Döden i Kalifornien

Döden i Kalifornien
A Death in California
1985
Bolag: Jaguar Films

  Hope Masters (Cheryl Ladd) är en rik arvtagerska som lever ett lyckligt familjeliv med reklamaren Richard. En dag nästlar sig en man i deras liv. Bradley Nevins (Sam Elliott) en trevlig fotograf som genast blir god vän med båda. Men plötsligt en dag tar han upp en revolver och skjuter ihjäl Richard och våldtar Hope.
  På något vis fattar Hope ändå tycke för den charmige och snygge Bradley, och när hon inte vill peka ut honom för mordet så får hon istället skulden själv. Saken blir inte bättre av att när hon väl nämner honom så finns det ingen Bradley Nevin i statens arkiv. Han har nämligen ständigt bytt namn och identiteter under många år för att kunna komma undan med bedrägerier och mord.
  Klassisk based-on-a-true-story detta, även om jag inte lyckas hitta nån info om att den skulle vara det. Det positivt med det är ju ändå att historien, som egentligen är ganska bisarr, ändå lyckas kännas trovärdig. Sam Elliott är så klart perfekt som gentemannamässig mördare, och även Cheryl Ladd är klart tv-filmsstabil i huvudrollen. Kul palett av birollsskådisar också. Barry Corbin, John Ashton, George Wyner. Såna ni alla har sett, och jag gillar att jag kan namnet på.
  På två kassetter kommer den här filmen serverad. 3 timmar och 20 minuter. Det är mycket men blir segt först när rättegångsscenerna tar vid i slutet av andra kassetten. Tills dess är det en rätt mysig katt-och-råtta-thriller i snällt tv-filmsformat.

Longshot

Longshot
Longshot
1981
Bolag: HemVideo

  Paul (Leif Garrett) är en ung kille som drömmer om att satsa på en fotbollskarriär i Europa. Soccer alltså, inte amerikansk fotboll. Till det saknas pengar, så han anmäler sig till en tävling i foosball (alltså bordsfotboll) för att förhoppningsvis vinna prispengar.
  Vid sin sida har han fjortonåriga Maxine (Linda Manz) som de hittar nere i arkaden, och tillsammans går det oväntat bra för Paul och Maxine.
  Samtidigt kärar Paul ner sig i Marie (Zoë Chauveau), en fransk rikemansdotter som går emot sin familjs vilja när hon väljer att vara med Paul.
  När de alla åker till det stora mästerskapet blir det problem då varken Maxine eller Marie berättar något för sina föräldrar, så nu gäller det att hinna tävla och vinna innan familjerna och polisen hinner dit.
  Klassiskt snäll ungdomsfilm. "Följ dina drömmar". Nästan ingen friktion i hela filmen. Lite tjafs på sin höjd. Men det gör inte så mycket. Man blir glad av ungdomar 1981, så är det. Man blir även glad av att för andra gången på kort tid få höra lite skeva new wave-band underhålla på uteställena. Den här gången är det bland annat Oingo Boingo, Danny Elfmans gamla band, som står på scen.
  Leif Garrett i huvudrollen är en lite lustig figur. Han var lite heartthrob i lite samma fåra som Christopher Atkins i början av 80-talet. Sångare och skådis, men inte superbra på något av det. Väldigt söt dock. Här sjunger han några AOR-ballader i soundtracket också.
  Den här filmen skulle förvåna mig om jag skulle se om, men för stunden var den lite småmysig ändå.

