Flykt För Livet

Flykt För Livet
Run, Chrissie, Run!
1984
Bolag: HemVideo

 Eve (Carmen Duncan) lever ett välordnat villaliv utanför Sydney med sin tonårsdotter Chrissie (Annie Jones, senare känd från evighetssåpan Grannar). Vad folk inte vet är att för 20 år sedan levde hon ett farligt liv i en bankrånarliga i Västtyskland, en liga där alla greps utom hon.
  Men nu har de gamla kumpanerna kommit ut från sina fängelsestraff och lyckats spåra upp hennes nya identitet i Australien. De vet nämligen att det är hon som har de många miljoner som aldrig blev hittade då.
  Hals över huvud flyr hon och Chrissie ut i den australiska vildmarken för att komma undan de farliga, forna kumpanerna.
  Ja, denna var ju inte så upphetsande direkt, men ändå så älskar jag att se sånt här. Obskyra mainstreamfilmer från 80-talet som jag aldrig hört talas om tidigare. I detta fallet är väl den största anledning att det är en australiensisk film, detta parallella filmuniversum.
  En roadmovie gjord för tv, vilket väl förklarar att den är ganska snäll ändå. Filmen andra halva har mer lite exploitation/home invasion-känsla, men utan våld så blir det ju mer Mästerdetektiven Blomkvist än Death Weekend, så att säga.
  Men trots en lite småtråkig film är jag ändå nöjd. Det är något alldeles visst med att ramla över den här typen av film.

Katastrofplats Houston

Katastrofplats Houston
The Swarm
1978
Bolag: Warner Home Video

  Nånstans ute i Texas öknar angriper en enorm svärm av afrikanska mördarbin en militärstation och dödar i princip alla som jobbar där. När detta blir känt skickar Vita Huset över forskaren Bradford Crane (Michael Caine) för att leda arbetet med att stoppa bisvärmen. Han försöker lösa problemet på biologisk väg men blir ständigt motarbetad av militären och i synnerhet General Slater (Richard Widmark) som hade föredragit att bomba bort bina.
  Inte blir det bättre av att bisvärmens framfört är snabbare och dödligare än man först trott. När den attackerar en småstad och lämnar kaos efter sig, så inser man att man måste stoppa den till varje pris innan den når miljonstaden Houston.
  Minns den här filmen som en kalkon. Inte att jag tyckte det, utan mer en sån där film som ständigt nämndes ihop med Heaven's Gate och annat som floppat trots maxad budget. 
  När man ser den med de ingångsvärdena så tycker jag inte den är så dum ändå. Scenerna med bina, som ju ändå har nästan 50 år på nacken, ger lite klåda och själva storyn är väl inte sämre än nån annan katastroffilm egentligen.
  Ser att många på IMDB säger att den är för lång, då är den ändå med knappa två timmar ändå ovanligt kort för att vara katastroffilm. Men det ligger ändå något i det. Vad man gör av tiden. Under 2 timmar hinner man bygga karaktärer, lära känna personerna som sedan eventuellt ska falla offer, men istället sitter man mest och babblar, känns det som. Jättemycket käbbel och spel kring militären vs forskarna, som varken är intressant eller för filmen framåt. När det är 20 minuter kvar och filmen borde vara inne i ett crescendo sitter man fortfarande och babblar.
  Men förutom en viss träsmak så tycker jag man lyckas förmedla en klaustrofobisk katastrofkänsla, och effekterna är faktiskt imponerande för sin ålder.

