Dödspolare

Dödspolare
Dödspolare
1985
Bolag: Esselte Video

  Detta är nog första gången jag ser att en film är producerad av Esselte Video. Enda gången kanske? En svensk thrillerkomedi från 1985 om Tobbe (Gösta Ekman) som vaknar upp efter en vild festnatt och en ung kvinna ligger död i hans lägenhet. Det upptäcks av vännen Bertil (Sten Ljunggren) när han kommer tillbaka dagen efter för att hämta en glömd klocka.
  Utan att veta vad som hänt står de båda med ett lik i lägenheten, och att ringa polisen "blir trassligt" så de försöker på olika sätt bli av med kroppen, eller i alla fall resonera sig fram till hur. Ibland ringer det på dörren också.

  Men det är väl typ det.
  Jag har inget emot one-location-filmer, men då får ju gärna resten vara intressantare än här. Det gnabbas och beskylls. Nu känner det mer som filmatiserad teaterpjäs. En ganska tråkig teaterpjäs, tyvärr.
  Men är det inte väldigt typiskt svensk 80-talsfilm utanför SF-sfären? Nån slags svart komedi med bra rollista. Känns väldigt Sandrews. Nu är det ingen stor rollista här, men det är ändå kändiscastat i minsta roll. Det förklaras kanske av att det är Mats Arehn som ligger bakom. Mannen med nio liv i svensk filmindustri. Film efter film som sågas eller floppar, ändå står han där med en ny, toppcastad film några år senare. 1985 hette denna film Dödspolare.

Night Gallery

Night Gallery
Night Gallery
1969
Bolag: Esselte Video

  Night Gallery var uppföljaren till Twilight Zone och leddes av samme man, Rod Sterling, på ungefär samma manér. Som väl i sin tur var taget från Alfred Hitchcock. I hyrvideons peak kunde det ibland dyka upp såna här tv-serier att hyra, speciellt såna med avslutade avsnitt som kunde saluföras som en episodfilm på video.
  Detta är således pilotavsnittet av Night Gallery från 1969, som innehåll tre halvtimmeslånga noveller presenterade av denne Rod Sterling.
  Den första handlar om en oförskämd arvinge till en rik man som just dött. I hans stora herrgård hänger en tavla som byter skepnad varje dag, och som verkar vilja berätta att gubben inte alls är död, alternativt tillbaka från de döda.
  Nummer två handlar om en äldre rik kvinna som är född blind, men som är villig att betala en man 9000 dollar för att hon ska kunna få hans syn via en unik, ny operationsmetod som bara testats på djur.
  Och i tredje historien är vi i Sydamerika där en ex-nazist gömmer sig från sitt förflutna men blir igenkänd av en gammal man som överlevt koncentrationslägret där han jobbade. Även här spökar en tavla lite oklart i bakgrunden.
  Ja, det är klassiskt short story-virke verkligen. Det hinner ju aldrig bli spännande, och med dagens ögon blir de här historierna lite väl basic också. Väldigt långt från de "Tre mästerverk i skräck" som Esselte Video trummar ut på omslaget i alla fall.
  Utropstecknet här är väl att episod nummer två, den om blinda tanten, är regisserad av Steven Spielberg och därmed hans regidebut vid 23 års ålder. Inget man missar att ta upp på omslaget, så klart. Det är även den bästa episoden, skulle jag säga.
  Trodde inte jag skulle säga detta om något, men det känns lite gammalt på nåt vis. Mer teater än film.

