The Dark Half

Stark
The Dark Half
1993
Bolag: SF Gul

  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet kom det nya Stephen King-filmer hela tiden. Det var som att proppen hade gått ur och varenda liten shortstory blev en halvdan b-film eller tv-film där originalhistorien på tio sidor hade smetats ut till en långfilm.
  Efter att ha varit stor fan av Stephen King-filmer på 80-talet tappade jag lite sugen här. För långt mellan pärlorna. Mitt i denna flod kom den här filmen, som inte bara vara en välcastad biofilm utan även regisserats av George A Romero. Men på nåt vis försvann även den i myllret.
  Timothy Hutton spelar Thad Beaumont, en välansedd författare och litteraturprofessor som även lever ett dubbelt författarliv som den dekadente skräpförfattaren George Stark. En dag när en man hör av sig och hota avslöja hemligheten, så bestämmer sig Thad för att berätta det offentligt och att låta George Stark "dö".
  Men problemet är inte så enkelt. Thad lider nämligen av schizofreni sedan han var barn, och har använt George Stark som ett utlopp för sin andra personlighet. Istället börjar George mörda folk som står i hans väg.
  Det jag mest av allt vill åt i Stephen King-filmer är stämningen. Höstiga Maine-miljöer, friendly neighbours och en bra karaktärspalett. Allt detta finns här. Hela första halvan av filmen är stabilt King-mys som skulle vara hämtat från någon av klassikerna från 80-talet. Biten där Hutton dubbelspelar som mördaren Stark har jag lite svårare för. Nu är det ju det filmen handlar om, så karaktären får jag väl köpa, men scener har ofta nån komisk knorr a la Freddy Kreuger som jag tycker förstör en annars stark thrillerkänsla.
  Och ju längre filmen går, desto mer blir det av den varan. Till slut zonar jag ut och funderar på att spola fram och se hur den slutar men jag ser klart ändå. En trea, av en potentiell stark fyra.

Jakten På Ökenguldet

Jakten På Ökenguldet
Little Treasure
1985
Bolag: Video Trade

  Margot Kidder spelar en nattklubbsdansare som åker till Mexiko för att förenas med sin far. På vägen till pappans ensliga hus i öknen träffar hon Eugene (Ted Danson) som driver en kringresande biograf i sin van. Han hjälper henne hitta till pappan (Burt Lancaster) som visar sig ligga för döden, men innan han dör hinner han berätta om hur han och några kompisar rånade en bank för många år sedan och att bytet finns nedgrävt i en spökstad nånstans i öknen
  Därav titeln "Jakten på Ökenguldet". Jag ser att biotiteln för denna tydligen var "En sista önskan", och det är väl inte lika säljande som en rafflande titel om jakten på en skatt, men det känns som ett ganska tokigt grepp att lansera denna som en äventyrfilm. Det är snarare nån slags öken-kitchen-sink-road movie som känns som nåt som Dennis Hopper kunde kasta ur sig på en onykter dag.
  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet fick man se frukten av den här typen av försök från videobolagen att sätta spekulativa titlar. Den här hade kunnat hyras av ett grabbgäng i rakt på äventyrsraffel, som kommit tillbaka dagen efter och drämt filmen i kassan.
  Men inte ens rätt betitlad så är denna något att rekommendera. Jag kan verkligen uppskatta den här typen av neonoir-road movies, men då måste man nog vara lite mer intresserad av karaktärerna.

