Mask of Murder

Mask of Murder
Mask of Murder
1988
Bolag: Video Trade

  Den här har jag nog banne mig inte sett tidigare. Känd för annat än sina filmiska kvalitéer kanske. Regisserad av Arne Mattsson, mest berömd för sina Hillman-deckare på 60-talet, men under senare år (70-80-talet) gjorde han en del udda thrillers på mindre filmbolag.
  Den här filmen ska utspela sig i en liten kanadensisk stad där en mördare jagas för ett gäng kvinnomord. Man hittar en Johannes Krantz som vid gripandet skjuts till döds av polis.
  Men snart börjar morden komma tillbaka. Är Johannes verkligen död eller är det någon annan som tagit över?
  Handlingsmässigt är den som vilken dussinthriller som helst egentligen. Under medel skulle jag säga ändå om storyn och händelseförloppet.
  Det som ändå gör filmen rätt härlig att titta på är helt andra grejer. Dels det märkliga b-films-hopkoket av vart vi egentligen befinner oss. Kanada står det ju på rutan, men såväl vägskyltar som nummerplåtar är svenska. Vad det gäller folket som bor där är merparten britter, varav affischnamnet Christopher Lee är en av dem. Han är polisen som ska lösa morden, men försvinner iväg på en ganska lång sjukhusvistelse större delen av filmen så hans minuter i rutan är mest i början och slutet av filmen.
  Och sådär är det ju hela filmen. Små brister och skavanker man sitter och ler åt, men som väl också tar en del fokus från handling och eventuell spänning. Precis som Mattssons 60-talsfilmer så vilar det en italienska Giallo-stämning över filmen, fast utan genrens gränslösa våld.

Dödligt Vapen 2

Dödligt Vapen 2
Lethal Weapon 2
1989
Bolag: Warner Home Video

  Denna minns jag som helt otroligt bra. Världens bästa film, på det där sättet som filmer var världens bästa film i nån vecka i den åldern. Men den gjorde verkligen avtryck i mitt 15-åriga jag. Ändå är det ettan jag sett om under åren. Kanske för det oftast är den som dykt upp på TV och så vidare. Men hög tid att ge tvåan en ny vända i videospelaren.
  I den här andra filmen så tampas Riggs och Murtaugh med en knarkliga ledd av en sydafrikansk diplomat (Joss Ackland) och dras dessutom med att kuska runt på ett vittne som behöver deras skydd (Joe Pesci). Riktigt jävliga skurkar är det, jag kan verkligen förstå att jag påverkades av deras ondska som ung.
  Inte nog med att de smugglar knark, de är nazister också och riktigt hänsynslösa. "Ger sig på anhöriga" för att anknyta till vår tid skurk-terminologi.
  På ett sätt är ju detta inget nytt. Skurkar, biljakter, snutiga snutar och shootouts i skumma hamnkvarter. Men det som ändå gör Dödligt Vapen-filmerna speciella, i synnerhet denna faktiskt, är att det finns ett stort hjärta i dem. På något vis är Gibson och Glovers kemi smittande på ett sätt som jag inte upplever med andra omaka, sköna snutpar genom åren. Kanske förstorar jag detta på grund av nostalgisk gegga i huvudet, men jag upplever ändå att det finns ett lite större hjärta en vanligt här. Det gör också att de ganska brutala actionscenerna får en annan dimension. Man bryr sig. I synnerhet om Danny Glover. Men Mel Gibson är fin också.

