Give Me a Break

Give Me a Break
Life With Mikey
1993
Bolag: Touchstone

  Ja, såna här filmer kom det en liten våg av i början av 90-talet. Omaka relationer mellan barn och vuxen som skulle mynna ut i hjärtevärmande vänskap.
  Här spelar Michael J Fox en före detta barnskådis som nu livnär sig på att hjälpa sin brorsa Ed (Nathan Lane) som driver en agentur för just barnskådisar som framför allt letar barn till reklamfilmer. Han gör dock inte mycket nytta på firman, tills den dag han blir rånad på gatan av den unga, föräldralösa Angie (Christina Vidal).
  Michael tycker i sin roll som talangscout att hon har något och övertygar henne att gå på audition för en roll i en reklamfilm. Angies kaxiga och streetsmarta attityd är en direkt motsats till reklamvärldens little-miss-perfect-tjejer, men hon går hem hos ett stort kakföretag som väljer henne som ansikte utåt.
  Detta var ju en genre som blev John Hughes 90-tal på något vis. Curly Sue och Styv i Korken. De filmerna tenderade att bli för gapiga för min smak. Här tycker jag tonen, såväl volymen som känslan, är mjukare och trevligare. Sedan är det New York, det är jul, det är Michael J Fox som krämar ut de sista dropparna ur sin ungdomliga aura. Klart man blir lite glad.

Stilla Natt

Stilla Natt
Silent Night, Deadly Night
1984
Bolag: Juno Media

  Den här filmen drog jag hem i nån hyrkasse ihop med säkert fem andra filmer när jag var som mest aktiv med att hyra billig film i slutet av 80-talet. Tyckte den var grymt bra! Som jag tyckte om de flesta slashers ska sägas. Sedan har den stått där på klassiker/nostalgi-hyllan i livet.
  Farligt att plocka ner saker från den, men vad gör man inte för det här jultemat på bloggen.
  Lille Billy får sin bild av tomten förstörd som barn. Först blir han varnad av sin senile farfar, sedan ser han hur mamma och pappa blir dödade av en rånare i tomtekläder.
  Med detta i bagaget hamnar Billy på ett klosterhem för föräldralösa barn. Där får han lära sig om synden. Några år senare är Billy vuxen och när han bevittnar synden på sin arbetsplats tar han på sig en tomtedräkt och dödar syndarna. Sedan fortsätter han ut i julenatten.
  Den här julslashern rör sig hemtamt kring genrens slitnaste klyschor, men just när det gäller de där mordräknarfilmerna är man ju inte ute efter något nyskapande. Man är ute efter rätt stämning.
  Och herregud vad den finns här. Det är nåt med bilden, ansiktena, musiken och kameravinklarna som skapar den där perfekta känslan av något man släpade hem på vinst och förlust från videobutiken men som faktiskt slog an en ton.
  Visst blir det i vanlig ordning enahanda när morden radar upp sig under filmens andra halva, men jag tycker ändå man byggt upp en vettig grund att stå på innan dess.
  Stilla Natt får stå kvar på klassikerhyllan.

Santa Claus - the Movie

Santa Claus - The Movie
Santa Claus - The Movie
1985
Bolag: Jaguar Films

  Det finns ju julfilmer och julfilmer helt klart. Antingen är julen en inramning i bakgrunden eller så är filmen så full av jul att det inte får plats något annat.
  Den här filmen ser jag alltid benämnas som en julklassiker fast aldrig av tittare utan bara av film- och videobolag. Och det är väl just den känslan som man lite får när man ser den, att alla inblandade har tänkt "wow! nu gör vi en julklassiker".
  Filmen tar sitt avstamp när jultomten blev jultomten. Sedan får vi lite milstolpar i jultomtens historia (till exempel när han började med sin naughty list) för att sedan landa i en urban nutidshistoria där tomten tar sig an en ung hemlös pojke i (surprise!) New York som så klart får kämpa på gatan för att folk ska tro honom.
  Parallellt med detta får vi följa alven Patch (Dudley Moore) karriär i tomteverkstaden. Efter alla år av ordentligt hantverkande så får han idén om att modernisera leksaksproduktionen efter löpandeband-modell. Dock tummar man på kvalitén vilket gör att tomten får dåligt rykte och Patch får sparken. I frustration över detta beger han sig från Nordpolen till New York för att göra karriär inom den vanliga leksaksbranschen med sina magiska leksaker.
  Inte utan att man tänker på Elf när man ser hur den aningslösa och naiva alvgubben blir utnyttjad av storstadens onda kapitalism, fast där Elf är rolig, smart och bitvis bedårande så är den här filmen mest präktig och platt. Dock trevligt att se Dudley Moore i ett sammanhang där han inte daskar kvinnor på rumpan.
  Första halvan av filmer är lite som en jultomte-biopic. Ett Tim Burtonskt julparadis med synkroniserade, färgglada tomtenissar. Inget Batman-mörker direkt. Sedan svänger filmen över till ett mer Spielbergskt pojkäventyr med rättvisa och christmas spirit i centrum.
  Men det är ju varken Tim Burton eller Steven Spielberg som gjort den här. Då hade man kanske kunnat dras med i nån slags filmmagi ändå. Eller så hade filmen haft ett roligare och mer intressant manus då. Nu blir det mest bara en väldigt typisk julfilm. En filmisk drickyoghurt utan vare sig tuggmotstånd eller nån spännande smak.