Herbie - Vild och Galen

Herbie - Vild och Galen
Herbie Goes Bananas

1980

Bolag: Select

  Herbie-filmerna älskade jag! Eller? Vid närmare eftertanke minns jag ingen av dem, knappt ens en enda scen har etsat sig fast i huvudet. Kan det vara så att jag egentligen inte såg filmerna så noga utan mer bara gillade tanken på Herbie? Ungefär som att man hejade på Mats Wilander utan att ha sett en enda tennismatch?
  Nu har jag i alla fall sett Herbie Goes Bananas, den sista filmen i originalfranchisen från 1980.
  Storyn i såna här familjebuskisar från Disney är väl inte det viktigaste kanske, men det handlar i alla fall om att Herbie får nya ägare som ska tävla i Mexico och vägen dit kantas inte oväntat av motstånd från bovar och banditer.
  I rollerna hittar vi en del birolls-adel som Alex Rocco, John Vernon, Charles Martin Smith och Cloris Leachman. Även en del inhopp från (dåtidens) komiker som kommer in och gör nån gubbe här och där. Det är inte tråkigt eller jobbigt att kolla på, men känns väldigt gammalt. Förvånande hur filmen kan vara från 1980 på många sätt. Här finns mer en känsla av "En Ding Ding Ding Värld" eller "Love Boat" än någon som skulle ha kommit 1980. Men familjefilm är lite som ett eget universum också. Även spelfilmer från Disney från 00-talet kan kännas mycket äldre.
  Blev det ett uppvaknande som Herbie-fan på riktigt då? Nä, det ligger nog kvar där på nostalgihyllan som något man sneglade storögt mot i videobutiken som 8-åring.

Förbjuden Kärlek

Förbjuden Kärlek
The Delinquents
1989
Bolag: Warner Home Video

  Slutet av 50-talet. Brylcreme, rock n roll och jukeboxar. Tänk vad 40-talistgenerationen har fått breda ut sig med sina minnen av denna tid. Lek med tanken att 80-talister skulle göra lika mycket filmer om 90-talet. Då skulle det inte finnas annat på Netflix idag. Det finns så många filmer med precis den här sinnesstämningen, färgtonen och handlingen att det är omöjligt att komma ihåg vilka man sett.
  Jag säger inte att det är en dålig typ av film, mer att det blir lite ännu en korv med bröd efter ett tag.
  Just den här filmen, som jag aldrig kommer underfund med om jag sett tidigare eller inte, handlar om ett ungt par i Australien i just slutet av 50-talet. Kylie Minogue spelar tonåriga Lola som blir förälskad i jämnåriga Brownie (Charlie Schlatter), en amerikan som hamnat i Australien och som bor med sin alkoholiserade mamma och en styvfar som slår honom.
  Ganska fort blir Lola gravid, och de båda skriver avskedsbrev till sina familjer och ger sig ut på livets äventyr ihop. Tror de, i alla fall. Snart får Lolas mamma (även hon alkoholiserad) fatt på sin dotter och tar henne tillbaka till hemlig ort, i förhoppningen att hon och Brownie aldrig ska kunna ses igen.
  Sedan handlar då filmen om deras kamp att först hitta varandra och sedan kunna hålla ihop.
  50-talsmyset finns här. Man skulle kunna spela bingo på saker som måste vara med i den här typen av filmer också. Inget fel med det. Hemtamt, det gillar jag. Däremot så bryr jag mig inte nämnvärt om själva historien. Inget som griper tag, vare sig dramat eller karaktärerna. Men som 1,5 timmes 80-tals-50-tal är det habilt ändå.

Livsfarligt Vittne

Livsfarligt Vittne
Johnny Ryan
1990
Bolag: Esselte Video

  I 40-talets New York tar polisen Johnny Ryan (Clancy Brown) upp kampen mot stadens maffia, och då i synnerhet maffiakungen Albert Anastasia. Poliskåren är korrumperad av maffian och Johnny väljer att omge sig med en liten samling kollegor som han kan lita på.
  I ett försök att komma närmare en av bossens hejdukar så börjar Johnny Ryan flirta med hans tjej Eve, en flirt som naturligtvis blir på riktigt så småningom och både Johnny och Eve får ett pris på sitt huvud av maffian.
  Ja, detta är ingen favoritgenre för mig direkt, men det finns ändå något i det här med att man inte kan lita på någon som är gott thrillerstoff ändå. Storyn är ju inte olik den kring Al Capone och Eliot Ness på 30-talet, och man kan ju undra varför man diktade upp den här snarlika historien istället för att göra en Capone-film (till) men det finns ju i alla fall en spänningsmässig poäng med att man inte vet hur det slutar.
  Annars är det väl rätt trött, tyvärr. Hela filmen har ett sånt där rött filter som man brukar använda i filmer för att visa att det är en tillbakablick ibland, och då funkar det väl, men en hel film i det här filtret blir lite jobbigt för ögonen.
  Förutom några hyggliga thrillerögonblick mot slutet så är det mest business as usual här: noiriga poliser och pang-pang i trenchcoats.

