Saknad i Strid

Saknad i Strid
Missing in Action
1984
Bolag: Transfer

  Vila i Frid Chuck Norris! Jag är ingen action- eller kampsportskille men har ändå ett gott öga till Chuck. Videonostalgi spelar in, men även för att precis som till exempel Charles Bronson har nån slags mänsklighet i sig som skiljer honom från de allra mest klyschiga muskelpaketen.
  Min relation till hans filmografi är lite samma som till Clint Eastwood. Har sett en hel del filmer, långt från alla, men blandar ihop dem. Denna är jag dock relativt säker på att jag aldrig sett tidigare.
  Chuck spelar Braddock, en överste från Vietnamkriget som återvänder i ett försök att hitta några av alla de amerikaner som fortfarande saknas efter kriget. Till en början är det en resa arrangerad av amerikanska försvaret, men väl på plats hittar Braddock sina egna vägar och beger sig ut i djungeln med sin vän Tuck (M. Emmet Walsh) för att hitta det beryktade POW-campet och få dem sina landsmän.
  Det är action, det är onda asiater, det är fällor, bakhåll, explosioner och allt du blir lovad när du tittar på omslaget. Men en sak som jag verkligen gillar med de här Cannon-rullarna från 80-talet är att det finns nåt litet thriller-element också som gör att i alla fall jag håller mig vaken genom 10-minuters alla-skjuter-på-alla-scener i djungeln.
  Sedan är det ju tryggt på nån slags videonostalgiskt sätt med såna här one-man-army-filmer, det kommer jag inte ifrån.

Björnön

Björnön
Bear Island
1979
Bolag: Transfer

  En forskningsexpedition är på väg till Björnön mellan Norge och Nordpolen för att bedriva forskning om klimatförändringar. Men flera i besättningen verkar ha andra agendor också. Till exempel Frank Lansing (Donald Sutherland) vars försvann under andra världskriget. Björnön användes då som ubåtsbas av nazisterna och även om deras anläggningar sedan länge är förstörda så ryktas det om att det fortfarande ska finnas platser kvar nere i de enorma glaciärerna.
  För att få svar på frågan om vad som hände med hans pappa börjar han vid sidan om forskningen att leta efter nazisternas gömställen. Men det verkar han inte vara ensam om.
  För det första: vilken mäktig film! Varken sett den eller läst nåt om den tidigare, men blir direkt tagen av de enorma miljöerna kring Björnön. Och så klart, eftersom detta är 1979 är det inte CGI-gegga utan filmat on location. Visserligen inte på verklighetens Björnön i Norge men väl i motsvarande i Alaska. Och det känns verkligen genom tv-rutan hur kallt det är och hur miljöerna verkligen är på riktigt.
  Storyn är över förväntan ändå. Alistair MacLean är ingen favorit direkt, men här finns ändå en rätt spännande vem-kan-man-lita-på-historia, och en smått Agatha Christie-aktig intrig mot slutet när karaktärerna är inlåsta i ett hus och man inte riktigt vet vem som är god eller ond.
  Klart sevärd, om inte annat för miljöer i mysig 70-talsskrud.

Satans Borg

Satans Borg
The Keep
1983
Bolag: Esselte Video

  En avlägsen by i Rumänien intas av nazisterna under andra världskriget och de gör sig hemmastadda i en stor borg som är inspräng i ett berg. Där inne börjar saker hända. Nazister dödas och slukas ner i oändliga hål i berget. Plötsligt hittar man ett budskap på bergsväggen skriven på ett språk ingen förstår.
  Man får rådet att kontakta Dr Theodore Cuza (Ian McKellen) som är professor i uråldriga språk. Problemet är bara att Cuza är jude och sitter i koncentrationsläger. Man bestämmer sig för att "rädda" honom och dottern Eva (Alberta Watson) för att få hjälp med att tyda budskapen. Han berättar att det är skrivet på ett språk som är utdött sedan flera hundra år, och det visar sig att det som gömmer sig i berget är nån slags demon. Som visar sig hata nazister!
  Ja, det låter ju ungefär hur pajjigt som helst, och jag har rätt svårt att förstå hur de fått med den här Oscars-nosande casten (förutom McKellan är det Scott Glenn, Robert Prosky, Gabriel Byrne, Jürgen Pruchnow med flera) att ställa upp på det här b-filmsdoftande manuset. Men det finns en del andra kvalitéer som väger upp.
  Det är ju en väldigt stilistisk film. Mycket dimma i motljus (omslaget lämnar en rätt sann bild av filmen) i regi av Michael Mann, med syntsoundtrack från Tangerine Dream. Det hjälper väl lite, men tar ändå inte bort den lite fjantiga känslan man får ändå.

