Agent On Ice

Agent on Ice
Agent on Ice
1985
Bolag: TransWorld

  John Pope (Tom Ormeny) är en alkoholiserad f d CIA-agent som går omkring och tror att han dödat maffiabossen Frank Matera (Louis Pastore) på Silicien, medan han i själva verket överlevde. Och nu är han i New York för att inte bara hämnas på John utan eliminera ett antal f d agenter som vet för mycket om en stor penningtvätthärva som han ligger bakom, tillsammans med folk från självaste CIA.
  Så John Pope är jagad av både maffian och CIA och har ingenstans att vända sig.
  Ja, vad ska man säga om denna. Klassisk spionaction. Sett sämre, sett bättre givetvis. Ett par saker faller jag ändå för. Hur de New Yorkska miljöerna är totalt ocharmerande. Det är snöblaskigt, fintpinat och grått. World Trade Center i snödimma. Lite mysigt ändå.
  Sedan gillar jag musiken, ett magert syntsoundtrack där jag inbillar mig att regissören hade föredragit nåt mer actionbombastiskt, men jag tycker verkligen det ger filmen en udda stämning ändå. 

Ghostkeeper

Ghostkeeper
Ghostkeeper
1981
Bolag: MacVideo

  En kanadensisk slasher från storhetsåren som jag faktiskt aldrig sett, trots att den stått i hyllan i många år. Eller jag vet inte var gränsen går för en slasher egentligen, det dör bara ett par personer i den här filmen, men stämningen och handlingen för i alla fall tanken till genrens guldålder.
  Tre vänner, en man och två kvinnor, trotsar ett antal varningskyltar och beger sig ut med snöskoter i bergsmassiven kring Banff. Naturligtvis hamnar de fel och söker någonstans att övernatta när de råkar på ett hotell mitt ute i vildmarken. Hotellet verkar övergivet men är ändå uppvärmt så de får känslan att någon bor där.
  Visst är det så. En gammal vresig dam och hennes tystlåtne son (som ser väldigt 00-tals-hipstrig ut). De tillåts i alla fall övernatta och under natten försvinner en av tjejerna. Vi som tittar på filmen vet att hon blir mördad och upphängd på en krok, men vännerna ägnar dagen åt att leta efter henne. Då märker de även att snöskotrarna är saboterade så det verkar som att de är fast ute i vildmarken med den märkliga tanten.
  Det låter bättre än vad det är, dessvärre. Visst, om man gillar den klassiska slasher-idiotin (typ gå och duscha precis när man hört märkliga ljud utanför) och den allmänna stämningen av b-film från tidigt 80-talet så är det klart att det är mysigt att kolla på detta. Men det är varken spännande eller speciellt videovåldigt.
  I sina bästa stunder finns det nåt lite Twin Peaksigt i denna. Lite samma typ av hopplöshet i hotellmiljön. Slitet och ödsligt men samtidigt varmt och vackert. 

Främmande Röster

Främmande Röster
Strange Voices
1987
Bolag: Transfer

  Nikki (Nancy McKeon) är en skötsam och populär tonårstjej i en kärlekfull familj, som plötsligt börja höra röster i sin vardag. Allt kulminerar när hon flyttar hemifrån för att börja collage och när hon kommer hem på första lovet är hon helt förändrad. Frånvarande och sarkastisk.
  Vid en familjetillställning får hon för sig att pappans dator vill henne ont och hon börjar slå sönder inredningen. På psykakuten misstänker läkarna att hon lider av schizofreni. Då börjar hennes och familjens kamp mot demoner och vardag.
  Jag gillar såna här dramer. Det är ju verkligen inget drama som tar sig under huden på en, utan snarare ett stabilt, välspelat drama av tv-modell, som ändå lyckas skapa karaktärer man känner mer och mindre för. Nancy McKeon känns väldigt mycket ett tv-ansikte i början av filmen när hon spelar den "normala" Nikki, men imponerar verkligen när hon rör sig i gränslandet mellan sina olika personligheter.

Night Eyes

Night Eyes
Night Eyes
1990
Bolag: Warner Home Video

  En erotisk thriller från början av 90-talet. There is always one more. Här har vi en som klockar in på 4.2 på IMDB. 
  Tanya Roberts spelar Nikki, en konstnär som tröttnar på sin man, rockstjärnan och föredettingen Brian Walker (Warwick Sims), och vill skiljas. Brian kontaktar ett mindre övervakningsföretag för att, innan han flyttar därifrån, installera kameror i alla rum så att han ska kunna följa ex-fruns bravader (framför allt i sängen) efter att han själv flyttar.
  Uppdraget går till bröderna Will och Ernie Griffith, där Will (Andrew Stevens) blir den som får sitta och följa övervakningarna när Nikki drar hem karlar. Detta är då tänkt att vara erotiskt.
  Men Andrew och Nikki börjar även umgås vid sidan om, och inleder ett förhållande, vilket så klart försvårar hans uppdrag gentemot ex-maken.
  Ja, lite intriger där, men ingen thriller direkt utan mer nån slags daytime soap opera förklädd till en erotisk thriller. Förstår i alla fall inte vad som är tänkt att vara spännande, men det finns ju en lite twist i historien som duger i krig i alla fall.
  Nu låter jag supermissnöjd, men det är jag inte. Inte för att filmen direkt är bättre än sina 4.2 utan att det är rätt lättkollat och man vill ju ändå veta hur det ligger till i slutändan. Vem som lurar vem.
  Plus i kanten också för karaktären Brian Walker som känns hämtad rakt ur Spinal Tap med pudelkrull och cockneydialekt. 