Warlock

Warlock
Warlock
1989
Bolag: Nordic

  Den här typen av film tilltalar mig egentligen inte alls. Fantasy-gott-mot-ont-äventyr. Men jag har ändå något litet 35 år gammalt minne av att denna var rätt bra ändå. Att den hade nåt. Tillräckligt för att trigga en nyfikenhet att se om den i alla fall.
  Filmen tar avstamp i trakterna kring Boston på 1600-talet där en man anklagad för häxeri (spelad av Julian Sands) ska avrättas, men lyckas häxa sig bort från det och landar istället i nutiden. Som då är i slutet av 80-talet när det här filmen gjordes. Efter sig har han sin antagonist, häxjägaren Referne (Richard E Grant).
  Häxmannen (heter han Warlock rentav, eller är han bara en?) skapar snabbt oreda och dödar en man och ger hans sambo en förtrollning som gör att hon åldras tio år om dagen. Hon teamar sedan upp med häxjägaren för att stoppa Warlock från att, typ, förinta världen.
  Ja, nog hade tiden sprungit från den här filmen. Specialeffekterna är på Pippi Långstrump-nivå, och det hjälps inte direkt upp av en story som är lite skolboksexempel. Däremot finns här ett element av tidsresefilm som jag gillar lite. Häxfilm möter California Man, typ. Duger en måndag.

Hannah och Hennes Systrar

Hannah och Hennes Systrar
Hannah and her Sisters
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Detta var den första Woody Allen-film jag såg. Jag har ett ganska starkt ungdomsminne kring det. Den gick på FilmNet som var en rätt bra källa för mig att se filmer som jag "aldrig hade hyrt". Minns att jag verkligen gilla den, och att jag kände mig lite smart och vuxen som gillade den. Jag var typ 13 och konsumerade väl i första hand ungdomskomedier och slashers. Men det var en liten ögonöppnare att filmer jag trodde var "svåra" eller "djupa" faktiskt kunde vara ganska kul.
  Sedan dess har den väl haft en ganska säker plats på klassiker-piedestalen, och det bär ibland emot att se filmer som står där, men blev genuint sugen på att se den igen.
  Handlingen är väl inte mycket att orda om egentligen, det kretsar i vanlig Woody Allen-ordning kring relationstrassel bland kulturfolk och övertänkare i New York. Denna gång blir Michael Caine förtjust i sin frus syster och brottas med tankarna kring det. Woody Allen spelar en tv-producent i samma bekantskapskrets som utreds för en misstänkt hjärntumör och brottas med tankarna kring det.
  Man skulle kunna tro en film med den här titeln och det här omslaget är en film om systerskap, i nån förlängning så är det väl det, men mest av allt är de här tre systrarna föremål för männens grubblerier. Jag tycker förvisso att karaktärer är intressanta och bra skrivna, men det är ändå de grubblande männen som liksom äger rummet.
  Kan förstå att jag föll för den här som ung. Woody Allen är kul och lätt att förstå, och själva inramningen med New York och jazzsoundtrack, den är jag alltid svag för.

