The Lamp

The Lamp
The Outing

1987
Bolag: ScanBox

  Jag har ett lite kluvet förhållande till demonfilmer. Ofta tycker jag de kan ha rätt mysig stämning under sin första hälft. När spänningen puttrar fram. Men så fort det drar ihop sig till final och det kommer fram monster och orkaner, då börjar jag snegla med spolknappen. Vackert ord, spolknapp. If you told the kids today, osv.
  Ett skepp från Irak anländer i en hamn i Texas i slutet av 1800-talet, alla ombord är döda utom en liten flicka. Den här flickan får med sig en gammal lampa av Aladdin-modell som hon har sitt i hem, tills hon dör i en brand på 80-talet.
  Lampan räddas dock och hamnar på ett museum. Och just det här museet, kan ni tänka er, bestämmer sig några ungdomar för att smita in och övernatta i just denna natt.
  Ja, här blir det ju precis så som jag tänkte mig. Själva handlingen, som väl en den simplaste av simpla, ramas in av en fin slasherstämning. Bra tempo, inte jättedåliga skådisar och sen då en massa fantasifulla dödsfall på museet som vi som konsumerar svenska hyrfilmer från 80-talet inte får se mycket av. Faktiskt så lite att man inte ens förstår vilka som har dött eller inte, förrän det sägs i klartext.
  Mitt 15-åriga jag hade ju skrikigt högt över alla klipp, men jag är nöjd ändå. Vill mest åt lite slashermys och det fick jag ändå.
  Bättre än jag trodde faktiskt. Minus en helt poänglös sista kvart.

Rocket Gibraltar

Rocket Gibraltar
Rocket Gibraltar
1988
Bolag: Video Trade

  Nostalgiska filmer är lite svårt. Så oerhört mycket en känsla som ska förmedlas, och ofta är det ju ganska svårt att ta till sig andras nostalgi, speciellt om det gäller en annan tid. Jag tänker på drivorna av 50-talsnostalgiska sommarfilmer som väldigt sällan når fram till mig. Bäst brukar det bli när de har ett nostalgiskt skimmer över sig, snarare än att förmedla en viss tid eller tidsanda.
  Här har vi en sån film som - faktiskt oväntat - gick rakt in hos mig.
  Levi (Burt Lancaster) ska fylla 77 och bjuder till sig stora familjen. Barn med respektive och en drös barnbarn. Trots att Levi sagt att han inte vill ha någon fest eller några presenter så planerar barnen precis det. Det är karriärer som ska jämföras, gamla konflikter som ska redas ut, det är bitterhet och avundsjuka.
  Barnen däremot knyter an till sin gamla morfar, låter honom berätta sina anekdoter om förr i tiden, lyssnar på hans visdomsord, tittar nyfiket när han visar hur man lagar hans favoritsoppa. Han berättar att han drömmer om en vikingabegravning, att flyta iväg på ett vikingaskepp som brinner ut mot horisonten.
  Nere vid stranden börjar barnen bygga ett vikingaskepp av en gammal eka med namnet Rocket Gibraltar.
  Det kanske låter smetigt detta, men den är så fin faktiskt. Jag nämnde nostalgi här, och det finns ju en sån ton i den här filmen. Tider som flytt, barn som blivit stora, vänner som försvunnit. Men det tar aldrig överhanden.
  Omöjligt att inte gilla gamle Levi som är lite trulig mot de vuxna, men öppnar sig mot barnen. Får lite John Hughes-känsla i det här med välskrivna karaktärer och deras relationer.
  Det är ju inte casten från gatan heller. Förutom Burt Lancaster består familjen av Patricia Clarkson, Bill Pullman, Kevin Spacey, Francis Conroy med flera, men det finaste ändå att se Macaulay Culkin i sin första filmroll, 7 år gammal, och hans helt otroliga kemi med sin morfar.
  Pensionärsmys på högsta nivå!

