Panik på Hotellet
Blame It On the Bellboy
1992
Bolag: Hollywood Video
På hotellet i Venedig checkar fyra britter in. En är där på uppdrag av sin chef för att kolla in en lyxig sommarbostad, en annan är där på blind date och en tredje är en torped som är i Venedig för att utföra ett mord åt maffian. Men deras namn ställer till en språkförbistringen med den förvirrade portiern. Orton, Horton och Hawton får varandras rum, varandras post och så småningom även varandras anledningar att åka Venedig.
Ja, ni fattar hur tokigt detta är.
Men ändå trevligt och lätt-tittat. Klassisk fars med förväxlingar och tokiga missförstånd. Själva platsen Venedig gör sig också bra som kuliss här.
Stjärnspäckat och välskrivet i sin genre, men framför allt i första halvan tycker jag. Sedan blir det lite mycket spring och skojaction för min smak. Men kul ändå att se en film med idel kända skådespelare som jag aldrig en hört talas om innan.
tisdag 17 november 2026
torsdag 12 november 2026
Nära Döden
Nära Döden
Riding the Edge
1988
Bolag: Transfer
Blivit en liten paus i videotittandet här, men då har man blivit extra sugen på en "laddad actionrulle". Använder man såna på affischer idag? Finns det ens filmaffischer?
Dr. John Harman (Lyman Ward) är en framgångsrik forskare inom solenergi med laboratorium i ospecat nordafrikanskt. Precis när de når ett genombrott så stormar terrorister anläggningen, och tar Dr Harman gisslan i utbyte med ett mikrochip som innehåller forskningshemligheter.
Hemma i USA tävlar sonen Matt (Raphael Sbarge) i motocross när han får höra vad som hänt hans far. Förhandlingsteamet tar med sig honom över till Afrika, men de kommer snart på kant med varandra och Matt bestämmer sig för att ensam hitta sin pappa. På en båge, så klart.
Ja, jag hade nog ingen klar sinnesbild av vad jag förväntade mig av denna, men blev positivt överraskad. Mer en äventyrsrulle än "laddad action" om ni frågar mig. Man kan gärna välja att inte ta den på för stort allvar dock. Araberna är lite som hämtade ur Galenskaparna-sketcher. Huvudrollens Raphael Sbarge påminner lite om Anthony Edwards eller Anthony Michael Hall och ger filmen en mysig och lite oskyldig ungdomstouch ändå.
Hade nog älskat denna som 14-åring. Men även idag blir jag lite glad av den.
Riding the Edge
1988
Bolag: Transfer
Blivit en liten paus i videotittandet här, men då har man blivit extra sugen på en "laddad actionrulle". Använder man såna på affischer idag? Finns det ens filmaffischer?
Dr. John Harman (Lyman Ward) är en framgångsrik forskare inom solenergi med laboratorium i ospecat nordafrikanskt. Precis när de når ett genombrott så stormar terrorister anläggningen, och tar Dr Harman gisslan i utbyte med ett mikrochip som innehåller forskningshemligheter.
Hemma i USA tävlar sonen Matt (Raphael Sbarge) i motocross när han får höra vad som hänt hans far. Förhandlingsteamet tar med sig honom över till Afrika, men de kommer snart på kant med varandra och Matt bestämmer sig för att ensam hitta sin pappa. På en båge, så klart.
Ja, jag hade nog ingen klar sinnesbild av vad jag förväntade mig av denna, men blev positivt överraskad. Mer en äventyrsrulle än "laddad action" om ni frågar mig. Man kan gärna välja att inte ta den på för stort allvar dock. Araberna är lite som hämtade ur Galenskaparna-sketcher. Huvudrollens Raphael Sbarge påminner lite om Anthony Edwards eller Anthony Michael Hall och ger filmen en mysig och lite oskyldig ungdomstouch ändå.
Hade nog älskat denna som 14-åring. Men även idag blir jag lite glad av den.
onsdag 4 november 2026
Jennifer
Jennifer
Jennifer
1978
Bolag: Crown Video
Jennifer (Lisa Pelikan) är en ung tjej som blivit antagen som stipendiat till en prestigefylld internatskola. Hon bor ensam med sin djupt religiösa pappa och hamnar utanför i skolan där de andra eleverna kommer från rika familjer.
Speciellt senatorns dotter Sandra utsätter henne för mobbing och utfrysning. Jennifer kommer nån slags religiös sekt som verkar kunna styra ormar med tanken, något som hon säger till sin pappa hela tiden att hon lagt bakom sig.
Men när mobbningen går överstyr börjar Jennifer plocka fram ormarna igen.
Ja, redan på omslaget flaggar man ju för vissa Carrie-referenser. Jag har den filmen i lite för grumligt minne för att säga hur likt det här, men jo lite samma handlingar är det ju. Hämnd på mobbare, lite ockult.
Spännande då? Nä, verkligen inte, men 1978 gör sitt för myset och den är aldrig direkt tråkig.
Jennifer
1978
Bolag: Crown Video
Jennifer (Lisa Pelikan) är en ung tjej som blivit antagen som stipendiat till en prestigefylld internatskola. Hon bor ensam med sin djupt religiösa pappa och hamnar utanför i skolan där de andra eleverna kommer från rika familjer.
Speciellt senatorns dotter Sandra utsätter henne för mobbing och utfrysning. Jennifer kommer nån slags religiös sekt som verkar kunna styra ormar med tanken, något som hon säger till sin pappa hela tiden att hon lagt bakom sig.
Men när mobbningen går överstyr börjar Jennifer plocka fram ormarna igen.
Ja, redan på omslaget flaggar man ju för vissa Carrie-referenser. Jag har den filmen i lite för grumligt minne för att säga hur likt det här, men jo lite samma handlingar är det ju. Hämnd på mobbare, lite ockult.
Spännande då? Nä, verkligen inte, men 1978 gör sitt för myset och den är aldrig direkt tråkig.
lördag 31 oktober 2026
Alla Helgons Blodiga Natt
Alla Helgons Blodiga Natt
Halloween
1978
Bolag: HemVideo
Jag är absolut positivt inställd till Halloween-franchisen men har inte sett en bråkdel av allt som finns där ute. Så intresserad är jag inte. Men ändå positiv till konceptet med en förrymd mördare som blandar sig med Halloween-utklädda. Mina videominnen kretsar framför allt kring del 2 och 4 som jag hade kopierade och såg många gånger på 80-talet.
Men ettan var det evigheter sedan jag såg. En omtitt, dagen till ära.
Handlingen tror jag inte jag behöver brodera ut, men det är ju här allt startar med att Michael Myers mördar sin syster på Halloween och rymmer från mentalsjukhuset 15 år senare.
Jag kan lite förstå att detta inte var min favorit när jag var ung. Lågt body count ändå, men det uppskattar jag mer idag istället. Problemet i slashers brukar vara att de scener som inte är mordscener är - minst sagt - svaga, men här tycker jag verkligen att man lyckas väva ihop en lagom intressant vardag med själva Michael Myers-grejen.
