Never Say Never Again

Never Say Never Again
Never Say Never Again
1983
Bolag: VideoExpress

  Tror tamejtusan aldrig jag sett denna. Den udda Bond-filmen som inte är med i vanliga Bond-kronologin utan gjorde mellan Octopussy och Levande Måltavla med Sean Connery som Bond igen, plötsligt. På pappret låter det ju inte superilla med en Connery-film från 80-talet, det jag kan ha problem med från hans era annars är ju just den tekniska mossigheten med bilresor framför filmduk och så vidare. 
  Jag är långt från Bond-konnässör ska sägas. Har nog sett de flesta  filmerna från 90-talet och bakåt, men håller inte isär dem. Förutom då Timothy Dalton-filmerna som kom när jag var i absolut målgrupp (tidig tonåring).
  Oh well, nu har jag sett denna. Den gick väl an. James Bond kämpar mot skurken Blofeld (Max von Sydow, denna gång) och hans Spectre för att ta tillbaka atombomben som han stulit för att utpressa världens makthavare. Vägen dit är naturligtvis kantat av att som i ingår i Bonds värld. Lejda mördare, opålitliga blondiner och knasiga utlänningar.
  Så allt är sig likt, fast samtidigt inget. Alla nyckelroller i Bond-filmerna, som ju länge spelades av samma gäng skådisar, är här utbytta och jag känner mig ungefär lika förvirrad som om jag skulle se en ny Bond-film idag. Lite udda gästspel av Rowan Atkinson som underrättelseofficier också, naturligtvis spelad med klassiska Atkinson-manér.
  Men nog gick väl den här att se på ändå. 

Bodyguard

Bodycount
Bodycount
1992
Bolag: Warner Home Video

  När jag brukar lovorda thrillervågen från 1992 är det lätt att tänka att Bodyguard skulle vara genrens Sgt Pepper. Men den är liksom inte ens med i genren på nåt vis. Här finns inga höstiga villagator, smarta vändningar eller psykologisk spänning. Bodyguard är nåt helt annat. Bra är den, men nåt helt annat. Länge sen jag såg den nu.
  Kevin Costner spelar livvakten Frank Farmer, som "trots att han lagt av" övertalas att beskydda sångerskan Rachel Marron (Whitney Houston). Hon är redan nu överbeskyddad av sitt entourage och vet inte ens om att hon får brev från någon som vill döda henne. Därför är hon också oförstående till att Frank ens ska vara i hennes hus. Schism uppstår.
  Men när hon sedan inser det allvarliga läget blir deras relation och bättre och djupare. Men personen som vill mörda henne kommer allt närmare.
  När jag skulle skriva om den här filmen fick jag kolla på IMDB vad deras rollfigurer heter. Trots att jag såg klart filmen för tio minuter sedan. Anledningen till detta borde väl vara att man inte ser några rollfigurer eller karaktärer. Man ser Kevin Costner göra sin grej, man ser Whitney Houston göra sin. Och de gör det så klart jättebra.
  Som thriller är Bodyguard inget speciellt. Snarare en tv-mässig schablon-deckare med en galning som klistrar hotbrev från tidningar. Det fina här är ju dynamiken. Återigen Kevin och Whitney. Hollywood-glansen. Första halvan av filmen är lite segare än jag minns den som, men andra halvan, från att de åker ut till vildmarksstugan och slutscenerna på Oscarsgalan är lika mäktiga idag som när jag satt och slevade i mig chips till den här filmen första gången 1993.

