Vettskrämd

Vettskrämd
Scared Stiff
1987
Bolag: Box Collection

  Läkaren David (Andrew Young) köper en gammal herrgård med sin flickvän, sångerskan Kate (Mary Page Keller). Ganska snabbt känner de en olustkänsla i huset, som bekräftas när de hittar en 150 år gammal dagbok på vinden från en kompositör vid namn George Masterson. Det visar sig dock att George även var en grym slavdrivare som dessutom misshandlade sin fru och son.
  De hittar även en amulett som en av slavarna en gång i tiden gav frun för att den skulle skydda henne, och när den nu går sönder så hemsökt huset av den galna George Masterson. Samtidigt som Kate blir mer och mer skrämd av vad som hänt, så börjar David mer och mer likna George.
  Ja, en hemsökt-hus-rysare modell 1a får man väl säga. Det finns så oerhört mycket skit i den här genren, men den här filmen får jag ändå hyfsad kemi med till en början. Den känns B på ett lite italienskt sätt, speciellt scenerna kring huset som kör lite gamla Giallo-trick som att zooma ögonen.
  I andra vågskålen ligger den där såpa-känslan som ofta finns i b-filmer från slutet av 80-talet. Direct-to-video-känslan. Men så länge filmen puttrar på med lite småmysiga "rysarscener" med mystiska händelser kring huset så går det an. Helt ok, kanske över förväntan till och med.
  Det är när det börjar dra igång på allvar som jag lika väl kunde ha stängt av känner jag. Monster och demoner som dreglar, flyger, skrattar och så vidare. Få saker i världen skrämmer mig så lite. På film i alla fall. Begränsad erfarenhet i vanliga livet.

Warlock

Warlock
Warlock
1989
Bolag: Nordic

  Den här typen av film tilltalar mig egentligen inte alls. Fantasy-gott-mot-ont-äventyr. Men jag har ändå något litet 35 år gammalt minne av att denna var rätt bra ändå. Att den hade nåt. Tillräckligt för att trigga en nyfikenhet att se om den i alla fall.
  Filmen tar avstamp i trakterna kring Boston på 1600-talet där en man anklagad för häxeri (spelad av Julian Sands) ska avrättas, men lyckas häxa sig bort från det och landar istället i nutiden. Som då är i slutet av 80-talet när det här filmen gjordes. Efter sig har han sin antagonist, häxjägaren Referne (Richard E Grant).
  Häxmannen (heter han Warlock rentav, eller är han bara en?) skapar snabbt oreda och dödar en man och ger hans sambo en förtrollning som gör att hon åldras tio år om dagen. Hon teamar sedan upp med häxjägaren för att stoppa Warlock från att, typ, förinta världen.
  Ja, nog hade tiden sprungit från den här filmen. Specialeffekterna är på Pippi Långstrump-nivå, och det hjälps inte direkt upp av en story som är lite skolboksexempel. Däremot finns här ett element av tidsresefilm som jag gillar lite. Häxfilm möter California Man, typ. Duger en måndag.

Amityvilles Förbannelse

Amityvilles Förbannelse
The Amityville Curse
1990
Bolag: VCM

  Amityville-filmerna alltså. Var det ens en franchise eller kunde man göra dem lite hur man ville? Känns lite så. Här har vi en från 1990 som har fått 3.1 på IMDB. Direct-to-video.
  Ett par köper ett förfallet äldre hus som man får oväntat billigt i den lilla byn Amityville. Man bjuder med sig några vänner att tillbringa några höstdagar i huset för att renovera tillsammans.
  Men, så klart, det här huset har varit med om saker som sitter kvar i väggarna. Och detta visar sig på i princip alla sätt saker kan visa sig i en skräckfilm tror jag.
  När jag var i tonåren gjorde jag några egna skräckfilmer med videokamera ihop med kompisar. Didn't we all. Då var det inga problem att komma på coola och grymma mordscener direkt. Svårare att komma på vad man skulle prata om mellan mordscenerna. Så vi struntade väl mer eller mindre i det.
  Lite samma upplägg här. Ett antal skräckscener uppradade, mer som en clip show än en film egentligen. Det är katter som hoppar fram, tavlor som flyttar på sig, mardrömmar, illusioner, skumma tanter, konstiga sår som det krälar maskar ur, andra sår som läker mystiskt, en hund med lysande ögon, spindlar, råttor. Vad du än tycker är läskigt så finns stor chans att hitta det här.
  Det som saknas är ju kontexten. Vilka är de här personerna som går ner med ficklampan i källaren? Ingen aning. Men läskigt verkar det vara.

