorts av tränade specialister, vilket så klart gör dem ännu mindre spektakulära.

  Men mysigt är det. Bra tempo, charmigt, lagom kul och en tonårig Nicole Kidman på den tiden hon pratade australiensiska. 

Enigma

Enigma
Enigma
1982
Bolag: Sonet

  Det finns genrer där jag har starkare koppling till parodierna än originalet. Spion- och krigsfilm är det så med. Just spionfilmen är framför allt skadeskjuten av Top Secret!, en av mina favoritkomedier och en film jag kan långt bättre än att de ganska få spionthriller som swishat förbi under åren.
  Nu är väl denna filmen kanske inte exakt vad de gör parodi på där, men patrullerande vakter vid ze German boordör får mig ändå att fnissa och tänka på "souvenirs...partytricks".
  Men men, allt är inte tjo och tjim. Speciellt inte för Alex Holbeck (Martin Sheen) som är CIA-agent med bakgrund i Östtyskland. När ryktet sprid att ryssarna planerar att simultant mörda att ett antal avhoppare runt om i världen skickas Alex till Östberlin för att snoka rätt på ett datachip där all information finns.
  I Berlin bor även hans ex Karen (Brigitte Fossey) som hjälper honom att gömma sig när ryssarna anar oråd och skickat dit agenten Dimitri (Sam Neill) för att hitta Alex och ta reda på hans ärende. Alex är dock hal som ständigt byter stil och utseende.
  Dimitri tar under falskt namn kontakt med Karen, och de inleder ett förhållande. Vad han inte vet är att Karen också är under falskt namn och känner till vem han är.
  Den biten av filmen är den bästa. Lite smålurigt när man inte vet som lurar vem och vem som vet vad. I övrigt får jag väl hålla med om Expressens ord på omslaget, "en rapp och tät spionthriller" även om jag gärna drar ner antalet getingar till 2 eller 3. 
  Sedan är det ju nåt visst med kalla kriget-mystiken också. Ett snöigt Östberlin. Roligt också att man inte ens bemödar sig med att casta in tyskar eller ryssar utan kör på med Sam Neill i kosackmössa som inte ens förställer sin accent som denne mystiske Dimitri från KGB.
  Det är aldrig riktigt tråkigt i alla fall, vilket är ett gott betyg från mig vad det gäller spionthrillers.

Silent Kill

Silent Kill
Invisible Strangler / The Astral Factor
1978
Bolag: Sonet Video

  I hyrvideons glansår räckte ofta inte det aktuella filmutbudet till för att mätta marknadens glupska munnar. Det gjorde att vissa bolag, framför de mindre, fiskade efter guldkorn i åren före videon intåg, som man sedan kunde lansera som en ny film. Fem år hit eller dit märker väl ingen. En fördel när man såg att filmer var lite äldre var faktiskt att det var just guldkorn, VCL var ett bolag som var duktiga på att hitta välgjorda uddafilmer från 70-talet till exempel.
  Sonet Video var lite sämre på det.
  Det är smått obegripligt hur den här slätstrukna b-thrillern släpptes på svensk video sju år efter att den kommit ut. 3.6 på IMDB. Den enda förmildrande faktorn är väl egentligen 1978. För till skillnad från 1990 så är en b-thriller från slutet av 70-talet åtminstone tittbar.
  Men det är så dumt, så man tror knappt det är sant detta. Roger Sands, spelad av Frank Ashmore (för mig mest känd som Martin i "V"), sitter i fängelse för att ha mördat sin mamma. I fängelset blir han besatt av andlighet, och efter att ha läst massor av böcker så lär han sig att bli osynlig. Då är det lätt att smita från fängelset, det gör han och beger sig ut för att hämnas på de kvinnor som vittnade mot honom.
  Efter sig har han polisen Charles Barrett (Robert Foxworth, pre-Chase Gioberti) som förstås står inför en lite märklig och svår uppgift att hitta en osynlig mördare i en storstad.
  Osynlighet på film är ju en klassiker, ofta i lite lättsammare sammanhang så klart. Men här finns liksom inte alls den där lek med tanken att man var osynlig-ingången, här är det mer fan också, han är osynlig, utan att egentligen grubbla mer över hur det blev så. Detta ger en smått skrattretande thriller, och det är smått bedårande att se hur hantverksmässiga slitvargar som Foxworth och Stefanie Powers kämpar för att hålla i liv i trovärdigheten även om det så klart är kört från första bildrutan.
  På tal om första bildrutan så är det ju även lite kul att filmens huvudroll (Frank Ashmore) blir osynlig redan under förtexterna och sen inte syns till mer.