Blodig Födelsedag

Blodig Födelsedag
Bloody Birthday
1981
Bolag: Video Invest

  Detta var den första Video Invest-film jag någonsin såg. Lånade av en som hette Mats i skolan, han hade den kopierad. Möjligen en kopia av en kopia. Blev berörd av den. Tyckte den hade en läskig stämning, och ville gärna se mer filmer i samma stil. Det kunde Mats fixa.
  Tre barn föds vid en solförmörkelse och växer sedan upp på samma gata och blir bästa kompisar. Men det är något mer. De gulliga barnen är inte bara elaka och opålitliga utan mördar skoningslöst allt från syskon till föräldrar. Nån riktig förklaring får man inte mer än att barnen är psycho.
  Men det räcker långt tycker jag. Nu kanske nostalgin är med och talar här också, men det är en väldigt speciell stämning i den här filmen. Jämfört med det mesta andra i Video Invest-katalogen är den inte speciellt våldsam, nästan inget blod och inga utdragna mord, vissa skulle nog kalla den en thriller snarare än skräckfilm till och med. Men den har en gränslöshet som blir chockfaktorn istället. Hur de gulliga barnen gör saker man bara inte gör. Låser in en kompis i en frys, dödar sina egna föräldrar. Är förtjust i den typen av skräckfilmer, som går över gränsen utan att göra det grafiskt. Man sitter inte på nålar i Bloody Birthday direkt, men här finns en underbar 1981-stämning.

Vittnet i Mörkret

Vittnet i Mörkret
Night Visitor
1989
Bolag: VCM

  Billy är en highschoolkille som är känd för att snacka skit. På ett charmigt sätt. När han först börjar prata om att nya grannen (spelad av Shannon Tweed, Gene Simmons fru) är prostituerad är det ingen som tror honom. I ett försök att bevisa smyger han över till henne på natten för att ta bilder, men möts då istället av synen att hon blir mördad av en man i djävulsmask. Under tumult slits masken av och Billy ser att mördaren är hans pennalistiske historielärare, Mr Willard.
  Men varken polis eller omgivning tror på att den ordentliga läraren skulle ha gjort nåt sånt, så istället börjat Billy ihop med klasskompisen Kelly leta bevis.
  Omslaget vill ju gärna berätta att detta skulle vara en spännande seriemördarthriller, och skulle man se den här filmen med det i åtanke är den ju verkligen usel. Noll spänning, noll djup. Men om man istället väljer att se den som en highschoolfilm med lite twist, som "Fright Night" typ, så är den rätt charmig ändå. Den är verkligen sent 80-tal ut i fingerspetsarna, och ser man den som en lättsam thrillerkomedi så får ju även de smått skrattretande ritualscenerna ett värde.
  Huvudrollsinnehavaren Elliott Gould då? Jo, han lunkar in i filmen när det är ungefär en halvtimme kvar, har mindre än fem scener. Fast det är klart, i video-80-talet var han ett namn som borgade för kvalitet.
  Trots att filmen ibland går över och blir en skräckkomedi (som nog är en av mina botten-fem-filmgenrer) så tycker jag ändå highschoolcharmen räddar upplevelsen i det stora hela.

Gummi-Tarzan

Gummi-Tarzan
Gummi-Tarzan
1981
Bolag: VCM

  Ole-Lund Kirkegaards bok "Gummi-Tarzan" var en storfavorit när jag var ung. I min generation, kan jag tänka mig. En av få böcker som de flesta killar läst i min klass i alla fall. 
  Att det fanns en filmatisering kom till mig först i vuxen ålder. Det är ju nåt med Ole-Lunds sätt att skriva som gör att man funderar på om det är så bra att göra film på ändå. Jag menar att mycket av det roliga sitter i sättet han uttrycker sig på, snarare än handlingen.
  Men vi ger denna en chans.
  Ivan Olsen är ett inte bra på nånting. Han är inte stark, han är inte bra i skolan och han får inga vänner. Hemma blir i det närmaste hånad för detta av sin pappa, och mamma är visserligen snäll men tar nog inte hans problem på allvar riktigt.
  En dag druttar han i vattnet nere i hamnen och räddas av hamnarbetaren Ole som tar sig tid att prata med honom. Han säger att alla är bra på nåt, man ska bara hitta det. Ivan blir fäst vid Ole som är snäll och tar honom på allvar, visar honom hur man kör stora maskiner nere i hamnen. En dag berättar han om en gammal container som står i hamnen som har varit runt i hela världen, och när man går in i den kan märkliga saker hända. Ivan kommer ut därifrån som en motsats av sig själv. Stark, snabb och duktig.
  Jag såg Kay Pollacks "Elvis Elvis" för ett tag sedan, och detta är lite samma typ av film. En ung pojke i jakt på någon som ser honom. Men där den filmen geggade ner sig i socialrealism så är Gummi-Tarzan betydligt barnsligare, men den har ändå mycket mer allvar än vad jag minns att boken hade. En mysig liten barnfilm som varken är djuplodande eller överdrivet rolig, men den har en fin värme.