Rolling Thunder

Rolling Thunder
Rolling Thunder
1977
Bolag: Walthers

  När Majoren Charlie Rane (William Devane) kommer hem efter att ha suttit många år inspärrad i ett vietnamesiskt tortyrfängelse är inget sig likt. Frun har gift om sig med en man som sonen kallar pappa. Men om det är något Charlie lärt sig i fängelset så är det uthållighet.
  Han bemöter den nya mannen med respekt, önskar sin fru allt gott och försöker lära känna sin son. Men eländet slutar inte där. En dag bryter sig ett gäng mexikanska rånare in i deras hus. Charlie överlever men frun och sonen blir brutalt dödade.
  Den fåordige Charlie verkar acceptera sitt öde, men plötsligt en dag tar han med sig sin nya vän Linda för att åka till Mexico och hitta banditerna.
  Jag hade förväntat mig en vigilante-rulle, jag hade förväntat mig exploitation, men fick istället en riktigt fin neo-noir thriller. Själva uppgörelsen (dvs våldet) kommer först i filmens slutscener, men innan dess pågår ett i alla fall bitvis intressant psykologiskt drama där Linda försöker komma Charlie inpå livet. Att hjälpa honom, försöka förstå honom. I filmen som helhet har hon många fler repliker än honom, men det är ändå hans tystnad som spelar huvudrollen på nåt vis. Hans sätt att bita ihop och visa andra kinden till, samtidigt som man väntar på att han ska explodera.
  Sedan är ju den här 70-talsmiljön också mysig. Road movie-känslan. Det finns helt klart neo-noir-dramer som bättre, mer intressanta och mer välspelade än Rolling Thunder, men blev ändå positivt överraskad.

Häng Inte Här, Henry Moon!

Häng Inte Här, Henry Moon
Goin' South
1978
Bolag: Esselte Video

  Westernkomedi skulle jag nog ändå säga inte är någon topp 100-genre för mig. So why am I doing this? Jo, detta är sån där film som jag minns så väl från videobutikerna när jag var liten. Omslaget alltså. Och ibland blir jag bara sugen på att beta av och se där filmerna man minns på det sättet.
  Så vad har vi här då?
  Jack Nicholson spelar då den här Henry Moon, en bankrånare som åkt fast och ska hängas. Men efter kriget så är det brist på män i Amerika, så man har infört en regel som gör det möjligt för ogifta kvinnor att "ropa hem" män som ska hängas och fria och därmed rädda livet på dem.
  Så blir det för Henry, en ung och proper kvinna (spelad av Mary Steenburgen) gifter sig med honom och tar med honom till sin ensliga gård för att använda honom som beskydd och arbetskraft.
  Sedan uppstår då lite tokiga scener när bovar och banditer försöker komma åt Henry på olika sätt.
  Ja, detta var ju 1,5 timme man inte får igen helt klart. Får skylla mig själv. Det som är lite kul här är att filmen egentligen är ganska stjärnspäckad men bakom banditmasker och mexikanska mustascher så missar jag helt att det är John Belushi, Danny DeVito och Christopher Lloyd som springer omkring och klantar sig.

Winter Kills

Winter Kills
Winter Kills
1979
Bolag: HemVideo

  Neil Kegan (Jeff Bridges) är yngre bror till USA:s före detta president som blivit mördad för tio år sedan. En man har sedan länge fällts för mordet på lösa grunder, men så plötsligt dyker det upp en man som på sin dödsbädd vill tala om för Neil att det var han som begick mordet och han blev betalad att göra det. Han berättar även var han gömde vapnet innan han dör.
  När platsen visar sig stämma börjar Neil tro på historien, men ombeds inte ta kontakt med CIA för "de kan vara inblandade" utan startar istället en egen undersökning. Delvis med hjälp av sin pappa (John Huston), en osympatisk patriark och miljardär.
  Ganska fort står det klart att i princip ingen går att lita på. Kanske allra minst de man litar på mest.
  Kan tycka att det låter rätt bra, är väldigt förtjust i lite klaustrofobiska "hur ligger det egentligen till"-thrillers av den här sorten. Och filmen har nån slags bland mellan James Bond och John le Carré i stämningen, men jag saknar någon ingrediens eller två som gör mig mer intresserad. Och till slut så blir det så mycket namn att hålla reda på att man ändå inte fattar hur det hänger ihop.
  Men i sina bästa stunder är det lite som en light-"Tre Dagar För Condor".