Kid

Kid
Kid
1990
Bolag: Egmont

  En ung man (C. Thomas Howell) kliver av bussen i en ödslig småstad i öknen. Han kallar sig Kid, men är annars fåordig och berättar inte mycket om sig själv. Som barn bodde han i den här staden tills hans mamma och pappa blev dödade av byns lokala jägare. Nu är han tillbaka för att döda dem, en efter en. 
  Den här överraskade mig verkligen. Såg framför mig en neo-western med slide-gitarrer och vigilante-man i rock som vajar i vinden. Och precis så ser det ju ut, men här finns nåt annat som slår an en ton. Jag har ganska svårt att sätta fingret på det, för det finns ju så mycket beståndsdelar jag brukar ha svårt för här, ändå så tittar jag utan att störa mig det minsta.
  Jag tror det är stämningen de fått till. Det finns någon slags hjärta i filmen som överraskar. Lite Twin Peaksig stämning stundtals. Man känner något för de här figurerna. Både dåliga och bra saker. Sedan bär ju handlingen lite känsla av slasher, vilket passar min smak mycket bättre än drogkarteller eller vad nu såna här filmer skulle kunna handla om.

Sista Vittnet

Sista Vittnet
Witness to the Execution
1994
Bolag: Filmkompaniet

  Vad är egentligen kriteriet för sci-fi? Hur många år in i framtiden måste man gå? Den här filmen rör sig futtiga fem år framåt, från 1994 till 1999, men bär ändå den anda av dystopi som sig bör.
  TV-kanalen Tycon försörjer sig på så kallad pay-per-view-tv, det vill säga att folk köper lösbiljetter till enskilda sändningar. Kanalen är efter några misslyckade satsning på ruinens brant och inga sporträttigheter i världen verkar kunna rädda dem.
  Nya chefen Jessica Traynor (Sean Young) kommer då med den kontroversiella idén att direktsända en avrättning av en dödsdömd fånga. De hittar Dennis Casterline (Tim Daly), en hunkig och svårmodig man som har dömts skyldig till att ha dödat en familj.
  Han går med på att låta sin död tv-sändas, och nu kan tv-stationen börja göra reportage om honom och andra inblandade för att skapa en kult kring evenemanget. Men ju mer de pratar med Dennis, och ju fler inblandade poliser och vittnen de pratar med, desto mer tveksamma blir de till att Dennis verkligen skulle vara mördaren.
  Ett lite annorlunda upplägg ändå, det får man ge den. Minns en gammal 70-talare med Harvey Keitel med lite samma handling, men den ställer mer en massa moraliska frågor till tittaren. Här handlar det mer om att lösa mordet en gång till innan Dennis sitter i stolen i direktsändning. Här finns visserligen gott om moraliska dilemman, men det är på ganska lättsam nivå ändå. Mer typ giriga tv-bolag vs moralister.
  Som deckare tycker jag den håller. Gillar greppet med filmade intervjuer där saker händer i bakgrunden och sånt där. Skulle vara intressant att se manuset i ett rikare sammanhang. Det är väl ingen uppenbar b-film (regisserad av John Carpenters sidekick Tommy Lee Wallace) men den här ju ändå en viss aura av en andra klassens "När Lammen Tystnar" bitvis.

Mitt Andra Jag

Mitt Andra Jag
All of Me
1984
Bolag: Sandrews

  Kroppsbytarfilmer var en stor favorit när vi skulle hyra komedi på 80-talet. Även om de handlade om typ samma sak varje gång blev det alltid roligt. Men just den här filmen har jag nåt svagt minne av att jag var besviken på. Överlag så har den typen av komedier en tendens att åldras lite halvdåligt. Kanske var det här med att man/kvinna, människa/djur, svart/vit bytte plats roligare när man var yngre, men också att den typen av humor fanns mer i tidsandan så att säga.
  Anyway, den här åkte på igen ikväll. Lily Tomlin spelar Edwina Cutwater, en rik och oomtyckt kvinna som ligger för döden utan vare sig familj eller släkt att ärva hennes förmögenhet. Då tillkallar hon en indisk trollkarl för att föra över hennes själ på en ung kvinna som dessutom ska ärva henne.
  Men ceremonin går fel i och istället hamnar själen i advokaten Roger Cobb (Steve Martin) som precis står inför sitt livs viktigaste fall där hans karriär står på spel. Något går även fel i själavandringen så Roger Cobbs slits mellan att vara sig själv och den här elaka kvinnan.
  Så klart upplagt för tokigheter. I kombinationen Steve Martin och Carl Reiner (regi) är det som vanligt flippat och skrikigt, men Steve gör ändå ett hästjobb som komiker får man säga. Framför allt i det fysiska, med att kroppsligt överspel som påminner om Jim Carreys 90-tal.
  Visst är det kul ibland, men inte alls så ofta som jag ändå tycker att ämnet bjuder in till. 