Tapto

Tapto
Taps
1981
Bolag: Polar-Bonnier

  General Bache (George C Scott) meddelar sina rekryter på kadettskolan att regementet ska läggas ner och bli lägenheter. Beskedet tas emot med bestörtning, allra värst är det för den unga officeren Moreland (Timothy Hutton) som växt upp på regementet och bara inte kan se en framtid utan det. När generalen plötsligt för en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus utnämner Moreland sig själv till befäl och mobiliserar rekryterna till att försvara regementet från nedläggning.
  Men det som från insidan kan ses som en naiv men ändå regelrätt militär operation, ses från utsidan som att Moreland och han närmaste håller de unga kadetterna (en del av dem barn) gisslan och militären börjar förbereda en stormning av regementet.
  Denna har jag skjutit upp att se länge, själva handlingen tilltalar mig inte alls, och på den punkten har jag väl inte ändrat mig direkt. Det är ingen historia som griper tag om mig. Däremot finns det annat som fäster och stannar kvar. Timothy Hutton är ju himla bra alltså, fattar inte varför han hamnade i NCIS-träsket. Sedan är det ju även värt att nämna att detta är filmdebuten för både Sean Penn och Tom Cruise (om man bortser från en the-other-guy-roll i "Endless Love"). Båda två imponerar verkligen som Huttons stridslystna och osäkra närmsta vänner.
  Den där typen av film som kanske inte känns otroligt mycket när man sitter och kollar på den, men som dröjer sig kvar i skallen på nåt sätt.

De Döda Talar Inte

De Döda Talar Inte
Hostile Witness / Terrorist on Trial
1988
Bolag: Jaguar Films

  Palestinska terroristledaren Salim Ajami (Robert Davi) fångas in och förs till USA. Anledningen är att han ligger bakom en terroristattack i Barcelona där en amerikansk turistbuss anfölls och flera amerikaner dödades. Trots att attacken utfördes i Spanien så vill USA ställa honom för rätta eftersom den drabbade deras medborgare. Man ser också från politiskt håll en chans att visa upp sin rättsstat där Ajami ska ges en rättvis rättegång i kontrast till hans egna barbariska metoder att skipa rättvisa.
  Att hitta en åklagare blir inte svårt, det blir det geniförklarade advokaten Jim Delmore (Sam Waterston). Svårare att hitta en försvarare, men man söker upp Simon Reznik (Ron Leibman), en universitetsprofessor som är berömd för att ta sig an svåra fall med svaga klienter, men kanske är ännu mer känd för sin starka tilltro till det amerikanska rättssystemet.
  Efter lite motstånd tar han sig an fallet och har svårt att kontrollera sin personliga avsky mot mannen han ska försvara, men försöker ändå driva tesen att attacken var en krigshandling istället för terror.
  Ojojoj, jag tyckte otroligt mycket om denna. Fängslande från första stund, inte minst på grund av att ämnet snart 40 år senare fortfarande är aktuellt. Otroligt bra karaktärer, jättebra dialog och till och med den nästan timmeslånga rättegången i slutet av filmen rinner fram utan att man tittar på klockan.
  Det har ju med skådisarna att göra också. Både Sam Waterston och Ron Leibman är helt briljanta både på ett hantverksmässigt sätt (slitvargar i tv-filmssvängen) och hur de spelar mot varandra. Rimliga, korrekta, skarpa. Sedan så klart klockren casting med Robert Davi (80-talets farligaste främling) som Salim Ajami.

