Rocketeer

Rocketeer

The Rocketeer

1991

Bolag: Touchstone

  Den här filmen hade jag på "Cypern-kopia" när den var alldeles ny. Vi vet såna där fulkopior man kunde köpa på gatan nere i Sydeuropa i början av 90-talet. Vet inte om Cypern hade något med dem att göra, men det var så vi kallade dem på skolgården i alla fall. Femte generationens bandkopia med textning på främmande språk och ett högst inofficiellt klipp-och-klistra-omslag. Det var grejer det.
  Har dock inte sett den sedan dess, så kändes lite kul att se den med svensk text och lite skarpare bild.
  Rocketeer kom i vågen av filmatiserade serietidningar efter Batman-hypen i slutet av 80-talet, och har lite samma plastiga scenografi, som väl inte är en brist på budget utan mer ett stilgrepp som låg i tiden. Här handlar det om piloten Cliff (Billy Campbell) som råkar hitta en mystisk motor som någon gömt i flygklubbens hangarer. Motorn visar sig vara en prototyp av ett jetpak, och snart står det klart att det är många som är ute efter just det här paketet. Uppfinnaren bakom det, FBI och en okänd skurkmobb slåss om att hitta det, men när Cliffs flickvän Jenny (Jennifer Connelly) blir kidnappad tar han tillfället i akt att använda jetmotorn för egen räkning. Han blir Rocketeer.
  Ja, här finns ingen mörk origin story eller några problematiserade karaktärer utan ett totalt endimensionellt matinéeäventyr med onda och goda. Och jag tycker det är jätteskönt och härligt. Det är bra fart, bra cast. Timothy Dalton, Alan Arkin, Paul Sorvino, Ed Lauter och Terry O'Quinn i övriga större roller. Jennifer Connelly är ju typ enda kvinnan med repliker, och det är väl inte det enda man kan problamtisera här om man vill. Men det tänker jag inte för jag hade en skitmysig stund med ett härlig matinéäventyr i 90-talsskrud. Och svensk text!!!

Timebusters

Timebusters
My Science Project
1985
Bolag: Walt Disney Home Video

  Givetvis har jag en hylla för tidsresefilmer. Där står den här filmen sedan många många år. "Se den inte, den är skitdålig" sa en pålitlig kompis för typ 40 år sedan. Så det har jag inte gjort. Förrän ikväll.
  Michael (John Stockwell) är en slackig ungdom som riskerar att bli utan slutbetyg om han inte kommer på något "science project" att imponera med. När flickvännen gör slut tar han chansen att bjuda ut nördflickan Ellie (Danielle von Zerneck) med baktanken att hon kanske skulle kunna hjälpa honom med det här projektet.
  På dejten hamnar de på en gammal skrot där ett mystiskt rymdskepp en gång grävts ner av NASA. Utan att veta vad man hittat tar man med sig en liten låda till skolan för att undersöka.
  Dennis Hopper spelar förresten läraren som Michael ska imponera på. När jag såg hans namn i förtexterna förväntade jag mig att se honom i en spegel nånstans, men här har han en oväntat stol roll ändå. Skulle inte säga att han spelar bättre än nån annan, men han kunde ju på nåt vis även vara dålig på ett förtjänstfullt sätt.
  Filmen beskrivs på framsidan som en blandning mellan Tillbaka till Framtiden och Ghostbusters, och det kan man väl inte förneka rent faktamässigt. Men det är ju mer som en hel tallrik Nördarna eller Porky's med lite krydda av de andra filmerna. Kanske hade man kunnat ha rimligare förväntningar.
  Men inte ens som simpel highschoolfilm med nördar, jocks, pranks och så vidare så tycker jag att filmen spelar i högsta ligan. Mer isåfall i samma liga som tuttkomedier, fast utan tuttar då som tur är.

One Man's Justice

One Man's Justice
One Good Cop
1991
Bolag: Hollywood Pictures

  Till att börja med: vilket bedrövligt omslag! Det är ändå Hollywood Pictures och någorlunda tung cast. Lite trist att omslaget signalerar "pilotavsnitt av deckarserie som släpptes på video i Sverige eftersom den inte gick på tv", för detta är ett klart sevärt actiondrama.
  Michael Keaton spelar Artie Lewis, en New York-polis som jagar knarklangare på gatorna ihop med bästa vännen och kollegan Stevie (Anthony LaPaglia). Vid en insats hos ett lägenhetsbråk skjuts Stevie ihjäl av en man hög på innedrogen Ice.
  Artie och hans fru (Rene Russo) tar hand som Stevies tre barn i väntan på att de ska hitta fosterföräldrar, och vill gärna ta hand om dem längre än så, men det saknas pengar. Artie får då idén att råna knarkkungen Beniamino för att få råd att köpa ett hus till sin nya familj.
  Dock är de snart honom på spåren.
  Fram till sista kvarten så det här mycket mer ett drama än en action, med korta avbrott för medioker polisaction här och där. Men det spelar ingen roll för det familjedramat man bryr sig om. Keaton och Russo är fina som det grubbliga och välmenande paret, vilket så klart rimmar illa med att vara jagade av knarkmaffian.
  Som drama inte superstarkt, men ser man den som en polisfilm så finns här ändå ovanligt mycket hjärta och kvalitet.

