Nobody's Perfect

Nobody's Perfect
Nobody's Perfect
1989
Bolag: Nordic

  En kroppsbytarfilm slinkar alltid ner. Den här hyrde jag och såg när den kom. Säkert kopierade jag den också. Minns den otroligt rolig. Sedan dess har det runnit lite vatten under broarna känns det som. Både i vem man är själv (ej längre 15 år) och tiden man lever i.
  Stephen (Chad Lowe) har just börjat i college när han blir kär i Shelley (Gail O'Grady). Hon spelar tennis och när det uppstår en lucka i det kvinnliga tennislaget uppfinner han sin kvinnliga persona Stephanie för att komma när Shelley.
  Det gör han kanske lite för väl. Shelley erbjuder Stephanie att bli hennes rumskompis och plötsligt lever Stephen dubbelliv på college där han pluggar som både sig själv och Stephanie, som samtidigt gör succé i tennislaget.
  Det finns ju några olika typer av kroppsbytarfilmer. Dels de "magiska", där t ex barn och vuxen byter plats, men också de lite enklare könsbytarfilmerna som ofta har just den här handlingen. Det finns en samling skämt och situationer som brukar uppstå och de flesta finns nog med här. En fattigmans "Tootsie" kan man väl säga, men som ungdomsfilm tycker jag ändå den kryssar i mina rutor. Här finns lite töntar, jocks, snygga bilar, soliga campus och en massa fräsig 80-talspop som inte ens jag har hört talas om tidigare. Bland annat en rätt kul blåkopia av "Girls Just Want To Have Fun" som tog en stund innan jag insåg att det var en annan låt.
  Nog var det roligare med såna här manligt/kvinnligt-skämt när man var 15 år och året var 1989, men jag blir ändå glad av att se den här filmen idag. Den luktar videobutik.

Mitt Andra Jag

Mitt Andra Jag
All of Me
1984
Bolag: Sandrews

  Kroppsbytarfilmer var en stor favorit när vi skulle hyra komedi på 80-talet. Även om de handlade om typ samma sak varje gång blev det alltid roligt. Men just den här filmen har jag nåt svagt minne av att jag var besviken på. Överlag så har den typen av komedier en tendens att åldras lite halvdåligt. Kanske var det här med att man/kvinna, människa/djur, svart/vit bytte plats roligare när man var yngre, men också att den typen av humor fanns mer i tidsandan så att säga.
  Anyway, den här åkte på igen ikväll. Lily Tomlin spelar Edwina Cutwater, en rik och oomtyckt kvinna som ligger för döden utan vare sig familj eller släkt att ärva hennes förmögenhet. Då tillkallar hon en indisk trollkarl för att föra över hennes själ på en ung kvinna som dessutom ska ärva henne.
  Men ceremonin går fel i och istället hamnar själen i advokaten Roger Cobb (Steve Martin) som precis står inför sitt livs viktigaste fall där hans karriär står på spel. Något går även fel i själavandringen så Roger Cobbs slits mellan att vara sig själv och den här elaka kvinnan.
  Så klart upplagt för tokigheter. I kombinationen Steve Martin och Carl Reiner (regi) är det som vanligt flippat och skrikigt, men Steve gör ändå ett hästjobb som komiker får man säga. Framför allt i det fysiska, med att kroppsligt överspel som påminner om Jim Carreys 90-tal.
  Visst är det kul ibland, men inte alls så ofta som jag ändå tycker att ämnet bjuder in till. 

