Copycat

Copycat
Copycat
1995
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen har jag inte sett sedan jag såg den på bio när den kom. Minns den som bra. Eventuellt väldigt bra. 90-talets biominnen är betydligt grumligare än 80-talets, märkligt nog.
  San Francisco-polisen tvingas efter några brutala mord att inse att man har att göra med en seriemördare men har svårt att se mönstret, eftersom mördaren byter tillvägagångsätt för varje gång. Polisen MJ Mohanan (Holly Hunter) tar kontakt med psykologiprofessorna Helen Hudson (Sigourney Weaver) som har föreläst på ämnet seriemördare för att förstå mördarens mönster.
  Helen är väldigt neurotisk, delvis ärrad av tidigare möten med seriemördare, och vill först inte medverka, men inser snart att hon är mer inblandad än hon hade trott. Mördaren dödar nämligen baserat på hennes egen föreläsning och kopierar kända mord från andra seriemördare.
  En sak som är stor skillnad från när jag såg den här filmen första gången är att man idag har koll på dessa "klassiska" amerikanska seriemördare via alla dokumentärer och true crime-serie som gjorts. Om det gör filmen en tjänst eller inte är svårt att säga, men man inser i alla fall att det är en snyggt skriven och framförd thriller.
  Det tidiga 90-talets höstiga thrillermys är som bortblåst här, istället har vi en klassisk katt-och-råtta-thriller i storstadsmiljö som inte har nerven eller oförsägbarheten från till exempel Seven, men som ändå bjuder på snabba två timmars habil polisthriller.

Mordkliniken

Mordkliniken
Cardiac Arrest
1979
Bolag: MDC

  En seriemördare härjar i San Fransisco, och den gemensamma nämnaren för offren är att hjärtat är utskuret ur kroppen och att mordplatserna är helt rena från spår. Polisen jobbar efter olika teorier, kan det vara nån religiös sekt eller liknande? Utredaren Higgins får en känsla av att den kliniska precisionen kan tyda på att morden utförs av någon form av doktor.
  Som tittare får vi samtidigt följa människor som får reda på av sin doktor att de måste göra en hjärttransplantation, men att det är långa väntetider. Plötsligt kommer sedan ett samtal från någon som kan fixa fram ett hjärta snabbare för rätt pengar.
  Ja, om man nu hade hoppats på en mordgåta här så är den ganska snabbt löst. Man kan ju till exempel titta på omslaget för att se hur det ligger till. Men mysteriet är inte riktigt löst där. Man vet nämligen inte vem i kedjan mellan offer och sjukhus som är de skyldiga.
  Intressant hur videomarknaden i dessa tidiga dagar försökte att sälja in minsta polisfilm som videovåld. Titeln Mordkliniken hade i alla fall jag hajjat till på som skräcktörstande tonåring. Och sannolikt hade jag även blivit besviken när jag kommit hem med en tv-deckare av klassisk 70-talsmodell (fladdrande trenchcoats och bortklippta reklamavbrott) men idag kan jag ändå tycka det är rät njutbart att se detta. Den simplaste av tv-deckare som ändå ger ett visst välbehag.

Silent Killer

Silent Killer
Giornata nera per l'ariete / Fifth Cord
1971
Bolag: Master Video

  Giallo är (eller i alla fall var) en älsklingsgenre bland videosamlare som jag verkligen försökt att tycka om mer än jag gör. Kan verkligen känna en tjusning i det lite videosunkiga med halvdubbade italienska thrillers, men det saknas nån pusselbit för att jag ska känna mig helt hemma.
  Den försupne journalisten Andrea Bild (Franco Nero) tar upp jakten på en galen mördare som dödar folk i hans vänskapskrets. I kretsen finns såväl journalistkollegor, älskarinnor, doktorer och racerförare, och ingen verkar gå att lita på. Vem är mördaren?
  Ja, mycket mer än så finns inte att säga om själva intrigen. Deckarmässigt är vi på Lasse-Maja-nivå, men här finns ju något annat istället. Som vanligt så är det snygga miljöer och vinklar, några lite småläskiga scener och en mördare med svarta handskar. Men det blir ju lite som med slashers, att man inte kommer för att lära känna karaktärer utan för att se coola kameraåkningar och fantasifulla mord. Och där blir det ju check.