Forever Lulu

Forever, Lulu
Forever, Lulu

1986
Bolag: Vestron

  Elaine (Hanna Schygulla) är en medelålders tysk kvinna som bor i New York och kämpar för att få igång en författarkarriär. Hon är utfattig och bor i ett råtthål, men en sen natt får hon på grund av ett missförstånd en dyr minkpäls av en kvinna. Med pälsen på märker hon att hon blir insläppt på hela andra ställen är som sitt fattiga jag. I fickan ligger dessutom en nyckel till ett hotellrum som hon går till av nyfiken.
  När hon är i lägenheten blir hon vittne till en narkotikauppgörelse, som dessutom blir avbruten av polis följt av en skottlossning. Plötsligt står hon i ett främmande hotellrum med golvet fullt av döda poliser och brottslingar samt två väskor med kokain och sedlar.
  När hon sedan efter samvetskval väljer att kontakta polisen och lämna in tjuvgodset blir hon berömd, intervjuad av TV och igenkänd på gatan. Plötsligt vill alla förläggare ge ut hennes bok, men samtidigt så vet också de kriminella vem hon är och sätter ett pris på hennes huvud.
  Ja, klassiskt thrillerkomedi-upplägg med försvunna väskor och missförstånd, men någon spänning eller fars blir det inte utan mer en diskbänks-komedi där en massa skeva karaktärer i New York avlöser varandra. Snarare än en röd tråd eller handling.
  Debbie Harry är med också. Hennes roll har knappt några repliker utan susar mest omkring som nån slags väsen, jag vet inte om karaktären har nån slags symboliskt värde i handlingen, eller nåt. Hur som helst så får den inget direkt fäste. Det får nästan ingenting för det fladdrigt och New Yorkigt, och det är väl kanske så det ska vara. 

En Ny Värld

En Ny Värld
Personal Choice
1989
Bolag: Jaguar

  Ojoj, denna har stått länge i min samling. Åtminstone sedan jag bodde hemma, vilket börjar bli typ 30 år sedan nu. Köpte den ihop med en massa andra filmer när en videobutik i Falkenberg sålde ut hyrisar för 10 kr/st. Men den har förblivit osedd. Såg framför mig en "magisk" film, och såna brukar inte vara prio när jag väljer film. Men hey, Martin Sheen, Christian Slater, Robert Foxworth, Sharon Stone, F. Murray Abraham. Alla skulle väl inte säga ja till vilket skit som helst?
  Är nu mycket glad att jag såg filmen, för det var en riktigt mysig videostund. Här finns lite magiska moment i form av ett romantiserande av rymden, men annars är detta till största delar en riktigt fin coming-of-age-film där rymdtokiga tonåringen Eric (Christian Slater) blir avstängd från skolan efter att ha skjutit in en hemmagjort rymdraket och orsakat en brand.
  Han flyttar då tillfälligt till pappan, spelad av Robert Foxworth (Chase Gioberti!!), och märker till din glädje en av hans idoler, månastronauten Paul Andrews (Martin Sheen) bor i närheten. Paul är enstörig och alkoholiserad, men Eric träffar även Mara (Olivia d'Abo) som känner Paul och bygger en vänskapsbro mellan dem.
  Ja, det är typ vad filmen handlar om. Vänskapen mellan en tonårig rymdnörd och en astronaut. Och en kärlekshistoria med Mara, så klart. Ser att någon på IMDB har kallat den "painfully slow moving", men just det älskar jag verkligen. Att de får prata klart. Eller går i tystnad. Eller att scener inte tvunget leder någon vart. Förstår om det kan stressa en Netflix-zappare men jag tycker det är fint.
  Som drama är det typ Hallmark-nivå på det, men med strålande skådespelare i alla roller och just det där sakta lunket tycker jag det är skitfint.

