Kaos På Akuten

Kaos På Akuten
Critical Condition
1987
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen hyrde jag och Ronnie i min klass när den var alldeles ny. Minns den som kul, men kan ändå inte minnas en enda scen ur den. Det finns med andra ord virke för en omtitt.
  Kevin Lennihan (Richard Pryor) är på väg på att lura en juvelsmuggelliga när polisen stormar in, och Kevin tas för en i ligan och döms till fängelse. För att inte hamna i samma fängelse som sina antagonister låtsas han spela psyksjuk och hamnar i väntan på utredning på ett sjukhus.
  När sjukhuset får ett stort strömavbrott utbryter kaos, och i det kaoset misstas Kevin för läkare och spelar med för att kunna ta sig ut. Men istället dras han in i den ena farsartade situationen efter den andra på akuten.
  Ja, på ett sätt är detta väl en "bytavärld-film", men allra mest är det (tyvärr får jag säga) en Richard Pryor-film. Älskar hans filmer med Gene Wilder, men tycker att han på solokvist tar så otroligt mycket plats och blir sådär överspelad och gapig som Saturday Night Live-skådisarna brukar bli på film.
  Väldigt få roliga scener, tycker jag idag, men kan ändå fatta att vi som 13-åringar kunde tycka en del scener var lite kul i alla fall. Och sen får man ju ge Richard Pryor att han alltid lyckas få in lite hjärta i sina karaktärer ändå. Men överlag: mja.

Coneheads

Coneheads
Coneheads
1993
Bolag: CIC Video

  SNL-filmer lockar mig sällan. För gapiga och överladdade oftast. Därför har det aldrig blivit av att jag sett den här, trots en del rekommendationer när det begav sig, som ju har hunnit bli 32 år sedan. Men när jag ser den sanslösa birollslistan här så är jag beredd att svälja stoltheten ändå. Michael Richards, Jason Alexander, Adam Sandler, Drew Carey, Phil Hartman, David Spade, Jon Lovitz, Ellen DeGeneres.
  En rymdfarkost kraschar på jorden och strandsätter en utomjordisk familj med konformade huvuden, som snabbt blir familjen Conehead. I väntan på att det ska dyka upp en möjlighet att åka tillbaka till sin planet så försöker de leva ett vanligt människoliv på Jorden, de får en dotter, jobb och blir populära i samhället, samtidigt som de jagas av nitiska kontrollanter på migrationsverket.
  Vad är det som är roligt med de här figurerna då? Ja, själva grejen är väl att de är "precis som oss" men saknar känslor och tar allt bokstavligt. Men det är inte själva Coneheads som är roligast här tycker jag, de blir mer som nån slags centrum för händelserna, på samma sätt som att familjen Simpson inte är roligast i The Simpsons. Men mötena med världen bjuder på en del roliga scener med hjälp av lite skruvade karaktärer från birollsgänget. Men samtidigt är ju SNL-filmer lite som Galenskaparnas filmer. Man har sitt gäng, sina specialroller och karaktärer som man ska pytsa ut i nån slags handling.
  Men sevärd ändå tycker jag.

Snabba Pengar

Snabba Pengar
Quick Change
1990
Bolag: Warner Home Video

  Grimm (Bill Murray) rånar en bank i clownkostym och tar personalen som gisslan i bankvalvet. Polisen utanför börjar genast förhandla om att släppa gisslan. Men de vet inte att två i gisslan, Phyllis (Geena Davis) och Loomis (Randy Quaid) är hans kumpaner, och efter att han släppt ut dem som första gisslan (med kläderna fulla av pengar) släpper han ut sig själv omaskerad som en tredje. En genial plan som går precis som beräknat.
  Problemen kommer istället när man på väg mot flygplatsen kör fel i en korsning, kommer in i skumma områden, får bilen stulen och får maffian efter sig.
  Ja, en klassisk thrillerkomedi helt enkelt. Gjord 1990 men fylld till bredden av 80-talets alla typiska förvecklingar som man känner ifrån en massa andra såna här "en natt på stan"-komedier.
  Men vem behöver något nyskapande när man kan få en och halv timme New York-mys, Bill Murray i sina bästa år och rollistan full av birollsansikten man försöker komma ihåg vart man sett tidigare. Jack Gilpin, Stanley Tucci, Phil Hartman, Philip Bosco. Om ni inte känner till vid namn så känner igen ansiktena.
  Så ja, 90 lättsmälta minuter. Inga stora skratt, men aldrig heller speciellt tråkig.