Röda Draken

Röda Draken
Manhunter
1986
Bolag: Transfer

  Jag gjorde såhär att jag sorterade fram thrillers från 80-talet på IMDB och sorterade dem efter betyg. Har jag missat nån i toppen? Det hade jag nog inte, men några har jag svaga och inte så positiva minnen av. Så det blev en omtitt och omvärdering av den här.
  I jakten på en brutal massmördare kallas profileraren Will Graham (William Petersen) in. Han har "egentligen slutat" för att ägna sig åt sin familj men känner sig tvungen när han ser att de som dödat varit familjer likt sin egen.
  För att förstå tankarna kring mördaren kontaktar han en man som han tidigare satt fast, Dr Lector, som sitter inspärrad och hårt bevakad. Det visar sig nämligen att den här mannen har honom som förebild och att de kommunicerar med varandra på olika sofistikerade sätt.
  Ja, detta är ju alltså filmdebut för Hannibal Lector som karaktär, Röda Draken är precis som När Lammen Tystnar baserad på en bok av Thomas Harris. Det här universumet kring karaktären Hannibal tilltalar mig inte speciellt mycket, men här har han ändå en rätt lagom stor del i historien. Dock tycker jag scenerna där han är med är de tråkigaste.
  Visst finns det en stilistisk styrka i hela storyn här, snyggt skriven men inte särskild spännande ändå. Filmens psykopat får jag ingen riktigt kemi med, men jag gillar polisdelen av filmen desto bättre. Den känns osnutig på ett bra sätt.
  Men allra bäst blir nog filmen om man ser den i sitt sammanhang. Såna här dramatiska thrillers var ovanliga på 80-talet och Michael Manns regi är ett litet konstverk i sig. Dessutom kul att filmen helt saknar stjärnor i rollerna. Bättre än jag mindes det som. Kanske var jag mer redo att förstå den nu.

Vittnet i Mörkret

Vittnet i Mörkret
Night Visitor
1989
Bolag: VCM

  Billy är en highschoolkille som är känd för att snacka skit. På ett charmigt sätt. När han först börjar prata om att nya grannen (spelad av Shannon Tweed, Gene Simmons fru) är prostituerad är det ingen som tror honom. I ett försök att bevisa smyger han över till henne på natten för att ta bilder, men möts då istället av synen att hon blir mördad av en man i djävulsmask. Under tumult slits masken av och Billy ser att mördaren är hans pennalistiske historielärare, Mr Willard.
  Men varken polis eller omgivning tror på att den ordentliga läraren skulle ha gjort nåt sånt, så istället börjat Billy ihop med klasskompisen Kelly leta bevis.
  Omslaget vill ju gärna berätta att detta skulle vara en spännande seriemördarthriller, och skulle man se den här filmen med det i åtanke är den ju verkligen usel. Noll spänning, noll djup. Men om man istället väljer att se den som en highschoolfilm med lite twist, som "Fright Night" typ, så är den rätt charmig ändå. Den är verkligen sent 80-tal ut i fingerspetsarna, och ser man den som en lättsam thrillerkomedi så får ju även de smått skrattretande ritualscenerna ett värde.
  Huvudrollsinnehavaren Elliott Gould då? Jo, han lunkar in i filmen när det är ungefär en halvtimme kvar, har mindre än fem scener. Fast det är klart, i video-80-talet var han ett namn som borgade för kvalitet.
  Trots att filmen ibland går över och blir en skräckkomedi (som nog är en av mina botten-fem-filmgenrer) så tycker jag ändå highschoolcharmen räddar upplevelsen i det stora hela.