En sak som jag verkligen uppskattar mer nu är Dr Loomis (Donald Pleasence), läkaren som försöker hitta Michael Myers för att stoppa honom. Istället för en tuff polis som inte skyr några medel är Loomis en nervig, osäker och ja, mänsklig karaktär som faktiskt ger mer nerv till storyn än vad jag minns det som.
Men framför allt så får man ju se detta som en föregångare. Alla trötta slasher-schabloner blir lite mer godkända när man inser att det nog är första gången här. Skulle önskat att man kunde se den med omätta 1978-ögon.
Halloween
1978
Bolag: HemVideo
Jag är absolut positivt inställd till Halloween-franchisen men har inte sett en bråkdel av allt som finns där ute. Så intresserad är jag inte. Men ändå positiv till konceptet med en förrymd mördare som blandar sig med Halloween-utklädda. Mina videominnen kretsar framför allt kring del 2 och 4 som jag hade kopierade och såg många gånger på 80-talet.
Men ettan var det evigheter sedan jag såg. En omtitt, dagen till ära.
Handlingen tror jag inte jag behöver brodera ut, men det är ju här allt startar med att Michael Myers mördar sin syster på Halloween och rymmer från mentalsjukhuset 15 år senare.
Jag kan lite förstå att detta inte var min favorit när jag var ung. Lågt body count ändå, men det uppskattar jag mer idag istället. Problemet i slashers brukar vara att de scener som inte är mordscener är - minst sagt - svaga, men här tycker jag verkligen att man lyckas väva ihop en lagom intressant vardag med själva Michael Myers-grejen.
En sak som jag verkligen uppskattar mer nu är Dr Loomis (Donald Pleasence), läkaren som försöker hitta Michael Myers för att stoppa honom. Istället för en tuff polis som inte skyr några medel är Loomis en nervig, osäker och ja, mänsklig karaktär som faktiskt ger mer nerv till storyn än vad jag minns det som.
Men framför allt så får man ju se detta som en föregångare. Alla trötta slasher-schabloner blir lite mer godkända när man inser att det nog är första gången här. Skulle önskat att man kunde se den med omätta 1978-ögon.
torsdag 22 oktober 2026
Days of Thunder
Days of Thunder
Days of Thunder
1990
Bolag: Esselte Video
Jag har en lite speciell relation till filmåret 1990. Då var jag nämligen som besatt vid att ha filmer FÖRST. Innan de kom på video, innan de kom på svensk bio till och med ibland. Vägen dit gick genom femte generationens fulkopior som jag köpte och bytte med folk i Gula Tidningen (den tidens Blocket, i tabloidformat).
Det gjorde även att i princip all film jag såg var textad på okända språk (ofta grekiska, så kallade "Cypernkopior") där man ibland bara kunde gissa sig till vad som hände i bild.
Varför då denna lektion?
Jo, Days of Thunder var en sån där film som jag hade och folk visste att jag hade. Kunde bli knackad på axeln av totala främlingar i skolan som ville låna den. Såg den då, så klart, men samtidigt: gjorde jag det? Jag känner att även om filmtypen kanske är min kopp te så kan den vara värd en titt i normal filmkvalitet.
Tom Cruise spelar Cole Trickle, en ung lovande racingstjärna som managern Tim (Randy Quaid) tror stenhårt på men har svårt att övertyga andra om. Rowdy (Michael Rooker) är hans närmaste konkurrens och vid en tävling krockar de båda och får bestående skador.
Men de är ändå säkra på att de vill tillbaka till racingbanan, trots att doktor Lewicki (Nicole Kidman) avråder dem båda att tävla eller ens köra bil igen.
Ja, en klassisk väg-till-toppen-film som vanligt i sportfilmens värld. Kan inte säga att jag bryr mig supermycket om hur det går här, men det är ju ändå härligt att se en riktigt blockbuster från den här tiden. Med toppskådisar i varje roll, hit-soundtrack och regi av Tony Scott. Röda himlar? Jorå.
Sen också lite fascinerande med de där filmerna som kom när en skådis, i detta fallet Tom Cruise, var on top of the world och vad han än gjorde slog rekord på biograferna. "Revenge" med Kevin Costner som jag såg häromveckan är väl också en sån film.
Days of Thunder
1990
Bolag: Esselte Video
Jag har en lite speciell relation till filmåret 1990. Då var jag nämligen som besatt vid att ha filmer FÖRST. Innan de kom på video, innan de kom på svensk bio till och med ibland. Vägen dit gick genom femte generationens fulkopior som jag köpte och bytte med folk i Gula Tidningen (den tidens Blocket, i tabloidformat).
Det gjorde även att i princip all film jag såg var textad på okända språk (ofta grekiska, så kallade "Cypernkopior") där man ibland bara kunde gissa sig till vad som hände i bild.
Varför då denna lektion?
Jo, Days of Thunder var en sån där film som jag hade och folk visste att jag hade. Kunde bli knackad på axeln av totala främlingar i skolan som ville låna den. Såg den då, så klart, men samtidigt: gjorde jag det? Jag känner att även om filmtypen kanske är min kopp te så kan den vara värd en titt i normal filmkvalitet.
Tom Cruise spelar Cole Trickle, en ung lovande racingstjärna som managern Tim (Randy Quaid) tror stenhårt på men har svårt att övertyga andra om. Rowdy (Michael Rooker) är hans närmaste konkurrens och vid en tävling krockar de båda och får bestående skador.
Men de är ändå säkra på att de vill tillbaka till racingbanan, trots att doktor Lewicki (Nicole Kidman) avråder dem båda att tävla eller ens köra bil igen.
Ja, en klassisk väg-till-toppen-film som vanligt i sportfilmens värld. Kan inte säga att jag bryr mig supermycket om hur det går här, men det är ju ändå härligt att se en riktigt blockbuster från den här tiden. Med toppskådisar i varje roll, hit-soundtrack och regi av Tony Scott. Röda himlar? Jorå.
Sen också lite fascinerande med de där filmerna som kom när en skådis, i detta fallet Tom Cruise, var on top of the world och vad han än gjorde slog rekord på biograferna. "Revenge" med Kevin Costner som jag såg häromveckan är väl också en sån film.
Idag har Days of Thunder svalnat rejält, men det finns något fint i det också. En 36 år gammal blockbuster-ruin.
söndag 18 oktober 2026
En Mördare Bankar På
En Mördare Bankar På
Don't Open the Door
1974
Bolag: Videoklubben
Amanda Post (Susan Bracken) hittar sin mamma mördad i sängen när hon är 12. Tretton år senare har hon gått vidare och bor i storstan när hon får ett telefonsamtal om att hennes mormor ligger för döden och hon borde bege sig till sin hemby för att vara med henne.
Det gör hon och där möts hon av alla ansiktena från sin barndom, mestadels på ont. Det verkar nämligen som att många i staden inte gillar att hon är tillbaka. Till exempel mannen som sedan dess bott i mormors hus och har ett dockmuseum på vinden.
Och sedan börjar hon få flämtiga telefonsamtal...
Ja, en klassisk "rysare" av division 3-modell. Ni vet den där typen av b-filmer där statisterna är folk som råkat komma med på bild och tittar rakt in i kameran.