Djävulens Öga

Djävulens Öga
Mr. Frost
1989
Bolag: Nordic

  I ett välbärgat område bor Mr Frost (Jeff Goldblum). En till synes ensam men vänlig och välklädd medelålders man. Utan omsvep erkänner han plötsligt för polisen Dettweiler (Alan Bates) att han dödat och begravt 25 personer i sin trädgård. Han spärras in och från den dagen säger han inte ett ord till någon på många år.
  Förrän han förflyttas till ett mentalsjukhus någonstans i Europa och plötsligt öppnar sig för psykiatrikern Sandra Day (Kathy Bates). Frågorna är många och obesvarade om Mr Frost. Ingen vet var han kommer ifrån till exempel.
  Så långt gillar jag verkligen den här filmen. Mysteriet kring hans person är utan tvekan det mest intressanta i den här filmen. Tyvärr (i alla fall i min bok) smyger det sig fram att Mr Frost är nån form av version av djävulen. Han påverkar bara genom sin närvaro andra patienter att begå mord och självmord, och då tappar filmen mystiken och blir mest ännu en djävulens-son-rysare som jag varken tycker är speciellt otäck eller spännande. Jag hade personligen tyckt det var mer spännande och intressant om man hade grävt fram en historia om vem han är istället för det här lite mer svepande djävulsspåret.
  Men det är i alla fall en tjusig film. Klass på skådisar och regi. Kanske lite mycket av det där neon-blåa som var så populärt 1989 (se omslaget). Musiken är gjord av Steve Levine, mest känd som postdisco-producent för bland annat Culture Club. Udda val. 

Satans Borg

Satans Borg
The Keep
1983
Bolag: Esselte Video

  En avlägsen by i Rumänien intas av nazisterna under andra världskriget och de gör sig hemmastadda i en stor borg som är inspräng i ett berg. Där inne börjar saker hända. Nazister dödas och slukas ner i oändliga hål i berget. Plötsligt hittar man ett budskap på bergsväggen skriven på ett språk ingen förstår.
  Man får rådet att kontakta Dr Theodore Cuza (Ian McKellen) som är professor i uråldriga språk. Problemet är bara att Cuza är jude och sitter i koncentrationsläger. Man bestämmer sig för att "rädda" honom och dottern Eva (Alberta Watson) för att få hjälp med att tyda budskapen. Han berättar att det är skrivet på ett språk som är utdött sedan flera hundra år, och det visar sig att det som gömmer sig i berget är nån slags demon. Som visar sig hata nazister!
  Ja, det låter ju ungefär hur pajjigt som helst, och jag har rätt svårt att förstå hur de fått med den här Oscars-nosande casten (förutom McKellan är det Scott Glenn, Robert Prosky, Gabriel Byrne, Jürgen Pruchnow med flera) att ställa upp på det här b-filmsdoftande manuset. Men det finns en del andra kvalitéer som väger upp.
  Det är ju en väldigt stilistisk film. Mycket dimma i motljus (omslaget lämnar en rätt sann bild av filmen) i regi av Michael Mann, med syntsoundtrack från Tangerine Dream. Det hjälper väl lite, men tar ändå inte bort den lite fjantiga känslan man får ändå.

The Lamp

The Lamp
The Outing

1987
Bolag: ScanBox

  Jag har ett lite kluvet förhållande till demonfilmer. Ofta tycker jag de kan ha rätt mysig stämning under sin första hälft. När spänningen puttrar fram. Men så fort det drar ihop sig till final och det kommer fram monster och orkaner, då börjar jag snegla med spolknappen. Vackert ord, spolknapp. If you told the kids today, osv.
  Ett skepp från Irak anländer i en hamn i Texas i slutet av 1800-talet, alla ombord är döda utom en liten flicka. Den här flickan får med sig en gammal lampa av Aladdin-modell som hon har sitt i hem, tills hon dör i en brand på 80-talet.
  Lampan räddas dock och hamnar på ett museum. Och just det här museet, kan ni tänka er, bestämmer sig några ungdomar för att smita in och övernatta i just denna natt.
  Ja, här blir det ju precis så som jag tänkte mig. Själva handlingen, som väl en den simplaste av simpla, ramas in av en fin slasherstämning. Bra tempo, inte jättedåliga skådisar och sen då en massa fantasifulla dödsfall på museet som vi som konsumerar svenska hyrfilmer från 80-talet inte får se mycket av. Faktiskt så lite att man inte ens förstår vilka som har dött eller inte, förrän det sägs i klartext.
  Mitt 15-åriga jag hade ju skrikigt högt över alla klipp, men jag är nöjd ändå. Vill mest åt lite slashermys och det fick jag ändå.
  Bättre än jag trodde faktiskt. Minus en helt poänglös sista kvart.