One False Move

One False Move
One False Move
1991
Bolag: Filmkompaniet

  I ett hus i Los Angeles mördas några festande ungdomar av en trio banditer på jakt efter knark och pengar. På en videoinspelning från festen hörs en i gänget säga att de ska till Star City, en håla i Arkansas, så LA-polisen kontakter småstadspolisen Dale (Bill Paxton) för att säga att de skickar ut ett par män dit.
  Dale är en energisk och gladlynt man som känner sig hedrad att få finbesök från L.A, medan de ditskickade poliserna så klart är lite mer allvarliga och skeptiska. Samtidigt som de försöker få till ett samarbete är gangstertrion på väg, nu efterlysta i tidningen med bild, vilket gör att de fortsätter döda folk som känner igen dem på vägen.
  Lite två filmer i en här. Å ena sidan ett drama i ett sömnig ökenstad, å andra sidan en ursinnig och opålitlig road movie. Till en början gäspar jag lite åt alla klyschor. Snutgnabbet, glesbygdsschablonerna, slidegitarren. Men sedan växer filmen mer och mer, och till sitter man faktiskt som klistrad kring den här historien. Enormt stark och dramatisk sista kvart, men även innan dess en stämningsfull och välregisserad neonoir-thriller. Manus av Billy Bob Thornton som spelar en av gangstrarna.

Polismördaren

Polismördaren
Prime Target
1989
Bolag: Esselte Video

  Det har olyckligtvis blivit så att de tre senaste filmerna jag sett har fått mig att tappa förtroendet en aning för New Yorks polisväsen. I alla fall som det tedde sig på 80-talet. F/X och F/X 2 gjorde ingen bra reklam för det direkt med sin genomkorrupta och kriminella poliskår, och inte ser det ljusare ut i den här tv-filmen från 1989.
  När två kvinnliga poliser dödas i tjänsten på kort tid börjar Sgt Kelly Mulcaheney (Angie Dickinson) ser ett mönster när det visar sig att båda varit inblandad i ett upprop för kvinnliga polisers rättigheter och löner. De har också kort innan "olyckorna" blivit besvärade av telefonsignaler på nätterna. Kelly får kontakt med ytterligare en kvinnlig polis som fått de här samtalen. Står hon näst på tur? Kommer Kelly kunna skydda henne?
  Väldig basic tv-thriller, på gott och ont. Inte helt värdelös story, men jag hade gärna sett en lite mer whodunit-upplägg än som nu då man fattar rätt tidigt hur det hänger ihop och hoppas på nån slags twist på slutet, men nä, den traskar i mål utan överraskningar eller vändningar.
  Det finns ju dock andra värden. Angie Dickinsons tuffa snut är lite udda på nåt vis, ser ut som nån i pantertanter men är rätt badass ändå. Deckarsaxofonen slipper vi inte heller. Men den kompenseras av mysiga New York-miljöer och, faktiskt, ett par riktigt spännande scener.

Sunset Killer 2

Sunset Killer 2
Dead On: Relentless 2
1992
Bolag: Sandrews

  Uppföljare till halvdana thrillers. Lätt att det blir liggande osett. Om dessutom uppföljaren är en direct-to-video med låg ranking tar det en stund till. Men ikväll åkte den in i spelaren: Sunset Killer 2.
  Ettan var ju en psykopat-seriemördar-thriller av skolboksmodell. Inte dålig, inte jättebra. Länken till denna tvåa är polisen Sam Dietz (Leo Rossi) som höll på att få sin familj dödad i ettan. 

  I tvåan får han till en början ett brutalt mord på en bilhandlare på sitt bord. Utan att Sam riktigt förstår varför så kopplas FBI in på fallet. Anledningen är att man känner igen mordmönstret från andra mord runtom i USA, och anser sig säkra på att det rör sig om samma seriemördare.
  Sam tvingas samarbeta med FBI-agenten Kyle (Ray Sharkey) och är så klart missnöjd med det. När han börjar forska i ärendet på egen hand ser han samband som får honom att misstänka att FBI själva är inblandade i dödandet.
  Låter ju som att det finns grund för en okej polisthriller ändå, och jag tycker inte den är usel. Bara småtråkig. När det är ungefär 20 minuter kvar av filmen så hettar den till lite ändå. Några bra thrillerscener och ett ökat intresse från mig att veta hur det ligger till. Utan att spoila för mycket så blir jag dessvärre besviken när filmen glider in i nån kalla-kriget-historia som tyvärr drar tillbaka filmen till småtråkig igen.
  Dessutom har man ju haft lite otur med den svenska titeln, som ju Sunset Killer är en (filmen heter Relentless i original), eftersom tvåan inte alls handlar om någon sunset killer. Men saker är inte så noga i videoland.