Skyltdockan

Skyltdockan
Mannequin
1987
Bolag: Sandrews

  Jag älskade ju ungdomsfilmer när jag var i den åldern. Den här var svår att hitta nånstans minns jag, men visste ju att den fanns pga Starships ledmotiv "Nothing's Gonna Stop Us Now" med filmsnuttar i musikvideon. Hittade den till slut och blev besviken. Sedan dess har jag nog inte sett den faktiskt. Idag är den väl en kultklassiker, framför allt i USA, så kanske värt att uppdatera bilden av den.
  Jonathan Switcher (Andrew McCarthy) är en dagdrömmare som vill bli skulptör och har svårt att behålla ens de enklaste jobb. En dag får han dock chansen att jobba med skyltningen på ett nedläggningshotat varuhus. När han en sen natt jobbar över blir en av skyltdockorna (Kim Cattrall) levande och hjälper honom att göra ett skyltfönster som gör att kunderna åter flockas i varuhuset.
  Det är bara Jonathan som kan se att hon lever, så fort någon annan kommer in i rummet blir hon skyltdocka igen. Detta är något som retar den sura nattvakten (G.W. Bailey från Polisskolan) som ständigt hör röster men aldrig hittar något annat än skyltdockor. Samtidigt planerar det konkurrerande varuhuset att kidnappa skyltdockan.
  Det finns ju en del potentiella komiska förvecklingar i detta, men jag tycker mest det blir buskis tyvärr. Sedan är det ju alltid fint att se Andrew McCarthy från storhetsåren, och visst är det en trevlig överdos 80-tal när man ser den såhär i efterhand. Men jag står nog ändå fast vid min 15-årsbild av den här filmen.

En Av Grabbarna

En Av Grabbarna
Just One of the Guys
1985
Bolag: Video Trade

  Kroppsbytarfilmer är ju ett kärt ämne för mig. Inte så mycket för att de brukar vara extraordinärt bra egentligen, utan mer för att blir lite filmens skedmat på nåt vis. Man vet hur det kommer bli. Känns tryggt.
  Terry (Joyce Hyser) blir besviken när hon inte får ett skrivarstipendium, och upplever att det är på grund av att hon tjej. Skoltidningsredaktören tycker det är för att hon inte är tillräckligt vågad. För att råda bot på båda dessa problem så bestämmer hon sig för att walraffa som kille på en annan skola. Genast blir hon mobbad av jocks och finner sin tillit till den lugne Rick (Clayton Rohner), en musikintresserad kille som har problem att få tjejer intresserade.
  Där startar en bromance där Terry ska hjälpa Rick våga fråga skolans snygga tjej till prom, men i själva verket hyser hon ju själv känslor för honom så klart.
  Ja, en bakvänd Tootsie är väl ett enkelt sätt att beskriva handlingen. Lite originaletspoäng för att det är en tjej som spelar kille istället för tvärtom, men förvecklingarna blir inte direkt roligare åt det hållet tyvärr. Istället får man njuta av annat. Som att se alla highschool-klyschor från mitten av 80-talet radas upp. Eller som en fin påminnelse om tiden då ungdomar på highschool kunde spelas av 30-åringar. Eller för att se mid-80s-ansikten som Clayton Rohner, Deborah Goodrich (båda i April Fool's Day, ju), Arye Gross och Sherilyn Fenn swischa förbi tidigt i karriären. Eller att se nysignade new wave-band spela inför dansande publik.
  Då är inte handlingen så viktig.

Vilket Hundliv!