I Skräckens Skugga

I Skräckens Skugga
In the Mouth of Madness
1994
Bolag: Sandrews

  Jag är ingen stor fan av John Carpenter. There I said it. Visst gillar jag en del av hans filmer, en del jättemycket, men alltför ofta finns där en humoristisk ton som jag har svårt för i skräckfilm. Denna har jag aldrig ens sett tidigare, såg någon trailer som gav avsmak när den kom.
  Skräckförfattaren Sutter Cane slår försäljningsrekord men vänder också upp och ner på samhället. Många av dem som läser hans böcker blir så påverkade att de får psykiska problem, en del av dem blir till och med våldsamma.
  Sam Neill spelar en försäkringsutredare som en dag kontaktas av Sutter Canes förlag som låter meddela att författaren är försvunnen. Genom att läsa hans böcker och sedan lägga ett pussel av ledtrådar tror han sig veta att författaren gömmer sig i byn Hobb's End i New Hampshire. Tillsammans med hans förläggare Linda Style (Julia Carmen) beger de sig till staden som inte ens finns utmärkt på moderna kartor, men som ändå, när de plötsligt kommer fram, är en pittoresk småstad ute på vischan.
  Väl där inser de att något är fel. Medborgarna de stöter på bär alla namn på karaktärer i Sutter Canes böcker och stan verkar mest befolkas av barn som driver omkring.
  Jag kan tycka nu när jag skriver om det att den verkar jäkligt bra, och just den här biten, när de når fram till staden och allt fortfarande är ett mysterium, så är den riktigt bra och spännande faktiskt. Allt känns väldigt Stephen Kingsk (kan ju också bero på miljöerna i New Hampshire).
  Men sedan blir det mer och mer en skräckbuffé med monster, demoner och så den där humorn som jag bävat för. Ni vet när en demon säger nått fyndigt. Gillar man den grejen så finns det nog en del att hämta här, men jag tappar tyvärr koncentrationen när allt bara blir specialeffekter och kladd.
  Skulle vilja kapsla in mitt-biten av filmen. Gott om läskiga scener där. Resten, mja.

Child of Darkness, Child of Light

Child of Darkness, Child of Light
Child of Darkness, Child of Light
1991
Bolag: CIC Video

  Ett tag sedan jag såg en rello-thriller nu. Det finns ju egentligen bara en handling de kan ha, känns det som. Födelsen av ett ond barn. Och så är det här också, men även inom ramen för det finns det ju chans till kluriga invecklingar.
  I Boston och Pennsylvania blir plötsligt två unga tjejer gravida på olika klosterskolor. Man talar om jungfrufödslar, båda tjejerna är kända som präktiga och ordentliga. Father O'Carroll skickas från Vatikanen för att utreda vad som har hänt. Mystiska saker händer. Nunnor förändras, pojkar som retar flickorna dör i mystiska olyckor..
  Det står klart att av de två barnen som ska födas är den ena son till djävulen. Child of Darkness, Child of Light.
  Denna tycker jag faktiskt oväntat mycket om. Jag gillar även filmer som Omen och Den Sjunde Tecknet, så klart, men filmer som har med djävulens och religiösa krafter att göra har en tendens att kulminera med en sista halvtimme full av naturfenomen och annat man sitter och gäspar sig genom.
  Så är det inte alls här. Mystiken kring händelserna utvecklas snarare till en whodunit där man får mer och mer aning om att det är någon inom det kyrkliga som är på det ondas sida.
  Inget som skrämmer direkt, men en rätt mysig videostund ändå.

Rawhead

Rawhead
Rawhead Rex
1986
Bolag: Prisma

  Den här lilla godbiten har jag haft i min ägo sedan videobutiken jag jobbade extra i i början av 90-talet sålde ut gamla filmer från hyllorna. Köpte väl mer eller mindre allt de sålde ut från skräckavdelningen. Denna har jag aldrig sett. Den ser ju väldigt dålig ut. Och ämnet intresserar mig inte nämnvärt heller. Men det känns ibland kul att kunna stänga boken och se lite filmer som man minns så väl från hyllorna på den tiden.
  I en avlägsen by på Irland väcker några bönder en uråldrig onska till liv när de ska flytta en stor sten på en åker. Fram kommer Rawhead, ett monster med nån slags allmän ilska som dödar allt han kommer förbi. I den här byn finns också journalisten Hallenbeck (David Dukes), en amerikan med irländska rötter som skriver en bok om den här platsen som påstår ligga på helig mark. Han närmar sig en lokala kyrkoherden som uppenbarligen har något att dölja.
  Ja, det där omslaget var ju inget som fick en att darra direkt, i filmen ser monstret ungefär likadant ut. Skolboksmonster som taget ur en läskig pojkteckning. Men det finns ändå en poäng med att det här stora tremeters-monstret klampar runt på de irländska hedarna. Något lite Stephen Kingskt över stämningen. Kanske är det Irland som påminner om hans New England-miljöer.
  Hur som helst, det här med att stämningen är fin håller ett tag. Monstret kunde väl varit mer spännande kanske, men det är ändå bra slasherkänsla i nattscenerna. Sista halvtimmen är väl dessvärre som såna här filmer är, med uråldriga ondskor bla bla. Det är brinnande kors, demonrök och skrik mot skyarna. Den biten tuggar man i sig svårt uttråkad, men första timmen ändå - över förväntan.