Mitt Andra Jag

Mitt Andra Jag
All of Me
1984
Bolag: Sandrews

  Kroppsbytarfilmer var en stor favorit när vi skulle hyra komedi på 80-talet. Även om de handlade om typ samma sak varje gång blev det alltid roligt. Men just den här filmen har jag nåt svagt minne av att jag var besviken på. Överlag så har den typen av komedier en tendens att åldras lite halvdåligt. Kanske var det här med att man/kvinna, människa/djur, svart/vit bytte plats roligare när man var yngre, men också att den typen av humor fanns mer i tidsandan så att säga.
  Anyway, den här åkte på igen ikväll. Lily Tomlin spelar Edwina Cutwater, en rik och oomtyckt kvinna som ligger för döden utan vare sig familj eller släkt att ärva hennes förmögenhet. Då tillkallar hon en indisk trollkarl för att föra över hennes själ på en ung kvinna som dessutom ska ärva henne.
  Men ceremonin går fel i och istället hamnar själen i advokaten Roger Cobb (Steve Martin) som precis står inför sitt livs viktigaste fall där hans karriär står på spel. Något går även fel i själavandringen så Roger Cobbs slits mellan att vara sig själv och den här elaka kvinnan.
  Så klart upplagt för tokigheter. I kombinationen Steve Martin och Carl Reiner (regi) är det som vanligt flippat och skrikigt, men Steve gör ändå ett hästjobb som komiker får man säga. Framför allt i det fysiska, med att kroppsligt överspel som påminner om Jim Carreys 90-tal.
  Visst är det kul ibland, men inte alls så ofta som jag ändå tycker att ämnet bjuder in till. 

Brewsters Miljoner

Brewsters Miljoner
Brewster's Millions
1985
Bolag: Esselte Video

  I serien "hur håller den idag?" har turen kommit till Brewsters Miljoner. Det är en film som typ har en lukt hos mig. Lukten av gillestuga, manchestersoffa och heltäckningsmatta. Kanske en ostbågeflottig hand. En film jag säkert aldrig hyrde ens, utan såg kopierad av någon kompis. Inte mycket att bygga en film på kan man tycka, så jag ska försöka se den här filmen med nyktra, vuxna ögon.
  Monty Brewster (Richard Pryor) är en fattig medelålders man som lever för att spela baseball i gärdsgårdsserien. En dag får han reda på att en okänd, förmögen släkting avlidit och testamenterat 300 miljoner dollar till honom. Men på ett villkor, han ska under en månad göra av med 30 miljoner på ingenting. Han får inte heller berätta för någon av sina vänner om den här dealen.
  Det som följer är alltså en komedi där Brewster huvudlöst kastar pengar kring sig, till sina vänners förvåning, men efter ett tag hopar sig problemen då en del av det han lägger pengar på ger honom mer pengar tillbaka. Då kläcker han idén om hur man verkligen kastar pengarna i sjön: en borgmästarkampanj.
  Det blir ju lite gapigt, som oftast i såna här komedi med högljudda SNL-komiker. Lite småkul är det ibland, nån scen här och där, men verkligen ingen film jag sitter och skrattar åt i någon större utsträckning. Det den däremot är, är ju härlig. Det är bra fart, det är Pryor och John Candy i paradroller, det är New York, det är 1985. Och där hamnade vi på nostalgin igen ja.
  Mysigt återseende oavsett!

Hur Jag Lärde En FBI-Agent Att Dansa Marengo

Hur Jag Lärde En FBI-Agent Att Dansa Marengo
My Blue Heaven
1990
Bolag: Warner Home Video

  Warner var inne i en period i början av 90-talet med många filmer där 80-talsstjärnorna började floppa (Nothing But Trouble, Den Osynlige Mannen, Fåfängans Fyrverkeri osv) och jag räknar in den här filmen i den skaran på nåt vis. Filmer man läste dåligt om.
  Steve Martin spelar Vinnie, en snajdig och snackig maffiaboss som ska vittna i en rättegång och därför beviljats skydd av FBI. Den lotten faller på Barney Coopersmith (Rick Moranis) som är hans raka motsats. En bokstavstrogen rätt-ska-vara-rätt-agent, pedantisk och stel.
  Trots att Vinnie är tillsagd att hålla låg profil i sin hemliga identitet så är han babblig och notoriskt kriminell. Samtidigt blir Barney lämnad av sin fru för att han är för tråkig, och då ser Vinnie det som sin uppgift att göra honom mer avslappnad och framåt.
  I början av 90-talet gick ju Steve Martin in i en fas där han nästan bara spelade välmenande, klumpiga män. Jag såg framför mig en sådan film här, men den här påminner mer om hans tidiga 80-tal, screwball-komedier som Lonely Guy eller Dr. Hfuhruhurr. Framför allt första halvan är skruvad finkomedi sådär. Andra halvan blir mest ett tröttsamt ältande av italienska maffia-schabloner, men att se Rick Moranis "ta för sig" är otroligt roligt. Hela hans existens är ju helt omöjlig att inte älska.