Vettskrämd

Vettskrämd
Scared Stiff
1987
Bolag: Box Collection

  Läkaren David (Andrew Young) köper en gammal herrgård med sin flickvän, sångerskan Kate (Mary Page Keller). Ganska snabbt känner de en olustkänsla i huset, som bekräftas när de hittar en 150 år gammal dagbok på vinden från en kompositör vid namn George Masterson. Det visar sig dock att George även var en grym slavdrivare som dessutom misshandlade sin fru och son.
  De hittar även en amulett som en av slavarna en gång i tiden gav frun för att den skulle skydda henne, och när den nu går sönder så hemsökt huset av den galna George Masterson. Samtidigt som Kate blir mer och mer skrämd av vad som hänt, så börjar David mer och mer likna George.
  Ja, en hemsökt-hus-rysare modell 1a får man väl säga. Det finns så oerhört mycket skit i den här genren, men den här filmen får jag ändå hyfsad kemi med till en början. Den känns B på ett lite italienskt sätt, speciellt scenerna kring huset som kör lite gamla Giallo-trick som att zooma ögonen.
  I andra vågskålen ligger den där såpa-känslan som ofta finns i b-filmer från slutet av 80-talet. Direct-to-video-känslan. Men så länge filmen puttrar på med lite småmysiga "rysarscener" med mystiska händelser kring huset så går det an. Helt ok, kanske över förväntan till och med.
  Det är när det börjar dra igång på allvar som jag lika väl kunde ha stängt av känner jag. Monster och demoner som dreglar, flyger, skrattar och så vidare. Få saker i världen skrämmer mig så lite. På film i alla fall. Begränsad erfarenhet i vanliga livet.

Fighting Justice

Fighting Justice
True Believer
1989
Bolag: Video Trade

  En Rekommenderas-klassiker från videobutikerna när det begav sig. Som nästan allt James Woods var med i, väl. Dock aldrig sett den tidigare.
  En asiatisk man sitter i fängelse för ett mord i Chinatown för tio år sedan. I ett bråk i fängelset dödar han en medfånge i självförsvar, och skumraskadvokaten Eddie Dodd (James Woods) tar sig an fallet ihop med assistenten Roger Baron (Robert Downey Jr). När man gräver i fallets historia så hittar man saker som inte riktigt stämmer med den gamla utredningen. Kanske är det så att fel man sitter fängslad?
  Baksidestexten och bilderna gör mig redo för att långt och pladdrigt rättegångsdrama, men detta är faktiskt en rätt fin pusseldeckare med gott om thrillerelement och bra who-dunit-twist på slutet.
  Positiv överraskning!

The Dark Half

Stark
The Dark Half
1993
Bolag: SF Gul

  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet kom det nya Stephen King-filmer hela tiden. Det var som att proppen hade gått ur och varenda liten shortstory blev en halvdan b-film eller tv-film där originalhistorien på tio sidor hade smetats ut till en långfilm.
  Efter att ha varit stor fan av Stephen King-filmer på 80-talet tappade jag lite sugen här. För långt mellan pärlorna. Mitt i denna flod kom den här filmen, som inte bara vara en välcastad biofilm utan även regisserats av George A Romero. Men på nåt vis försvann även den i myllret.
  Timothy Hutton spelar Thad Beaumont, en välansedd författare och litteraturprofessor som även lever ett dubbelt författarliv som den dekadente skräpförfattaren George Stark. En dag när en man hör av sig och hota avslöja hemligheten, så bestämmer sig Thad för att berätta det offentligt och att låta George Stark "dö".
  Men problemet är inte så enkelt. Thad lider nämligen av schizofreni sedan han var barn, och har använt George Stark som ett utlopp för sin andra personlighet. Istället börjar George mörda folk som står i hans väg.
  Det jag mest av allt vill åt i Stephen King-filmer är stämningen. Höstiga Maine-miljöer, friendly neighbours och en bra karaktärspalett. Allt detta finns här. Hela första halvan av filmen är stabilt King-mys som skulle vara hämtat från någon av klassikerna från 80-talet. Biten där Hutton dubbelspelar som mördaren Stark har jag lite svårare för. Nu är det ju det filmen handlar om, så karaktären får jag väl köpa, men scener har ofta nån komisk knorr a la Freddy Kreuger som jag tycker förstör en annars stark thrillerkänsla.
  Och ju längre filmen går, desto mer blir det av den varan. Till slut zonar jag ut och funderar på att spola fram och se hur den slutar men jag ser klart ändå. En trea, av en potentiell stark fyra.