I Sista Sekunden

I Sista Sekunden
Nick of Time
1995
Bolag: CIC

  Johnny Depp spelar Gene Watson, en revisor som kommer med tåg till Los Angeles med sin dotter, när de plötsligt blir stoppade av vad de tror är två poliser. Den ena, Mr Smith (Christopher Walken) ger Gene ett vapen och säger att han ska skjuta en kvinna på ett hotell om 1,5 timme. Kvinnan är guvenör Eleanor Grant (Marsha Mason) som ska hålla ett stort kampanjtal där.
  Om han inte gör det kommer de döda hans dotter.
  Och så beger han sig ut i staden för att mot sin vilja utföra uppdraget. På vägen dit försöker han få kontakt med folk som kan hjälpa honom ur situationen, men kidnapparna bevakar honom ständigt och fler än han anar visar sig vara inblandade i det här bakhållet mot guvenören.
  I mitten av 90-talet missade jag mycket film jag borde ha sett. Var väl för upptagen med att se cool och kreddig film antar jag. Till ingen nytta. Såna här filmer brukade jag älska innan jag blev cool (och sen igen när jag slutade). Heist, vem-kan-man-lita-på, kamp mot klockan, farliga främlingar. Finns mycket att gilla här. Varje minut på klockan är en minut i filmen, vilket är ett roligt grepp, som ju togs vidare av serien 24 några år senare.
  Regin är väldigt Hitchcock-esque, med gungande kameror, hisnande vinklar och åkningar. Lite överraskande på nåt vis att det var den då väldigt meriterade John Badham som regisserade. Såna här Hitchcock-passningar brukar ju annars mest göras av unga, next-big-thing-regissörer. Men det är snyggt och effektivt på ett sätt som känns modernare än 1995 faktiskt.
  Och så skönt att filmen bara är 1.25 dessutom. Då hinner inte en minut kännas tråkig.

Mr. Wrong

Mr. Wrong
Dark of the Night
1984
Bolag: Transworld

  Meg (Heather Bolton) är en neurotisk ung tjej som flyttar från landsbygden in till stan, och börjar nya livet med att köpa en bil. En begagnad Jaguar av lite äldre modell. Genast känner hon att det är nåt konstigt med bilen. Hon kan höra ljud från bakluckan fastän den är tom.
  En regnig natt kommer plötsligt en ung tjej och sätter sig i baksätet vid en järnvägsövergång, och sedan även en man i framsätet. Några sekunder senare är kvinnan borde men mannen tvingar henne köra honom vidare.
  Väl hemma igen ser Meg kvinnans namn i en gammal tidning, hon var försvunnen och troddes vara död, och sista spåret av henne var just i en Jaguar. Men vem var mannen? Hennes mördare?
  Jag kan tycka när jag skriver handlingen såhär att den verkar lite bättre än vad jag tyckte den var, men det är en mysig thrillerrysare som till handlingen påminner lite om en sån där short story av Stephen King som dragits ut till filmformat trots att originalet bara var några sidor långt. Här finns lite sidohistorier om en kille Meg dejtar till exempel, som jag hade hoppats skulle ha en större roll i själva intrigen, men som väl mer var lite utfyllnad.
  Det är en nyzeeländsk film förresten. Inte så ofta man ser det, speciellt inte från 80-talet. Kul om inte annat att se en film som utspelar sig i Wellington. Det har jag nog aldrig gjort tidigare.

Mord På Ljusa Dagen

Mord På Ljusa Dagen
Evil Under the Sun
1982
Bolag: Sandrews

  Som jag älskade Agatha Christie-filmer när jag var kring 15. Problemet med de här filmerna, jämfört med många andra filmer man älskade, var ju att det inte fanns nån större idé att se om dem. När man visste vem mördaren var, så att säga.
  Men nu har vatten runnit under broarna och en del av klassikerna har jag faktiskt glömt bort vad de handlade om och - viktigast så klart - vem som var den skyldige. Så ikväll blev det ett kärt återseende av Mord på Ljusa Dagen.
  Nånstans i ett Medelhavs-paradis samlas ett antal Hollywoodmänniskor med olika agendor på en avskild resort. När den stora stjärnan Arlene Marshall (Diana Rigg) hittas död har i princip samtliga på hotellet en anledning att döda henne, och som tur är så bor även Hercule Poirot där och kan reda ut vad som egentligen hände.
  Först blir jag lite besviken. Jag känner att den här typen av bombastiska dramer med Hollywood-giganter i varenda roll kanske har spelat ut sin roll för mig. Men så fort mordet har skett och Poirot börjar utreda så får jag nästan gåshud när känslan kommer tillbaka. När alla berättar vad de gjorde och man får tillbakablickar ur olika vinklar. Nostalgi, visst, men älskar greppet och fick tillbaka min Agatha Christie-pepp igen!

