Kid

Kid
Kid
1990
Bolag: Egmont

  En ung man (C. Thomas Howell) kliver av bussen i en ödslig småstad i öknen. Han kallar sig Kid, men är annars fåordig och berättar inte mycket om sig själv. Som barn bodde han i den här staden tills hans mamma och pappa blev dödade av byns lokala jägare. Nu är han tillbaka för att döda dem, en efter en. 
  Den här överraskade mig verkligen. Såg framför mig en neo-western med slide-gitarrer och vigilante-man i rock som vajar i vinden. Och precis så ser det ju ut, men här finns nåt annat som slår an en ton. Jag har ganska svårt att sätta fingret på det, för det finns ju så mycket beståndsdelar jag brukar ha svårt för här, ändå så tittar jag utan att störa mig det minsta.
  Jag tror det är stämningen de fått till. Det finns någon slags hjärta i filmen som överraskar. Lite Twin Peaksig stämning stundtals. Man känner något för de här figurerna. Både dåliga och bra saker. Sedan bär ju handlingen lite känsla av slasher, vilket passar min smak mycket bättre än drogkarteller eller vad nu såna här filmer skulle kunna handla om.

Sista Vittnet

Sista Vittnet
Witness to the Execution
1994
Bolag: Filmkompaniet

  Vad är egentligen kriteriet för sci-fi? Hur många år in i framtiden måste man gå? Den här filmen rör sig futtiga fem år framåt, från 1994 till 1999, men bär ändå den anda av dystopi som sig bör.
  TV-kanalen Tycon försörjer sig på så kallad pay-per-view-tv, det vill säga att folk köper lösbiljetter till enskilda sändningar. Kanalen är efter några misslyckade satsning på ruinens brant och inga sporträttigheter i världen verkar kunna rädda dem.
  Nya chefen Jessica Traynor (Sean Young) kommer då med den kontroversiella idén att direktsända en avrättning av en dödsdömd fånga. De hittar Dennis Casterline (Tim Daly), en hunkig och svårmodig man som har dömts skyldig till att ha dödat en familj.
  Han går med på att låta sin död tv-sändas, och nu kan tv-stationen börja göra reportage om honom och andra inblandade för att skapa en kult kring evenemanget. Men ju mer de pratar med Dennis, och ju fler inblandade poliser och vittnen de pratar med, desto mer tveksamma blir de till att Dennis verkligen skulle vara mördaren.
  Ett lite annorlunda upplägg ändå, det får man ge den. Minns en gammal 70-talare med Harvey Keitel med lite samma handling, men den ställer mer en massa moraliska frågor till tittaren. Här handlar det mer om att lösa mordet en gång till innan Dennis sitter i stolen i direktsändning. Här finns visserligen gott om moraliska dilemman, men det är på ganska lättsam nivå ändå. Mer typ giriga tv-bolag vs moralister.
  Som deckare tycker jag den håller. Gillar greppet med filmade intervjuer där saker händer i bakgrunden och sånt där. Skulle vara intressant att se manuset i ett rikare sammanhang. Det är väl ingen uppenbar b-film (regisserad av John Carpenters sidekick Tommy Lee Wallace) men den här ju ändå en viss aura av en andra klassens "När Lammen Tystnar" bitvis.

Mitt Andra Jag

Mitt Andra Jag
All of Me
1984
Bolag: Sandrews

  Kroppsbytarfilmer var en stor favorit när vi skulle hyra komedi på 80-talet. Även om de handlade om typ samma sak varje gång blev det alltid roligt. Men just den här filmen har jag nåt svagt minne av att jag var besviken på. Överlag så har den typen av komedier en tendens att åldras lite halvdåligt. Kanske var det här med att man/kvinna, människa/djur, svart/vit bytte plats roligare när man var yngre, men också att den typen av humor fanns mer i tidsandan så att säga.
  Anyway, den här åkte på igen ikväll. Lily Tomlin spelar Edwina Cutwater, en rik och oomtyckt kvinna som ligger för döden utan vare sig familj eller släkt att ärva hennes förmögenhet. Då tillkallar hon en indisk trollkarl för att föra över hennes själ på en ung kvinna som dessutom ska ärva henne.
  Men ceremonin går fel i och istället hamnar själen i advokaten Roger Cobb (Steve Martin) som precis står inför sitt livs viktigaste fall där hans karriär står på spel. Något går även fel i själavandringen så Roger Cobbs slits mellan att vara sig själv och den här elaka kvinnan.
  Så klart upplagt för tokigheter. I kombinationen Steve Martin och Carl Reiner (regi) är det som vanligt flippat och skrikigt, men Steve gör ändå ett hästjobb som komiker får man säga. Framför allt i det fysiska, med att kroppsligt överspel som påminner om Jim Carreys 90-tal.
  Visst är det kul ibland, men inte alls så ofta som jag ändå tycker att ämnet bjuder in till. 