Jakten På Ökenguldet

Jakten På Ökenguldet
Little Treasure
1985
Bolag: Video Trade

  Margot Kidder spelar en nattklubbsdansare som åker till Mexiko för att förenas med sin far. På vägen till pappans ensliga hus i öknen träffar hon Eugene (Ted Danson) som driver en kringresande biograf i sin van. Han hjälper henne hitta till pappan (Burt Lancaster) som visar sig ligga för döden, men innan han dör hinner han berätta om hur han och några kompisar rånade en bank för många år sedan och att bytet finns nedgrävt i en spökstad nånstans i öknen
  Därav titeln "Jakten på Ökenguldet". Jag ser att biotiteln för denna tydligen var "En sista önskan", och det är väl inte lika säljande som en rafflande titel om jakten på en skatt, men det känns som ett ganska tokigt grepp att lansera denna som en äventyrfilm. Det är snarare nån slags öken-kitchen-sink-road movie som känns som nåt som Dennis Hopper kunde kasta ur sig på en onykter dag.
  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet fick man se frukten av den här typen av försök från videobolagen att sätta spekulativa titlar. Den här hade kunnat hyras av ett grabbgäng i rakt på äventyrsraffel, som kommit tillbaka dagen efter och drämt filmen i kassan.
  Men inte ens rätt betitlad så är denna något att rekommendera. Jag kan verkligen uppskatta den här typen av neonoir-road movies, men då måste man nog vara lite mer intresserad av karaktärerna.

Herbie - Vild och Galen

Herbie - Vild och Galen
Herbie Goes Bananas

1980

Bolag: Select

  Herbie-filmerna älskade jag! Eller? Vid närmare eftertanke minns jag ingen av dem, knappt ens en enda scen har etsat sig fast i huvudet. Kan det vara så att jag egentligen inte såg filmerna så noga utan mer bara gillade tanken på Herbie? Ungefär som att man hejade på Mats Wilander utan att ha sett en enda tennismatch?
  Nu har jag i alla fall sett Herbie Goes Bananas, den sista filmen i originalfranchisen från 1980.
  Storyn i såna här familjebuskisar från Disney är väl inte det viktigaste kanske, men det handlar i alla fall om att Herbie får nya ägare som ska tävla i Mexico och vägen dit kantas inte oväntat av motstånd från bovar och banditer.
  I rollerna hittar vi en del birolls-adel som Alex Rocco, John Vernon, Charles Martin Smith och Cloris Leachman. Även en del inhopp från (dåtidens) komiker som kommer in och gör nån gubbe här och där. Det är inte tråkigt eller jobbigt att kolla på, men känns väldigt gammalt. Förvånande hur filmen kan vara från 1980 på många sätt. Här finns mer en känsla av "En Ding Ding Ding Värld" eller "Love Boat" än någon som skulle ha kommit 1980. Men familjefilm är lite som ett eget universum också. Även spelfilmer från Disney från 00-talet kan kännas mycket äldre.
  Blev det ett uppvaknande som Herbie-fan på riktigt då? Nä, det ligger nog kvar där på nostalgihyllan som något man sneglade storögt mot i videobutiken som 8-åring.