Snacka Om Spöken

Snacka Om Spöken
High Spirits
1988
Bolag: Filmkompaniet

  När den här film kom på video jobbade jag i en videobutik på helgerna. Filmkompaniet kunde satsa på rätt märkliga kort ibland, alltså. I detta fallet en då 4-5 år gammal komedi som ingen hade frågat efter, men som lanserades hårt med tävlingar, merch och annat. Vi hade ett spöke i papp ovanför kassan.
  Betyget från kunderna var rätt svalt så det blev aldrig att jag såg den. Men ikväll, 32 år senare, blev tiden mogen.
  På Irland försöker en excentrisk slottsägare (Peter O'Toole) rädda sin ekonomi genom att göra slottet till ett hotell med spöktema. Folk från byn agerar spöken upphängda i krokar på natten och de tillresta amerikanerna är långt från imponerade.
  Samtidigt visar det sig att det finns riktiga spöken i slottet också. De spelas av Daryl Hannah (som vanligt typecastad som 'kvinnoväsen') och en ung Liam Neeson.
  Ja, här skrattade man inte. I alla fall inte jag. Finns ju ändå lite komisk potential i ämnet, men istället är det en högljudd fars som jag har riktigt svårt att hålla koncentrationen kring. Funderar istället på rollistan. Så gott som alla hade en dalande kurva, men filmen är ju ändå någorlunda samtida med deras stora framgångar, så skådisar som Steve Guttenberg, Beverly D'Angelo, Daryl Hannah osv ser ut precis som vanligt, men känns lite avslagna. Lite som att kolla på Chevy Chase 90-talsfilmer.

Avtal Med Döden

Avtal Med Döden
Appointment with Fear
1985
Bolag: HemFilms

  En man som ligger i koma, inspärrad på ett mentalsjukhus, ses i ett villaområde när han mördar en ung mamma på hennes farstutrapp. Mannen visar sig vara far till kvinnans bebis, som hon lyckas lämna över till grannar innan mordet. Ingen tror polisen Kowalski när han berättar att mannen är besatt av nån "egypisk gud" och tror han ska få evigt liv om han lyckas döda sitt eget barn, men det verkar vara det som händer.
  Samtidigt som mannen ligger i sover på sjukhus dödas nämligen folk (tja, unga halvnakna tjejer) i kvarteret, för att tillsammans försöker skydda den lilla bebisen.
  Låter ju inte helt omöjligt att det skulle kunna bli spänning av detta, eller i alla fall en hygglig rello-skräckis. Istället fattar man bara ingenting. Karaktärerna det kretsar kring har en massa egenheter som lyfts fram men som inte leder någonstans i handlingen. Kille som har en uppblåsbar docka som flickvän, tjejen som avlyssnar hela kvarteret med nån slags satellit-mikrofon. Skulle kunna ha blivit Twin Peaks-flippat, men blir istället bara konstlat och underligt. Sedan har nästan hela filmen spänningsmusik, vilket gör det väldigt oklart när man förväntas tycka det är spännande eller va man ska vara rädd för. Intressant grepp dock.
  Men detta är liksom ingen experimentell film, snarare än rätt standardiserad slasher med en massa underliga "anda scener" mellan mordscenerna.
  Oh well, det finns annat som piggar upp när handlingen sviker. Deborah Voorhees tycker upp i en mindre roll, henne har jag bara sett i Fredagen den 13:e Del 5 tidigare, och den typen av spotting roas jag av i alla fall. Dessutom blir bli hon dödad på snarlikt sätt i den här filmen.
  En annan trevlig grej är musiken. Förutom den ständiga spänningsmusiken så finns här en fin tårtbit 1985 i form av okänd (osignad?) syntpop som dyker upp lite väl krystat i handlingen. Vågar man gissa på nån vän till regissören som fick chansen där.