Djävulens Öga

Djävulens Öga
Mr. Frost
1989
Bolag: Nordic

  I ett välbärgat område bor Mr Frost (Jeff Goldblum). En till synes ensam men vänlig och välklädd medelålders man. Utan omsvep erkänner han plötsligt för polisen Dettweiler (Alan Bates) att han dödat och begravt 25 personer i sin trädgård. Han spärras in och från den dagen säger han inte ett ord till någon på många år.
  Förrän han förflyttas till ett mentalsjukhus någonstans i Europa och plötsligt öppnar sig för psykiatrikern Sandra Day (Kathy Bates). Frågorna är många och obesvarade om Mr Frost. Ingen vet var han kommer ifrån till exempel.
  Så långt gillar jag verkligen den här filmen. Mysteriet kring hans person är utan tvekan det mest intressanta i den här filmen. Tyvärr (i alla fall i min bok) smyger det sig fram att Mr Frost är nån form av version av djävulen. Han påverkar bara genom sin närvaro andra patienter att begå mord och självmord, och då tappar filmen mystiken och blir mest ännu en djävulens-son-rysare som jag varken tycker är speciellt otäck eller spännande. Jag hade personligen tyckt det var mer spännande och intressant om man hade grävt fram en historia om vem han är istället för det här lite mer svepande djävulsspåret.
  Men det är i alla fall en tjusig film. Klass på skådisar och regi. Kanske lite mycket av det där neon-blåa som var så populärt 1989 (se omslaget). Musiken är gjord av Steve Levine, mest känd som postdisco-producent för bland annat Culture Club. Udda val. 

Farlig Främling

Farlig Främling
Intimate Stranger
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Cory, spelad av Debbie Harry under sina Deborah Harry-år, är en sångerska som lever på knappa medel och drygar ut sin kassa genom att jobba på en telefonsex-linje på kvällarna. Där lär hon känna en del återkommande kunder, varav en är ständigt testar gränserna.
  En natt hör hon hur han har bundit en annan kvinna och dödar henne medan Cory hör på i telefonen. Hon går till polisen dagen efter där hon blir nonchalerad när hon berättar vad hon jobbar med.
  Kriminalaren Nick (James Russo) råkar höra samtalet och tar kontakt med henne vid sidan om och säger att han vill hjälpa henne. De börjar lyssna av hennes telefonsamtal och plötsligt kan de se vem som betalt räkningarna. Men tyvärr är det inte riktigt så enkelt.
  Den biten av filmen, det vill säga när de pusslar ihop historien, gillar jag faktiskt. Den har lite thrillermys i sig. Tyvärr äts den upp av allt det andra som mest är långa scener på skumma sexklubbar. Men konstigast av allt är den "erotiska" laddningen mellan Cory och Nick när hon sitter och flåsar i telefonen och han sitter bredvid och avlyssnar med lurar. Förstår inte alls vilken känsla de vill förmedla med det, men antar att det är nån slags laddning. Det är ju trots allt 1991.
  Men annars, nah, standardthriller. 