Förbjuden Kärlek

Förbjuden Kärlek
The Delinquents
1989
Bolag: Warner Home Video

  Slutet av 50-talet. Brylcreme, rock n roll och jukeboxar. Tänk vad 40-talistgenerationen har fått breda ut sig med sina minnen av denna tid. Lek med tanken att 80-talister skulle göra lika mycket filmer om 90-talet. Då skulle det inte finnas annat på Netflix idag. Det finns så många filmer med precis den här sinnesstämningen, färgtonen och handlingen att det är omöjligt att komma ihåg vilka man sett.
  Jag säger inte att det är en dålig typ av film, mer att det blir lite ännu en korv med bröd efter ett tag.
  Just den här filmen, som jag aldrig kommer underfund med om jag sett tidigare eller inte, handlar om ett ungt par i Australien i just slutet av 50-talet. Kylie Minogue spelar tonåriga Lola som blir förälskad i jämnåriga Brownie (Charlie Schlatter), en amerikan som hamnat i Australien och som bor med sin alkoholiserade mamma och en styvfar som slår honom.
  Ganska fort blir Lola gravid, och de båda skriver avskedsbrev till sina familjer och ger sig ut på livets äventyr ihop. Tror de, i alla fall. Snart får Lolas mamma (även hon alkoholiserad) fatt på sin dotter och tar henne tillbaka till hemlig ort, i förhoppningen att hon och Brownie aldrig ska kunna ses igen.
  Sedan handlar då filmen om deras kamp att först hitta varandra och sedan kunna hålla ihop.
  50-talsmyset finns här. Man skulle kunna spela bingo på saker som måste vara med i den här typen av filmer också. Inget fel med det. Hemtamt, det gillar jag. Däremot så bryr jag mig inte nämnvärt om själva historien. Inget som griper tag, vare sig dramat eller karaktärerna. Men som 1,5 timmes 80-tals-50-tal är det habilt ändå.

Livsfarligt Vittne

Livsfarligt Vittne
Johnny Ryan
1990
Bolag: Esselte Video

  I 40-talets New York tar polisen Johnny Ryan (Clancy Brown) upp kampen mot stadens maffia, och då i synnerhet maffiakungen Albert Anastasia. Poliskåren är korrumperad av maffian och Johnny väljer att omge sig med en liten samling kollegor som han kan lita på.
  I ett försök att komma närmare en av bossens hejdukar så börjar Johnny Ryan flirta med hans tjej Eve, en flirt som naturligtvis blir på riktigt så småningom och både Johnny och Eve får ett pris på sitt huvud av maffian.
  Ja, detta är ingen favoritgenre för mig direkt, men det finns ändå något i det här med att man inte kan lita på någon som är gott thrillerstoff ändå. Storyn är ju inte olik den kring Al Capone och Eliot Ness på 30-talet, och man kan ju undra varför man diktade upp den här snarlika historien istället för att göra en Capone-film (till) men det finns ju i alla fall en spänningsmässig poäng med att man inte vet hur det slutar.
  Annars är det väl rätt trött, tyvärr. Hela filmen har ett sånt där rött filter som man brukar använda i filmer för att visa att det är en tillbakablick ibland, och då funkar det väl, men en hel film i det här filtret blir lite jobbigt för ögonen.
  Förutom några hyggliga thrillerögonblick mot slutet så är det mest business as usual här: noiriga poliser och pang-pang i trenchcoats.

Warlock

Warlock
Warlock
1989
Bolag: Nordic

  Den här typen av film tilltalar mig egentligen inte alls. Fantasy-gott-mot-ont-äventyr. Men jag har ändå något litet 35 år gammalt minne av att denna var rätt bra ändå. Att den hade nåt. Tillräckligt för att trigga en nyfikenhet att se om den i alla fall.
  Filmen tar avstamp i trakterna kring Boston på 1600-talet där en man anklagad för häxeri (spelad av Julian Sands) ska avrättas, men lyckas häxa sig bort från det och landar istället i nutiden. Som då är i slutet av 80-talet när det här filmen gjordes. Efter sig har han sin antagonist, häxjägaren Referne (Richard E Grant).
  Häxmannen (heter han Warlock rentav, eller är han bara en?) skapar snabbt oreda och dödar en man och ger hans sambo en förtrollning som gör att hon åldras tio år om dagen. Hon teamar sedan upp med häxjägaren för att stoppa Warlock från att, typ, förinta världen.
  Ja, nog hade tiden sprungit från den här filmen. Specialeffekterna är på Pippi Långstrump-nivå, och det hjälps inte direkt upp av en story som är lite skolboksexempel. Däremot finns här ett element av tidsresefilm som jag gillar lite. Häxfilm möter California Man, typ. Duger en måndag.

