Mitt Andra Jag

Mitt Andra Jag
All of Me
1984
Bolag: Sandrews

  Kroppsbytarfilmer var en stor favorit när vi skulle hyra komedi på 80-talet. Även om de handlade om typ samma sak varje gång blev det alltid roligt. Men just den här filmen har jag nåt svagt minne av att jag var besviken på. Överlag så har den typen av komedier en tendens att åldras lite halvdåligt. Kanske var det här med att man/kvinna, människa/djur, svart/vit bytte plats roligare när man var yngre, men också att den typen av humor fanns mer i tidsandan så att säga.
  Anyway, den här åkte på igen ikväll. Lily Tomlin spelar Edwina Cutwater, en rik och oomtyckt kvinna som ligger för döden utan vare sig familj eller släkt att ärva hennes förmögenhet. Då tillkallar hon en indisk trollkarl för att föra över hennes själ på en ung kvinna som dessutom ska ärva henne.
  Men ceremonin går fel i och istället hamnar själen i advokaten Roger Cobb (Steve Martin) som precis står inför sitt livs viktigaste fall där hans karriär står på spel. Något går även fel i själavandringen så Roger Cobbs slits mellan att vara sig själv och den här elaka kvinnan.
  Så klart upplagt för tokigheter. I kombinationen Steve Martin och Carl Reiner (regi) är det som vanligt flippat och skrikigt, men Steve gör ändå ett hästjobb som komiker får man säga. Framför allt i det fysiska, med att kroppsligt överspel som påminner om Jim Carreys 90-tal.
  Visst är det kul ibland, men inte alls så ofta som jag ändå tycker att ämnet bjuder in till. 

Bad News

Bad News
Comic Strip presents: Bad News
1983/1988
Bolag: Sandrews

  Detta är ju egentligen ingen film utan två tv-avsnitt av den brittiska serien Comic Strip (samma folk som gjorde Hemma Värst), som man limmade ihop till en film här i Sverige. Första delen, mockumentären om hårdrocksbandet Bad News på turné, skulle kunna avfärdas som Spinal Tap-kopia men kom ju faktiskt 1983, dvs året före, och borde väl spelats in ungefär samtidigt.
  Visst är det charmigt och härligt, men det känns också rätt mycket som att man bara klätt på sig lite hårdrocksoutfits och filmat. Ibland otroligt träffsäkert, ibland lite för gapigt och ostrukturerat för min smak.
  Dock tycker jag det blir bättre i andra halvan av filmen, den från 1988 där man möter bandet igen för en reunion som leder till ett ofördelaktigt skivkontrakt, kaotiska musikvideoinspelningar och till slut en spelning på Monsters of Rock.
  Här känns det mer som att man funderat över scenerna, skapat lite större variation och har ett roligare manus. Eller tja, ett manus överhuvudtaget.
  Sedan för egen del, jag älskar ju Beatles-parodin The Rutles till exempel. Där är jag insatt i ämnet, kan bakgrunden och skrattar åt alla detaljer de lyckas fånga upp. När det gäller hårdrock så har jag dessvärre inte bättre koll än att jag förstår att det är typ likt.