Fredagen den 13:e Del 2

Fredagen den 13:e Del 2
Friday the 13th Part 2
1981
Bolag: Esselte Video

  Svettig sommarkväll, då är kutym att se en slasher, eller hur? Fredagen den 13:e-serien var mitt livselixir i slutet av 80-talet. Hade del 1, 3,4,5 och 6 på engelska köporiginal som åkte in i spelaren alldeles för ofta. Tvåan fick jag aldrig tag i, naturligtvis såg jag den, men jag har inte alls samma minne av den. Min kompis Calle tyckte det var den bästa i hela serien, och jag har sett på senare år förstått att den hålls högt av fansen.
  Så kanske dags att fräscha upp minnet denna febervarma sommarkväll?
  Jag behöver väl inte dra handlingen egentligen, men tvåan är ju så klart den första med Jason. Ett nytt läger öppnar vid Crystal Lake några år senare, och Jason lurar där i buskarna så klart.
  Det är innan han fick sin ikoniska hockeymask, och det är även innan han började gå ifatt sina springande offer. Han är med andra ord lite mänskligare här, och det är även storyn kring honom. Han pratas om som ett sorgligt offer snarare än en mördarmaskin.
  Mitt 15-åriga jag gillade verkligen Jason i hockeymasken, men idag känns det mest som nostalgi. Så att se Jason springa, ramla och få lite stryk ger filmen lite välbehövlig själ. Del 2 är ju på många sätt urmodern till slashervågen med den klassiska, missbildade hämnaren i skogen istället för ettan som har mer ett whodunit-upplägg.
  Det är en ren njutning att se den igen.

  Egentligen spelar det ingen roll hur spännande en modern slasher kan tänkas vara. De blir ändå inte mätbara mot de här som kom runt 1981. Det är något annat än själva kvalitén som gör det för mig. Känslan av 1981. Frisyrerna, ansiktena, kläderna, kropparna. Sättet att prata, gå, skratta, röra sig. På grynig 16 mm. Det hade inte heller spelat nån roll om en modern slasher hade utspelat sig 1981 och sett ut precis som då.
  Slashervågen 1981 var ett one-shot som har en evig hedersplats i min videohyrarhjärna, och Fredagen den 13:e Del 2 har dessutom tidernas bästa Final girl-scener.

Dags Att Dö

Dags Att Dö
Final Notice
1989
Bolag: Esselte Video

  Privatdetektiven Harry Stoner (Gil Gerard) tar i brist på annat på sig ett uppdrag att reda ut vem som förstört antika konstböcker på ett universitetsbibliotek. Han ser då en koppling till en ung, kvinnlig student blev mördad ett år tidigare. Han får tipset att kolla upp en märklig ung man vid namn Haskell Lord. Han kommer från en rik familj, men verkar ha brutit med familjen och hamnat i drogträsket istället. Han är som försvunnen men i jakten på honom dyker det upp ledtrådar som tyder på att han har både med mordet och biblioteksincidenterna att göra.
  Jag kan älska en stabil tv-thriller. Jag kan också älska lättviktiga mysdeckare av typen "Mord och Inga Visor". Men någonstans där mellan finns en gränsland som jag har svårt för. Kioskdeckarna. Marlowe-deckarna som varken är spännande eller charmiga utan bara vanliga vaniljdeckare som i bästa fall har nån lite twist på slutet, men ibland inte ens det.
  Jag lider inte av att se den här direkt, efter ett tag blir man ju ändå lite nyfiken på hur det hänger ihop, men vägen dit är rätt tradig ändå. Sedan är ju genren lite skadeskjuten av parodier som Police Squad och Den Nakna Pistolen för mig. Svårt att få nån thrillerkänsla att infinna sig bland svårmodiga detektiver och deckarsaxofoner.