Den Lilla Trumslagarflickan

Den Lilla Trumslagarflickan
The Little Drummer Girl
1984
Bolag: Warner Home Video

  Här kan man säga att hyrkassettens baksidesbilder har spelat mig ett spratt genom åren. De ger en känsla av att filmen utspelar i Mellanöstern-öken, och jag har väl känt typ att jag inte orkar kanske. Öken generellt är ingen favoritmiljö i film för mig. Men när den väl åkte in i spelaren så var det visst en ganska spännande spionthriller.
  Filmen börjar med att en judisk diplomat blir dödad ihop med sin familj i ett sprängattentat som förmodas har begåtts av den palestinska terroristen Khalil. Den israeliska underrättelsetjänsten sätter upp en plan att få tag i denne genom att få en kvinna att nästla sig in i de rätta palestinska miljöerna.
  Valet faller på Charlie (Diane Keaton i Siw Malmkvist-frilla), en skådespelerska som i många sammanhang visat pro-palenstinska åsikter och därmed skulle ses som trovärdig i sammanhanget. Charlie tackar ja, men har en del brister som försvårar uppdraget. Dels är hon lite mytoman och vet inte alltid vilka lögner hon sagt, och sedan har hon ganska lätt att bli förtjust i folk längs vägen.
  Det är ingen jätteskräll men är ändå ganska positivt överraskad över att det är många thrillermoment i filmen. Gott om "vad fan händer nu"-scener. Sedan är det ju nåt visst med de där gamla analoga spionfilmerna alltså, med mikrofoner i skjortkragar och utklädda mjölkbud.
  En del kul skådisar passerar i för- och bakgrunden. Klaus Kinski har en ganska stor roll, kul att se honom i en Warner-film på nåt vis. Dana Wheeler-Nicholson dyker upp i en mindre roll. Henne har jag nog bara sett i Fletch annars.
  Men ok, en klart med spännande film än jag förväntat mig. Och lite sorgligt att den intrigmässigt skulle kunna vara gjord 2024.

Nålens Öga

Nålens Öga
Eye of the Needle
1981
Bolag: Warner Home Video

  Jag har ett lite märkligt minne till den här filmen. Såg den tillsammans med en klasskompis och hans pappa. Vet inte om pappan var historielärare eller om han bara uppförde sig som en, men han satt hela tiden och kommenterade allt som sades som hade med kriget att göra. Det var ju störigt så klart, men har ändå minnet av att man tyckte filmen var otroligt spännande.
  Henry Faber (Donald Sutherland) är en trevlig och omtyckt granne som visar sig vara hänsynslös tysk spion som urskiljningslöst dödar de som kommer på honom. När han ska lämna över spionmaterial till en tyst ubåt hamnar han i oväder och blir strandsatt på en enslig ö utanför Skottlandskust. Där finns bara två hus, det ena tillhör en fåraherde och det andra en familj som valt att isolera sig när mannen blivit invalidiserad. 
  De har så klart ingen aning om vem Henry verkligen är, men framför allt frun Lucy (Kate Nelligan) charmas av honom och de inleder en vänskap och relation bakom makens rygg. Men sakta börjar sanningen att dyka upp.
  Som sagt, mitt enda minne av den här filmen var att jag tyckte den var spännande när jag var 12 år. Jag blir totalt golvad av den här omtitten. Vilken otroligt bra film! Brukar vara begränsat entusiastisk över krigsfilmer, men här utgör andra världskriget en perfekt kuliss till en thriller som lika väl hade kunnat handla om något annat.
  Framför allt filmens andra hälft, när Henry lär känna Lucy på ön, är makalös. Dels ur ett ganska hjärteskärande dramaperspektiv men framför allt är den är helt otroligt spännande. Det ligger en roman av Ken Follett i botten här, den är säkert bra, men det är framför själva det filmiska framförandet jag blir tagen av. Sutherland och Nelligan är fantastiska, speciellt i de lite mer lågmälda dialogerna, och hela filmer har liksom en mäktighet som jag inte alls hade förväntat mig.
  Musiken, miljöerna, personerna. Så mäktigt, så dramatiskt.