Ensam Är Pest

Ensam Är Pest
The Lonely Guy
1984
Bolag: Esselte Video

  Ögnade genom Steve Martins filmografi häromdagen. Inte lätt att hålla isär hans mest typiska filmer. Vilka man sett och inte. Överdrivna screwball-komedier med hjärta. Där har vi det.
  Just det här med hjärta var väl hans lilla specialitet jämfört med de flesta andra gaphalsarna i SNL-fåran.
  Här har vi just en sån. En riktig typisk Steve Martin-film.
  Han spelar Larry Hubbard, en lite sorglig och tråkig man som arbetar med att skriva gratulationskort. När han blir lämnad av sin flickvän blir ensamheten så stor att han börjar umgås med andra ensamma män i New York, i synnerhet den hopplöst ensamma och cyniska Warren (Charles Grodin).
  Warren ser inte mycket ljus i tunneln men Larry vägrar ge upp och faller till slut för en tjej som han inte vet namnet på, men blir besatt av att leta upp.
  Lite romcom-inramning får man säga. Och det är väl en romcom i dess lite vidare begrepp kanske, men just det där hjärtat och allvaret infinner sig aldrig riktigt. Det är lite som kompisen som ska skoja till det få fort konversationen blir allvarlig. Comic relief.
  Däremot tycker jag faktiskt att filmen är rätt rolig. Många bra dialoger, främst de mellan Martin och Grodin. Lite ståuppiga vardagsbetraktelser som sätter lite guldkant.
  På sina ställen är det nästan som att filmen försöker göra lite smart narr av romcom-genren, som en ZAZ-parodi nästan, lite Mel Brooks-flippat. Och det är väl inte så konstigt kanske. Filmen trampar runt på hans gator i New York, Neil Simon har varit med och pillat här också.
  Så oavsett vad omslaget och den svenska titeln antyder så är det väl en New Yorksk finkomedi.

Tom i Bollen

Tom i Bollen
Caddyshack
1980
Bolag: Warner Home Video

  Ja, den här har man ju naturligtvis sett någon gång i livet. Kan inte minnas en enda scen ur den, så den kan ändå kvalificera sig till en omtitt med recension här, tänker jag.
  När amerikaner listar sina mest klassiska 80-talsfilmer är Caddyshack ofta med. Här i Sverige fick den, vad jag minns i alla fall, inte alls samma genomslagskraft annat än hos inbitna Chevy Chase-fans (jag var ett av dessa) som naturligtvis var tvungna att bocka av den från listan.
  Handlingen är inte mycket att orda om. Vi befinner oss på en golfbana bland rika knösar som får ett antal saker att förhålla sig till. Den bullrige och burduse Al Czervik (Rodney Dangerfield), hans motsats i den ödmjuke kvinnotjusaren Ty Webb (Chevy Chase) och faktumet att golfbanan håller på att bli uppäten av klupska gnagare (Gophers, vilket ger upphov till en del förväxlingsvitsar kring golfers). De sistnämnda har sin fiende i den lätt förståndshandikappade banskötaren Carl (Bill Murray).
  Som de flesta filmer från SNL-sfären är det väldigt sketch- och komikerbaserat. Det låter ju när man läser om handlingen sådär som att det skulle kunna bli flippat på ett rätt kul sätt, men jag skrattar nästan aldrig tyvärr. Och när jag gör det är det till Chevy Chases perfekta komiska tajming i det lilla.
  Men jag skulle inte klassa detta som hans film överhuvudtaget. Det är Rodney Dangerfield som hörs och syns mest, så klart, och då handlar det mer om dask på rumpan och pruttar än finkalibrig Chase-komik.

Brott Lönar Sig!

Brott Lönar Sig!
Opportunity Knocks
1990
Bolag: Nordic

  Saturday Night Live-killar som gör film. Känns som att man känner igen grejen. Jim Carrey, Chevy Chase, John Belushi. Specialskrivna roller som helt vilar på huvudrollsinnehavarens axlar.
  Dana Carvey var SNL-snubbe känd för ett par återkommande figurer (t ex Garth i Wayne's World) men ingen av de stora. Kanske just därför han fick göra den här rätt slätstrukna actionkomedin.
  Här spelar han den lättsamt kriminelle Eddie som med skojfriska metoder gör inbrott hos folk. Plötsligt en dag blir han misstagen för att vara husvakt åt en bortrest miljonär, och det hela utvecklar sig till en farsartad byta-värld-komedi (jepp, ännu en släkting till kroppsbytefilmerna). I vanlig ordning ett par skojiga scener, resten är väl ungefär som man tror.
  I vissa avseende inte olik Chevy Chases Fletch, fast ja, inte på långa vägar lika bra så klart.