Blow Out

Vittnet Måste Tystas
Blow Out
1981
Bolag: Walthers

  Den här filmen såg jag första gången när den gick på SVT i början av 90-talet. Var tvungen att kolla när det var, 25 juni 1992 enligt SMDB. Tyckte den var helt sjukt bra. Detta var nog i den tid i mitt liv som jag bäst uppskattade en snygg kameraåkning. Och då är ju Brian De Palma en go-to-guy.
  Tror detta är första gången jag ser den sedan dess.
  John Travolta spelar Jack, en man som livnär sig på att lägga ljudet till b-skräckisar. När han är ute i skogen och spelar in nya ljud så råkar han bli vittne till hur en bil får sladd och kör ner i vattnet. Polisen avfärdar det som en olycka men Jack har spelat in ljudet, och man hör tydligt hur ett skott går av före bilen får sladd.
  Frågan är vem som ska tro honom och vem han kan lita på?
  Den här typen av thrillers är en av mina favoriter. Med ett mysterium, opålitliga främlingar och gamla foton och grejer. Det finns mycket att tycka om här. Förutom det visuella som på sina ställen är helt magiskt, så gillar jag att filmen utspelar sig i en sunkig skräckfilmsmiljö och samtidigt har lite stänk av den genren själv på ett härligt meta-sätt.
  Men det är något i själva thrillern jag saknar ändå. Storyn alltså. Den hade kunnat haft en whodunit-twist till exempel. Då hade jag nog varit 100% såld.

FBI Morden 2

FBI Morden 2: Den Inre Kretsen
In the Line of Duty: A Cop for the Killing
1990
Bolag: Sandrews

  En grupp inom FBI jobbar med att infiltrera en drogkartell i jakten på storskurken när plötsligt Tommy, en omtyckt och meriterad kollega, blir ihjälskjuten helt oväntat av en smådealare. 
  Plötsligt stannar världen upp för poliserna i den tajta gruppen. De har förlorat en vän och kollega, men ska samtidigt försöka driva spaningen framåt. Någon drabbas av sorg, en annan av skuld, någon börjar tveka på om jobbet är värt det.
  Visst här finns en story om jakten på drogkartellen, men det känns som att filmen mer handlar om relationerna mellan kollegorna än att ta fast banditerna och det är bra. Skjutningar i skumma kvarter har vi sett innan.
  På något vis är den här rätt slätstrukna tv-filmen rätt modern, just det här att göra polisfilm med personporträtt istället för tjuv och polis. Inget jag lär se om men dugligt bruksdrama ändå.

En Prins i New York

En Prins i New York
Coming to America
1988
Bolag: Esselte Video

  Detta är en film som de flesta jag kände på den här tiden hade en starkare relation än jag. Nog såg jag En Prins i New York alltid, men det var verkligen ingen film jag kunde utantill eller kunde repliker från. Gamla Eddie Murphy-filmer är överlag lite som att kolla på gamla glasslistor eller godisreklamer från förr. "Just det, den HÄR minns jag".
  Oh well, En Prins i New York fick en ny vända i spelaren efter snart 40 år.
  Vet inte hur noga man behöver redogöra för handlingen här, men Eddie spelar ju då prinsen Akeem av Zamunda. En överbeskyddad ung herre som precis ska bli bortgift mot sin vilja. Han förklarar att han själv vill välja sin brud, och får några veckors tidsfrist av Kung Jaffe (James Earl Jones).
  Så han och tjänaren Semmi (Arsenio Hall) beger sig till New York för att hitta Akeem stora kärlek. Och ingen får veta att han är prins så han tar jobb som städare på en hamburgerrestaurang.
  Som de flesta komedier från SNL-myllan är det ju väldigt centrerat kring Eddie Murphy. Han spelar fyra olika roller, och hade nog kunnat spela fyra till om tekniken tillåtit 1988. Men det brukar bli mer överspänt och gapigt än så här, faktiskt. En Prins i New York känns mysig och hjärtlig även om man väl får sänka volymen några gånger också. En vinterfilm i New York. Där är man ju halvvägs på nåt vis.