Alla Helgons Roliga Natt

Alla Helgons Roliga Natt
Wacko
1982
Bolag: Walthers Video

  Skräckkomedi är verkligen ingen favoritgenre hos mig. Rysare ska inte ha nån jävla glimt i ögat. En förlåtande faktor är väl dock om det är nån slags parodi, för såna filmer gillar jag. Nu är ju nästan aldrig parodier roliga, men ändå finns där nån slags naiv förhoppning hos mig att hitta en ny Airplane eller Top Secret under en sten en dag.
  Den lilla amerikanska småstaden glömmer aldrig Lawnmower Killer, en okänd galning klädd i ett pumphuvud som dödade ungdomar med en gräsklippare på prom night för 13 år sedan.
  En som definitivt inte har glömt är polisen Dick Harbinger (Joe Don Baker), han har inte sovit en minut sedan dess har ser ut därefter. Nu har nya mord börjat begås i staden och Dick är säker på att det är gräsklipparmördaren som är tillbaka.
  Ja, nog är det crazy alltid. Inte jätteroligt ska sägas, men ibland lockas det fram nåt litet leende ändå. Problemet med nästan alla parodier i b-filmsfållan är ju att de gör spoofs på konkreta scener ur originalen snarare än övergripande genremässiga, så att säga. Här blir det mer en lång samling sketcher som blinkar åt Halloween, Exorcisten, Omen och så vidare. Väldigt lite är kul av detta. Eller ja, inget.
  Det som jag istället uppskattar är hur den är vrickad på ett ganska lågmält sätt. Mycket trevligare att titta på än t ex Schlock som spelar lite i samma liga. Där var det skrik och gap och överspel. Skulle inte säga att detta är någon nedtonad film heller direkt, men jag gillar hur alla konstigheter inte kastas in i ansiktet på en utan mer passerar lite snyggt förbi. Som att Joe Don Baker (kanske den vitaste skådis jag kommer på) har en svart familj och att man inte gör nån grej av det.
  Men överlag så klart inte i närheten av ZAZ, Mel Brooks, Pat Proft eller nån annan parodiskapare med fingertoppskänslan. Snarare en före-sin-tid Scary Movie 3.

Besatt

Besatt
Repossessed
1990
Bolag: Nordic

  Ja, tänk när man slukade allt med Leslie Nielsen. Ingen kan ta från honom hans briljans i ZAZ-filmerna, men han blev ju ansiktet utåt för crazy stoneface-humor och hade kanske inte det allra bästa omdömet i vad han tackade ja till.
  Här har vi en parodi på demonfilmer i allmänhet, och väl Exorcisten i synnerhet. Linda Blair spelar nån slags vuxenvariant av Regan som får spontana återfall och kaskadspyr lite då och då. Hon söker upp en prästen som en gång hjälpte henne bli av med demonerna och det är då Leslie Nielsen.
  Men handlingen är ju inte vad vi kom för direkt. Här är precis som genren påbjuder skämt precis hela tiden. I förgrunden, i bakgrunden. Häpnadsväckande få är roliga. Det finns ju många komedier som inte är roliga men ändå bra, men en film som helt bygger på att vara konstant roliga blir extra smärtsamma när de inte är det.
  På nåt sätt får jag en känsla av att jag hade kunnat skriva det här manuset när jag var 15 år. När allt var roligt bara det var lite sjukt. En del saker hade kanske varit roligare om man inte sett originalen. Typ att Nielsen präst heter Father Mayii som alltid besvaras av "Yes you may". Blir lite filmens variant på "A cigarette? Yes, I know". Finns fler såna, orkar inte dra dem.
  En b-komedi i kölvattnet efter Den Nakna Pistolen. Nothing more or less. Tycker dock att det bättre att de dess "deleted scenes" än denna.

Zingo

Zingo
Zingo
1998
Bolag: Egmont

  Sist i denna Sverigevecka en lite nyare film än vad jag brukar se och framför allt skriva om här. Men nu har det ändå gått 25 år utan att jag sett den här filmen som jag fått höra då och då att jag borde se. "Skruvad svensk komedi" ändå. Jag har nog aldrig blivit positivt överraskad.
  Men så händer det.
  Björn Kjellman spelar Filip "Zingo" Singstedt, en loser och dagdrivare som dessutom dragit på sig stora skulder genom att sälja knark för fel personer. Plötsligt en dag får han en uppenbarelse att han ska sluta med allt skit och bli helt normal. Han träffar då på en ung man (Per Morberg) som drömmer om att bli hyllad filmregissör men som försörjer sig på att göra porrfilm.
  Zingo får då en idé att axla rollen som filmproducent och låta spela in den unge mannens mästerverk. Han övertalar sina bångstyriga vänner att vara med i filmen och råkar på en gammal Bergman-skådis på gatan (Thomas Hellberg) som även han hoppar på projektet i hopp om att få liv i slumrande karriär.
  Kameror har man lånat av porrfilmsbolaget, i löfte om att leverera en porrfilm, så Zingo måste nu få ihop både ett Guldbagge-drama och en porrfilm för att alla ska bli nöjda.
  Det går naturligtvis fel allting, men det är inte det som är det roliga här. Det roliga är själva stämningen. Thomas Hellberg har en otrolig tajming som den välvillige föredettingen, och är rolig långt över förväntningar. Men hela filmen skruvad på precis rätt sätt (enligt min smakskala).
  Det enda som skaver lite är att man verkligen känner att de försökt göra en kultfilm.