Labyrint

Labyrint
Labyrinth
1986
Bolag: HemFilms

  Floppen Labyrinth. Minns så väl hur den var känd för att vara dålig när den kom, i alla fall i min bekantskapskrets. Blev till och med varnad för den när jag stod framme vid kassan och skulle hyra den på Centrumvideo i Halmstad, och gick tillbaka till hyllan och tog en annan. Såg den så småningom på nån filmkanal och tyckte väl mjae, möjligen färgad av vad jag hört.
  Sedan har vatten runnit under broarna och jag såg den senast när den kom på DVD för ett 20-tal år sedan. Tyckte då den var riktigt bra. Det är hög tid för omtitt.
  Sarah (Jennifer Connelly) är en fantasifull tonåring som irriterar sig på att hon tvingas passa sitt bebissyskon, och önskar ett svagt ögonblick att trollen ska ta honom. Det är precis vad som händer. Goblin King (David Bowie) kommer och rövar bort lilla Toby, och tar honom till ett slott som ligger bakom en gigantisk labyrint.
  Nu har Sarah 13 timmar på sig att komma fram till slottet, annars blir han ett med trollen. Vägen dit kantas av äventyr, fällor, gåtor och ett och annat sångnummer.
  Ja, den här filmen har verkligen åldrats med värdighet. Tycker det ännu bättre den här gången tror jag. Jag är ju ett stort Jim Henson-fan ska sägas. Blir glad av muppar, så är det. Men här finns så mycket som är bra att man knappt vet vart man ska börja.
  En sak som jag inser hur mycket jag uppskattar är att även när filmen har lite mörkare scener så är den hela tiden rolig och busig, vilket gör att man inte hamnar i det där riktigt svarta som kan uppstå stundtals i till exempel Tim Burtons filmer. Gott om comic relief. Manuset är skrivet av Terry Jones från Monty Python, och det märks ibland, framför allt i dialogen, men själva utförandet är ännu starkare. Jennifer Connelly är så klart förtjusande, David Bowie likaså. Hans sångnummer kan kännas en aning inkilade i handlingen, men så kommer då den där humorn och tramsigheten och lättar upp stämningen.
  Fattar ju om det här äventyret är väldigt light för nån som gillar fantasy, men för mig passar det perfekt. Man leker med tid och rum, blandar trams med allvar och sen finast av allt är ju den otroliga produktion detta är. Makalös scenografi, kulisser och dockor som slår tänderna ut all själlös CGI du kan tänka dig.
  2025 är detta snudd på en femma, faktiskt.

Kär i Karriären

Kär i Karriären
The Concierge / For Love or Money
1993
Bolag: CIC Video

  För att komma i den rätta mellandagskänslan behövs en romcom. Från 1993. Det blev den här som jag aldrig sett tidigare.
  Doug (Michael J Fox) är portier på ett anrikt Manhattan-hotell. Det gör att han springer ärenden i alla de dyraste butikerna för hotellets gäster, men också att han blivit expert på att hantera deras hemliga affärer. I en av de lyxiga juvelbutikerna jobbar Andy (Gabrielle Anwar) som Doug jobbar på att få ut på en dejt.
  En av hotellets återkommande gäster är modemagnaten Christian Hanover (Anthony Higgins) som den här gången har bokat hotellet lyxigaste svit och ber om full diskretion eftersom han ska träffa en älskarinna. In genom dörren kliver Andy och Dougs hjärta är krossat.
  Samtidigt får han veta av Hanover att Andy bara är tidsfördriv för honom, så han ställs mellan att göra ett bra jobb och följa sitt hjärta.
  Ja, denna slank ju ner lättare än en kanadensisk tv-film, men den har ändå en högklassig Garry Marshall-känsla som gör den egentligen borde vara kändare än den är. Bra feelgood, bra klassisk romcom i elegant New York-skrud.
  En rolig detalj är att två svenska låtar sveper förbi i farten. Army of Lovers "Ride the Bullet" spelas vid en modevisning, och - än mer överraskande - så minglar överklassen till Midi, Maxi & Eftis "Masenko" på en lyxfest.
  God valuta för pengarna, denna afton.