Vilket Hundliv!
Walk Like a Man
1987
Bolag: Esselte Video

  Det som gjorde mig nyfiken på den här filmen var Amy Steel. Allas favorit-final girl från Fredagen den 13:e del 2 och April Fool's Day som i alla fall inte jag sett i några andra sammanhang.
  Här spelar hon Penny, en ung forskare som ramlar över en vildvuxen man i skogen. Han heter Bobo och tillhör egentligen en rik familj, men tappades bort som liten och har nu levt i skogen i 25 år med vargar som familj. Under denna tid har familjen lyckats göra slut på sina tillgångar, men när den förlorade sonen nu återvänder så ser de sin chans att komma åt hands del av arvet genom att få honom att skriva under en fullmakt.
  Problemet är ju då att han beter sig som en varg. Han kan varken prata eller bete sig mänskligt, och värst av allt inte skriva sitt namn. Penny tar sig an Bobo för att få honom att lära sig mänskliga egenskaper.
  Jupp, ni fattar vart det är på väg. Den giriga, förljugna människan möter the purest of pure. Tror ni att Penny till och med blir lite kär i Bobo? Jodå, det händer det med.
  Först av allt: Christopher Lloyd (som spelar den giriga brodern) måste vara det osäkraste kortet bland 80-talet stjärnor. Har oerhört sällan blivit positivt överraskad av nån film med honom. Inget fel på honom som skådis eller person, men han verkar ha varit en ja-sägare med sviktande omdöme.
  Då anar ni också att det här inte är nån vass film direkt. Finns ju ändå viss humorpotential i det här med att byta värld/byta kropp, men här finns även en stor dos svart komedi, och det är ju bland det värsta jag vet. Nån slags burlesk, flippad ton som för tankarna till John Hughes allra sämsta ögonblick.
  Så några roliga scener tycker jag inte vi får uppleva. Däremot är det ju fint att se Amy Steel, dessutom i samma veva som April Fool's Day.

Han Är Min Bästa Väninna

Han Är Min Bästa Väninna
Little Sister
1992
Bolag: Egmont

  En kroppsbytarfilm. Finns det något mer lättkollat? Rensar man bara huvudet på alla krav på originalitet så är det top entertainment ändå.
  Jonathan Silverman spelar Bobby, en ung kille som tvingats av sin pappa att läsa på universitet. Väl där vill han väljas in i rätt brödskaskap och får som inträdesprov att stjäla en tavla från tjejerna hus. Efter några fruktlösa försök så klär han ut sig till en Roberta och lyckas komma in som elev bland tjejerna.
  Där inne blir han populär och dessutom kompis med sin crush Diana (Alyssa Milano) och så börjar så klart det klassiska dubbelspelet där han ska vara Bobby och Roberta samtidigt med förväntade förvecklingar.
  Den här lilla eftersläntraren från 1992 är nästan som ett medley av Tootsie, Soul Man och He's My Girl och dess agendor. Speciellt många skratt blir det inte här, inga djupare insikter heller, men det finns ändå något grundtryggt i en film som denna.
  80-talscharm i 90-talskostym. Otroligt lättkollat.

Fallet Henry

Fallet Henry
Regarding Henry
1991
Bolag: CIC

  Det är fina Harrison Ford-år i början av 90-talet. Även om det är olika roller så är det lite samma karaktär. Här får vi två klassiska Harrison Ford-karaktärer till priset av en.
  Henry Turner är en framgångsrik advokat som inte drar sig för speciellt mycket för att vinna sina mål. En kväll blir han skjuten av en rånare och vaknar upp utan att kunna vare sig gå, tala eller minnas något av sitt tidigare liv.
  Den prominenta familjen på Manhattan får hem en stort barn som sakta upptäcker vad det är för värld han lever i. Och vet ni, han kommer till nya insikter. Det handlar om family values, det handlar om den falska socitetsvärlden, det handlar om den förljugna advokatvärlden.
  Egentligen påminner filmen rätt mycket om en kroppsbytarfilm. Ett litet barn som navigerar i en vuxenvärld. Fast här är det mer familjemys än komiska förvecklingar. Dock en del scener som skulle kunna vara hämtade ur Big eller kanske Elf.
  Men familjemyset går inte av för hackor. Harrison Ford är fin här, så klart. Så är även Annette Bening som hans fru, så klart. Finns inte mycket att klaga på egentligen. New York, höstlöv i luften och Mike Nichols vid spakarna. Sedan lite kul att detta är en av J.J. Abrams första filmmanus.
  Habilt. Och det räcker långt, vissa dagar.