Men nog försöker man alltid. Ett sammelsurium av skräckkomponenter (läskiga dockor, speldosemusik, sneda Hitchcock-vinklar och mystiska telefonsamtal) som väl inte riktigt når fram, men det är ändå något med det här segmentet av b-film där folk är lite skeva och kanske inte så bra skådisar alltid. Det kan bli riktigt bra ibland. Här blir det väl helt okej.
Fruktansvärt omslag som ser ut som ett svenskt hemmabygge, men faktiskt så är detta en liten del av originalaffischen som man blåst upp.
1974
Bolag: Videoklubben
Amanda Post (Susan Bracken) hittar sin mamma mördad i sängen när hon är 12. Tretton år senare har hon gått vidare och bor i storstan när hon får ett telefonsamtal om att hennes mormor ligger för döden och hon borde bege sig till sin hemby för att vara med henne.
Det gör hon och där möts hon av alla ansiktena från sin barndom, mestadels på ont. Det verkar nämligen som att många i staden inte gillar att hon är tillbaka. Till exempel mannen som sedan dess bott i mormors hus och har ett dockmuseum på vinden.
Och sedan börjar hon få flämtiga telefonsamtal...
Ja, en klassisk "rysare" av division 3-modell. Ni vet den där typen av b-filmer där statisterna är folk som råkat komma med på bild och tittar rakt in i kameran.
Men nog försöker man alltid. Ett sammelsurium av skräckkomponenter (läskiga dockor, speldosemusik, sneda Hitchcock-vinklar och mystiska telefonsamtal) som väl inte riktigt når fram, men det är ändå något med det här segmentet av b-film där folk är lite skeva och kanske inte så bra skådisar alltid. Det kan bli riktigt bra ibland. Här blir det väl helt okej.
Fruktansvärt omslag som ser ut som ett svenskt hemmabygge, men faktiskt så är detta en liten del av originalaffischen som man blåst upp.
torsdag 15 oktober 2026
Vem Satte Dit Roger Rabbit?
Vem Satte Dit Roger Rabbit?
Who Framed Roger Rabbit?
1988
Bolag: Egmont
Den här filmen har inte jag sett sedan den kom. Ändå har jag den säkert placerad på hyllan av 80-talsklassiker i mitt huvud. Kanske har jag varit lite rädd att se om den. Förlegad, kan den ha blivit.
Men nä, detta var ett riktigt kärt återseende.
Who Framed Roger Rabbit?
1988
Bolag: Egmont
Den här filmen har inte jag sett sedan den kom. Ändå har jag den säkert placerad på hyllan av 80-talsklassiker i mitt huvud. Kanske har jag varit lite rädd att se om den. Förlegad, kan den ha blivit.
Men nä, detta var ett riktigt kärt återseende.
Bob Hoskins spelar Eddie Valiant, en noir-detektiv i Hollywood under Golden Age-perioden. Då befolkas gatorna inte bara av människor utan av hundratals cartoon-stjärnor. En av dem är Roger Rabbit, som blir anklagad för mord på filmmogulen Marvin Acme. Motivet skulle ha varit att Rogers fru Jessica Rabbit har haft med Marvin.
Men Eddie tror inte på detta, utan skyddar Roger från den ondskefulla Judge Doom (Christopher Lloyd) samtidigt som han letar sanningen.
Bara idén att göra den här filmen med 80-talets teknik är ju våghalsig, och ofta har ju filmer med tekniskt nytänkande en tendens att dra ner på annat (t ex manus) men här tycker jag man hittar en perfekt balansgång ändå.
Men Eddie tror inte på detta, utan skyddar Roger från den ondskefulla Judge Doom (Christopher Lloyd) samtidigt som han letar sanningen.
Bara idén att göra den här filmen med 80-talets teknik är ju våghalsig, och ofta har ju filmer med tekniskt nytänkande en tendens att dra ner på annat (t ex manus) men här tycker jag man hittar en perfekt balansgång ändå.
På ett sätt lite startskottet för den moderna barnfilmen, som brukar vara fulla med populärkulturella referenser som föräldrarna kan sitta och fnissa lite åt över huvudet på barnen. Här är det ju så klart oräkneliga referenser för cartoon-nördar, men även en rätt fin homage till noiriga deckare.
Visst finns det väl ställen då man ler lite åt de föråldrade specialeffekterna, men ofta inte faktiskt. Med tanke på att filmen snart är 40 år så är det bra krut i hela filmen.
Visst finns det väl ställen då man ler lite åt de föråldrade specialeffekterna, men ofta inte faktiskt. Med tanke på att filmen snart är 40 år så är det bra krut i hela filmen.
lördag 10 oktober 2026
Frenchman's Farm
Frenchman's Farm
Frenchman's Farm
1987
Bolag: Walthers
Australiska thrillers kan vara oupptäckta pärlor ibland. Har vi en udda fågel från 1987 som kanske inte börjar så bra men tar sig hyfsat.
Juridikstudenten Jackie är ute och kör i obygden när hon får fel på bilen, och när hon går för att be om hjälp så befinner hon sig plötsligt i 1944. Där bevittnar hon ett mord och flyr från mördaren. Väl tillbaka i bilen är året 1987 igen. Hon berättar om händelsen för sin pojkvän Barry, men han tror henne naturligtvis inte. Barry är även aspirerande popartist och spelas av en David Reyne, brorsa till mer kända skådisen/sångaren James Reyne (från Tilllbaka till Eden bland annat).
Men efter att Jackie forskat på ämnet i gamla tidningar så kan hon visa på att det faktiskt begick ett mord just där den dagen. Polisen är måttligt intresserad av ett vittne på ett 30 år gammal mord, så Jackie och Barry beger sig själv till den lilla byn för att forska i fallet.
Den här filmen marknadsförs ju som en skräckfilm (yxan på omslaget osv) men detta har ju väldigt lite med videovåld att göra. Snarare en lite småknäpp deckare, där biten då de pusslar fram vad som hände för 30 år sedan är riktigt mysig, men där de ockulta inslagen lockar mer till fniss än spänning. Jag får inte alls ihop den biten av historien, men det har något med att mordet utfördes på skottdagen att göra. Dagen som "inte finns".
Frenchman's Farm
1987
Bolag: Walthers
Australiska thrillers kan vara oupptäckta pärlor ibland. Har vi en udda fågel från 1987 som kanske inte börjar så bra men tar sig hyfsat.
Juridikstudenten Jackie är ute och kör i obygden när hon får fel på bilen, och när hon går för att be om hjälp så befinner hon sig plötsligt i 1944. Där bevittnar hon ett mord och flyr från mördaren. Väl tillbaka i bilen är året 1987 igen. Hon berättar om händelsen för sin pojkvän Barry, men han tror henne naturligtvis inte. Barry är även aspirerande popartist och spelas av en David Reyne, brorsa till mer kända skådisen/sångaren James Reyne (från Tilllbaka till Eden bland annat).
Men efter att Jackie forskat på ämnet i gamla tidningar så kan hon visa på att det faktiskt begick ett mord just där den dagen. Polisen är måttligt intresserad av ett vittne på ett 30 år gammal mord, så Jackie och Barry beger sig själv till den lilla byn för att forska i fallet.