1969

1969
1969
1988
Bolag: Warner Home Video

  En ungdomsfilm från 1988 som jag aldrig sett tidigare. Med Winona Ryder, Kiefer Sutherland och Robert Downey Jr dessutom. Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag har ett inbyggt motstånd mot filmer från den här tiden. Jag har inget emot 60-talet, verkligen inte, men just den här eran med Vietnam, studentuppror och så vidare känns som att man har fått tryckt ner i halsen i filmhistorien. Men så ser jag att den är gjord av Ernest Thompson som gjorde gamla favoriten Sista Sommaren så den får en chans ändå.
  Ralph och Scott (Downey Jr och Sutherland) är två ungdomar i en amerikansk småstad. På väg in i vuxenlivet med Vietnam och rekrytering brinnande runt knuten. De bestämmer sig för att ta vara på den här tiden när de börjar på college, men livet där präglas av studentupproren och gör att de tajta kompisarna blir alltmer olika. Ralph är öppen för att testa allt, medan Scott är mer rättskaffens. Dessutom är han ganska förtjust i Ralphs lillasyster Beth (Winona Ryder).
  Ja, det blev visst de vanliga doserna av 1969 här. Uppror, flower power och All Along the Watchtower. Bla bla. Helt otroligt vad den här generationen av regissörer och författare har fått berätta om detta. Speciella tider, helt klart, men det finns ju knappt en 40-talistförfattare som inte skrivit av sig om den här tiden.
  Med det sagt så måste jag ändå säga att jag blir positivt överraskad. Framför allt scenerna kring deras familjer (Joanna Cassidy fantastisk som Scotts neurotiska och konflikträdda mamma) är superfina och hjärtliga. Får lite samma känsla som av Ömhetsbevis. Lite synd när kampen mot Vietnamkriget tar lite mycket fokus ibland, men det finns hela tiden en varm känsla som kompenserar väl.

Tequila Sunrise

Tequila Sunrise
Tequila Sunrise
1988
Bolag: Warner Home Video

  Frågan jag ställer mig är om jag sett den här tidigare? Eller är det trailern jag minns? Den var ju på alla Warner-kassetter i flera års tid, kändes det som i alla fall. Men när den nu går in i spelaren för en omtitt så känner jag inte alls igen den.
  McKussic (Mel Gibson) är en före detta knarkhandlare som försökt få rätsida på sitt liv genom att starta upp ett riktigt företag. Men det är inte lätt när alla ens kontakter vill att man ställer upp, tar en sista leverans och så vidare. Barndomsvännen Nick (Kurt Russel) har gått en annan väg i livet och blivit narkotikapolis, chef för roteln dessutom.
  Nu ställer han sig tveksam till om McKussic verkligen lagt av, och vill att han leder honom till megabossen Carlos som ingen vare sig har sett eller vet vem det är.
  I mitten av detta hamnar krögaren Jo Ann (Michelle Pfeiffer) som charmar båda killarna och dras mellan vem hon ska våga lita på.
  Ja, denna tyckte jag varken var spännande eller speciellt engagerande, men hamnar ändå i falangen av filmer som "har nåt". Nu är jag lättcharmad av överdrivet 80-taliga miljöer, och det är det gott om här. Röda soluppgångar, kalifornska kustvägar och AOR på bilradion. Det kompenserar fint för tradiga noir-poliser i hatt och hängslen.

Go'dag Yxskaft

Go'dag Yxskaft
What's Up Doc?
1972
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen såg jag som liten och älskade. Sedan har den varit där uppe i komediklassikerhimlen med "Oh Vilket Party" och "En Ding Ding Ding Värld". Aldrig ifrågasatt. Det är ju med viss bävan man ser om filmer man gillade som liten. Man vill ju så gärna att de ska vara lika bra nu, och ofta har väl tiden gått, så att säga.
  Ryan O'Neal spelar Howard Bannister, en vimsig musikprofessor som kommer till San Fransisco för att få ett stipendium. På samma hotell bor en förmögen kvinna med väskan full av dyra juveler. Och den mystiskt flirtiga Judy (Barbra Streisand) som lyckas vara på rätt plats hela tiden.
  Hotellportiern planerar att tillsammans med hotelldetektiven stjäla väskan med juveler från tanten. Problemet är bara att fyra gäster på hotellet har identiska väskor, vilket givetvis lämnar öppet för förvecklingar och buskis.
  Jag blir glad att se att den här filmen verkligen åldrats väl. Den är snabb, rolig, lurig, charmig men framför allt är det den här ganska sällsynta typen av komedi som är rolig i princip hela tiden. I likhet med alla filmer jag tyckte jag var roliga när jag var liten, antar jag. De jag nämnde tidiga, "Titta Vi Flyger" och andra maxade komedier.
  Mitt enda egentliga minne från den här filmen var så klart den klassiska biljakten med lådcykel i San Fransiscos kullar. Även den håller hisnande hög nivå idag. Speciellt eftersom den gjordes i en tid då faktiskt någon satt på den där cykeln på riktigt.
  Stannar på klassikerhyllan!

Night Game

Night Game
Night Game
1989
Bolag: VCM

  En seriemördare dödar unga kvinnor längs en strandpromenad på nöjesön Galveston i Texas. Polisen Mike Seaver (Roy Scheider) sätts på att hitta mördaren och försöker lägga ett pussel av hur kvinnorna hade koppling till varandra, lappar som lämnas vid mordplatser och andra thrillerklassiker.
  Ja, ha inga förhoppningar om att bli överraskade. Här finns ingen slutknorr, tänkvärd vändning eller annat som förbryllar. Det är inte heller direkt någon whodunit, eftersom man får se mördaren vid flera av morden så vändningen att det skulle till exempel kunna vara någon av poliserna (inte helt ovanlig thriller-twist) är inte heller med på kartan. Mike Seaver leter efter en galen mördare. Och hittar honom. Till 80-tals-saxofoner.
  Fast med dessa ingångsvärden så gillar jag ändå filmen. Det är habilt videomys, aldrig direkt tråkigt förutom att jag väl suckar nån gång inför hela noir-grejen. Svårmodig polis. Stentuff men känslig. 
  En del rätt spännande mordscener drar ändå upp betyget en aning.