The Invisible Kid

The Invisible Kid
The Invisible Kid
1988
Bolag: Nordic

  B-komedi. Finns få fördelar med det. Där b-skräck kan kännas mer äkta och b-action kan unna sig att vara brutalare står bara b-komedin handfallen med sämre ljud, sämre bild, sämre miljöer och sämre komiker. En mikrofon dimper ner i bild. Ojdå.
  Här handlar det om Grover (Jay Underwood) en nördig tonårspojke som vill hylla sin avlidne far genom att fortsätta den forskning han aldrig kunde avsluta. Problemet är att han inte vad pappan höll på att uppfinna.
  Det visar sig vara en dryck som gör en osynlig i en halvtimme ungefär. Grover och bästa vännen Milton (Wallace Langham) använder detta på klassiskt pojkvis. Man smyger runt i tjejerna omklädningsrum och man ställer till det för sina plågoandar, skolans sport jocks.  Eller kanske för att charma klassens snygging Cindy (Chynna Phillips från Wilson Phillips).
  Dock så kan det bli lite pinsamt också. Man måste ju vara naken för att inte synas som osynlig, och vips står man naken någonstans när förtrollningen släpper. Ojoj, framför cheerleader-tjejerna. Pinigt!
  Det är Porky's som möter Weird Science som möter valfri kroppsbytarfilm. Fast sämre ljud, sämre bild, sämre klipp, sämre musik och så vidare. Är man inte direkt besatt av att se alla amerikanska ungdomsfilmer från 80-talet så finns det bättre saker att göra med 90 minuter än att se den här filmen.

He's My Girl

He's My Girl
He's My Girl
1987
Bolag: Egmont

  Länge sen jag drog in en kroppsbytarfilm i spelaren. Det är ju annars en klassisk genre på 3filmer3dygn. Den här ska ju vara så dålig. Minns bara sågningar från när den kom, och 4.8 på IMDB.
  Nu är det väl inte genren med högst medelbetyg heller direkt.
  Men med de låga förväntningarna så blir jag inte helt missnöjd med den här filmen ändå. Visst är det skit i de flesta avseenden men jag tycker ändå den tickar i 80-talsboxar i tillräcklig takt för att man ska bli nöjd i slutändan.
  En småstadskille, Bryan (spelad av David Hallyday), drömmer om att bli rockstjärna. Till sin hjälp har han kompisen Reggie (T.K. Carter) som är lite av hans manager. När han blir antagen till att medverka i tv-programmet Video LaLa i Los Angeles blir han ditbjuden ihop med en tjej. Det löser man smidigt genom att Reggie klär ut sig till Regina.
  Sedan så klart de vanliga förvecklingarna. Riktiga Reggie blir kär studiovärdinnan Tacha (Micha McK) som även blir väl med hans kvinnliga alterego, så det blir så klart snurrigheter kring klädbyten, svårt att komma ihåg vilken person han är just nu och sånt. Tootsie all over again. Tror aldrig jag skrattar åt någon förveckling.
  Däremot är det ju en härlig tårtbit 1987 detta. 80-talet blir på något vis som aldrig töntigast när man ska försöka bygga historier kring tv- och musikbranschen. Allra helst då med uppdiktade superstjärnor.