Den här filmen marknadsförs ju som en skräckfilm (yxan på omslaget osv) men detta har ju väldigt lite med videovåld att göra. Snarare en lite småknäpp deckare, där biten då de pusslar fram vad som hände för 30 år sedan är riktigt mysig, men där de ockulta inslagen lockar mer till fniss än spänning. Jag får inte alls ihop den biten av historien, men det har något med att mordet utfördes på skottdagen att göra. Dagen som "inte finns".
Oh well, strunta i den biten. Som positiv till pusseldeckare blir jag ändå nöjd.
torsdag 17 september 2026
Stockholmsnatt
Stockholmsnatt
Stockholmsnatt
1987
Bolag: Televerket
En film som jag vet att jag inte sett sedan vi såg den i skolan. Med undantag av några scener som brukar swisha förbi ibland, "ett stycke värsting" och så vidare. En sak jag minns dock är hur dess syfte gick helt förlorat. En film som sponsrades av Televerket för att stoppa gatuvåld och vandalism blev istället många sjätteklassares första tådopp in i videovåldets värld. Härmade Paolos sparkar på skolgården. Tror inte han hatade det.
Hur om helst, detta är i alla fall historien om hur Paolo Roberto går från att vara kungen av Kungsan till att komma på bättre tankar. Detta görs under 45 minuter med tonvikt på det första.
Filmen är väl vad den här manusmässigt, men framför allt så är ju detta gåshudsnostalgi när allt är filmat on location i Stockholm 1986. Gallerian, Sergelgatan, tunnelbanan, radhusområden och så vidare. Och så klart de musikaliska delarna när Quincy gör electric boogie och Karl Dyall dansar till det.
Sedan får man faktiskt ge Staffan Hildebrand att våldsscenerna är rätt coola för att vara Sverige 1986.
Stockholmsnatt
1987
Bolag: Televerket
En film som jag vet att jag inte sett sedan vi såg den i skolan. Med undantag av några scener som brukar swisha förbi ibland, "ett stycke värsting" och så vidare. En sak jag minns dock är hur dess syfte gick helt förlorat. En film som sponsrades av Televerket för att stoppa gatuvåld och vandalism blev istället många sjätteklassares första tådopp in i videovåldets värld. Härmade Paolos sparkar på skolgården. Tror inte han hatade det.
Hur om helst, detta är i alla fall historien om hur Paolo Roberto går från att vara kungen av Kungsan till att komma på bättre tankar. Detta görs under 45 minuter med tonvikt på det första.
Filmen är väl vad den här manusmässigt, men framför allt så är ju detta gåshudsnostalgi när allt är filmat on location i Stockholm 1986. Gallerian, Sergelgatan, tunnelbanan, radhusområden och så vidare. Och så klart de musikaliska delarna när Quincy gör electric boogie och Karl Dyall dansar till det.
Sedan får man faktiskt ge Staffan Hildebrand att våldsscenerna är rätt coola för att vara Sverige 1986.
torsdag 10 september 2026
Dödsdansen
Dödsdansen
Two to Tango
1989
Bolag: Video Trade
James Conrad (Don Stroud) är en yrkesmördare som fått nog och ska göra ett sista jobb innan han drar sig tillbaka. Det sista jobbet är att döda en miljonär i Buenos Aires som är minst sagt välbevakad. James hyr ett rum i ett närliggande hus och väntar på den rätta stunden men den kommer inte, så istället försöker han börja infiltrera sig i hans liv.
Det är då han träffar hans älskarinna, tangodansösen Cecilia, som han fattar tycke för och det är ömsesidigt.
Ja, klassisk lönnmördar-thriller (finns det ett genreord för det?) med opålitliga främlingar, dubbelspel och så klart lite femme fatale. Jag kan ofta gilla såna filmer, det blir nån slags light-James Bond-känsla i sina bästa stunder, och när man inte vet vilka man kan lita på så måste man ju se klart.
Ingen problem att få ner den här heller. Inte märkligvärdig, men framför allt mot slutet så tycker jag den får lite nerv ändå.
Two to Tango
1989
Bolag: Video Trade
James Conrad (Don Stroud) är en yrkesmördare som fått nog och ska göra ett sista jobb innan han drar sig tillbaka. Det sista jobbet är att döda en miljonär i Buenos Aires som är minst sagt välbevakad. James hyr ett rum i ett närliggande hus och väntar på den rätta stunden men den kommer inte, så istället försöker han börja infiltrera sig i hans liv.
Det är då han träffar hans älskarinna, tangodansösen Cecilia, som han fattar tycke för och det är ömsesidigt.
Ja, klassisk lönnmördar-thriller (finns det ett genreord för det?) med opålitliga främlingar, dubbelspel och så klart lite femme fatale. Jag kan ofta gilla såna filmer, det blir nån slags light-James Bond-känsla i sina bästa stunder, och när man inte vet vilka man kan lita på så måste man ju se klart.
Ingen problem att få ner den här heller. Inte märkligvärdig, men framför allt mot slutet så tycker jag den får lite nerv ändå.
torsdag 3 september 2026
Varning Livsfara
Varning Livsfara
Warning Sign
1985
Bolag: Transfer
Ett kemiskt laboratorium i den amerikanska obygden slår larm om en läcka av "biologisk jäst" som panikstänger för in- och utpasserande. Anledningen till denna drastiska åtgärd är att labbet i själva verket skapar biologiska skridsvapen, något som borgmästaren Connolly (Yaphet Kotto) aldrig berättat för invånarna eller de som jobbar där.
Detta skapar en panik då man dels inte vet vad som kommer hända med de som är där, och dels inte vet hur man ska hantera mobben av oroliga anhöriga som kämpar för att ta sig in i byggnaden.
Sheriffen Cal Morse (Sam Waterston) är även personligt drabbad då hans fru är en av få inne i byggnaden som inte verkar vara smittad. Än.
Såna här smittfilmer kan vara läskiga ur ett lite klaustrofobiskt perspektiv. Lite av den känslan finns här. Det är väl den bästa biten av filmen kan man säga. När man ska försöka förstå vad som hänt och händer där inne.
Tyvärr, i alla fall ur mitt perspektiv, utvecklas filmen till nån slags zombie-liknande action som tyvärr är lite gäspig. Men då kan man i alla fall glädja sig att se G.W. Bailey i en annan roll än den som Lt. Harris i Polisskolan-filmerna.
Warning Sign
1985
Bolag: Transfer
Ett kemiskt laboratorium i den amerikanska obygden slår larm om en läcka av "biologisk jäst" som panikstänger för in- och utpasserande. Anledningen till denna drastiska åtgärd är att labbet i själva verket skapar biologiska skridsvapen, något som borgmästaren Connolly (Yaphet Kotto) aldrig berättat för invånarna eller de som jobbar där.
Detta skapar en panik då man dels inte vet vad som kommer hända med de som är där, och dels inte vet hur man ska hantera mobben av oroliga anhöriga som kämpar för att ta sig in i byggnaden.
Sheriffen Cal Morse (Sam Waterston) är även personligt drabbad då hans fru är en av få inne i byggnaden som inte verkar vara smittad. Än.