Valley Girl

Valley Girl
Valley Girl
1983
Bolag: VTC

  När jag i internets barndom hängde på amerikanska forum om 80-talet (som ju bara var 10 år gammalt då) fanns där några filmer som man ständigt återkom till som ikoniska, men jag som knappt hade hört talas om här hemma. Valley Girl var en sån. Framröstad till 80-talets bästa ungdomsfilm vid nåt tillfälle. Jag hade aldrig sett den och tror inte någon av mina kompisar hade det heller. Men en DVD beställdes, och ja, den var väl ok. Idag har jag första gången satt hyr-vhs:en som jag hittade kort därefter i spelaren.
  Julie (Deborah Foreman) är en ung och välbärgad tjej som bor i det som kallas Valley i Los Angeles. Hon går på fester i dyra hus, har ytliga samtal om killar med sina tjejkompisar och har precis gjort slut med sin pojkvän, den rika hunken Tommy (Michael Bowen, senare Tarantino-favorit).
  Men så dyker han upp, Randy (Nicholas Cage med originaltänder). Han bor i betydligt ruffigare Hollywod, går på rökiga klubbar, är tjenis med gatans folk. Han drar med Julie in i sin värld. Tar med henne på rockklubb (där The Plimsouls står på scen). Hon faller för honom men märker hur hennes vänner vänder henne ryggen och till slut överväger hon att gå tillbaka till Tommy igen för att de känns säkrare.
  Nu var det säkert 25 år sedan jag såg den här senast, och tycker mycket bättre om den idag. Dels är det så klart en ljuvlig tårtbit 80-tal. Känns kul att det är 1983 också, annars är den 80-taliga ungdomsfilmen väldigt förknippat med typ 86-87 för mycket. Marginell skillnad kan tyckas, men det är faktiskt en lite annan känsla i den tiden. Fortfarande små korn av det bruna 70-talet, och med ett soundtrack präglat av new wave och powerpop snarare än syntpop.
  Soundtrack går inte att undvika att nämna så klart. Inte bara är det väldigt bra, men det är också i perfekt samspel med själva filmen. Mycket brittiskt. På det sättet en förtrupp till John Hughes filmuniversum och filmer som "Pretty in Pink" och "Some kind of Wonderful". Tyvärr tycker jag inte Valley Girl når samma djup som de filmerna, men här finns ändå fin och mänsklig ton som påminner mycket om hans filmer.
  Inget fel på Nicholas Cage insats här, men det är ju Deborah Foreman som stjäl showen. Otroligt charmig, bra komisk tajming och helt strålande i huvudrollen. Jag känner henne i princip bara från "April Fool's Day" annars, och kan tycka att hon förtjänar lite mer ikonstatus än hon gör för den här filmen.

Dark Angel

Dark Angel
Dark Angel
1990
Bolag: Nordic

  För att vara en videodåre från det sena 80-talet så har jag rätt svag relation till Dolph Lundgren ändå. Visst, såg en del filmer men håller inte isär dem och har ingen favorit. En relation som kanske vore kul att omvärdera?
  Här spelar han Jack Caine, en tuff snut som tvingas samarbeta med en stiff FBI-agent för att komma åt ett knarksyndikat som härjar i stan och som tros har förgreningar högt upp i samhället. Snark snark, men vänta det kommer mer:
  Samtidigt ses en storvuxen man med övernaturliga krafter döda folk på märkliga sätt. Bland annat med nån slags magisk CD-skiva som flyger runt och skär halsen av folk. Folket i fråga är dels män ur knarksyndikatet men också vanligt folk som kommer i hans vän, i dessa fall avslutar han mordet med att injicera stora mängder heroin i deras kroppar.
  Dessa två skurkar jagar man samtidigt, och givetvis har det ett samband.
  Jag är generellt inte förtjust i den där neopunk-grejen, men här måste jag ändå säga att det piggar upp annars väldigt skolbokig snutaction. Visst, ska man se till rena actionscener så är det explosivt och påkostat, detta är ju stuntlegendaren Craig R Baxleys uppföljare till "Action Jackson". 

  Visst är det pajjigt när man försöker skapa ett mörkt allvar av en så här fjantig handling, men det finns även en rätt god 80-talsstämning som påminner om "Cobra". Och så klart "Terminator". Syntsoundtrack av Jan Hammer gör sitt.
  Dolph med. Tycker han gör den inte alltför djuplodande rollen med bravur.

Sunset Killer 2

Sunset Killer 2
Dead On: Relentless 2
1992
Bolag: Sandrews

  Uppföljare till halvdana thrillers. Lätt att det blir liggande osett. Om dessutom uppföljaren är en direct-to-video med låg ranking tar det en stund till. Men ikväll åkte den in i spelaren: Sunset Killer 2.
  Ettan var ju en psykopat-seriemördar-thriller av skolboksmodell. Inte dålig, inte jättebra. Länken till denna tvåa är polisen Sam Dietz (Leo Rossi) som höll på att få sin familj dödad i ettan. 

  I tvåan får han till en början ett brutalt mord på en bilhandlare på sitt bord. Utan att Sam riktigt förstår varför så kopplas FBI in på fallet. Anledningen är att man känner igen mordmönstret från andra mord runtom i USA, och anser sig säkra på att det rör sig om samma seriemördare.
  Sam tvingas samarbeta med FBI-agenten Kyle (Ray Sharkey) och är så klart missnöjd med det. När han börjar forska i ärendet på egen hand ser han samband som får honom att misstänka att FBI själva är inblandade i dödandet.
  Låter ju som att det finns grund för en okej polisthriller ändå, och jag tycker inte den är usel. Bara småtråkig. När det är ungefär 20 minuter kvar av filmen så hettar den till lite ändå. Några bra thrillerscener och ett ökat intresse från mig att veta hur det ligger till. Utan att spoila för mycket så blir jag dessvärre besviken när filmen glider in i nån kalla-kriget-historia som tyvärr drar tillbaka filmen till småtråkig igen.
  Dessutom har man ju haft lite otur med den svenska titeln, som ju Sunset Killer är en (filmen heter Relentless i original), eftersom tvåan inte alls handlar om någon sunset killer. Men saker är inte så noga i videoland.