Atlanta Child Murders - Del I och II

Atlanta Child Murders
The Atlanta Child Murders
1985
Bolag: MDC

  En av anledningarna till att jag föredrar att se filmer framför tv-serier är att filmerna tar slut. En upplevelse som tar ungefär 1,5 timme och som man sen kanske bär med sig. Eller inte. Att jämföra med serier som bara fortgår, nya avsnitt och säsonger, man hamnar efter, man tappar tråden. Men filmer - det är grejer det!
  Det är också lite anledningen att jag sällan kollar på miniserier från förr. Har en hel hylla i vhs-samlingen med såna här serier på 2-3 kassetter, som känns långa och oöverstigliga när man står där och väljer, men sanningen är ju att jag ytterst sällan ångrar mina val efteråt. Nu har jag tagit mig genom den här. Det tog några dagar, men jag gjorde det. Och det var värt varje sekund.
  I brytpunkten mellan 70- och 80-tal mördas fattiga barn- och ungdomar i Atlanta. Efter att för lång tid gått innan man fått upp ens ett spår efter mördaren börjar man göra en ansats att bevaka broar där liken dumpats. En polis hör ett plask och kort därefter passerar en bil i sakta fart. I bilen sitter Wayne Williams, en 21-årig svart man som har varit lite känd för allmänheten för att ha byggt en egen radiostudio i ung ålder och nu försöker få igång en karriär som manager för unga soulartister.
  Det finns egentligen inget som binder Wayne mer än att han var just vid den där bron, och när man några dagar senare hittar en död kropp i floden anhåller man Wayne för mordet och alla andra mord på unga som plågat Atlanta.
  Det finns ingen riktigt poäng med att gå in på alla rättegångens turer fram och tillbaka, men det är ju den biten som största delen av filmen, hela andra kassetten typ, handlar om.
  Låter kanske tråkigt men jag är som trollbunden av denna. Kvalitetsskådisar i alla roller. Jason Robards, Rip Torn, James Earl Jones, Morgan Freeman och lite längre ner bland birollerna namn som Bill Paxton och CCH Pounder.
  Jämfört med dagens true crime, så finns det inget direkt djup i denna, men det gör mig egentligen. Mer som en rekonstruktion än en dramatisering. Rätt skönt att en voice over tar historien framåt till exempel. Jag bara njuter av en lagom intressant historia framför av top of the line-skådisar.

Night Game

Night Game
Night Game
1989
Bolag: VCM

  En seriemördare dödar unga kvinnor längs en strandpromenad på nöjesön Galveston i Texas. Polisen Mike Seaver (Roy Scheider) sätts på att hitta mördaren och försöker lägga ett pussel av hur kvinnorna hade koppling till varandra, lappar som lämnas vid mordplatser och andra thrillerklassiker.
  Ja, ha inga förhoppningar om att bli överraskade. Här finns ingen slutknorr, tänkvärd vändning eller annat som förbryllar. Det är inte heller direkt någon whodunit, eftersom man får se mördaren vid flera av morden så vändningen att det skulle till exempel kunna vara någon av poliserna (inte helt ovanlig thriller-twist) är inte heller med på kartan. Mike Seaver leter efter en galen mördare. Och hittar honom. Till 80-tals-saxofoner.
  Fast med dessa ingångsvärden så gillar jag ändå filmen. Det är habilt videomys, aldrig direkt tråkigt förutom att jag väl suckar nån gång inför hela noir-grejen. Svårmodig polis. Stentuff men känslig. 
  En del rätt spännande mordscener drar ändå upp betyget en aning.

Förföljd

Förföljd / I Skräckens Våld
Schizo
1976
Bolag: Scand Video

  Samantha (Lynne Frederik) har precis gift sig med affärsmannen Alan (spelad av sångaren John Leyton). Men en man från det förflutna förföljer Samantha. Det började vid hennes bröllop, och nu ser hon honom lite varstans, men folk påstår att hon inbillar sig, varit stressad och så vidare. Det är inte förrän hon berättar vem mannen är som hon börjar möta förståelse.
  Han är William Haskin (Jack Watson), hennes styvfar som mördade hennes mamma och som nu avtjänat sitt straff och verkar vara ute efter henne. Det var ju hon som såg mordet och fick honom i fängelse.
  Men historien är som tur är mer komplicerad än så. Det är lite triangeldramer i hennes bekantskapskrets, och efter ett tag är man inte längre så säker på att William Haskin är personen de bör vara rädda för.
  Jag har normalt sett lite svårt för engelsk film, men här är ändå miljöerna från 70-talets London rätt fina och effektiva för en thriller. Själva intrigen är inte så dum, en whodunit blir det ju i slutändan, och själva lyckades jag inte gissa mig till slutet i alla fall.
  Sedan också en kul detalj att svenska textaren kallar Samanthas man, den välklädda affärsmannen Alan för Allan i hela filmen. Ett namn som i alla fall min värld har en lite annan klang.
  Ingen direkt spänning att oroa sig för, men en trevlig liten pusselthriller som man ändå vill se klart och kolla hur det ligger till.