Såna här smittfilmer kan vara läskiga ur ett lite klaustrofobiskt perspektiv. Lite av den känslan finns här. Det är väl den bästa biten av filmen kan man säga. När man ska försöka förstå vad som hänt och händer där inne.
Tyvärr, i alla fall ur mitt perspektiv, utvecklas filmen till nån slags zombie-liknande action som tyvärr är lite gäspig. Men då kan man i alla fall glädja sig att se G.W. Bailey i en annan roll än den som Lt. Harris i Polisskolan-filmerna.
lördag 29 augusti 2026
Ärligt Talat
Ärligt Talat
Straight Talk
1992
Bolag: Hollywood Pictures
Dolly Parton-filmer är lite i samma segment som Madonna-filmer. Att hur man än ger henne en karaktär att spela så är det ändå Dolly Parton man ser. I Dollys fall är det ju 100% positivt eftersom det är henne man VILL se.
I den här lite bortglömda 90-talaren spelar hon i alla fall en kvinna som heter Shirlee. Hon lämnar sin försupne make i småstaden för att söka sig ett nytt liv i storstaden. Där får hon jobb som växeltelefonist på en radiostation och råkar bli förväxlad med en försenad radiopsykolog och hamnar rakt i sändning där hon gör succé direkt med sitt direkta och hjärtliga sätt att ge folk relationsråd.
Populariteten ökar och Dr Shirlee blir en superstjärna som gästar talk shows. Frågan är hur länge det ska dröja innan någon får redan på att hon inte ens är psykolog? Journalisten Jack (James Woods) anar att nåt inte står rätt till och försöker bli hennes vän i privata livet.
Ja, herregud, detta är ju förstklassigt romcom-mys i 90-talsskrud. Dolly är ju precis som man upplevde hon var i verkliga livet, charmig, social och kvicktänkt, så den här rollen måste vara mer eller mindre specialskriven för henne. Med den äran ska sägas. Det är härligt och lättsamt och 90 minuter flyger förbi.
Straight Talk
1992
Bolag: Hollywood Pictures
Dolly Parton-filmer är lite i samma segment som Madonna-filmer. Att hur man än ger henne en karaktär att spela så är det ändå Dolly Parton man ser. I Dollys fall är det ju 100% positivt eftersom det är henne man VILL se.
I den här lite bortglömda 90-talaren spelar hon i alla fall en kvinna som heter Shirlee. Hon lämnar sin försupne make i småstaden för att söka sig ett nytt liv i storstaden. Där får hon jobb som växeltelefonist på en radiostation och råkar bli förväxlad med en försenad radiopsykolog och hamnar rakt i sändning där hon gör succé direkt med sitt direkta och hjärtliga sätt att ge folk relationsråd.
Populariteten ökar och Dr Shirlee blir en superstjärna som gästar talk shows. Frågan är hur länge det ska dröja innan någon får redan på att hon inte ens är psykolog? Journalisten Jack (James Woods) anar att nåt inte står rätt till och försöker bli hennes vän i privata livet.
Ja, herregud, detta är ju förstklassigt romcom-mys i 90-talsskrud. Dolly är ju precis som man upplevde hon var i verkliga livet, charmig, social och kvicktänkt, så den här rollen måste vara mer eller mindre specialskriven för henne. Med den äran ska sägas. Det är härligt och lättsamt och 90 minuter flyger förbi.
torsdag 27 augusti 2026
Ömhetsbevis
Ömhetsbevis
Terms of Endearment
1983
Bolag: Esselte Video
Den här filmen älskade jag som ung. Yngre än att förstå den egentligen, men den hade nåt som fångade mig när jag såg den på TV i 12-årsåldern eller liknande. Länge sen jag såg den nu. Kanske dags för lite nya perspektiv.
Emma (Debra Winger) lever i en småstad med sin neurotiska mamma Aurora (Shirley MacLaine) och försöker navigera sig in i vuxenlivet genom att lämna stan och skaffa familj med sin pojkvän, bibliotekarien Flap (Jeff Daniels).
Sedan får man följa paret i lite olika livsskeden ända in i att det inte slutar så bra.
Mer än så finns väl inte att säga om handlingen egentligen. En sån där film som bara pågår, ungefär som en tv-serie, där man får sina favoritkaraktärer som man får lite separationsångest från när filmen är slut.
En av delarna går ut på att Aurora dejtar en massa mer eller mindre osympatiska män (Jack Nicholson till exempel). Den delen blir en sån där "åh nej, inte det där nu igen" för mig, men RESTEN alltså. Så otroligt fin film det är. Debra Winger och Jeff Daniels har superfin kemi, men det är ju ändå Shirley MacLaines show detta.
Helt makalöst vad hon gör med den här rollen. Hur hon växlar mellan rolig och allvarlig. Tajmingen. Sedan hjälper manuset till. Rolig och hjärtlig dialog och så skönt att konflikterna liksom är på en lagom nivå. Detta var ett varmt återseende.
Terms of Endearment
1983
Bolag: Esselte Video
Den här filmen älskade jag som ung. Yngre än att förstå den egentligen, men den hade nåt som fångade mig när jag såg den på TV i 12-årsåldern eller liknande. Länge sen jag såg den nu. Kanske dags för lite nya perspektiv.
Emma (Debra Winger) lever i en småstad med sin neurotiska mamma Aurora (Shirley MacLaine) och försöker navigera sig in i vuxenlivet genom att lämna stan och skaffa familj med sin pojkvän, bibliotekarien Flap (Jeff Daniels).
Sedan får man följa paret i lite olika livsskeden ända in i att det inte slutar så bra.
Mer än så finns väl inte att säga om handlingen egentligen. En sån där film som bara pågår, ungefär som en tv-serie, där man får sina favoritkaraktärer som man får lite separationsångest från när filmen är slut.
En av delarna går ut på att Aurora dejtar en massa mer eller mindre osympatiska män (Jack Nicholson till exempel). Den delen blir en sån där "åh nej, inte det där nu igen" för mig, men RESTEN alltså. Så otroligt fin film det är. Debra Winger och Jeff Daniels har superfin kemi, men det är ju ändå Shirley MacLaines show detta.
Helt makalöst vad hon gör med den här rollen. Hur hon växlar mellan rolig och allvarlig. Tajmingen. Sedan hjälper manuset till. Rolig och hjärtlig dialog och så skönt att konflikterna liksom är på en lagom nivå. Detta var ett varmt återseende.
fredag 21 augusti 2026
Spiraltrappan
Spiraltrappan
The Spiral Staircase
1975
Bolag: Warner Home Video
Den här typen av film var det läskigaste jag visste en gång i tiden. Människor instängda i ett hus, det regnar, åskar, träden slår mot rutan och någon finns där ute. Eller är han redan inne?
Helen (Jacqueline Bisset) har blivit stum av PTSD efter att hennes familj brunnit inne. I ett försök till miljöombyte får hon bo hos en släkting på en stor herrgård. Samtidigt härjar en mördare som dödar handikappade i trakterna.
Inne i huset pågår ett släktdrama med en sjuklig mor och två bröder som är i luven på varandra. Ute dundrar åskan. Och så verkar det som att nån har tagit sig in i huset.