Hannah och Hennes Systrar

Hannah och Hennes Systrar
Hannah and her Sisters
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Detta var den första Woody Allen-film jag såg. Jag har ett ganska starkt ungdomsminne kring det. Den gick på FilmNet som var en rätt bra källa för mig att se filmer som jag "aldrig hade hyrt". Minns att jag verkligen gilla den, och att jag kände mig lite smart och vuxen som gillade den. Jag var typ 13 och konsumerade väl i första hand ungdomskomedier och slashers. Men det var en liten ögonöppnare att filmer jag trodde var "svåra" eller "djupa" faktiskt kunde vara ganska kul.
  Sedan dess har den väl haft en ganska säker plats på klassiker-piedestalen, och det bär ibland emot att se filmer som står där, men blev genuint sugen på att se den igen.
  Handlingen är väl inte mycket att orda om egentligen, det kretsar i vanlig Woody Allen-ordning kring relationstrassel bland kulturfolk och övertänkare i New York. Denna gång blir Michael Caine förtjust i sin frus syster och brottas med tankarna kring det. Woody Allen spelar en tv-producent i samma bekantskapskrets som utreds för en misstänkt hjärntumör och brottas med tankarna kring det.
  Man skulle kunna tro en film med den här titeln och det här omslaget är en film om systerskap, i nån förlängning så är det väl det, men mest av allt är de här tre systrarna föremål för männens grubblerier. Jag tycker förvisso att karaktärer är intressanta och bra skrivna, men det är ändå de grubblande männen som liksom äger rummet.
  Kan förstå att jag föll för den här som ung. Woody Allen är kul och lätt att förstå, och själva inramningen med New York och jazzsoundtrack, den är jag alltid svag för.

Forever Lulu

Forever, Lulu
Forever, Lulu

1986
Bolag: Vestron

  Elaine (Hanna Schygulla) är en medelålders tysk kvinna som bor i New York och kämpar för att få igång en författarkarriär. Hon är utfattig och bor i ett råtthål, men en sen natt får hon på grund av ett missförstånd en dyr minkpäls av en kvinna. Med pälsen på märker hon att hon blir insläppt på hela andra ställen är som sitt fattiga jag. I fickan ligger dessutom en nyckel till ett hotellrum som hon går till av nyfiken.
  När hon är i lägenheten blir hon vittne till en narkotikauppgörelse, som dessutom blir avbruten av polis följt av en skottlossning. Plötsligt står hon i ett främmande hotellrum med golvet fullt av döda poliser och brottslingar samt två väskor med kokain och sedlar.
  När hon sedan efter samvetskval väljer att kontakta polisen och lämna in tjuvgodset blir hon berömd, intervjuad av TV och igenkänd på gatan. Plötsligt vill alla förläggare ge ut hennes bok, men samtidigt så vet också de kriminella vem hon är och sätter ett pris på hennes huvud.
  Ja, klassiskt thrillerkomedi-upplägg med försvunna väskor och missförstånd, men någon spänning eller fars blir det inte utan mer en diskbänks-komedi där en massa skeva karaktärer i New York avlöser varandra. Snarare än en röd tråd eller handling.
  Debbie Harry är med också. Hennes roll har knappt några repliker utan susar mest omkring som nån slags väsen, jag vet inte om karaktären har nån slags symboliskt värde i handlingen, eller nåt. Hur som helst så får den inget direkt fäste. Det får nästan ingenting för det fladdrigt och New Yorkigt, och det är väl kanske så det ska vara. 