Schizoid - Saxmördaren

Saxmördaren
Schizoid
1980
Bolag: Video Invest

  En Video Invest jag faktiskt inte sett tidigare. Vet inte varför. Den ser rätt bra ut och Investarna är ju kul att ha sett.
  Kvinnor i blandade åldrar blir mördade i en amerikansk småstad. Morden har två saker gemensamt. De blir mördade med en sax och alla är med eller har varit med i samma terapigrupp hos psykolog Dr Fales (Klaus Kinski). Fales bor i en stor villa ihop med sin tonårsdotter Alison (Donna Wilkes) efter att mamman gått bort några år tidigare.
  Snart börjar en av patienterna, som är relationskolumnist under rubriken Dear Julie, få brev från mördaren.
  Förutom alla brutala italienare som Video Invest gav ut så fanns där en handfull amerikanska filmer som liksom fick videovåldsstatus lite gratis när hela katalogen drogs in och blev bannlyst. Lägg sedan till bolagets egen "tuffa" 20-årsgräns som ökar förväntningarna på att man knappt kommer mäkta med allt våld.
  Den här filmen är ju ungefär som vilken b-thriller som helst från de här åren. Skulle kunna ha getts ut på Viking Video eller Transworld och varit helt bortglömd idag. Eller till och med en tv-film på Esselte om man ska gå strikt efter handlingen. Inga direkt brutala scener, knappt något blod. Det brutalaste här är nog den svenska titeln Saxmördaren som ju så klart låter väldigt videovåldigt tuff.
  Därmed inte sagt att den är dålig. Jag tycker absolut den har en fin 1980-stämning i sig, och handlingen är ju inte så dum egentligen, en whodunit med gott om misstänkta. Bra cast! Och en relativt ung Christopher Lloyd som skum fastighetsskötare. 

Inkräktaren På Tredje Våningen

Inkräktaren På Tredje Våningen
Angel of Death
1990
Bolag: Sandrews

  Gary Nicholson (Gregory Harrison) är livstidsdömd för mordet på sin fru och son. I fängelset bygger han upp en besatthet av barnboksförfattaren Laura Hendricks (Jane Seymour) och när han lyckas fly vid ett upplopp, söker han upp henne som den nya trevliga grannen Nick. De fattar tycke för varandra och Nick blir som en ny pappa för sonen Josh.
  Hans besatthet har dock inte avtagit. Han dödar grannens hund som Laura stör sig på, han ser till att hennes vardagsfiender råkar ut för olyckor och att hennes exman håller sig på avstånd. Men sakta kryper så klart sanningen fram.
  Vi kan väl börja med det positiva. Handlingen påminner till viss del om en av mina absoluta favoritfilmer, The Stepfather (1987), hur den trevliga mannen är besatt av att skapa ett familjeliv och går från trevlig till galen på en sekund. Dock påminner stämningen i den här filmen mer om typ Stepfather 3. Sedan kul att filmmusiken är gjord av Harry Manfredini, mannen bakom det helt unika och geniala scoret till de första Fredagen den 13:e-filmerna (inkl chi-chi-ha-ha-grejen). Inget fel på hans prestation här heller, men det saknas andra skruvar i den här lådan.
  Det vilar en b-filmsstämning, eller kanske snarare en tv-stämning, som förtar den mesta spänningen tyvärr. Manuset är visserligen 90-talsmysigt, men känns lite väl enkelt på nåt vis. Nästan som något jag skulle ha skrivit i tonåren. Hon hittar en lapp i hans lägenhet där han skrivit upp vilka han dödat. Typ såna grejer
  Den här filmen har så många beståndsdelar jag gillar i thriller, ändå fastnar jag inte för den direkt. Det är väl lite som att bara för att ett band låter och ser ut som Beatles så är de inte Beatles. 