Smitaren

Smitaren
Hitting Home
1988
Bolag: Video Trade

  Min kanske softaste soft spot är den här typen av filmer. Välspelade men ganska oförargliga tv-filmer från 80-talet.
  Alex är en glad, charmig och populär 12-åring i Toronto som gillar att skejta. En dag skejtar han ut i gatan precis utanför mammans hus och blir påkörd av en bilist som kollar kartan och inte ens uppmärksammar att stackars Alex släpas framför bilen för att sedan hamna under och dö på sjukhus. Bilisten kör från platsen utan att ge sig tillkänna.
  Polisen kommer fram till att mannen troligen är Owen Hughes, en familjefar från New York som hyrt bilen där spår efter Alex hittade. Problemet är att en smitningsolycka inte är tillräckligt brott för att få honom utlämnad till Kanada, så pappan Max beger sig till New York för att övertyga honom att överlämna sig, vilket han inte går med på.
  Samtidigt beger mamman Dinah sig också till New York, fast med en privat agenda, att nästla sig in i Owens liv för att den vägen kunna få honom över till Kanada eller i andra fall hämnas på honom.
  Ja, jag vet att det inte låter mycket för världen, men jag tycker detta är ett högklassigt drama. Visst, här finns en tv-filmskänsla (klassiska in- och ut-toningar för reklampauser osv) men annars tycker jag det här räcker gott och väl för att vara en biofilm. Psykologiskt drama ser jag att IMDB kallar det, men det finns även ett riktigt mysigt thrillermoment när mamman nästlar sig in i Owens liv via barnen, frun och till slut även han själv. Det för nästan tankarna till "Handen som Gungar Vaggan" eller nån liknande 92-thriller.
  Gott om 80-talsdetaljer man mår bra av också. Den här Owen driver av någon anledning ett företag som utvecklar 8-bitarsspel, så lite såna nostalgiscener kommer på köpet här. Och sen är ju Kanada speciellt alltså. Alltid höst. 

Repo Man

Repo Man
Repo Man
1984
Bolag: Esselte Video

  En kultklassiker jag aldrig sett. I likhet med många andra kultklassiker förvisso. Det är något med flippade filmer som inte tilltalar mig alls, och just filmer som har kultstatus har ju en tendens att vara det. Men en dos 1984 har man ju inte dött av så vi testar ändå.
  Otto (Emilio Estevez) är en oduglig yngling som till slut hittar värmen hos en indrivningsfirma som stjäl bilar från skuldsatta människor. Han blir lärling under firmabossen Bud (Harry Dean Stanton) som lär honom alla branschens tveksamma metoder. En dag kidnappar Otto en bil från fel personer, en bild som innehåller bakluckan full av pengar. 
  Så långt skulle ju allt kunna vara en charmig actionkomedi med Corey Haim, men här finns även ett flippat sidospår med UFOs som väl har hjälpt till att ge filmen sin kultstatus, men som mest blir lite Troma-tråkigt i mina konservativa videoögon.
  Ja, jag vet ju att många gillar denna, men jag har svårt att få det att funka för mig alltså. Visst kan man lite då och då känna lite 80-talsmys, men här finns också nån slags neopunk-grej som jag har svårare för. Jag har lite svårt att hålla fokus, tyvärr.

Fri Att Döda

Fri Att Döda
Murder: By Reason of Insanity
1985
Bolag: GeBe Film

  Ewa och Adam Berwid är ett högutbildat par som flyttat från Polen till USA, bildat familj och försöker skapa sig en karriär i det nya landet. Men när barnen är födda är Adam fast bestämd att det är han som ska göra karriär och Ewa ska uppfostra barnen. När han själv misslyckas med att få jobb samtidigt som Ewa får ett toppjobb som kärnkraftsingenjör blir han inte bara bitter utan bygger upp en bild i sitt huvud av att hon gör allt för att förstöra för honom. Han anklagar henne falskt för att försumma barnen och så småningom rinner bägaren över och han försöker döda henne.
  I rätten bedömer man honom som psykiskt sjuk men inte farligare än att han kan få lite permissioner då och då. Samtidigt försöker Ewa skapa sig ett nytt liv med barnen, träffar trevliga Tom och planerar att gifta sig. Hela tiden lever hon med hotet att Adam kan vara tillbaka.
  Ja, det fick bli en liten Based på lördagkvällen. Bland det bästa jag vet ju. Inte true crime i sig, utan just "based on a true stories" från 80-talet. Jürgen Prochnow spelar Adam och Candice Bergen spelar Ewa. Helt otrolig än hon, som vanligt. Hennes paradroll förvisso, stark med bräcklig.
  Sanna historier är ju var de är. En påhittad thriller på ämnet kanske skulle ha kryddat med lite twists and turns, och det är ju inte så värst spektakulärt, men jag tycker gott att det duger med den fina stämningen i den här filmen. Hur Ewa träffar nya fina vänner, hur vården och rättsväsendet sviker henne.
  Klart sevärt tv-thrillerdrama!