City Girl

City Girl
The City Girl
1984
Bolag: Romantic/Walthers Video

  Den här filmen, som råkade hamna på Walthers Videos Harlequin-etikett Romantic, är i själva verket Martha Coolidges uppföljare till Valley Girl. En film som ju blev lite omtalad för att ta ungdomars känslor och problem på allvar, och denna fortsätter väl lite i samma banor kanske.
  Anne (Laura Harrington) är en ung och begåvad fotograf som står på randen till ett genombrott. Vägen dit tror hon går via ett jobb i New York där hon ska försöka dokumentera en dekadent sekt som experimenterar med droger och sex på rockklubbar. Samtidigt så knakar förhållandet med pojkvännen, som är företagsledare och har väldigt lite förståelse för Annes kreativa driv.
  När de efter ett bråk gör slut känner Anne en dragning till den experimentella klubbvärlden, samtidigt som hon ska försöka hitta sig själv i storstaden.
  Det låter dessvärre mer intressant och djuplodande än det är. I alla fall rent manusmässigt. Långa scener som inte leder någonvart. Däremot gillar jag Laura Harrington i huvudrollen. En ny bekantskap för mig med lite samma girl-next-door-aura som Meg Tilly (och bildmässigt ganska lik Thora Birch). Även karakären hon spelar känns sympatisk och lite lagom quirky sådär.
  Men det är bästa är ju ändå inramningen. Precis som Valley Girl är den här filmen genomsyrad av det tidiga 80-talets new wave-scen, och även en ganska långdragen scen på en nattklubb piggas ju upp av lite ryckig powerpop i smala slipsar från scenen.

Cadillac Man

Cadillac Man
Cadillac Man
1990
Bolag: Egmont

  En 90-talskomedi jag aldrig sett innan. Robin Williams spelar Joey O'Brien, en hal och snackig bilförsäljare som beter sig ungefär likadant i sitt privatliv. Han har två parallella flickvänner och snackar sig ur det mesta. Men en dag blir leken till allvar då ägaren av bilfirman måste göra sig av med några anställda, och om han inte lyckas sälja tolv bilar samma dag så får han sparken. Samtidigt är hans dotter plötsligt försvunnen med en opålitlig pojkvän, ex-frun skriker på honom i telefon att hitta henne.
  Mitt i detta kaos kraschar plötsligt en man in genom dörrarna på bilfirman och hotar alla med automatvapen. Anledningen att han kommit på att hans fru som jobbar där har en affär med någon i av säljarna och hotar skjuta alla om han inte får reda på vem.
  Joey är inte den skyldiga men han säger ändå att det är han med hopp om att kunna snacka sig ur situationen.
  Ja, lite två filmer i en här. Först en lite småkul komedi om en hal försäljare som försätter sig i krångliga situationer. Sedan kraschar då den svartsjuke mannen in i filmen och det blir mer som ett gapigt gisslandrama, varken spännande eller roligt till en början, men mot slutet känner man ändå en viss värme i dialogen. Tror inte Robin Williams hade tackat ja om inte den värmen funnits där, den bär hans signum verkligen.
  Lite förbryllad blir jag av det svenska videoomslaget. "Frun vill ha hans blod, brudarna hans kropp. Och maffian hans huvud på ett fat". Det är verkligen inte alls vad filmen handlar om. Fick mig att undra om jag missat nåt, men jag tror helt enkelt att det är copywritern som har slökollat.

Råttorna

Råttorna
Gnaw: Food of the Gods II
1989
Bolag: Transfer

  1976 kom Food of the Gods som fick namnet Råttornas Hämnd i Sverige. En av många djurskräckisar av Bert I Gordon under 70-talet. Ofta handlade de om att djur blev antingen stora eller för många. Råttorna Hämnd är inget mästerverk men man får ändå lyfta på hatten av för specialeffekterna som i perspektivet b-film från 70-talet är helt makalösa.
  1989 kom den här uppföljaren, som i Sverige fick videotiteln Råttorna, kanske kände man att Råttornas Hämnd låg lite för svagt i videopublikens minne för att lägga en tvåa på titeln. Och det behövs inte heller för detta är ingen fortsättning utan snarare en upprepning av ettan.
  Snygg-forskaren Dr Hamilton (Paul Coufos) kommer i kontakt med ett medel som av misstag har getts som medicin till en liten pojke som växt till dubbla storleken av det. Man testar samma ämne på några labbråttor som växer till stora som bävrar över natten. Oturligt nog har labbet besök av djurrättsaktivister just den natten, som klantar sig och släpper upp några av råttorna som försvinner ner i avloppen.
  Snart är de tusental och börjar döda folk till höger och vänster i den lilla staden. En stad som snart ska inviga sin nya, påkostade simhall. Något som rektorn absolut inte vill ställa in, trots larmet om råttorna.
  Och ja, ni fattar.
  Lågt betyg på IMDB, och det vore synd att kalla filmen ett mästerverk, men jag tycker ändå den håller rätt bra som onda djur-slasher. Jämfört med ettans enslig-ö-miljö är skolans campus rätt tråkigt som bakgrund, och 1976 är ju ett trevligare filmår än 1989 rent bildmässigt, men det hinner aldrig bli direkt tråkigt och som slasher är den rätt grisig ändå.
  Dock lite intressant hur de här 13 år nyare specialeffekterna känns bra mycket slappare och stolpigare än originalet från 1976.

