I Lagens Namn

I Lagens Namn
I Lagens Namn
1986
Bolag: Sandrews

  Hur gärna jag än ville tycka om den, så minns att jag att den kändes lite slätstruken förra gången jag såg den. Det var riktigt många år sedan nu dock. Eventuellt typ 30.
  En alkoholist ligger svårt skadad i fyllecellen och ingen förstår hur det kan ha gått till. Han hamnar i koma och ingen kan heller fråga honom. Dock tar väl polisen för givet att han på något sätt har skadat sig själv. 
  Alla utom kommissarie Jarnebring (Sten Wollter) som misstänker den hetsiga gatupolisen Häll (Stefan Sauk) och hans lag för att utöva övervåld. Det är när han går vidare med sina misstankar som han även märker att de är besynnerligt ofta hos en krögare som har ett rykte att sälja kokain.
  Ja, den här filmen sticker ut på många sätt. Inte minst för att den i princip saknar story. Det är verkligen ingen polisdeckare, utan mer typ som ett avsnitt av Spanarna på Hill Street där diverse småbrott avlöser varandra och flätas ihop till en större historia. Jag tror jag det var det som gjorde mig lite missnöjd vid min förra titt. Att storyn inte höll.
  Men om man släpper kraven på att det ska vara rafflande eller spännande då finns här mycket att hämta. Det är inte riktigt fin stämning i hela filmen, inte minst på grund av Ulf Dagebys lite Tangerine Dream-doftande filmmusik. Och sen ska jag inte sticka under stol med att 1986 spelar en stor roll. Detta är för mig peak 80-tals-Stockholm med nattliga polisrundor i Palmemordet-land. En massa 1986-ansikten swischar förbi. Några i Varuhuset, en ung Johan Ulvesson. Överlag är det lite samma typ av birolls-bingo som i Hassel-deckarna. Varenda liten miniroll är ju nån man känner igen från nånstans.
  Det kanske inte direkt har med filmens kvalitet att göra, men det gör i alla fall den njutbar att titta på.

Blue Heat

Blue Heat
The Last of the Finest
1990
Bolag: Nordic

  Knarkgruppen hos LAPD, ledd av Frank Daly (Brian Dennehy), är något riktigt stort på spåren och tvingas ta ett drastiskt beslut över deras befogenhet. Det leder till att hela gruppen blir suspenderad och använder sin nya fritid åt att bygga en lekpark. Men där i sandgroparna bestämmer man sig för att på egen hand fortsätta sitt arbete, utan polisens medgivande.
  Och snart märker man att såväl högt uppsatta poliser som politiker är inblandade.
  Ja, jisses, denna historian har man ju sett jag vet inte hur många gånger. Den ensamma kampen, span i skumma hamnområden och sen lite trassel vid sidan om för att ge poliserna en bit mänsklighet. 
  Och det är väl just den biten som är dealbreaker för mig. Är det bara pangpang, biljakter och snutar så somnar jag rätt snabbt. Men om jag får nån slags känsla för personerna och miljöerna kan det sluta var som helst. Nu säger jag inte att Blue Heat är någonstans i närheten av Die Hard eller Robocop egentligen, men jag är ändå positivt överraskad. Här finns en fin 80-tals-spirit med synttrummor och onda politiker i lyxvillor och en handling som i alla fall inte går raka vägen i mål utan bjuder på några hyggliga vändningar och nytändningar.