Sweet Sixteen

Sweet Sixteen
Sweet Sixteen
1983
Bolag: Sonet Video

  Slashern har många ansikten. Den här hade jag sorterat som slasher i mina videohyllor utan att ha sett den. Helt tokigt ute var jag inte. Det är ju en slasher i det avseendet att den innehåller en massa bortklippta bort. Säkert brutala, men det vet vi svenska videohyrare inget om. Kan bara spekulera.
  Men allra mest är detta en småputtrig glesbygdsdeckare som passar mig alldeles utmärkt.
 15-åriga Melissa (Aleisa Shirley) är nyinflyttad till en amerikansk småstad och blir genast känd som boycrazy/promiskuös, och väl inte helt utan anledning kanske. Problemet är bara att de killar, eller kanske snarare män, som hon går på dejt med oftast hittas döda dagen efter.
  Är Melissa en femma fatale eller är det någon annan som dödar i hennes fotspår?
  Mysteriet landar hos stadens sheriff, spelad av Bo Hopkins (b-filmslegendar ju, men för mig framför allt förevigad som Matthew Blaisdel i Dynasty). Han får god hjälp av sin präktiga och deckarslukande dotter Marci (spelade av den förtjusande Dana Kimmel från Fredagen den 13:e Del 3). Vid den lilla stan finns ett indianreservat och de rasistiska bonnläpparna är säkra på att den våldsamme Jason Longshadow (en snygging-indian av E-Type-modell) och en mobb sluter upp.
  Men den grubblige sheriff Burke är helt säker på att någon annan ligger bakom morden.
  Ja, jag älskar ju deckare av den här typen. Speciellt i rymlig småstadsmiljö där man får goda möjligheter att hålla isär karaktärerna. Tyvärr så har censuren tuggat i sig lejonparten av slutscenerna, så jag fick spola tillbaka och kolla en gång till för att fatta vad som hände och hur det låg till. Tur då att filmen kommer med en deckar-epilog där sheriffen berättar för sin kollega vad som egentligen hände.
  Så himla trivsam film!

Brimstone: Inkräktaren

Brimstone: Inkräktaren
Brimstone & Treacle
1982
Bolag: Sonet Video

  Det är nåt visst med popstjärnefilmer. Då menar jag inte musikfilmer utan när popstjärnor, ofta med ett stänk av hybris, plötsligt dyker upp som skådespelare utan koppling till sitt musikartisteri, så att säga.
  Det blir lite som att se en kompis agera, på nåt vis. Man är både välvillig och överdrivet analytisk.
  Här är det Sting som samtidigt som han toppade listorna med The Police inte kunde låta bli att prya som karaktärsskådespelare. Jag vet egentligen inte om det är smart eller osmart att ge sig på en riktig knäppskalleroll som amatör, men det är ju ingen finkalibrig DeNiro-roll direkt.
  Lite om handlingen då. Det äldre paret Tom (Denholm Elliot) och Norma (Joan Plowright) har hamnat i en återvändsgränd sedan deras vuxna dotter Patricia blivit invalidiserad, både fysiskt och psykiskt, efter att ha blivit påkörd av en lastbil. Det är tung, brittisk realism med tystnad, tickande klockor och dottern som gör läten från sjuksängen i bakgrunden.
 In i detta kommer Martin (Sting), en trevlig ung man som säger sig vara Patricias fd pojkvän som varit i USA i några år och hört om olyckan först nu. Mamman tar den trevlige mannen till sitt hjärta medan pappan är mer skeptisk. Vi som tittare vet från början att Martin har en annan agenda, så fort han hamnar ensam i bild beter han sig ungefär som Ville Vessla. Som att han ska säga hehehe, det där ska vi nog bli två om, eller nåt.
  Men vad är det egentligen Martin vill med sitt besök? Ja, min nyfikenhet kring det är det enda som får mig att orka se klart den här filmen.
  Jag har ju svårt för brittiskt, det ska sägas. Inte blir det bättre av artsy musikvideo-estetik blandat med det där rödbruna, brittiska realismfiltret. Även om jag så klart kan se att det är en kvalitetsfilm på filmisk nivå så finns det inget här som griper tag i mig. Sitter och är lite smånyfiken på vad det är gästen vill men känner ingen spänning och inget obehag.
  Nu raljerade jag lite kring Stings insats förresten, hans rollprestation som new wave-Norman Bates är inte sämre än nån annan skulle ha lyckats med. Problemet är väl snarare att karaktären, liksom filmen, är totalt ointressant.