År 2024

År 2024
A Boy and His Dog
1975
Bolag: HemVideo

  Sci-Fi är ingen favoritgenre, men det är ändå lockade att se äldre filmer som ska utspela sig i den tid vi är i nu. Den här filmen från 1975 utspelar 50 år fram i tiden, det vill säga där vi är idag. Då har världen mer eller mindre utplånats av ständiga världs- och kärnvapenkrig.
  I denna postapokalyps vandrar Vic (Don Johnson) omkring med sin hund Blood. De kan prata med varandra via telepati. I den kala öknen finns små övernattningsställen i underjorden för de få människor som finns kvar på jorden. Där träffar Vic den första tjej han sett på många år, Quilla (Susanne Benton), och hon övertalar honom att följa med till där hennes föräldrar håller hus.
  Det ska vara någon slags underjordisk stad som är uppbyggd för att påminna om hur städerna en gång såg ut på Jorden. Till en början ett paradis, men snart går det upp för Vic att han är ditlurad för att vara avelshingst i deras reproduceringsfabrik där (likväl ifångatagna) unga flickor står i kö för att få föda barn och på det sättet rädda mänskligheten.
  När jag skriver om de så här så kan jag tycka det låter ganska intressant ändå. Det är några nypor Handmaid's Tale, lite Stepford Wives, lite Dead and Buried, fast med den väsentliga skillnaden att jag inte får någon som helst känsla för den här filmen. Första halvan (innan han kommer ner till "staden") är bedövande tråkig, mörk och ointressant. Lite bättre blir väl det mot slutet, men se hellre någon av filmerna jag rabblade upp i så fall.
  Ändå trösterikt att år 2024 i verkligheten är snäppet muntrare än den här visionen.

You Can't Hurry Love

You Can't Hurry Love
You Can't Hurry Love
1988
Bolag: Vestron

  B-komedier. Det är så svårt att förstå drivkraften bakom. Men det är också vackert på nåt vis. Att någon har lagt ner all sin energi i en dussinfilm med låg budget.
  Eddie (David Packer) har blivit dumpad vid altaret hemma i Ohio och söker sig till kusinen Skip (Scott McGinnis) som bor i Hollywood för att få annat att tänka på. Men Eddie är en helt vanlig snubbe och passar inte alls in i Hollywoods förljugna värld där allt går ut på att sticka ut och synas, alternativt tjäna pengar.
  För att ändå försöka hitta en självfrände anmäler han sig hos en videodejtingfirma, och hamnar på den ena dejten konstigare än den andra, och blir samtidigt vän med dejtförmedlaren Peggy (Bridget Fonda) under sina många besök på firman.
  Vad tror ni händer?
  Några lite kändare ansikten lyfts fram på videoomslaget här, Charles Grodin och Kristy McNichol till exempel, men de är alla på "special appearance"-nivå, och filmen vilar istället i händerna på den här David Packer. En skådis som i alla fall jag bara sett i ett annat sammanhang, han var ju med i "V". Den här filmen varken hjälper eller stjälper han, han ska ju trots allt spela en okarismatisk man, men bristen på bärande skådisar blir ändå ganska tydlig. Man söker en charm, men får inte fram den riktigt.
  Men ändå, det är ändå en ganska stabil 80-talsrulle, några snäpp bättre än sina 4.7 på IMDB trots allt.

King of the Kickboxers

King of the Kickboxers
King of the Kickboxers
1990
Bolag: FilmKompaniet

  När jag som ung 20-something skulle skaffa min första mailadress blev det kingofthekickboxers@hotmail.com. Inte på grund av min kärlek till den här filmen, utan mer nån slags ironi mot att mitt väsen inte direkt andas kickboxare om man säger så. Dock minns jag att jag gillade den här filmen. Eller att det stack ut i bruset i alla fall.
  Jake Donahue (Loren Avedon) är en kompromisslös snut i New York som motvilligt skickas på ett uppdrag till Thailand för att infiltrera en liga som ägnar sig åt att lura västerlänningar att medverkar i kickboxningsfilmer där de sedan blir dödade och filmerna säljs som snuff movies. Tydligen en lukrativ marknad.
  Jake ändrar dock inställning till uppdraget när han inser att mannen han ska möta och krossa är Khan (Billy Blanks), en enorm svart kickboxare som dödade hans brorsa Sean tio år tidigare. Plötsligt blir uppdraget, som det heter, personligt.
  I vanlig ordning har man insett att det är lättare att lära en kampsportare några rader skådespeleri än vice versa, så agerandet är ju lite...speciellt. Men jag gillar än idag hur filmen på något vis blir grymmare med den här snuff movie-historien, och kickboxandet är trevliga dansnummer som vid några tillfällen är smått spektakulära. Överlag så föredrar jag den här typen av filmer när de är actionfilmer snarare än en kampsportares väg mot toppen.
  Sedan gillar jag att den utspelar i Thailand också, kan inte riktigt sätta fingret på varför, men det ger filmen en nästan lite Cannibal Holocaust-stämning vid några tillfällen.
  Värt sin mailadress, tycker jag.