Dags Att Dö

Dags Att Dö
Final Notice
1989
Bolag: Esselte Video

  Privatdetektiven Harry Stoner (Gil Gerard) tar i brist på annat på sig ett uppdrag att reda ut vem som förstört antika konstböcker på ett universitetsbibliotek. Han ser då en koppling till en ung, kvinnlig student blev mördad ett år tidigare. Han får tipset att kolla upp en märklig ung man vid namn Haskell Lord. Han kommer från en rik familj, men verkar ha brutit med familjen och hamnat i drogträsket istället. Han är som försvunnen men i jakten på honom dyker det upp ledtrådar som tyder på att han har både med mordet och biblioteksincidenterna att göra.
  Jag kan älska en stabil tv-thriller. Jag kan också älska lättviktiga mysdeckare av typen "Mord och Inga Visor". Men någonstans där mellan finns en gränsland som jag har svårt för. Kioskdeckarna. Marlowe-deckarna som varken är spännande eller charmiga utan bara vanliga vaniljdeckare som i bästa fall har nån lite twist på slutet, men ibland inte ens det.
  Jag lider inte av att se den här direkt, efter ett tag blir man ju ändå lite nyfiken på hur det hänger ihop, men vägen dit är rätt tradig ändå. Sedan är ju genren lite skadeskjuten av parodier som Police Squad och Den Nakna Pistolen för mig. Svårt att få nån thrillerkänsla att infinna sig bland svårmodiga detektiver och deckarsaxofoner.

Snabba Pengar

Snabba Pengar
Quick Change
1990
Bolag: Warner Home Video

  Grimm (Bill Murray) rånar en bank i clownkostym och tar personalen som gisslan i bankvalvet. Polisen utanför börjar genast förhandla om att släppa gisslan. Men de vet inte att två i gisslan, Phyllis (Geena Davis) och Loomis (Randy Quaid) är hans kumpaner, och efter att han släppt ut dem som första gisslan (med kläderna fulla av pengar) släpper han ut sig själv omaskerad som en tredje. En genial plan som går precis som beräknat.
  Problemen kommer istället när man på väg mot flygplatsen kör fel i en korsning, kommer in i skumma områden, får bilen stulen och får maffian efter sig.
  Ja, en klassisk thrillerkomedi helt enkelt. Gjord 1990 men fylld till bredden av 80-talets alla typiska förvecklingar som man känner ifrån en massa andra såna här "en natt på stan"-komedier.
  Men vem behöver något nyskapande när man kan få en och halv timme New York-mys, Bill Murray i sina bästa år och rollistan full av birollsansikten man försöker komma ihåg vart man sett tidigare. Jack Gilpin, Stanley Tucci, Phil Hartman, Philip Bosco. Om ni inte känner till vid namn så känner igen ansiktena.
  Så ja, 90 lättsmälta minuter. Inga stora skratt, men aldrig heller speciellt tråkig.

Tystat Vittne

Tystat Vittne
A Prayer For the Dying
1987
Bolag: Transworld

  Ända sedan jag var ung har jag ryggat tillbaka för filmer som jag "nog inte fattar". Och då i synnerhet filmer om verkliga konflikter och krig som jag inte är speciellt insatt i eller intresserad av. Vietnamfilmer och politiska thrillers är såna genrer som fått stå tillbaka för annat jag hellre kastat mig över. IRA-filmer är ytterligare en sån genre.
  Men så tänkte jag på ålderns höst att man kanske skulle se de allra mest kända i alla fall. Ett par timmar kan det vara värt. Vi börjar med IRA.
  Martin Fallon (Mickey Rourke) är en inbiten IRA-kämpe som vid ett tillslag mot en militärkonvoj istället råka spränga en skolbuss full av flickor. Då bestämmer han för att sluta och får ett erbjudande av gangsterbossen Jack Meehan (Alan Bates) att han ska få hjälp med ny identitet i USA om han utför ett sista mord på av hans rivaler.
  Mordet utförs på en katolsk kyrkogård, och prästen Da Costa (Bob Hoskins) blir vittne. När Martin upptäcker prästen väljer han att inte skjuta honom också, och senare söker han upp honom i kyrkan för att bikta sig. Han börjar hänga mer och mer i kyrkan, samtidigt som gangstrarna stör sig mer och mer på att Da Costa har sett mordet, och planerar att döda honom. Plötsligt har Martin bytt sida i konflikten.
  Mjae, denna var inget för mig faktiskt. Det störde inte nämnvärt att jag inte kände mig så insatt i IRA-konflikten, den verkar mest som en ram för hela historien. Det handlar ju snarare om Martin Fallons vedermödor kring sitt uppdrag, och jag dras inte in i historien tillräckligt för att jag ska bry mig om karaktärerna och så vidare. 
  Det jag gillar bäst är nog musiken. Bill Contis score är nästan lite oväntat pampigt för en så här kitchen-sinkig thriller, och det sätter lite färg på de grå, brittiska himlarna på nåt vis. 