The Rookie - Nykomlingen

The Rookie - Nykomlingen
The Rookie
1990
Bolag: Warner Home Video

  Den här såg jag på bio när den kom. Inte den typen av film jag normalt sett såg på bio, men det var ändå så ovanligt att någon ville gå på bio att jag i princip godkände vad som helst. Utan att minnas något alls av vad den handlade om, så hade jag ändå positiva minnen av den.
  Clint Eastwood spelar polisen Nick Polowski, på jakt efter en liga som stjäl och exporterar lyxbilar. Vid ett tillslag blir hans mångåriga kollega dödad, och nu paras han istället ihop med unga och oerfarna David Ackerman (Charlie Sheen)-
  Givetvis behandlar han sin nya kollega som skit, och givetvis är fallet nu "personligt" eftersom hans gamla kollega dödads.
  Ligan leds av den stilige Strom (Raul Julia) och hans flickvän Liesl (Sonia Braga). De ger lite guldkant till själv banditdelen, men annars är det mest som vanligt en massa sydamerikaner med ärrade ansikten som ramlar genom takfönster på hamnbyggnader.
  Hemtamt och absolut noll originellt men det är ändå lite fint med de där polisfilmerna som kom i kölvattnet efter Dödligt Vapen. Med omaka par, "sköna kommentarer" och i alla fall någon slags försök att skriva in lite djup i karaktärerna. Håller fast vid mitt positiva minne.

Nobody's Perfect

Nobody's Perfect
Nobody's Perfect
1989
Bolag: Nordic

  En kroppsbytarfilm slinkar alltid ner. Den här hyrde jag och såg när den kom. Säkert kopierade jag den också. Minns den otroligt rolig. Sedan dess har det runnit lite vatten under broarna känns det som. Både i vem man är själv (ej längre 15 år) och tiden man lever i.
  Stephen (Chad Lowe) har just börjat i college när han blir kär i Shelley (Gail O'Grady). Hon spelar tennis och när det uppstår en lucka i det kvinnliga tennislaget uppfinner han sin kvinnliga persona Stephanie för att komma när Shelley.
  Det gör han kanske lite för väl. Shelley erbjuder Stephanie att bli hennes rumskompis och plötsligt lever Stephen dubbelliv på college där han pluggar som både sig själv och Stephanie, som samtidigt gör succé i tennislaget.
  Det finns ju några olika typer av kroppsbytarfilmer. Dels de "magiska", där t ex barn och vuxen byter plats, men också de lite enklare könsbytarfilmerna som ofta har just den här handlingen. Det finns en samling skämt och situationer som brukar uppstå och de flesta finns nog med här. En fattigmans "Tootsie" kan man väl säga, men som ungdomsfilm tycker jag ändå den kryssar i mina rutor. Här finns lite töntar, jocks, snygga bilar, soliga campus och en massa fräsig 80-talspop som inte ens jag har hört talas om tidigare. Bland annat en rätt kul blåkopia av "Girls Just Want To Have Fun" som tog en stund innan jag insåg att det var en annan låt.
  Nog var det roligare med såna här manligt/kvinnligt-skämt när man var 15 år och året var 1989, men jag blir ändå glad av att se den här filmen idag. Den luktar videobutik.