Hjärtlösa Typer

Hjärtlösa Typer
Ruthless People
1986
Bolag: Touchstone Home Video

  Ännu en videoklassiker där minnet sviker mig totalt. Har inte ett enda minne av Hjärtlösa Typer, vilket brukar vara av en anledning, men ändå värt att uppdatera sig, känner jag.
  Har dock ett vagt minne av att detta, precis som Twins, var en film pappa hyrde för ovanlighetens skull. Även denna gång skulle han sannolikt gnälla på att amerikanska komedier är så gapiga. Sällan har han haft mer rätt än här dock
  Sam Stone (Danny DeVito) är en modemiljardär som får sin lyxhustru Barbara (Bette Midler) kidnappad av ett ungt par (Judge Reinhold och Helen Slater). Kidnappning är dels ett rop efter pengar, men också en hämnd för att Sam har stulit deras kläddesign till en kollektion.
  Dessvärre så har Sam precis tänkt ta livet av sin fru, så att någon hotar med ett döda henne passar perfekt. Han tänker inte betala ur några pengar. Och så följer så klart en fars kring det. 
  Bette Midler måste man ju gilla på nåt vis. Som person, färgklick, ikon eller whatever. Men just de här rollerna, som hon gjorde lite för ofta, där hon bara SKRIKER varenda replik, de har jag riktigt svårt att stå ut med. Hon är dessvärre inte heller ensam om att skrika i den här filmen.
  Lite märkligt är det att Zucker-Abrahams-Zucker efter två av mina favoritfilmer, Titta Vi Flyger och Top Secret, gjorde den här filmen. Men kanske var man rädda att fastna i spoof-facket och ville bredda sig. Synd att man valde genren action-fars bara.
  Ljusglimtarna får istället, som vanligt, blir själva tidsdokumentet. Scenografin från DeVitos lyxvilla se ut som en påse lakritskonfekt, och biljakterna är tonsatta av klassisk soundtrack-rock av 80-talsmodel. Det piggar upp. Resten, nah.

Money For Nothing

Money For Nothing
Money For Nothing
1993
Bolag: Touchstone

  Thrillerkomedi är väl en genre som blommade på 80-talet, men här är en eftersläntrare från 1993 som jag inte fann mycket mening i.
  John Cusack spelar Joey Coyle, en ung man som lever på ruinens brant som notoriskt arbetslös i ett smått post-apokalyptiskt Philadelphia. Inte mycket som piggar upp tills plötsligt en dag då en säck med 1,2 miljoner dollar i sedlar ramlar av en pengaleverans på en skumpig väg.
  Joey tar hem pengarna, börjar drömma om allt kan göra nu, men inser att pengarna mest innebär problem. Polisen håller koll på sedelnumren så det är svårt att använda pengarna, dessutom pågår ett spel bland några få vänner som vet om vad som hänt, där man på olika sätt försöker hjälpa Joey att göra pengarna vita. Men frågan är vem man kan lita på?
  Baserat på en sann historia tydligen, så handlingen är väl vad den är, men jag tycker verkligen inte den är stark nog att bli film i alla fall. Mest är det bara en massa gangsterklyschor, "sköna karaktärer" och sånt som sällan gör mig gladare. Det är inte roligt, det är inte spännande. Enda värdet skulle vara att man fick beta av en 90-talare jag inte sett.

Give Me a Break

Give Me a Break
Life With Mikey
1993
Bolag: Touchstone

  Ja, såna här filmer kom det en liten våg av i början av 90-talet. Omaka relationer mellan barn och vuxen som skulle mynna ut i hjärtevärmande vänskap.
  Här spelar Michael J Fox en före detta barnskådis som nu livnär sig på att hjälpa sin brorsa Ed (Nathan Lane) som driver en agentur för just barnskådisar som framför allt letar barn till reklamfilmer. Han gör dock inte mycket nytta på firman, tills den dag han blir rånad på gatan av den unga, föräldralösa Angie (Christina Vidal).
  Michael tycker i sin roll som talangscout att hon har något och övertygar henne att gå på audition för en roll i en reklamfilm. Angies kaxiga och streetsmarta attityd är en direkt motsats till reklamvärldens little-miss-perfect-tjejer, men hon går hem hos ett stort kakföretag som väljer henne som ansikte utåt.
  Detta var ju en genre som blev John Hughes 90-tal på något vis. Curly Sue och Styv i Korken. De filmerna tenderade att bli för gapiga för min smak. Här tycker jag tonen, såväl volymen som känslan, är mjukare och trevligare. Sedan är det New York, det är jul, det är Michael J Fox som krämar ut de sista dropparna ur sin ungdomliga aura. Klart man blir lite glad.