Ja, den här typen av mysrysare har verkligen en charm. Bitvis är det väl nostalgi över det jag skrev om nyss, att en gång i tiden kunde jag verkligen ligga sömnlös av såna här tankar.
Sedan hatar jag inte att filmen är från mitten av 70-talet heller. Det är nåt visst med de där mellersta åren. Bildkvaliten, stämningen. Men tyvärr är jag nog lite välvillig om jag skriver att jag blir speciellt meddragen i den här filmen. Vet inte vilken pusselbit som saknas, men det är nog bara att själva handlingen är lite mellanmjölkig. Ett fönster som står och slår i källaren med en "galning" utanför var läskigare när jag var 13. Tyvärr.
The Spiral Staircase
1975
Bolag: Warner Home Video
Den här typen av film var det läskigaste jag visste en gång i tiden. Människor instängda i ett hus, det regnar, åskar, träden slår mot rutan och någon finns där ute. Eller är han redan inne?
Helen (Jacqueline Bisset) har blivit stum av PTSD efter att hennes familj brunnit inne. I ett försök till miljöombyte får hon bo hos en släkting på en stor herrgård. Samtidigt härjar en mördare som dödar handikappade i trakterna.
Inne i huset pågår ett släktdrama med en sjuklig mor och två bröder som är i luven på varandra. Ute dundrar åskan. Och så verkar det som att nån har tagit sig in i huset.
Ja, den här typen av mysrysare har verkligen en charm. Bitvis är det väl nostalgi över det jag skrev om nyss, att en gång i tiden kunde jag verkligen ligga sömnlös av såna här tankar.
Sedan hatar jag inte att filmen är från mitten av 70-talet heller. Det är nåt visst med de där mellersta åren. Bildkvaliten, stämningen. Men tyvärr är jag nog lite välvillig om jag skriver att jag blir speciellt meddragen i den här filmen. Vet inte vilken pusselbit som saknas, men det är nog bara att själva handlingen är lite mellanmjölkig. Ett fönster som står och slår i källaren med en "galning" utanför var läskigare när jag var 13. Tyvärr.
tisdag 18 augusti 2026
Tempelmysteriet
Tempelmysteriet
Young Sherlock Holmes / Pyramid of Fear
1985
Bolag: Esselte Video
En lite bortglömd 80-talare jag faktiskt aldrig sett innan. Trots att jag väl var mitt i målgruppen när den kom. Äventyr, pusseldeckare. 40 år försenat åkte den in i spelaren nu i alla fall.
Detta är ju alltså nån slags fantasifull origin story till Sherlock Holmes, vi träffar honom när han går på internatskola och märkliga saker inträffar. Ett antal välbeställda män går märkliga öden till mötes när de träffas av en pil av nån slags gift som gör att de hallucinerar och dör i vad som ser ut som självmord (någon hoppar ut genom ett fönster till exempel).
När en vän till Sherlock Holmes dör börjar han forska i fallet med sin yngre klasskamrat Watson. De hittar en enorm underjordisk pyramid i London, som används av någon slags sekt som verkar ligga bakom dödsfallen.
Det är nåt med det engelska, kanske framför allt London på 1800-talet, som gör att jag blir avtänd direkt. Vet inte om det är för att man sett det för mycket, eller bara att det helt enkelt inte passar mitt sinne. Men så småningom blir det i alla fall en rätt mysigt pusseldeckare som jag tycker är bäst när den är just det. En klassisk Sherlock Holmes helt enkelt.
Tyvärr avbryts friden rätt ofta av specialeffekt-tunga hallucinationsscener som kanske piggade upp en mossig Sherlock Holmes-känsla 1985 men som idag mest är något man sitter och gäspar sig genom.
Ett par lite hisnande scener är det i alla fall. Men i första hand ett mysigt pojkäventyr.
Young Sherlock Holmes / Pyramid of Fear
1985
Bolag: Esselte Video
En lite bortglömd 80-talare jag faktiskt aldrig sett innan. Trots att jag väl var mitt i målgruppen när den kom. Äventyr, pusseldeckare. 40 år försenat åkte den in i spelaren nu i alla fall.
Detta är ju alltså nån slags fantasifull origin story till Sherlock Holmes, vi träffar honom när han går på internatskola och märkliga saker inträffar. Ett antal välbeställda män går märkliga öden till mötes när de träffas av en pil av nån slags gift som gör att de hallucinerar och dör i vad som ser ut som självmord (någon hoppar ut genom ett fönster till exempel).
När en vän till Sherlock Holmes dör börjar han forska i fallet med sin yngre klasskamrat Watson. De hittar en enorm underjordisk pyramid i London, som används av någon slags sekt som verkar ligga bakom dödsfallen.
Det är nåt med det engelska, kanske framför allt London på 1800-talet, som gör att jag blir avtänd direkt. Vet inte om det är för att man sett det för mycket, eller bara att det helt enkelt inte passar mitt sinne. Men så småningom blir det i alla fall en rätt mysigt pusseldeckare som jag tycker är bäst när den är just det. En klassisk Sherlock Holmes helt enkelt.
Tyvärr avbryts friden rätt ofta av specialeffekt-tunga hallucinationsscener som kanske piggade upp en mossig Sherlock Holmes-känsla 1985 men som idag mest är något man sitter och gäspar sig genom.
Ett par lite hisnande scener är det i alla fall. Men i första hand ett mysigt pojkäventyr.
onsdag 12 augusti 2026
Prom Night
Prom Night
Prom Night
1980
Bolag: HemVideo
Jag älskade slashers i tonåren. Såg alla jag kunde hitta. Ibland på femte generationens kopior med holländsk text. Klart att jag såg Prom Night. Flera gånger säkert. Minns den dock knappt. Och minns faktiskt inte vem som var mördaren. Så en omtitt med guldkant.
Några barn leker i en övergiven byggnad, och ett av barnen ramlar ut genom ett fönster och dör i leken. Förskräckta lovar de varandra allt aldrig berätta för någon att de var orsaken till att flickan dog.
Några år senare är barnen ungdomar redo för sin första skolbal. Men någon ringer upp dem en och en och viskar att deras tid är kommen. Vem är mördaren i den svarta masken?
Det stora problemet jag har med den här filmen är att jag inte känner något för ungdomar. Inte för att filmer som Fredagen den 13:e eller The Burning har några djuplodande personporträtt direkt, men man får ändå sina favoriter, bryr sig mer om andra och så vidare. I Prom Night går i princip alla "övriga scener" (de som inte är slasher/mordscener) ut på att tjejerna snackar killar och förbereder sig för balen. Jag håller inte isär karaktärerna, och tappar därför intresset för vilka som är döda och lever. Man sitter mest och väntar på att masken ska åka av. Och då är det den jag gissade på efter fem minuter.
Ett annat problem för mig är själva miljön. Man får ändå ge Prom Night att den sticker ut lite på det sättet. Där lägerrysarna hade ändlösa badscener så är det istället dans som gäller här. Ibland känner det som att man sitter och väntar en hel låt på att det ska hända nåt annat. Personligen tycker jag stämningen på ett ensligt läger i skogen är mer spännande en i stroben på ett dansgolv.