One Crazy Summer

One Crazy Summer
One Crazy Summer
1986
Bolag: Warner Home Video

  Hmm, har man sett denna? Svårt att hålla isär allt som slank ner med lite cola och jordnötsringar under åren då man alltid utnyttjade erbjudanden om en bunt film i flera dagar.
  På ett sätt önskar jag i alla fall att jag sett den då istället för nu. Typiskt en film man hade tyckt "hade allt" då.
  Idag funkar den väl bäst som lite trevligt tidsdokument.
  Hoops McCann (John Cusack) är en tonåring som helst vill rita serier men som försöker leva upp till sin pappas dröm om att bli basketproffs. När han efter studenten drar till kusten med en kamrat blir han vän med ett antal nördkillar som också tyngs av föräldrarnas förväntningar. Aspirerande popsångerskan Cassandra (Demi Moore) ansluter sig till gänget och berättar att hennes familjs hem riskerar att bli köpt av stadens (onde) magnat och omgjort till nån slags turistland.
  Grabbarna bestämmer sig för att ta fighten med rikemansgänget.
  En liten handling där ja, men den tänker man inte så mycket på. Mest är det ju en samling karaktärskomiker som gör sin grej i en rad gags. Som vanligt i den här typen av ungdomsbuskis (Porky's, Nördarna osv) så känns det som att man haft rollistan klar före manuset. "Vi drar dit och ser vad vi kommer på".

  Här är det klassiska typecast-ansikten som Bobcat Goldthwait (som naturligtvis gör sin figur), Mark Metcalf (läraren i Twisted Sisters "I Wanna Rock"-video), Curtis Armstrong och Joe Flaherty som får några scener var att göra sin grej. Jag vet inte om filmskaparna haft nån ambition att skapa en screwball-komedi av National Lampoons-modell, men det blir ju sällan bättre komedi än enklare buskis. 
  Själva handlingen kulminerar i att vem som ska få marken ska avgöras med ett båtrace (mellan töntarna och bratsen) och då känner man ju på fullt allvar ostbågelukten i rummet. 

Schlock - Jätteapan

Schlock - Jätteapan
Schlock
1973
Bolag: MDC

  Den här filmen har jag sorterat in i min hylla för parodier. Där har den stått bredvid Titta Vi Flyger, Police Squad och andra klassiker i många år. Vet inte vad den hellre skulle stå förvisso, men kan efter 80 minuter i dess sällskap känna att den kanske inte förtjänar sitt sällskap.
  Handlingen är nästan för trött för att ens återge, men handlar i alla fall om att typ 800 människor på tre dagar har fallit offer för en mördare som i media benämns som Banana Killer, eftersom han lämnar ett bananskal vid sina offer.
  Låter ganska roligt, kan jag tycka. Som idé eller som baksidestext. Men kan man spinna vidare på den här idén? Typ hitta på några roliga scener eller räcker det med här knasiga handlingen?
  Verkar inte ha varit lätt i alla fall. Enda förmildrande omständigheten här är väl att filmen är från 1973. En 23-årig John Landis debuterade med den här filmen, långt innan Blues Brothers och Ombytta Roller, och visst märks det att det är en debutants verk. Det känns nästan till och med ett snäpp tidigare än så. Som ett gäng mediaprograms-studenter som, höga på nån Mel Brooks-film, gått och köpt en knasig gorilladräkt och sen kommit på lite skruvade scener allt eftersom. Fattas bara kameramannens kvävda skratt bakom kameran.