Tills Döden Skiljer Oss Åt

Tills Döden Skiljer Oss Åt
Deceived
1991
Bolag: Touchstone

  Att se en lurig thriller från 1991. Det är som att få sova i sin egen säng efter en månad på tältsäng. Lukten av en tidig 90-talshöst och den hoppfulla känslan av en dramatisk thriller med många vändningar.
  Jorå, vi börjar bocka av direkt. Det är New York. Det är höst. Blir vinter också. 
  Goldie Hawn spelar Adrienne, en konservator i New York som faller för den charmiga museiintendenten Jack Saunders (John Heard), de blir ett par och bildar familj. En natt dödas en medarbetare på muséet och värdefulla smycken försvinner. Adrienne märker att Jack ljuger om saker i vardagen och börjar misstänka att han har något med saken att göra.
  Då omkommer plötsligt Jack själv i en bilolycka. När sedan Adrienne ska ärva honom så uppdagas det att Jack Saunders i själva verket dog för 15 år sedan, och mannen hon varit ihop med måste varit någon annan.
  Adrienne börjar sin jakt på hur allt hänger ihop.
  Ja, en riktigt klassisk pusselthriller. Kryddad med en god portion av vem-kan-man-lita-på, vilket gör själva ramen i det närmaste perfekt i mina ögon. Det är väl inte fullt så spännande som omslaget vill göra gällande (snack om gastkramande spänning och så visade) men vilka thrillers är det, egentligen?
  Istället får vi 105 minuters regelrätt thrillermys med så gott som alla genrens hörnstenar avbockade. Det rotas i lådor, det smygs utanför fönster, det vrids och vänds i historien och jag tittar aldrig på klockan.'
  Här finns även likheter med 90-talsthrillerns grundpelare "The Stepfather" (1987) framför allt i biten som handlar om bytande av identiteter. Och allt som påminner om stämningen i den filmen är positivt.
  Även om jag nog aldrig kommer se om den här filmen, och förmodligen har glömt största delen av den ganska snart så är den här och nu ljuvligt thrillermys.

Hur Mår Bob?

Hur Mår Bob?
What About Bob?
1991
Bolag: Touchstone

  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet såg jag massor av film om dagarna. Ofta med ett öga samtidigt som man expedierade nån kund i halvtimmen under lågsäsong. Den här filmen såg jag då. Minns trailern bättre än filmen, men kommer ändå ihåg att jag brukade rekommendera den. Minns den som rolig.
  30 år har gått. Mycket har hänt. En komedi om psykisk ohälsa? Apapap, då kommer nån (som inte sett filmen) driva uppror på Facebook. Det vill vi inte.
  1991 var stämningen och livet något annat, helt klart. Det kom en del andra komedier med knäppskallar i huvudrollen de här åren. Crazy People och Hjärngänget till exempel. Inget konstigt med det. De gick att skratta åt utan ursäkter.
  Richard Dreyfuss spelar Dr Leo Marvin, en framgångsrik psykolog som precis skrivit en hyllad bok och ska medverka i Good Morning America. Dagen innan han går på semester får han en ny patient, Bob Wiley (Bill Murray). Bob är urtypen av ett psykfall med alla tänkbara fobier och neuroser.
  När Leo och hans familj åker till sitt fashionabla lantställe i New Hampshire så följer Bob efter och dyker upp i tid och otid var än familjen är. Leo gör allt för att få honom att åka hem igen, men övriga familjemedlemmar tar honom till sitt hjärta. Bob är nämligen allt det som Leo inte är. Han är ödmjuk, öppensinnad, förlåtande och vänlig. Och inte minst naiv. Eller är han beräknande?
  Han lyckas nämligen gång efter gång få stanna kvar trots att Leo försöker få bort honom med alla medel. Och snart kommer ju Good Morning America på besök.
  Ja, upplagt för förvecklingar helt klart. Kanske hade jag trott att filmen skulle vara lite roligare, det är i alla fall så jag minns den som från förr. Det var nog roligare med koko-humor 1991 helt enkelt. Detta är snarare en film jag skulle vilja klumpa ihop med Big, där Tom Hanks barnasinne lockar fram det bästa ur sin omgivning.
  Regissören Frank Oz är för mig mest förevigad som Fozzie (och en massa andra röster) i Mupparna men under den här tiden gjorde han en del såna här skruvade men varma komedier. Som vanligt med den här typen av filmer med en eskalerande galenskap så är det som bäst och roligast när det är på en rimlig nivå. Det är också då jag tycker bäst om Bill Murray, när han mumlar nån rolig smågrej istället för att skrika och spela över (som han ofta har nära till, tyvärr).

  Mysigt med New Hampshire, också.