Sådan Far, Sådan Son

Sådan Far, Sådan Son
Like Father Like Son
1987
Bolag: Transworld

  Kroppsbytarfilm! Det ljuvliga fenomen. Bästa möjliga handling i en familjevänlig komedi. Den här filmen var en av de första jag hade kopierad från hyrfilm när det begav sig. Med andra ord en film man såg några gånger på den tiden. Trots det minns jag bara fragment av den, mer att jag tyckte den var rolig. Såna minnen kan bedra.
  Men jag tycker den står sig. Framför allt så blir jag positivt överraskad av Dudley Moore som för en gångs skull är rolig istället för gubbsjuk. Här spelar han en stiff stjärnläkare som bor med sin tonårsson (Kirk Cameron) som lägger ner mer tid på tjejer och sport än skolarbetet. En dag får de i sig ett serum som grannens farbror Earl (som ser ut som en semesterskäggig Kristofer Lundström) fått med sig från nån indianstam i öknen. Classic! Serumet gör att deras kroppar byter plats med varandra och ja, ni kan grejen.
  Visst, det är lite skrikigt och jobbigt stundtals, men scenerna när sonen i pappans kropp (spelar av Dudley så klart) gör en loj rond på sjukhuset är strålande och bitvis jätterolig. Trodde faktiskt inte Dudley Moore var så bra som han är där. En Gösta Ekmansk tajming, utan vare sig överspel eller tittande i urringningar. Den stiffe doktorn piffar till sig och lever sonens nattliv (och ser ut ungefär som artisten Fancy) medan sonen plötsligt blir duktig i skolan och står och håller för öronen på en konsert med bandet Autograph.
  Det är ju faktiskt själva inramningen som är det stora nöjet. 80-talet var nog aldrig mer sig självt än 1987, när alla klassiska attribut (frisyrerna, axelvaddarna, MTV, turkosa kavajer...) liksom levde naturligt i tiden utan att vara kitschigt eller modernt. Och lite 1987 har jag alltid plats för.

Dubbelspel i Plugget

Dubbelspel i Plugget
Student Exchange
1987
Bolag: Egmont

  Den här bloggen hamnar ofta i kroppsbytarfilmsträsket, det vet ni. Inte heller sällan i utkanterna med variationer som när man spelar kvinna, vit spelar svart och så vidare. Här är ytterligare en variant.
  Neil och Carole är två skolelever som lider av hur anonyma de är i skolan. Varken lärarna eller eleverna minns ens vad de heter. Då bestämmer de sig för att fejka ett studentutbyte och klär ut sig till de nya eleverna Adriano (från Milano) och Simone (från Paris) som naturligtvis blir populära.
  Inget större fel på detta som Disney-snäll schablonkomedi förutom möjligen att det aldrig är roligt. Med en samtida politiskt korrekthet kan man väl dessutom ha synpunkter på hur man driver med etnicitet hit och dit, men jag låter "det var en annan tid"-argument sluka min åsikt.
  Men visst, det är färgglatt 80-tal. Det är slätstruket utan att vara billigt (läs: Disney) och det ger i sina bästa stunder ett nostalgiskt välmående.

Himlen Kan Vänta

Himlen Kan Vänta
Heaven Can Wait
1978
Bolag: Esselte Video

  Av någon anledning har jag väldigt starka barndomsminnen till det här videoomslaget. Kanske var den med i någon av de där videokatalogerna man ofta satt och bläddrade i på den tiden. Hur som helst har jag aldrig sett filmen, och konstigt nog inte ens reflekterat över vad den skulle kunna handla om. Så klart är detta ännu en film i komma-tillbaks-från-döden-genren, faktiskt även med ett stänk av kroppsbyte. Den landar mjukt på den här bloggen, men andra ord.
  Joe är en stjärna inom amerikansk fotboll som dör i en cykelolycka, men genom ett misstag i himlen så får han en chans att återfödas som någon som snart ska dö. Det råkar bli en ond affärsman som precis har blivit mördad av sin fru och dennes älskare. Då uppstår komiken när affärsmannen inte bara lever igen utan även är godhjärtat naiv och har en fallenhet för amerikansk fotboll.
  Jepp, vi snackar alla tricks i boken vad det gäller kroppsbytefilmerna här, men faktiskt lite före sin tid får man säga. Det Himlen Kan Vänta framför allt saknar är en komiker i huvudrollen. Warren Beatty är väl en klassisk mittenskådespelare i samma fack som Richard Gere ungefär, men han har definitivt inte något naturligt komiskt över sig, vilket nog hade hjälp hans karaktär lite. Jag tänker mig att Chevy Chase hade kunnat göra detta till en klassiker, till exempel.
  På rollistan finns även Charles Grodin i en klassisk slita-sitt-hår-roll (har han någonsin haft någon annan roll?) men mest glad blir jag över att se att huset som Warren bor i är detsamma som används som Carringtons residens i Dynasty. Både interiör och exteriör som det ser ut.