Amityvilles Förbannelse

Amityvilles Förbannelse
The Amityville Curse
1990
Bolag: VCM

  Amityville-filmerna alltså. Var det ens en franchise eller kunde man göra dem lite hur man ville? Känns lite så. Här har vi en från 1990 som har fått 3.1 på IMDB. Direct-to-video.
  Ett par köper ett förfallet äldre hus som man får oväntat billigt i den lilla byn Amityville. Man bjuder med sig några vänner att tillbringa några höstdagar i huset för att renovera tillsammans.
  Men, så klart, det här huset har varit med om saker som sitter kvar i väggarna. Och detta visar sig på i princip alla sätt saker kan visa sig i en skräckfilm tror jag.
  När jag var i tonåren gjorde jag några egna skräckfilmer med videokamera ihop med kompisar. Didn't we all. Då var det inga problem att komma på coola och grymma mordscener direkt. Svårare att komma på vad man skulle prata om mellan mordscenerna. Så vi struntade väl mer eller mindre i det.
  Lite samma upplägg här. Ett antal skräckscener uppradade, mer som en clip show än en film egentligen. Det är katter som hoppar fram, tavlor som flyttar på sig, mardrömmar, illusioner, skumma tanter, konstiga sår som det krälar maskar ur, andra sår som läker mystiskt, en hund med lysande ögon, spindlar, råttor. Vad du än tycker är läskigt så finns stor chans att hitta det här.
  Det som saknas är ju kontexten. Vilka är de här personerna som går ner med ficklampan i källaren? Ingen aning. Men läskigt verkar det vara.

Titta Vi Rymmer

Titta Vi Rymmer
The Couch Trip
1988
Bolag: Transfer

  John W. Burns (Dan Aykroyd) är en manipulativ man som är intagen på ett mentalsjukhus, som efter att ha gjort sig ovän med sin psykiatriker Dr Baird rymmer från sjukhuset och blir misstagen för att vara just Dr Baird. Han tar tillfället i akt och stjäl doktorns identitet.
  Detta just som radiopsykologen Dr Maitlin (Charles Grodin) blivit utbränd och behöver en ersättare. Jobbet går då till den falske Dr Baird som är allt utom psykologiskt korrekt mot de som ringer in till showen, och därmed också blir en stjärna för sin "ärlighet".
  Ja, en förväxlingskomedi som i handlingen skulle kunna vara ett sommarlustspel med Robert Gustafsson. Inget finkalibrigt alltså. Däremot ganska småkul och underhållande.
  Men så har vi ju det här med SNL-filmer. Precis som när Steve Martin gjorde sina screwball-komedier så blir det ju lätt gapigt och övertänt med Dan Aykroyd alltså. Kul ibland, men mättnadskänslan kommer fort.

Saknad i Strid

Saknad i Strid
Missing in Action
1984
Bolag: Transfer

  Vila i Frid Chuck Norris! Jag är ingen action- eller kampsportskille men har ändå ett gott öga till Chuck. Videonostalgi spelar in, men även för att precis som till exempel Charles Bronson har nån slags mänsklighet i sig som skiljer honom från de allra mest klyschiga muskelpaketen.
  Min relation till hans filmografi är lite samma som till Clint Eastwood. Har sett en hel del filmer, långt från alla, men blandar ihop dem. Denna är jag dock relativt säker på att jag aldrig sett tidigare.
  Chuck spelar Braddock, en överste från Vietnamkriget som återvänder i ett försök att hitta några av alla de amerikaner som fortfarande saknas efter kriget. Till en början är det en resa arrangerad av amerikanska försvaret, men väl på plats hittar Braddock sina egna vägar och beger sig ut i djungeln med sin vän Tuck (M. Emmet Walsh) för att hitta det beryktade POW-campet och få dem sina landsmän.
  Det är action, det är onda asiater, det är fällor, bakhåll, explosioner och allt du blir lovad när du tittar på omslaget. Men en sak som jag verkligen gillar med de här Cannon-rullarna från 80-talet är att det finns nåt litet thriller-element också som gör att i alla fall jag håller mig vaken genom 10-minuters alla-skjuter-på-alla-scener i djungeln.
  Sedan är det ju tryggt på nån slags videonostalgiskt sätt med såna här one-man-army-filmer, det kommer jag inte ifrån.