The Final Terror

The Final Terror
The Final Terror
1983
Bolag: Sonet Video

  Av alla slasherns förgreningar brukar jag tycka bäst om de som utspelar sig i nån enslig stuga i skogen, allra helst med nån snillrik twist om vem som är mördaren. De filmerna brukar innehålla de rätta doserna av spänning och ungdomlig dumhet som på nåt vis definierar genren.
  En liten avart till de filmerna är de som i princip går ut på samma sak men som rör på sig rent geografiskt. Ofta med Den Sista Färden lurandes i vassen.
  En fördel med de filmerna är att de inblandade ofta är lite med strukturerade. Mer överlevnadsinstinkt och inte lika mycket duscha med hörlurar i hus där kompisarna precis blivit mördade. Finns ju en charm i det också så klart.
  Ett gäng ungdomar beger sig ut i avlägsen vildmark för att vandra tillbaka till civilisationen. Men i skogarna lurar en mördare och en efter en faller de offer på sin väg genom skogen. Det låter ju i princip som alla andra slashers med lite vildmarkstema, och ja, det är ju det tyvärr.  Den här filmen har jag ändå blivit tipsad om flera gånger, så man hade kanske hoppats att här skulle finnas något som rörde om i grytan lite.
  Nu missar man ju de flesta morden om man kollar på en klippt hyrvhs från 80-talet, men jag tror inte jag hade blivit speciellt mycket gladare av att se promiskuösa tjejer bli spetsade av pålar i nån skog.
  Däremot hade jag blivit gladare av om jag hade känt lite av just den där hopplösa och oförutsägbara Deliverance-känslan som jag tror att man far efter delvis här.
  Slashers är ju ofta uppdelade i två delar. Först en del där alla är omedvetna om mördaren, då är det i princip bara en samling mord staplade efter varandra. Sedan kommer den bra biten, när paniken sprids över situationen, och den biten är bäst även här. När man inser att man är jagade och försöker ta sig genom skogen utan att bli mördade.
  Visst finns här mys att hämta för den som vill känna lite 80-talsnostalgi. Rachel Ward och Daryl Hannah till exempel. Och en måne som lyser som en strålkastare ner i slasherdimman. Sedan piggar det ju upp att Sonet Video väljer att som enda reklam före filmen väljer att göra reklam för en ny singel med Secret Service.

Meteor

Meteor
Meteor
1979
Bolag: Sonet

  Just ja, jag glömde ju hylla Sean Connery när han gick bort i höstas. Det brukar jag göra genom att plocka fram nån lite bortglömd film ur filmografin. Så hedra är väl kanske ett bättre ord. Hur som helst, Sean Connery hade en ganska produktiv period mellan Bond och 80-talscomebacken som intresserar mig. Inte sällan spelade han lite rättskaffens män i helt-okej-dramer.
 Man kan även spela rättskaffens män i en film denna. En katastroffilm om en meteor som är på väg mot världen i rasande fart. Här är han Paul Bradley, nån slags specialist som kallas in till NASA när katastrofen är ett faktum. Det visar sig att man inte kan klara av att stoppa meteoren av egen kraft utan måste samarbeta med ryssarna.
  Anledningen till jag trots allt kände lite entusiasm för denna film var att 70-talets katastroffilmer ändå brukar kunna imponera med sin överdådighet trots tidens begränsade tekniska möjligheter.
  Här finns väldigt lite överdåd, ska sägas. Istället för att vara ett end-of-the-world-drama så handlar det till 80% om kalla kriget-dravel mellan USA och Sovjet. Det pratas och pratas runt bort. Bechdel-testet göre sig icke besvär. Ibland känns det som när man hamnar på SVT Forum och inte hittar fjällkontrollen.
  Visst, det finns ju en viss njutning i att se det här äldre gardet av Hollywood-gubbar (Karl Malden, Martin Landau, Henry Fonda...) göra sitt jobb, och visst, hade jag inte varit så trött av allt käbblande så hade jag nog tyckt att katastrofscenerna när en del av meteoren slår ner i en Schweizisk alpby var lite coola.
  Kanske hade Sean Connery kunnat hedras på bättre sätt.

Dödens Rum

Dödens Rum
Mortuary
1983
Bolag: Sonet

  Vissa filmer känns extra svåra, nästan omöjliga, att skriva något om. Har med slätstrukenhet att göra. När det inte ens finns något att raljera över.
  Christie (Mary Beth McDonough) är övertygad om att hennes pappas plötsliga död var mord och inte en olycka. I jakten på sanningen märker hon att mamman i smyg träffar stadens begravningsentreprenör Mr Andrews (Christopher George) vars mystiske son Paul (Bill Paxton) ständigt uppvaktar henne i skolan.
  Samtidigt är det någon i cape och Screammask (ok, lite före sin tid på en punkt i alla fall) som stryker omkring hennes hus om nätterna.
  Detta känns ungefär som en b-serie på Netflix som ska utspela sig på 80-talet och lägger allt sitt krut på att just utspela sig på 80-talet och nöjer sig med att resten är tv-deckare modell 1a.
  Kanske hade man kunnat rädda filmen lite om det funnits någon twist mot slutet, kanske nån liten finess i vem det är som är mördaren, men nä, det är precis den man tror det är. Eller snarare den man inte tror det är för att det vore för enkelt. Det är den mystiske sonen. Han är skogstokig. Sorry för spoiler men ni borde tacka mig för att jag såg den här filmen och tog en kula för läsarna.