Vice Versa

Vice Versa
Vice Versa
1988
Bolag: Video Trade

  Andra kroppsbytarfilmen på kort tid här. Risken var rätt stor att komma hem med en sån där film i kassen i slutet av 80-talet. Allt skulle byta plats. Djur och människor, män och kvinnor och allra mest så klart barn och vuxna. För att förklara hur det egentligen kunde gå till så började ofta filmerna i någon primitiv kultur där något serum hamnade på villovägar. Ja, ni kan grejen.
  Man får säga att Vice Versa hade lite otur i sin tajming. Minst sagt snarlika Big kom samma år. Big var väl egentligen ingen ortodox kroppsbytarfilm, eftersom den handlade om en pojke som fick vuxen kropp men behöll sitt barnsliga sinne. Annars är upplägget nästan identiskt. Marshall är en stel och illa omtyckt varuhuschef som via någon indiansk antikvitet byter kropp med sin 11-årige son och ja, vice versa.
  Naturligtvis faller varuhusets snyggaste kvinna för den nya infantila Marshall som plötsligt visar en massa mänskliga känslor. Kvinnan i fråga är ett skrattpratande charmtroll inte olikt de som Lasse Åberg brukar omge sig/sina karaktärer av, och det är något Åbergskt över hela den delen av filmen faktiskt. Töntens revansch.
  Bortsett från tråkiga men väl obligatoriska scenerna när den vuxna mannen åker skateboard i lägenheten så är det en rätt rolig och välskriven film faktiskt, och inte bara det fattigmans-alternativ till Big som jag alltid trott den varit.

Teen Wolf

Teen Wolf
Teen Wolf
1985
Bolag: Juno Media

  Av någon anledning såg jag inte så många Michael J Fox-filmer som ung. Hade kompisar som slukade allt han gjorde och kunde återberätta halva Nyckeln till Framgång, som jag inte ens hade sett. Tror inte att jag hade något emot honom. Jag älskade ju Tillbaka till Framtiden.
  Allra konstigast är det nog att jag aldrig sett Teen Wolf tidigare. Dels är den en film som värmde de allra flesta komedihyllor i videobutikerna, och förr eller senare tycker man att den borde slinkit med när man plockade en massa filmer i något erbjudande. Dessutom var kroppsbytarfilmerna en av mina absoluta favoritgenrer. Ni vet, människa och hund byter plats. Jag får säkert tillfälle att återkomma till detta senare.
  Teen Wolf är förvisso ingen riktig kroppsbytarfilm. Michael J Fox spelar en osäker och impopulär highschoolkille som märker att han ibland förvandlas till varulv och försöker dölja det. Men en dag när han råkar avslöja sig så visar det sig att hans varulvs-alterego är mycket populärare, och ja, ni förstår grejen.
  Ett roligt minne om den här filmen är från videobutiken där jag helgjobbade i början av 90-talet. Någon missnöjd kund hade skrivit "skitfilm" på baksidan av omslaget, men min chef löste det hela genom att fylla på klottret så det stod "skickligt filmad". En rätt ovanlig sak att vilja klottra på ett omslag, tänker jag.
  Sanningen är dock att den inte ens är speciellt skickligt filmad. Om inte varningssignalen att den är utgiven på videobolaget Juno Media (samma bolag som hette Din Video på köpfilm) är stark nog, så känner man ganska fort att detta är en B-film som rustats upp till något bättre i och med Michaels framgångar med Tillbaka till Framtiden. Specialeffekterna är mer skojiga än bra, men det kanske finner sin plats i en enkel ungdomskomedi.