Mannen i Huset Bredvid

Mannen i Huset Bredvid
The Neighbor
1993
Bolag: Egmont

  Förr kunde drömmen vara att hitta en slasher från typ 1981 jag inte sett innan. En nåbar dröm oftast. Det fanns alltid en till. Den drömmen har med åldern blivit thrillers från typ 1992. Helt ofattbart vilka mängder bra thrillers som gjordes i de här tidiga 90-talsåren. Under så kort tid också. Känns som att varenda lövfylld villagata upstate New York måste haft en thrillerinspelning hösten 1992.
  Här är ännu en!
  Mary (Linda Kozlowski) och John (Ron Lea) letar på måfå efter ett hus i pittoreska småstäder i (typ) Maine. De stannar vid ett förfallet men vackert hus och träffar den trevlige Dr Myron Hatch (Rod Steiger) som visar sig bo i grannhuset men även äga detta hus, och han låter dem köpa det billigt.
  Mary är en kopia av Myrons mamma (som dog när han var ung) och han blir som besatt av att vara nära de nya grannarna. I början upplevs han som hjälpsam men framför allt Mary får känslan av att något är fel och börjar gräva i hans historia.
  Alltså, jag älskar ju såna här filmer. Puttriga thriller i höstmiljö där snaran sakta dras åt och thrillerbiten snarare består i vardagsspänning som i att rota i någons hus när denne kommer hem än brutala mord. Får en känsla av Stephen King-thriller, men det kanske är miljöerna som får tankarna dit. Det är New England, det är picket fences, det är lövkrattning i kofta, det är vänliga ansikten och slött tempo. Och mitt i detta vecklas en mordgåta fram.
  Detta är inte den bästa 92-thrillern. Kanske inte ens topp-10. Tror inte det. Men det är ändå 90 minuters oslagbart thrillermys.

Nattens Inkräktare

Nattens Inkräktare
Edge of Sanity
1989
Bolag: Jaguar Films

  Den här filmen såg jag aldrig när den kom, trots att den så gott som alltid fanns på skräckhyllan i videobutikerna. Jag tyckte den verkade lite jobbig. Sisådär 35 år senare har den i alla fall letat sig in i videospelaren och jag får ge mitt 15-åriga jag en klapp på axeln för den där fördomen. Länge sen jag såg en jobbigare film än denna.
  Detta är nån slags remix av Dr Jekyll och Mr Hyde där Anthony Perkins spelare båda i en av sina sista roller. På dagarna firad läkare med vänner i societeten, på nätterna är han grym mördare i London undre värld. Filmen utspelar ju sig i London kring förra sekelskiftet med smog och hästdroskor, men samtidigt är folk framför allt i den undre världen väldigt 80-taliga i sina utsmyckning. Vet inte om det är ett stilgrepp eller bara något som råkade bli tokigt, men det är i alla fall ingenting som påverkar positivt.
  Överlag så kan man nog rada upp allt jag inte gillar i film och checka av det mesta här. Här finns dekadenta miljöer, droger, hallucinationer, tortyr, sadism, gaaalna människor och allt levererat på Queen's English. Litet filmtips om du har motsatta preferenser.

Avlyssnaren

Avlyssnaren
Murder C.O.D.
1990
Bolag: Sandrews

  Avrundar veckan med en tv-film. Rekommenderar det! Ikväll blev det en seriemördarthriller med Patrick Duffy från 1990.
  Han spelar Steve Murtaugh, en polis som flyttat från Chicago till Portland för att få ett lugnare liv. Han flyttar också för att en seriemördare han jagat i Chicago börjat hota hans familj.
  Men mördaren verkar ha följt med flytten till Portland. Hans upplägg är lite annorlunda. Han hittar två människor i en konflikt, dödar den ena, skickar en räkning för mordet till den andra som någon slags utpressning. Sina offer hittar han via avancerade avlyssningsprylar som han placerar lite varstans för att kunna tjuvlyssna på folk. Han har även placerat en mikrofon hos Steve för att följa honom i hans jakt.
  Den här handlingen måste ha känts smått absurt och futuristisk 1990. Små små mikrofoner som på något vis sänder ljudet till mördarens hörsnäckor. Idag känns ju tekniken mer rimlig, och då jag också tycka att själva handlingen känns bättre på nåt vis. En klaustrofobisk känsla.
  Men vi får inte glömma att detta är en tv-film. En lurig pusselthriller, visst, men här finns ju ingen spänning att tala om. Snarare får känslan av en sån där eftermiddags-thriller man kunde sitta och skeda i sig kl 15 framför FilmNet, utan att ens veta vad det var för film man såg. Och vet ni, det är en underbar känsla!