En Ny Värld

En Ny Värld
Personal Choice
1989
Bolag: Jaguar

  Ojoj, denna har stått länge i min samling. Åtminstone sedan jag bodde hemma, vilket börjar bli typ 30 år sedan nu. Köpte den ihop med en massa andra filmer när en videobutik i Falkenberg sålde ut hyrisar för 10 kr/st. Men den har förblivit osedd. Såg framför mig en "magisk" film, och såna brukar inte vara prio när jag väljer film. Men hey, Martin Sheen, Christian Slater, Robert Foxworth, Sharon Stone, F. Murray Abraham. Alla skulle väl inte säga ja till vilket skit som helst?
  Är nu mycket glad att jag såg filmen, för det var en riktigt mysig videostund. Här finns lite magiska moment i form av ett romantiserande av rymden, men annars är detta till största delar en riktigt fin coming-of-age-film där rymdtokiga tonåringen Eric (Christian Slater) blir avstängd från skolan efter att ha skjutit in en hemmagjort rymdraket och orsakat en brand.
  Han flyttar då tillfälligt till pappan, spelad av Robert Foxworth (Chase Gioberti!!), och märker till din glädje en av hans idoler, månastronauten Paul Andrews (Martin Sheen) bor i närheten. Paul är enstörig och alkoholiserad, men Eric träffar även Mara (Olivia d'Abo) som känner Paul och bygger en vänskapsbro mellan dem.
  Ja, det är typ vad filmen handlar om. Vänskapen mellan en tonårig rymdnörd och en astronaut. Och en kärlekshistoria med Mara, så klart. Ser att någon på IMDB har kallat den "painfully slow moving", men just det älskar jag verkligen. Att de får prata klart. Eller går i tystnad. Eller att scener inte tvunget leder någon vart. Förstår om det kan stressa en Netflix-zappare men jag tycker det är fint.
  Som drama är det typ Hallmark-nivå på det, men med strålande skådespelare i alla roller och just det där sakta lunket tycker jag det är skitfint.

I Sista Sekunden

I Sista Sekunden
Nick of Time
1995
Bolag: CIC

  Johnny Depp spelar Gene Watson, en revisor som kommer med tåg till Los Angeles med sin dotter, när de plötsligt blir stoppade av vad de tror är två poliser. Den ena, Mr Smith (Christopher Walken) ger Gene ett vapen och säger att han ska skjuta en kvinna på ett hotell om 1,5 timme. Kvinnan är guvenör Eleanor Grant (Marsha Mason) som ska hålla ett stort kampanjtal där.
  Om han inte gör det kommer de döda hans dotter.
  Och så beger han sig ut i staden för att mot sin vilja utföra uppdraget. På vägen dit försöker han få kontakt med folk som kan hjälpa honom ur situationen, men kidnapparna bevakar honom ständigt och fler än han anar visar sig vara inblandade i det här bakhållet mot guvenören.
  I mitten av 90-talet missade jag mycket film jag borde ha sett. Var väl för upptagen med att se cool och kreddig film antar jag. Till ingen nytta. Såna här filmer brukade jag älska innan jag blev cool (och sen igen när jag slutade). Heist, vem-kan-man-lita-på, kamp mot klockan, farliga främlingar. Finns mycket att gilla här. Varje minut på klockan är en minut i filmen, vilket är ett roligt grepp, som ju togs vidare av serien 24 några år senare.
  Regin är väldigt Hitchcock-esque, med gungande kameror, hisnande vinklar och åkningar. Lite överraskande på nåt vis att det var den då väldigt meriterade John Badham som regisserade. Såna här Hitchcock-passningar brukar ju annars mest göras av unga, next-big-thing-regissörer. Men det är snyggt och effektivt på ett sätt som känns modernare än 1995 faktiskt.
  Och så skönt att filmen bara är 1.25 dessutom. Då hinner inte en minut kännas tråkig.