Men visst, det är ju 1980, det är det. Det finns något så otroligt slasher-mysigt med de där joggingbyxorna som är uppdragna till armhålan och 70-talskrulliga killar. Säger inte att det kompenserar helt, men en liten bit i alla fall. En annan sak jag gillar är hur man kortklipper ungdomsscenerna med det som hände när de var barn. Inget nyskapande kanske, men det sätter en viss stämning.
Sedan så klart kul att se Leslie Nielsen i en allvarlig roll. Som pappa till den döda flickan tillika rektor på skolan.
Ingen topp-5-slasher direkt. Men den slinker ner.
Prom Night
1980
Bolag: HemVideo
Jag älskade slashers i tonåren. Såg alla jag kunde hitta. Ibland på femte generationens kopior med holländsk text. Klart att jag såg Prom Night. Flera gånger säkert. Minns den dock knappt. Och minns faktiskt inte vem som var mördaren. Så en omtitt med guldkant.
Några barn leker i en övergiven byggnad, och ett av barnen ramlar ut genom ett fönster och dör i leken. Förskräckta lovar de varandra allt aldrig berätta för någon att de var orsaken till att flickan dog.
Några år senare är barnen ungdomar redo för sin första skolbal. Men någon ringer upp dem en och en och viskar att deras tid är kommen. Vem är mördaren i den svarta masken?
Det stora problemet jag har med den här filmen är att jag inte känner något för ungdomar. Inte för att filmer som Fredagen den 13:e eller The Burning har några djuplodande personporträtt direkt, men man får ändå sina favoriter, bryr sig mer om andra och så vidare. I Prom Night går i princip alla "övriga scener" (de som inte är slasher/mordscener) ut på att tjejerna snackar killar och förbereder sig för balen. Jag håller inte isär karaktärerna, och tappar därför intresset för vilka som är döda och lever. Man sitter mest och väntar på att masken ska åka av. Och då är det den jag gissade på efter fem minuter.
Ett annat problem för mig är själva miljön. Man får ändå ge Prom Night att den sticker ut lite på det sättet. Där lägerrysarna hade ändlösa badscener så är det istället dans som gäller här. Ibland känner det som att man sitter och väntar en hel låt på att det ska hända nåt annat. Personligen tycker jag stämningen på ett ensligt läger i skogen är mer spännande en i stroben på ett dansgolv.
Men visst, det är ju 1980, det är det. Det finns något så otroligt slasher-mysigt med de där joggingbyxorna som är uppdragna till armhålan och 70-talskrulliga killar. Säger inte att det kompenserar helt, men en liten bit i alla fall. En annan sak jag gillar är hur man kortklipper ungdomsscenerna med det som hände när de var barn. Inget nyskapande kanske, men det sätter en viss stämning.
Sedan så klart kul att se Leslie Nielsen i en allvarlig roll. Som pappa till den döda flickan tillika rektor på skolan.
Ingen topp-5-slasher direkt. Men den slinker ner.
fredag 7 augusti 2026
Play Dead
Play Dead
Play Dead
1983
Bolag: Crown
En familj är i spillror efter att ett av syskonen har dött. Mamman Hester (Yvonne de Carlo) gör ett försök att ena den splittrade familjen, som fortsätter råka ut för olyckor. En son blir påkörd av en bil, en dotter blir elektrifierad i badkaret och så vidare. Vad de inte vet (men som vi tittare vet) är att mamman har allt utom goda avsikter.
Hon utövar svart magi och får på det sättet familjens hund Greta att utföra olyckorna.
80-talets videoomslag var ju bra på att skruva upp förväntningar med fantastiska recensioner från okända radiokanaler. Ett annat sätt kunde vara att hinta om videovåld, och detta är naturligtvis en film som inte kommer i närheten av vad omslaget hintar om.
En lite fånig voodoo-thriller med några överspelade mordscener och däremellan lite småtrött polisdeckare. Men här finns ändå en "Bloody Birthday"-känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som piggar upp ett videohjärta ändå. 4.2 på IMDB. Spot on!
Play Dead
1983
Bolag: Crown
En familj är i spillror efter att ett av syskonen har dött. Mamman Hester (Yvonne de Carlo) gör ett försök att ena den splittrade familjen, som fortsätter råka ut för olyckor. En son blir påkörd av en bil, en dotter blir elektrifierad i badkaret och så vidare. Vad de inte vet (men som vi tittare vet) är att mamman har allt utom goda avsikter.
Hon utövar svart magi och får på det sättet familjens hund Greta att utföra olyckorna.
80-talets videoomslag var ju bra på att skruva upp förväntningar med fantastiska recensioner från okända radiokanaler. Ett annat sätt kunde vara att hinta om videovåld, och detta är naturligtvis en film som inte kommer i närheten av vad omslaget hintar om.
En lite fånig voodoo-thriller med några överspelade mordscener och däremellan lite småtrött polisdeckare. Men här finns ändå en "Bloody Birthday"-känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som piggar upp ett videohjärta ändå. 4.2 på IMDB. Spot on!
måndag 3 augusti 2026
Kaos På Akuten
Kaos På Akuten
Critical Condition
1987
Bolag: Esselte Video
Den här filmen hyrde jag och Ronnie i min klass när den var alldeles ny. Minns den som kul, men kan ändå inte minnas en enda scen ur den. Det finns med andra ord virke för en omtitt.
Kevin Lennihan (Richard Pryor) är på väg på att lura en juvelsmuggelliga när polisen stormar in, och Kevin tas för en i ligan och döms till fängelse. För att inte hamna i samma fängelse som sina antagonister låtsas han spela psyksjuk och hamnar i väntan på utredning på ett sjukhus.
När sjukhuset får ett stort strömavbrott utbryter kaos, och i det kaoset misstas Kevin för läkare och spelar med för att kunna ta sig ut. Men istället dras han in i den ena farsartade situationen efter den andra på akuten.
Ja, på ett sätt är detta väl en "bytavärld-film", men allra mest är det (tyvärr får jag säga) en Richard Pryor-film. Älskar hans filmer med Gene Wilder, men tycker att han på solokvist tar så otroligt mycket plats och blir sådär överspelad och gapig som Saturday Night Live-skådisarna brukar bli på film.
Väldigt få roliga scener, tycker jag idag, men kan ändå fatta att vi som 13-åringar kunde tycka en del scener var lite kul i alla fall. Och sen får man ju ge Richard Pryor att han alltid lyckas få in lite hjärta i sina karaktärer ändå. Men överlag: mja.
Critical Condition
1987
Bolag: Esselte Video
Den här filmen hyrde jag och Ronnie i min klass när den var alldeles ny. Minns den som kul, men kan ändå inte minnas en enda scen ur den. Det finns med andra ord virke för en omtitt.
Kevin Lennihan (Richard Pryor) är på väg på att lura en juvelsmuggelliga när polisen stormar in, och Kevin tas för en i ligan och döms till fängelse. För att inte hamna i samma fängelse som sina antagonister låtsas han spela psyksjuk och hamnar i väntan på utredning på ett sjukhus.
När sjukhuset får ett stort strömavbrott utbryter kaos, och i det kaoset misstas Kevin för läkare och spelar med för att kunna ta sig ut. Men istället dras han in i den ena farsartade situationen efter den andra på akuten.