Elvis! Elvis!

Elvis! Elvis!
Elvis! Elvis!
1976
Bolag: Sandrews

  Den här filmen såg jag på sportlovsbio någon gång tidigt 80-tal. Jag var absolut för liten för att förstå meningen med den, men ibland var man nöjd bara att gå på bio. Och kanske kul att se en film om nån i min egen ålder. Inser nu när jag ser om den att jag blandar ihop den med några andra liknande filmer av sin tid. Det fanns ju faktiskt en del såna här svenska filmer om "skumma ungar" med lite proggigt var-dig-själv-budskap från den här tiden. Hade minnesbilder av långa badkarsscener till exempel, men det var ju den där serien som hette "Du måste förstå att jag älskar Fantomen" kom jag på sen.
  Anyway, nu har jag tagit mig genom "Elvis! Elvis" igen i alla fall. Jag säger tagit mig genom för det är inte helt lätt att hålla ångan uppe alltså. Vi får följa Elvis Karlsson (Lele Dorazio) som bor ensam med sin mamma (Lena-Pia Bernhardsson) som ständigt är missnöjd med honom. Alltid är han i vägen. Men när han söker andra vänskaper i form av grannar, farföräldrar och en flicka i klassen, så försöker mamman ständigt vinna tillbaka honom. Ska de hitta ett sätt att mötas?
  Jag älskar Maria Gripes böcker. Tonen i dem. Hur hennes karaktärer resonerar. Här blir det dessvärre inte mycket resonerande eftersom filmen har nästan en dokumentär ton där stor del bara går ut på att Elvis vandrar omkring ensam och söker ett sammanhang. Vad han tänker på vet vi inte. Det är väl också ett stilgrepp, men jag tycker filmen vore intressantare om man hade vetat det.
  Sedan är det väl nice med det här brun-gula 70-talet som jag själv bara har fragmentariska minnen av, men som gör sig väldigt bra på bild. Speciellt då när det är filmat i verkliga miljöer, stökigt och vardagligt, och inte alls stiliserat. Men fina bilder och nostalgiska miljöer räcker inte hela vägen, och flera gånger är jag bra sugen på att spola fram lite. Det är tyvärr inget gott betyg.

Det Luktar Skämt JoJo!

Det Luktar Skämt JoJo!
JoJo Dancer, Your Life is Calling
1986
Bolag: Video Trade

  Richard Pryors självbiografiska komedi från 1986 har jag aldrig sett tidigare, och jag vill till stor del skylla det på den svenska titeln. "Det Luktar Skämt JoJo!" hette inte en film som följde med hem i videokassen på 80-talet, och även nu bär den emot. Det är verkligen en makalöst dålig svensk titel.
  Jojo trodde jag länge syftade till svenska uttrycket "jo jo", men karaktären det handlar om här heter alltså JoJo Dancer. Filmen börjar med att han kommer in svårt brännskadad till sjukhuset, ur hans kropp uppenbarar sig nån slags skyddsängel eller alter ego (även denna spelad av Richard Pryor) som ska den döende komiker på en minnesresa genom livet.
  Sedan börjar då en lättsam biografi över denna JoJo Dancers liv. Från hopplös i skolan till misslyckad komiker på strippklubbar, tills han hittade sin grej och blev en black power-komiker. Men framgången kom med frestelser i form av droger och brudar.
  Ja, det är inte mycket som ruskar om en här alltså, greppet med den vuxne Pryor som går omkring i sitt förflutna är lite mysig men leder liksom ingenvart. Man kanske kunde hoppas på nån liten Tillbaka till Framtiden-twist där han säger saker till sig själv som ung som förändrar saker senare. Men så läser jag att filmen då är självbiografisk, och då finns det väl inte så mycket utrymme för såna omvägar kanske.
  Även om filmen är väldigt lättviktig som biografi så är det väl ändå lite kul att se vilket sammanhang som Richard Pryor kommer från, men ja känslan blir väl mest att nu har man sett den här också.