Förbannelsen

Förbannelsen
The Curse
1987
Bolag: VCM

  Den här filmen är väl mest känd bland svenska hyrfilmsnostalgiker för att boxen såg ut som en kista. Jag hade länge det berömda kistomslaget i min samling men valde att byta mot den vanliga utgåvan, eftersom jag störde mig på att den andra stack ut i hyllan. Sån e man.
  Filmen då? Minns den som helt ok, men inget man blev jätteupphetsad av eller har velat se igen. Men plötsligt händer det.
  På den fattiga landsbygden i Tennesse slår en meteorit ner. Snart börjar byborna känna att vattnet smakar illa och därefter börjar konstiga saker hända. Hönsen attackerar, hästar löper anok och skörden fylls av illaluktande maskar.
  Så långt gillar jag verkligen den här filmen. Här finns en Stephen Kingsk glesbygdstämning men samtidigt lite italiensk känsla i överdrivna specialeffekter och sakral spänningsmusik. Det är ju en italiensk-amerikansk film så kanske inte så konstigt.
  Men sedan när filmen tappar det så tappar jag filmen. Det blir som ett fyrverkeri i skräckfilm på nåt vis. Det är demoner, insekter, blod och sci-fi i en rätt intetsägande röra. Men framför allt så är den fina stämningen från början av filmen som bortblåst när man lägger allt fokus på äckel och effekter.
  

Boogey Man

Boogey Man
Boogey Man
1980
Bolag: Video Invest

  Otroligt länge sedan jag såg Boogey Man. Betade väl av den ihop med alla andra Video Invest en gång i tiden, men den gjorde inte alls samma intryck som t ex Fulci-filmerna.
  Mitt eget exemplar, förresten, bytte jag hemma i Halmstad i slutet av 80-talet mot en maxi med Metallica som jag hade råkat hitta på loppis. Visste knappt vad det var för musik (lyssnade på Erasure), så inget byte jag grubblade över direkt. Jag tror i alla fall att både jag och Mats i nian blev nöjda.
  Ett syskonpar växer upp hos adoptivföräldrar efter att sonen mördat mammans älskare som liten. Sedan dess är han stum. Nu ligger mamman för döden och dottern Lacey (Suzanna Love) beger sig till huset där allting hände för många år sedan. Hon får med sig en spegel hem. En spegel som minns allt det onda och får människor att mörda, både sig själva och andra. En blandning av Exorcisten och Halloween, kan man säga.
  Kul att få dra den en vända i spelaren igen. Det var mer än 30 år sedan den spelades.
  Och det där väl där värdet finns idag på något vis. Känslan av den gamla kassetten, Invest-loggan, den tjocka hyrfilmsboxen och så vidare. Jag tycker varken den känns spännande eller skrämmande idag, men den har ju ändå en mysig stämning av 1980 får man säga. Billigt score med moogsyntar och varianter på Halloween-temat och Tubular Bells. Men det funkar. Skräckfilm behöver inte vara originell för mig, snarare tvärtom. Men den får ju gärna vara bättre än Boogey Man är när man ser den idag.
  10 poäng i nostalgi. Annars, nah.

Den Blodröda Klänningen

Den Blodröda Klänningen
I'm Dangerous Tonight
1990
Bolag: Esselte Video

  Tobe Hooper har lite samma typ av filmografi som Wes Craven. Stilbildande klassiker blandat med avslagna tv-filmer. Men hey, inget fel på tv-filmer! Ibland.
  En arkeolog får hem en uråldrig sarkofag som sägs innehålla en förbannelse. I den ligger en röd klänning som när han vidrör den blir galen och mördar sin familj. Klänningen hamnar sedan på en loppis och vidare hos Amy (Mädchen Amick), en ordentlig flicka lever någon slags askungen liv hos sin moster och kusiner.
  Men så fort klänningen åker på så förändras personen som har den på sig. Amy blir en femme fatale, kusinen blir mordiskt svartsjuk osv.
  Ofattbart att Tobe Hooper tog sig an denna. Han har gjort gott om filmer jag inte gillar, men det har en ändå ofta funnits någon slags udda handling eller liknande.
  Detta är precis lika trött som det låter. TV-film som det är så finns här ju inget videovåld att hämta heller, så kvar finns en historia som känns lite som ett medelavsnitt av Tales From the Crypt eller Friday's Curse, utdraget till långfilmslängd.