Mr. Wrong

Mr. Wrong
Dark of the Night
1984
Bolag: Transworld

  Meg (Heather Bolton) är en neurotisk ung tjej som flyttar från landsbygden in till stan, och börjar nya livet med att köpa en bil. En begagnad Jaguar av lite äldre modell. Genast känner hon att det är nåt konstigt med bilen. Hon kan höra ljud från bakluckan fastän den är tom.
  En regnig natt kommer plötsligt en ung tjej och sätter sig i baksätet vid en järnvägsövergång, och sedan även en man i framsätet. Några sekunder senare är kvinnan borde men mannen tvingar henne köra honom vidare.
  Väl hemma igen ser Meg kvinnans namn i en gammal tidning, hon var försvunnen och troddes vara död, och sista spåret av henne var just i en Jaguar. Men vem var mannen? Hennes mördare?
  Jag kan tycka när jag skriver handlingen såhär att den verkar lite bättre än vad jag tyckte den var, men det är en mysig thrillerrysare som till handlingen påminner lite om en sån där short story av Stephen King som dragits ut till filmformat trots att originalet bara var några sidor långt. Här finns lite sidohistorier om en kille Meg dejtar till exempel, som jag hade hoppats skulle ha en större roll i själva intrigen, men som väl mer var lite utfyllnad.
  Det är en nyzeeländsk film förresten. Inte så ofta man ser det, speciellt inte från 80-talet. Kul om inte annat att se en film som utspelar sig i Wellington. Det har jag nog aldrig gjort tidigare.

Mord På Ljusa Dagen

Mord På Ljusa Dagen
Evil Under the Sun
1982
Bolag: Sandrews

  Som jag älskade Agatha Christie-filmer när jag var kring 15. Problemet med de här filmerna, jämfört med många andra filmer man älskade, var ju att det inte fanns nån större idé att se om dem. När man visste vem mördaren var, så att säga.
  Men nu har vatten runnit under broarna och en del av klassikerna har jag faktiskt glömt bort vad de handlade om och - viktigast så klart - vem som var den skyldige. Så ikväll blev det ett kärt återseende av Mord på Ljusa Dagen.
  Nånstans i ett Medelhavs-paradis samlas ett antal Hollywoodmänniskor med olika agendor på en avskild resort. När den stora stjärnan Arlene Marshall (Diana Rigg) hittas död har i princip samtliga på hotellet en anledning att döda henne, och som tur är så bor även Hercule Poirot där och kan reda ut vad som egentligen hände.
  Först blir jag lite besviken. Jag känner att den här typen av bombastiska dramer med Hollywood-giganter i varenda roll kanske har spelat ut sin roll för mig. Men så fort mordet har skett och Poirot börjar utreda så får jag nästan gåshud när känslan kommer tillbaka. När alla berättar vad de gjorde och man får tillbakablickar ur olika vinklar. Nostalgi, visst, men älskar greppet och fick tillbaka min Agatha Christie-pepp igen!

Blow Out

Vittnet Måste Tystas
Blow Out
1981
Bolag: Walthers

  Den här filmen såg jag första gången när den gick på SVT i början av 90-talet. Var tvungen att kolla när det var, 25 juni 1992 enligt SMDB. Tyckte den var helt sjukt bra. Detta var nog i den tid i mitt liv som jag bäst uppskattade en snygg kameraåkning. Och då är ju Brian De Palma en go-to-guy.
  Tror detta är första gången jag ser den sedan dess.
  John Travolta spelar Jack, en man som livnär sig på att lägga ljudet till b-skräckisar. När han är ute i skogen och spelar in nya ljud så råkar han bli vittne till hur en bil får sladd och kör ner i vattnet. Polisen avfärdar det som en olycka men Jack har spelat in ljudet, och man hör tydligt hur ett skott går av före bilen får sladd.
  Frågan är vem som ska tro honom och vem han kan lita på?
  Den här typen av thrillers är en av mina favoriter. Med ett mysterium, opålitliga främlingar och gamla foton och grejer. Det finns mycket att tycka om här. Förutom det visuella som på sina ställen är helt magiskt, så gillar jag att filmen utspelar sig i en sunkig skräckfilmsmiljö och samtidigt har lite stänk av den genren själv på ett härligt meta-sätt.
  Men det är något i själva thrillern jag saknar ändå. Storyn alltså. Den hade kunnat haft en whodunit-twist till exempel. Då hade jag nog varit 100% såld.