Timmen Noll

Timmen Noll
The Final Countdown
1980
Bolag: Transfer

  Ännu en film jag skjutit upp att se. Vet ju att den ska vara bra, rätt personer har sagt det osv. Men sen är det ju det här med krig, 1941. Lite segt.
  Martin Sheen spelar Warren Lasky, en inspektör som skickar till hangarfartyget Nimitz där Kirk Douglas är kapten. Ute på havet överraskas man av ett märkligt oväder som får hela besättningen att svimma av. När man vaknar är det 7 december 1941 och världens står inför Japans anfall av Pearl Harbour.
  Medvetna om historien, kan besättningen på Nimitz påverka vad som händer och på så sätt påverkar hela kriget och världshistorien?
  Ja, detta var något helt annat än jag väntat mig. En tidsresefilm! Och inte nog med det en bra och välskriven tidsresefilm. Frågeställningen kring vad som skulle hända om man gick in och påverkade det förflutna är ju samma som i Tillbaka Till Framtiden, och även om tankarna inte får samma tid att blomma här så är de lika spännande. Möjligen hade jag uppskattat detta ännu mer om jag haft ett större intresse för krigshistoria, men ändå, det är välspelat, snyggt och långt över mina förväntningar.
  Lite lustigt att en blandning av två genrer jag svårt för, krig och fantasy, skulle fungera såhär magiskt bra ihop.

Red Dawn

Röd Gryning
Red Dawn
1984
Bolag: Warner Home Video

  Ja, den här kommer man ju ihåg. Eller?
  Många av mina omtittningar den senaste tiden är filmer som jag tyckt mig själv ha en klar bild av sedan jag såg dem för 30+ år sedan. Red Dawn är en sån. Minns inramningen. Hemma i gillestugan hos Ronnie. Shit, vad mäktigt det var när fallskärmshopparna regnade ner från himlen!
  Det visar sig att detta var mitt enda minne från den här filmen. Det andra jag trodde mig minnas är nog från Steel Dawn.
  Dock står sig mäktigheten av inledningsscenerna i dessa dagar, kanske till och med lite förstärkta av verklighetens krig i Ukraina (2022). Filmen börjar med att en amerikansk stad på vischan blir brutalt attackerad av en främmande makt. Himlen fylls av soldater i fallskärm, stridsvagnar dundrar in genom stad och alla som gör motstånd skjuts ihjäl eller tas till fånga.
  En grupp unga män förstår tidigt vad som är på gång och flyr hals över huvud upp bland bergen för att gömma sig. Väl där har de ingen kontakt med omvärlden och har ingen aning om vilka det är som attackerat eller vad som händer i stan. Då bestämmer de sig för att försöka ta sig tillbaka.
  Får väl spoila lite att det som har hänt är att tredje världskriget har startat. Sovjetunion har tillsammans med lite kommunistvänner på Kuba attackerat USA. Kalla krigets stora mardröm.
  Och visst är väl handlingen som hämtad ur en konspirationstråd på Flashback. Och visst skrattar man mer än skräms när ryssarna porträtteras som antingen galna eller korkade, ofta en blandning. Om detta vore en rysk film skulle den avfärdas som propaganda. Men nu är det en amerikansk film med Patrick Swayze, Harry Dean Stanton, Charlie Sheen, Lea Thompson, Jennifer Grey och C. Thomas Howell, då är det en actionfilm om hjältemod. Gäsp!
  Med detta sagt så finns det en del förtjänster ändå. Inledningsscenerna håller, det är riktigt dramatisk 80-talsaction när staden angrips från alla håll. Sedan gillar jag det ensidiga perspektivet, ovissheten man känner när man så gott som bara får följa ungdomarna i vildmarken och har ungefär lika lite aning om vad som händer nere i stan.
  Vet inte ens om man kan benämna filmen som en kalla kriget-film, när kriget faktiskt bryter ut, men isåfall är den väl kungen av sin genre. 110 minuters skräckvision som dessutom får, inte så lite, otrevlig bismak av dagens händelseutveckling.