Ensam Är Pest

Ensam Är Pest
The Lonely Guy
1984
Bolag: Esselte Video

  Ögnade genom Steve Martins filmografi häromdagen. Inte lätt att hålla isär hans mest typiska filmer. Vilka man sett och inte. Överdrivna screwball-komedier med hjärta. Där har vi det.
  Just det här med hjärta var väl hans lilla specialitet jämfört med de flesta andra gaphalsarna i SNL-fåran.
  Här har vi just en sån. En riktig typisk Steve Martin-film.
  Han spelar Larry Hubbard, en lite sorglig och tråkig man som arbetar med att skriva gratulationskort. När han blir lämnad av sin flickvän blir ensamheten så stor att han börjar umgås med andra ensamma män i New York, i synnerhet den hopplöst ensamma och cyniska Warren (Charles Grodin).
  Warren ser inte mycket ljus i tunneln men Larry vägrar ge upp och faller till slut för en tjej som han inte vet namnet på, men blir besatt av att leta upp.
  Lite romcom-inramning får man säga. Och det är väl en romcom i dess lite vidare begrepp kanske, men just det där hjärtat och allvaret infinner sig aldrig riktigt. Det är lite som kompisen som ska skoja till det få fort konversationen blir allvarlig. Comic relief.
  Däremot tycker jag faktiskt att filmen är rätt rolig. Många bra dialoger, främst de mellan Martin och Grodin. Lite ståuppiga vardagsbetraktelser som sätter lite guldkant.
  På sina ställen är det nästan som att filmen försöker göra lite smart narr av romcom-genren, som en ZAZ-parodi nästan, lite Mel Brooks-flippat. Och det är väl inte så konstigt kanske. Filmen trampar runt på hans gator i New York, Neil Simon har varit med och pillat här också.
  Så oavsett vad omslaget och den svenska titeln antyder så är det väl en New Yorksk finkomedi.

Born in East L.A.

Born in East L.A.
Born in East L.A.
1987
Bolag: Esselte Video

  Cheech & Chong, är dom kul eller? Jag har i ärlighetens namn mer minne av att fel personer i högstadiet tyckte de var roliga än deras egen kulturgärning. Men man minns ju att det var drogliberalt. Som intresserad av 70-80-talsfilm måste man ju ändå ha lite koll, känner jag, så jag mjukstartar min resa med den här solofilmen från Cheech Marin. Titellåten och musikvideon minns jag. Den visades i svensk TV någon gång. Den tyckte man var sköj.
  Cheech Marin spelar Rudy, en bilmekaniker med mexikansk bakgrund som levt hela sitt liv i östra Los Angeles och knappt ens känner till sin ursprungskultur och ännu mindre talar spanska. En dag ska han möta upp en kusin på en fabrik som utnyttjar illegala invandrare och hamnar mitt i en polisräd och skickas till Mexiko för att han saknar ID-handlingar.
  I Mexiko är han utan pengar och pass, kan inte språket eller kulturen men vet att han på något vis måste ta sig in i USA igen. En av få människor han träffar som pratar engelska är klubbägaren Jimmy (Daniel Stern) som lovar att hjälpa honom tillbaks till USA för 400 dollar. Så nu ska Rudy försöka jobba ihop 400 dollar i ett land han inte förstår överhuvudtaget.
  Till en början så får man väl kalla det mesta i den här filmen lite daterat. Finns väl en del att säga om rasism, sexism och annat. Men om vi stuntar i metoo för ett ögonblick, är det roligt då? Ja, bitvis tycker jag faktiskt det. Filmmässigt är det ju mer som en rad sketcher (t ex när Cheech utan kunskap ska jobba som tatuerare) men jag tycker ändå det är roligare än de flesta andra komedier jag sett senaste året. Det är ju snarare en lek med rasism och fördomar än en nedlåtande film mot mexikaner, men visst, det är ju inte Spike Lee direkt, det är det inte.
  Sen också lite kul hur Cheech Marin sällar sig flocken av regissörer och manusförfattare som kanske...inte är så bildsköna, men som gärna skriver sig själv roller där de plötsligt är alla kvinnors högsta dröm. Woody Allen, Lasse Åberg...ni fattar. Få liknelser i övrigt dock.

Mera Blod i Baljan, Boys!