En Magisk Jul

En Magisk Jul
The Man in the Santa Suit
1979
Bolag: Juno Media

  New York 1979. Jul. Redan där smälter man. Portvakter som säger Merry Christmas, gatualkisar i tomtedräkter, stressade julshoppare i limousiner. Goda förutsättningar för lite julmys här.
  Handlingar kretsar kring en affär som hyr ut kostymer. Där jobbar Fred Astaire. En man som älskar julen. Tre män söker sig samtidigt till affären för att hyra varsin kostym. En karriärslysten politiker ska överkompensera julen för sin försummade son. En blyg NO-lärare ska använda tomtedräkten för att våga fria till sin granne. En uteliggare behöver en tomtedräkt för att inte bli hittad av några bovar.
  Och vet ni vad, alla lär de sig en läxa.
  Astaires roll i filmen är lite märklig, han dyker nämligen upp i många roller, allt från taxichaufför till korvgubbe, och jag antar att det innebär att han är någon slags ängel som vakar över de här människorna.
  Låter ju lite tråkigt, får jag säga, men det är ganska lättgillat ändå. Mycket har ju just med det jag nämnde inledningsvis att göra. Inramningen med New York, ho-ho och Fred Astaires glow är ju makalöst, egentligen.  

Ett Päron Till Farsa Firar Jul

Ett Päron Till Farsa Firar Jul
National Lampoon's Christmas Vacation
1989
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen kan nog inte riktigt sorteras in som bortglömd 80-talsfilm, som väl är nån sorts grundidé för den här bloggen. Jag tror också att de flesta som läser vad jag skriver utgår från att jag har den som julklassiker. Den har ju liksom allt. 80-tal, Chevy Chase, John Hughes, julfilm.
  Men jag har ett komplicerat förhållande till den här filmen som sträcker sig till när den var ny. Hur mycket hade man inte sett fram emot detta? Chevy Chase var storfavoriten, en ny Clark Griswold-film. Jag och Calle gick och såg den på bio i Halmstad. Och blev så besvikna. Till en början skrattade man ju bara man såg Chevy, men sen ju längre filmen gick, desto mer satt vi och skruvade på oss och tyckte att allt bara var uppskruvat och tråkigt.
  Sen har filmen legat där i alla år. Varit överskattad, uppskruvad och tråkig. Har aldrig sett om den, förutom nån liten glimt ibland när den gått på tv. Så när jag nu ska pulsa mig genom julfilmer ur samlingen inför jul så måste jag nästan ge den andra chans.
  Långt om detta, men kanske lite kortare om själva handlingen som väl är känd för de flesta. Clark Griswold ska fira jul med familj. Överladdar situationen och allt går åt pipan. När jag ser filmen mindre känsloladdat än som nyfrälst 16-åring så märker jag att det var här som John Hughes bytte spår.
  Även hans mer buskisinriktade filmer har ju alltid präglats av ett stort hjärta, men sedan i början av 90-talet började den actioninriktade snubbelhumorn ta allt mer plats och detta känns som början på den eran. Ett förskalv till Ensam Hemma.
  Och än idag kan jag verkligen inte tycka det är kul när Clark får en lös planka i ansiktet på vinden, eller när hans pulka åker i 200 km/h genom skogen. Det som fungerar mig här är just själva hjärtat, när det väl skymtar fram. Clarks hopplösa drömmar och oändliga tålamad för att få den perfekta julen. Roligast tycker jag scenerna med kusin Eddie (Randy Quaid) från landet är. Det är även då Chevy Chase lyser genom som komiker, när det är lite nedtonat och finkalibrigt.
  Visst, här finns en handfull scener där man skrattar till lite, men jag tycker verkligen att den är överskattad som julklassiker än idag. Men det tycker jag i och för sig om de flesta komedier som bygger på kaos och oreda.