1969

1969
1969
1988
Bolag: Warner Home Video

  En ungdomsfilm från 1988 som jag aldrig sett tidigare. Med Winona Ryder, Kiefer Sutherland och Robert Downey Jr dessutom. Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag har ett inbyggt motstånd mot filmer från den här tiden. Jag har inget emot 60-talet, verkligen inte, men just den här eran med Vietnam, studentuppror och så vidare känns som att man har fått tryckt ner i halsen i filmhistorien. Men så ser jag att den är gjord av Ernest Thompson som gjorde gamla favoriten Sista Sommaren så den får en chans ändå.
  Ralph och Scott (Downey Jr och Sutherland) är två ungdomar i en amerikansk småstad. På väg in i vuxenlivet med Vietnam och rekrytering brinnande runt knuten. De bestämmer sig för att ta vara på den här tiden när de börjar på college, men livet där präglas av studentupproren och gör att de tajta kompisarna blir alltmer olika. Ralph är öppen för att testa allt, medan Scott är mer rättskaffens. Dessutom är han ganska förtjust i Ralphs lillasyster Beth (Winona Ryder).
  Ja, det blev visst de vanliga doserna av 1969 här. Uppror, flower power och All Along the Watchtower. Bla bla. Helt otroligt vad den här generationen av regissörer och författare har fått berätta om detta. Speciella tider, helt klart, men det finns ju knappt en 40-talistförfattare som inte skrivit av sig om den här tiden.
  Med det sagt så måste jag ändå säga att jag blir positivt överraskad. Framför allt scenerna kring deras familjer (Joanna Cassidy fantastisk som Scotts neurotiska och konflikträdda mamma) är superfina och hjärtliga. Får lite samma känsla som av Ömhetsbevis. Lite synd när kampen mot Vietnamkriget tar lite mycket fokus ibland, men det finns hela tiden en varm känsla som kompenserar väl.

Tequila Sunrise

Tequila Sunrise
Tequila Sunrise
1988
Bolag: Warner Home Video

  Frågan jag ställer mig är om jag sett den här tidigare? Eller är det trailern jag minns? Den var ju på alla Warner-kassetter i flera års tid, kändes det som i alla fall. Men när den nu går in i spelaren för en omtitt så känner jag inte alls igen den.
  McKussic (Mel Gibson) är en före detta knarkhandlare som försökt få rätsida på sitt liv genom att starta upp ett riktigt företag. Men det är inte lätt när alla ens kontakter vill att man ställer upp, tar en sista leverans och så vidare. Barndomsvännen Nick (Kurt Russel) har gått en annan väg i livet och blivit narkotikapolis, chef för roteln dessutom.
  Nu ställer han sig tveksam till om McKussic verkligen lagt av, och vill att han leder honom till megabossen Carlos som ingen vare sig har sett eller vet vem det är.
  I mitten av detta hamnar krögaren Jo Ann (Michelle Pfeiffer) som charmar båda killarna och dras mellan vem hon ska våga lita på.
  Ja, denna tyckte jag varken var spännande eller speciellt engagerande, men hamnar ändå i falangen av filmer som "har nåt". Nu är jag lättcharmad av överdrivet 80-taliga miljöer, och det är det gott om här. Röda soluppgångar, kalifornska kustvägar och AOR på bilradion. Det kompenserar fint för tradiga noir-poliser i hatt och hängslen.