Satans Borg

Satans Borg
The Keep
1983
Bolag: Esselte Video

  En avlägsen by i Rumänien intas av nazisterna under andra världskriget och de gör sig hemmastadda i en stor borg som är inspräng i ett berg. Där inne börjar saker hända. Nazister dödas och slukas ner i oändliga hål i berget. Plötsligt hittar man ett budskap på bergsväggen skriven på ett språk ingen förstår.
  Man får rådet att kontakta Dr Theodore Cuza (Ian McKellen) som är professor i uråldriga språk. Problemet är bara att Cuza är jude och sitter i koncentrationsläger. Man bestämmer sig för att "rädda" honom och dottern Eva (Alberta Watson) för att få hjälp med att tyda budskapen. Han berättar att det är skrivet på ett språk som är utdött sedan flera hundra år, och det visar sig att det som gömmer sig i berget är nån slags demon. Som visar sig hata nazister!
  Ja, det låter ju ungefär hur pajjigt som helst, och jag har rätt svårt att förstå hur de fått med den här Oscars-nosande casten (förutom McKellan är det Scott Glenn, Robert Prosky, Gabriel Byrne, Jürgen Pruchnow med flera) att ställa upp på det här b-filmsdoftande manuset. Men det finns en del andra kvalitéer som väger upp.
  Det är ju en väldigt stilistisk film. Mycket dimma i motljus (omslaget lämnar en rätt sann bild av filmen) i regi av Michael Mann, med syntsoundtrack från Tangerine Dream. Det hjälper väl lite, men tar ändå inte bort den lite fjantiga känslan man får ändå.

Atlanta Child Murders - Del I och II

Atlanta Child Murders
The Atlanta Child Murders
1985
Bolag: MDC

  En av anledningarna till att jag föredrar att se filmer framför tv-serier är att filmerna tar slut. En upplevelse som tar ungefär 1,5 timme och som man sen kanske bär med sig. Eller inte. Att jämföra med serier som bara fortgår, nya avsnitt och säsonger, man hamnar efter, man tappar tråden. Men filmer - det är grejer det!
  Det är också lite anledningen att jag sällan kollar på miniserier från förr. Har en hel hylla i vhs-samlingen med såna här serier på 2-3 kassetter, som känns långa och oöverstigliga när man står där och väljer, men sanningen är ju att jag ytterst sällan ångrar mina val efteråt. Nu har jag tagit mig genom den här. Det tog några dagar, men jag gjorde det. Och det var värt varje sekund.
  I brytpunkten mellan 70- och 80-tal mördas fattiga barn- och ungdomar i Atlanta. Efter att för lång tid gått innan man fått upp ens ett spår efter mördaren börjar man göra en ansats att bevaka broar där liken dumpats. En polis hör ett plask och kort därefter passerar en bil i sakta fart. I bilen sitter Wayne Williams, en 21-årig svart man som har varit lite känd för allmänheten för att ha byggt en egen radiostudio i ung ålder och nu försöker få igång en karriär som manager för unga soulartister.
  Det finns egentligen inget som binder Wayne mer än att han var just vid den där bron, och när man några dagar senare hittar en död kropp i floden anhåller man Wayne för mordet och alla andra mord på unga som plågat Atlanta.
  Det finns ingen riktigt poäng med att gå in på alla rättegångens turer fram och tillbaka, men det är ju den biten som största delen av filmen, hela andra kassetten typ, handlar om.
  Låter kanske tråkigt men jag är som trollbunden av denna. Kvalitetsskådisar i alla roller. Jason Robards, Rip Torn, James Earl Jones, Morgan Freeman och lite längre ner bland birollerna namn som Bill Paxton och CCH Pounder.
  Jämfört med dagens true crime, så finns det inget direkt djup i denna, men det gör mig egentligen. Mer som en rekonstruktion än en dramatisering. Rätt skönt att en voice over tar historien framåt till exempel. Jag bara njuter av en lagom intressant historia framför av top of the line-skådisar.