Don't Open Till Christmas

Don't Open Till Christmas
Don't Open Till Christmas
1984
Bolag: Din Video

  Tänkte köra lite julfilmer nu fram till jul. Inte bara utpräglade tomtefilmer utan filmer som råkar utspelar kring jul duger gott. Här har vi väl något av en blandning mellan de båda då. Något så ovanligt som en brittisk slasher av amerikansk modell.
  I London dödas män som bär tomtekläder på fantasifulla sätt. Scotland Yard sätts på fallet och misstänker en ung man vars svärfar är en av de dödade "tomtarna". Morden fortsätter och den unge mannen kan inte riktigt redogöra för vad han haft för sig om kvällarna, varpå misstankarna kvarstår. Kommissarie Powell och Harris leder jakten på den brutala tomtemördaren.
  Det är inte ofta jag tycker att en engelsk film har en fördel gentemot en amerikansk. Tvärtom så har jag oftast svårt för det brittiska. Men här måste jag säga att det piggar upp ändå. De amerikanska snutmiljöerna har man ju sett till leda och då skakar det om lite med brittiska heltäckningsmattor och kvinnliga poliser i små hattar.
  Jag måste ändå säga att den här filmen överträffar mina i och för sig små förväntningar. Det är lite rart att se hur man försöker "översätta" en amerikansk slasher till brittiska förutsättningar. Själva historien påminner egentligen mer om en tv-deckare, ej heller någon skräll vem som visar sig vara mördaren, men jag tycker man lyckas hålla liv i intresset hyggligt. Många mord, och jag är nyfiken på hur brutal filmen är i oklippt skick. Den här svenska utgåvan är så klart obarmhärtigt rensad från allt annat än trubbigt våld, men av övriga scener att döma (dvs de som är efter mordscenerna) så verkar den otippat brutal ändå.
  Stilpoäng för en mordscen på ett discotek som ackompanjeras av lite mutant disco från en annan scream queen, Caroline Munro, som dock inte är med i den här filmen annars.
  Klart mer sevärd än jag vågat hoppas på.

Drömbruden

Drömbruden
The Sure Thing
1985
Bolag: HemFilms

  När DVD:n kom i slutet av 90-talet så blev min första anhalt highschoolfilmerna. Äntligen kunde jag få tag i och se alla de där ungdomsfilmerna från 80-talet som jag frågat efter i varenda videobutik i 15 år. Jag hittade till och med en amerikansk sida som bara handlade om 80's teen movies. Man intervjuade f d barnskådisar, det fanns långa listor med where are they now? och man hade omröstningar om bästa filmen i olika subgenrer. Jag var där. Jag var hemma. Reggade mig som användare men vågade aldrig kommentera något.
  I en av alla dessa polls så skulle den bästa tonårsfilmen överhuvudtaget koras. Man hade ju sin bild av resultatet, och visst de givna fanns ju i topp. Förutom en film som jag aldrig ens hade hört talas om, The Sure Thing. Kände inte alls igen den, varken titeln eller omslaget. Men jag fattade att den verkligen gjort avtryck i scenen. På listan kom den över de flesta klassiker i min bok. Sen såg jag nån trailer för den och slog fast att den nog är i den där falangen av highschoolfilm jag tycker minst om, partyfilmerna. 
  Nu har jag för första gången sett den. Hade lite fel ändå. Den har visserligen en party-aura, det får man säga. Det är inte mycket till John Hughes-grubbel här. Men det är ingen renodlad partyfilm.
  Gib (John Cusack) går sitt första år på universitetet och ser fram emot att festa och träffa brudar. I hans klass går Alison (Daphne Zuniga) som är hans totala motsats. Ambitiös, pryd och duktig. Över jul har Gibs kompis Lance (Anthony Edwards) lockat över honom till Kalifornien för att han ska få träffa "the sure thing", dvs en tjej som garanterat kommer ligga med honom. Alison ska också till Kalifornien för att fira jul med sin likasinnade pojkvän Jason.
  De hamnar i samma samåkningsbil och börjar bråka direkt. Efter ett tag blir de droppade och tvingas lifta tillsammans till Los Angeles.
  Inga överraskning är att vänta. Från att knappt stått ut med varandra ser de så klart varandras fördelar efter ett tag. En ungdoms-Raka Spåret Till Chicago, mer eller mindre.
  Låter ju lite småmysigt och det är inte helt värdelöst. Gillar att det är lite juligt här och var, och samspelet mellan Cusack och Zuniga har några bra ögonblick. Men jag kan ha lite svårt att förstå hur den här filmen har fått sin klassiker-status ändå.
  Kanske har det med USA att göra. Sidan jag nämnde var ju amerikansk, och den här filmen fullkomligt drunknar i den delen av USA vi hade ganska lite att göra med i Sverige.
  Soundtracket är idel amerikansk FM-rock. Huey Lewis, J. Geils Band, John Waite och så vidare. 1985 satt ju vi och lyssnade på Thompson Twins och Go West i Sverige. Idel brittiskt på Tracks. Och man ska inte underskatta ett soundtracks popularitet när det gäller att få en film att lyfta i Sverige på 80-talet.
  Ämnet är väldigt amerikanskt. Friheten att lifta genom stater i jakt på ett party.
  Vet inte vart jag vill komma med denna analys men jag tror själva sammanhanget kan påverka ungefär som att Sällskapsresan är perfekt svensk.
  Men även man har lite svårt att relatera både till situationen och personerna så är det ändå tillräckligt piggt och 80-talsmysigt för att jag inte ska kolla på klockan i alla fall.