Svart Regnbåge

Svart Regnbåge
Black Rainbow
1989
Bolag: Sandrews

  Martha (Rosanna Arquette) är ett medium som åker omkring och gör framträdanden i baptistkyrkor tillsammans med sin alkoholisterade pappa Walter (Jason Robards). Deras föreställning går ut på att publiken genom Martha ska få "möta" sina avlidna. En kväll ser hon ett mord som inte inträffat ännu, men som sedan inträffar precis som hon såg det några timmar tidigare.
  Journalisten Gary Wallace (Tom Hulce) bevakar mordet för lokaltidningen men blir istället mer intresserad av Martha och hennes far.
  Ursäkta vhs-nördigheten va, men vilken urtypisk Sandrew-film detta är. Det där gränslandet mellan filmer som är frivilligt och ofrivilligt indie. Skulle kunna varit kanadensisk kanske. Eller brittisk. Men det är en amerikansk indiethriller med bra stämning, stundtals. Tyvärr inte så mycket mer än det. Man önskar att historien skulle ha en snygg vändning, eller att man skulle få lite mer känsla för Marthas karaktär, men det stannar vid en småmysig glesbygdsthriller.

Dolly Dearest

Dolly Dearest
Dolly Dearest
1991
Bolag: Filmkompaniet

  Det finns ju många filmer om onda dockor, både före och efter Den Onda Dockan 1988, ändå ska allting mätas och jämföras med den. Den här filmen ursäktar sig redan på omslaget.
  En amerikansk familj flyttar till Mexiko där de köpt en nedgången fabrik som gör dockan Dolly Dearest. Precis fabriken pågår arkeologiska utgrävningar av en grav från det utdöda Sanzia-folket. När graven öppnas så hoppar onda andar ut och besitter en Dolly Dearest-docka som sedan ges till familjens dotter Jessie.
  Inte mycket man inte hört eller sett här, men jag tycker ändå att filmens status som poänglös klon är fel. Visst, själva grunden är ju samma men jag tilltalas mycket mer av miljöerna här än den lite snutiga New York-känslan i Den Onda Dockan.
  Men sen har jag ju svårt för rockstjärnegrejen inom skräckfilm. Glimt-i-ögat och one-liners kan förstöra en skräckfilm för mig. Den här filmen håller ett någorlunda allvar tills de absoluta slutscenerna då Dolly-dockan ska säga lite sköna kommentarer och sånt. Jag tycker det pajjar helt. Men fram tills dess så är det en mysig glesbygdsrysare.
  Lite härlig b-filmsrollista också. Sam Bottoms (Timothys brorsa) och Denise Crosby (för mig annars bara känd från Jurtjyrkogården) axlar huvudrollerna, understödda av av birollskungen Rip Torn (som arkeologen).

Djävulens Barnvakt

Djävulens Barnvakt
The Guardian
1990
Bolag: Esselte Video

  Roligt hur det går inflation i begreppet skräckmästare. Här är det William Friedkin, som har den äran. Han gjorde förvisso Exorcisten, det får man ge honom, men hans övriga filmografi är mest en påse blandat (ej att förglömma Laura Branigans video till "Self Control").
  Hur som helst, här har han 17 år efter Exorcisten, gett sig in i matchen igen och det väl inte så konstigt man vill slå mynt av det.
  Phil (Dwier Brown) och Kate (Carey Lowell) har en nyfödd bebis och kommer i kontakt med barnflickan Camilla (Jenny Seagrove) som verkar trevlig och duktig och får jobbet.
  Camilla är dock inte där för att göra ett bra jobb, hon är med i nån slags träddyrkande sekt som offrar fyra veckor gamla bebisar och ge dem "evigt liv" i skogen.
  Tycker inte den här var så dum faktiskt. Brukar ju inte tilltalas direkt av andar och demoner, och de piggar inte upp här heller, men här finns ändå en mysig känsla av 90-talsthriller lite konstigt uppblandat med sleazigt 80-tal. Handen Som Gungar Vaggan möter Evil Dead.
  Bättre än sitt rykte.