Ja, på ett sätt är detta väl en "bytavärld-film", men allra mest är det (tyvärr får jag säga) en Richard Pryor-film. Älskar hans filmer med Gene Wilder, men tycker att han på solokvist tar så otroligt mycket plats och blir sådär överspelad och gapig som Saturday Night Live-skådisarna brukar bli på film.
Väldigt få roliga scener, tycker jag idag, men kan ändå fatta att vi som 13-åringar kunde tycka en del scener var lite kul i alla fall. Och sen får man ju ge Richard Pryor att han alltid lyckas få in lite hjärta i sina karaktärer ändå. Men överlag: mja.
lördag 1 augusti 2026
En Överlevande
En Överlevande
Sole Survivor
1984
Bolag: Prisma
Detta är en film som stått i min hylla sedan 90-talet. Osedd. Jag skyller på omslaget. Men så fick jag ett tips om den, och gav den en chans i spelaren idag.
Denise (Anita Skinner) är den enda mirakulösa överlevande efter en flygkrasch, någon som gett stor medial uppmärksamhet. Hon försöker gå tillbaka till sitt vanliga liv som reklamfilmsproducent men underliga saker händer i hennes närhet.
Hon ser människor hon minns från flygplanet på stan, och en gammal skådespelerska som hon jobbar med ger henne kryptiska råd om att akta sig och låsa sin dörr.
Är det så att Denise inbillar sig efter traumat med flygolyckan eller är någon verkligen ute efter henne?
På pappret en bra story ändå. Man vill veta hur det ligger till. I praktiken en klassisk b-film från det tidiga 80-talet som inte riktigt vet om den ska vara rysare eller psykologisk thriller, men i sista stund ändå identifierar sig som zombierulle. Själva upplägget är lite som en slasher utan mord. En samling klassiska rysarscener radade efter varandra.
Men det är ju något med det här tidiga, bruna 80-talet som ändå förlåter det mesta. B på rätt sätt. Man får dessutom ge händelseutvecklingen att den ändå bjuder på en del överraskningar, men kanske framför allt frågetecken. Förstår ännu inte när eftertexterna rullar riktigt hur det hängde ihop.
Det gör dock ingenting. 90 minuters videosunk är aldrig spilld tid.
Sole Survivor
1984
Bolag: Prisma
Detta är en film som stått i min hylla sedan 90-talet. Osedd. Jag skyller på omslaget. Men så fick jag ett tips om den, och gav den en chans i spelaren idag.
Denise (Anita Skinner) är den enda mirakulösa överlevande efter en flygkrasch, någon som gett stor medial uppmärksamhet. Hon försöker gå tillbaka till sitt vanliga liv som reklamfilmsproducent men underliga saker händer i hennes närhet.
Hon ser människor hon minns från flygplanet på stan, och en gammal skådespelerska som hon jobbar med ger henne kryptiska råd om att akta sig och låsa sin dörr.
Är det så att Denise inbillar sig efter traumat med flygolyckan eller är någon verkligen ute efter henne?
På pappret en bra story ändå. Man vill veta hur det ligger till. I praktiken en klassisk b-film från det tidiga 80-talet som inte riktigt vet om den ska vara rysare eller psykologisk thriller, men i sista stund ändå identifierar sig som zombierulle. Själva upplägget är lite som en slasher utan mord. En samling klassiska rysarscener radade efter varandra.
Men det är ju något med det här tidiga, bruna 80-talet som ändå förlåter det mesta. B på rätt sätt. Man får dessutom ge händelseutvecklingen att den ändå bjuder på en del överraskningar, men kanske framför allt frågetecken. Förstår ännu inte när eftertexterna rullar riktigt hur det hängde ihop.
Det gör dock ingenting. 90 minuters videosunk är aldrig spilld tid.
onsdag 29 juli 2026
Döden i Kalifornien
Döden i Kalifornien
A Death in California
1985
Bolag: Jaguar Films
Hope Masters (Cheryl Ladd) är en rik arvtagerska som lever ett lyckligt familjeliv med reklamaren Richard. En dag nästlar sig en man i deras liv. Bradley Nevins (Sam Elliott) en trevlig fotograf som genast blir god vän med båda. Men plötsligt en dag tar han upp en revolver och skjuter ihjäl Richard och våldtar Hope.
På något vis fattar Hope ändå tycke för den charmige och snygge Bradley, och när hon inte vill peka ut honom för mordet så får hon istället skulden själv. Saken blir inte bättre av att när hon väl nämner honom så finns det ingen Bradley Nevin i statens arkiv. Han har nämligen ständigt bytt namn och identiteter under många år för att kunna komma undan med bedrägerier och mord.
Klassisk based-on-a-true-story detta, även om jag inte lyckas hitta nån info om att den skulle vara det. Det positivt med det är ju ändå att historien, som egentligen är ganska bisarr, ändå lyckas kännas trovärdig. Sam Elliott är så klart perfekt som gentemannamässig mördare, och även Cheryl Ladd är klart tv-filmsstabil i huvudrollen. Kul palett av birollsskådisar också. Barry Corbin, John Ashton, George Wyner. Såna ni alla har sett, och jag gillar att jag kan namnet på.
På två kassetter kommer den här filmen serverad. 3 timmar och 20 minuter. Det är mycket men blir segt först när rättegångsscenerna tar vid i slutet av andra kassetten. Tills dess är det en rätt mysig katt-och-råtta-thriller i snällt tv-filmsformat.
A Death in California
1985
Bolag: Jaguar Films
Hope Masters (Cheryl Ladd) är en rik arvtagerska som lever ett lyckligt familjeliv med reklamaren Richard. En dag nästlar sig en man i deras liv. Bradley Nevins (Sam Elliott) en trevlig fotograf som genast blir god vän med båda. Men plötsligt en dag tar han upp en revolver och skjuter ihjäl Richard och våldtar Hope.
På något vis fattar Hope ändå tycke för den charmige och snygge Bradley, och när hon inte vill peka ut honom för mordet så får hon istället skulden själv. Saken blir inte bättre av att när hon väl nämner honom så finns det ingen Bradley Nevin i statens arkiv. Han har nämligen ständigt bytt namn och identiteter under många år för att kunna komma undan med bedrägerier och mord.
Klassisk based-on-a-true-story detta, även om jag inte lyckas hitta nån info om att den skulle vara det. Det positivt med det är ju ändå att historien, som egentligen är ganska bisarr, ändå lyckas kännas trovärdig. Sam Elliott är så klart perfekt som gentemannamässig mördare, och även Cheryl Ladd är klart tv-filmsstabil i huvudrollen. Kul palett av birollsskådisar också. Barry Corbin, John Ashton, George Wyner. Såna ni alla har sett, och jag gillar att jag kan namnet på.
På två kassetter kommer den här filmen serverad. 3 timmar och 20 minuter. Det är mycket men blir segt först när rättegångsscenerna tar vid i slutet av andra kassetten. Tills dess är det en rätt mysig katt-och-råtta-thriller i snällt tv-filmsformat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



