Kära Systrar

Kära Systrar
Some Girls
1988
Bolag: Esselte Video

  Med tanke på den ändlösa mängd videofilm jag hyrde och såg under det tidiga 90-talet så är minnena ibland rätt dimmiga över vilka man sett eller inte. Speciellt när det gäller filmer i nummerserier och snarlika filmer (typ Eddie Murphy-filmer). Eller som i detta fallet Patrick Dempseys täta ström av tjejtjusarfilmer från slutet av 80-talet.
  Den här borde jag ha sett. Hade ju ett gott öga till Patrick Dempsey men framför allt till Jennifer Connelly på den här tiden. Men känner faktiskt inte alls igen den. Ska jag rannsaka mig själv som 16-åring så kan jag eventuellt ha hyrt den men stängt av den.
  Den skiljer sig nämligen en del från Dempseys övriga filmer från den här tiden, även om de huvudsakliga beståndsdelarna är ungefär samma: han är klumpig men eftertraktad.
  Men till skillnad från hans lättsamma pojkdrömskomedier så får väl denna ses som aningen kärvare. Här spelar han Michael, en ung kille som blivit oväntat dumpad av sin flickvän Gabi (Jennifer Connelly) men sen lika oväntat bjuden till att fira jul med hennes familj i Kanada.
  Han hoppas det är ett tecken på att hon har ändrat sig och åker dit. Där möter han hennes excentriska familj som alla bor tillsammans i ett slottslikt hus ute i obygden. Medan Gabi går och velar fram och tillbaka om deras förhållande så visar husets övriga kvinnor (systrar + mormor) intresse för Michael. Mormor kanske mest för att hon är senil och tror att Michael är hennes avlidne man.
  Ok, det låter kanske som att det skulle kunna vara rätt kul på nåt slags snubbligt 80-talsvis, men nä roligt är det verkligen inte. Det är nämligen en sak jag inte berättat än.
  Filmen vill nämligen inget hellre än att vara en mustig eurocinema-komedi, allra helst av franskt snitt skulle jag tro. Och man kan väl säga att de i alla fall gör allt som står i deras makt. Allt utspelar sig nämligen i French Canada, så viss del av filmen är till och med på franska. Vivaldi i soundtracket? Jadå.
  En sak man i alla fall lyckats få någorlunda europeisk är att filmen saknar handling, förutom det jag redan berättat att de ska fira jul. Ingen början, inget slut. Bara en samling scener som antingen är dråpliga eller mustiga.
  Egentligen så påminner Kära Systrar allra mest om en sån där mellankomedi av John Hughes, som kanske var Based Upon an Idea by John Hughes snarare än skriven eller regisserad av honom.
Den enda förmildrande faktorn är väl julen. Det är ju nåt visst med jul och snö i amerikanska filmer. Plus att jag får en lite mysig "FilmNet-känsla" av filmen men det är ingen idé att försöka trassla in sig i vad jag menar med det.

Tror Du På Tomten, Jessie?

Tror Du På Tomten, Jessie?
Prancer
1989
Bolag: Egmont

  Om man vurmar för bortglömda filmer finns det korn att plocka i alla genrer. Så här års kanske det passar sig att testa vad som finns på julfronten. Jag tänker att jag gillar julfilmer. Tror kärleken påminner lite om den jag har för typ Melodifestivalen. Det finns någon slags automatisk mekanik i mig som tänker åh så fort jag tänker på att Melodifestivalen börjar närma sig. Sen sitter man där. Då är det sällan lika kul.
  Lite så kände jag när jag började tugga i mig denna. En familjefilm med Sam Elliott. Vi är långt innanför comfort-zonen. Men sen inser man att det är rätt tröttsamt ändå. Amerikanernas eviga förtrollade jular med vattendelaren christmas spirit som mantra.
  Här är det en liten flicka som träffar en skadad ren i skogen, som hon är övertygad tillhör tomten. Så långt sött på det bekväma Disney-sättet, inget fel i det. Det som tröttar ut är snarare det eviga tjatet om att tro på tomten eller inte. Det är som att samma scen kommer om och om igen i olika tappningar.
  Men sure, vi backar bandet till det teoretiska igen. Sam Elliott spelar fattig bonddräng. Ariana Richards (andra filmen med henne på kort tid!) är Jessies bästa kompis som så klart är "tvivlaren". Inget slumpas fram. Kristendom och family values. Om man bara sluta irritera sig på det, så är det lite lite mysigt ändå.