Stekta Gröna Tomater

Stekta Gröna Tomater på Whistle Stop Café
Fried Green Tomatoes
1991
Bolag: Warner Home Video

  När den här filmen kom på video så jobbade jag helger i en videobutik. Minns hur den lockade en helt ny publik till butiken. De som visste direkt vilken film de skulle hyra, inte köpte några chips eller frågade efter tips. Det var lite hyrvideons "Inte Utan Min Dotter" på nåt vis. En bok som sällanläsarna läste. Och då kanske ännu mer specifikt mogna kvinnor.
  Det var väl inte typen av film jag kastade mig över, i alla fall inte till videokvällarna i gillestugan, men jag hade samtidigt en fäbless för filmer som utspelade sig under lång tid och detta var ju en sån. Så jag såg den och tyckte den var jättebra. Förväntningarna på denna omtitt efter 30+ år är rätt stora, för jag tänker mig att jag är mer målgrupp idag än som 17-årig videot.
  Historien tar avstamp när uttråkade hemmafrun Evelyn (Kathy Bates) träffar den livfulla åldringen Ninny (Jessica Tandy) i ett väntrum på ett sjukhem. Ninny börjar berätta underhållande historier från uppväxten på 20-talet, och om vännerna Ruth och Idgie som startar ett café i ödslig glesbygd och får ett samhälle att leva upp.
  På nåt vis är jag besviken. Kanske baserat på att jag minns den som så bra, men den är verkligen...ospektakulär. Det är inga skruvade Garp och Hans Värld-historier, här finns inget Stephen King-mörker och inte heller några extraordinära livsöden. Men det är väl kanske därför den blev så populär. Jordnära, fick folk att tänka på sin egen släkt och så vidare. Kanske hade jag hoppats bli lite mer berörd, men det är ju en fin film, det kommer man inte ifrån.
  Det som slår mig är att jag gillar den nutida biten, den med vänskapen mellan Evelyn och Ninny, mer än de gamla skrönorna från 20-30-talet, och hade gärna sett större fokus på det. Nu blir det mycket nostalgi, men just den här tiden med fattigdom, rasism och karlar som super har man dessvärre blivit lite blasé på med åren.

Coneheads

Coneheads
Coneheads
1993
Bolag: CIC Video

  SNL-filmer lockar mig sällan. För gapiga och överladdade oftast. Därför har det aldrig blivit av att jag sett den här, trots en del rekommendationer när det begav sig, som ju har hunnit bli 32 år sedan. Men när jag ser den sanslösa birollslistan här så är jag beredd att svälja stoltheten ändå. Michael Richards, Jason Alexander, Adam Sandler, Drew Carey, Phil Hartman, David Spade, Jon Lovitz, Ellen DeGeneres.
  En rymdfarkost kraschar på jorden och strandsätter en utomjordisk familj med konformade huvuden, som snabbt blir familjen Conehead. I väntan på att det ska dyka upp en möjlighet att åka tillbaka till sin planet så försöker de leva ett vanligt människoliv på Jorden, de får en dotter, jobb och blir populära i samhället, samtidigt som de jagas av nitiska kontrollanter på migrationsverket.
  Vad är det som är roligt med de här figurerna då? Ja, själva grejen är väl att de är "precis som oss" men saknar känslor och tar allt bokstavligt. Men det är inte själva Coneheads som är roligast här tycker jag, de blir mer som nån slags centrum för händelserna, på samma sätt som att familjen Simpson inte är roligast i The Simpsons. Men mötena med världen bjuder på en del roliga scener med hjälp av lite skruvade karaktärer från birollsgänget. Men samtidigt är ju SNL-filmer lite som Galenskaparnas filmer. Man har sitt gäng, sina specialroller och karaktärer som man ska pytsa ut i nån slags handling.
  Men sevärd ändå tycker jag.