Mera Blod i Baljan, Boys!
Bloodbath at the House of Death
1984
Bolag: VTC

  Få filmgenrer är väl så överladdade som parodier. Vet inte varifrån man fått att varje sekund tvunget måste innehålla något kul om man sysslar med den här typen av komedier. Jag menar, i en vanlig komedi är man ju nöjd med en handfull småkul saker för att man känna sig hyfsat nöjd.
  Men här börjar det regna sköj redan under förtexterna. Det är som att man efter varje mening ställt sig frågan hur kan vi göra det här ännu roligare? Det finns exempel på när det lyckas. ZAZ-filmerna till exempel, som ju är kalibrerade i perfektion i sin blandning av gags. Det är ett tio skämt i minuten, men nästan alla är roliga.
  Större problem när ration är lika hög fast träffsäkerheten kanske 1 på 50.
  I den här brittiska skräckfilmsparodin från 1984 gör man en så kallad genre spoof, det vill säga inte en parodi på en given film utan mer på rysare generellt. Bra så långt, jag tycker det brukar vara mycket roligare än de som gör sig lustiga över en viss film, scen för scen. Här är det väl i synnerhet den brittiska skräckfilmstraditionen med Hammer Horror och sånt som fått en släng av sleven.
  Kenny Everett och Pamela Stephenson (från Inte Aktuellt) spelar ett par som besöker en gammal herrgård där 18 mord inträffade samma natt för många år sedan. Redan på den lilla byns pub anar man oråd då alla bybor har en satanisk symbol som tatuering. Sedan avlöser knasigheterna varandra. Oftast inte alls roligt, ibland halvskojiga missförstånd och en handfull höhö-ögonblick av Mel Brooks karaktär ("Look out a bat!" och så ramlar ett slagträ ner från taket).
  Men de roliga replikskiften som trots allt finns drunknar bland alla flippade över-gränsen-scener, som sagt 10 roliga skämt är rätt dåligt pinkat på 500 försök.

Dr Hfuhruhurrs Dilemma

Dr Hfuhruhurrs Dilemma
The Man With Two Brains
1983
Bolag: Warner Home Video

  När jag ser gamla 80-talsfilmer, och det gör jag ju, hamnar jag ofta i tankar om att den här skulle jag ha sett då. Hur man haft perioder i sitt filmtittande där man älskat en viss typ av film. En sådan är perioden då jag gillade sjuk humor. Det kom väl från pappas vurmande för Monty Python men också för att man läste Mad och diggade Titta Vi Flyger. Jag försökte även utöva sjuk humor själv. Kunde skriva nån "sjuk" hälsning på vykort, till exempel.
  Men nog om mig nu. Den här filmen har jag starka minnen av från hyllorna då, men avfärdade nog den som förmodat konstig. Det borde jag inte gjort för här hade skratten avlöst varandra i pojkrummet. 
  Steve Martin spelar Dr Hfuhruhurr, en flippad och kärlekstörstande hjärnkirurg som gifter sig med Dolores (Kathleen Turner), en kvinna som verkar ha som enda plan att ärva hans förmögenhet. På en konferensresa får han kontakt med Dr Necessiter (David Warner), en galen vetenskapsman som hittat ett sätt att hålla hjärnor levande efter att personer har dött. Där blir han kär i hjärnan av Anne Uumellmahaye som han inleder en affär med.
  Låter ju helt vansinnigt och det är väl själva grejen också. Allt ska vara flippat till varje pris.
  Måste säga at jag har rätt svårt för Steve Martin i de här tidiga åren av hans karriär. Det här överladdade och Saturday Night Live-gapiga som han hade (och har) gemensamt med de flesta fostrade i den skolan. John Belushi, Dan Aykroyd, Bill Murray eller varför inte Will Ferrell och Steve Carell på senare år. Alla blir de roligare när de tonar ner.
  Här är Steve allt annat än nedtonad. Det skriks och gapas, det överdrivs och ballas ut. Även Kathleen Turner gör sin signaturroll som konfliktstinn femme fatale. Ofta bara skrikigt men ibland lite kul också. Som när hon kallar Steve för "you italian nigger scum" under ett bråk.
  Carl Reiner har skrivit och regisserat. Denne Mel Brooks-skugga på många sätt. Filmer som pendlar mellan parodi och homage, med så många skämt på lager att det i långfilmsformat blir riktigt svårtittat stundtals. Som en blandning av Mel Brooks och ZAZ med lite touch av burlesk John Waters.
Det är liksom inte filmen som är rolig, knappt ens scenerna. Det är små replikskiften, nåt litet infall och nån sjuk vändning man skrattar åt. Och visst är det roligt ibland. Jag tror säkert jag skrattar tjugo gånger under filmen, och det är ett rätt bra resultat för en komedi ändå.